Ice Cube

Kanske är det bara jag, men
när Ice Cube studsar in på Pampas och börjar rappa har jag en förvirrad sekund
av ”Vem har släppt in den där lilla killen från Next Friday på scenen, och
varför är han så arg?”

Sen hojtar Ice Cube ”I
started this gangster shit, and this is the thanks I get?” så många gånger att
jag minns igen. Men med en publik som faktiskt är lite mindre än Maia Hirasawas
känns det lätt att hålla med honom.

Inte för att Ice Cube blir
jättenerslagen av det. Konserten är som en Broadway-show med project-tema, och
även om det är välrepeterat är det omöjligt att inte bli meddragen. Den arkitektutbildade
gangstern rumlar runt på scenen som en steroidad humla och försöker med blandat
resultat få den unga och timida publiken att visa större entusiasm för hans
”chronic-paus”.

Det känns lite som att ha
gått vilse och hamnat i den ruffa änden av Sesame Street, basen är så hög och
hitsen så många att fler och fler så småningom promenera mot scenen med stora,
förundrade leenden. Dessutom är det skönt att inte ens Ice Cube kan hålla alla
NWA-medlemmer i minnet, och han småsneglar på ett skivomslag medan gör
shout-outs till alla innan Fuck the police.

Det visar sig även att, om
ingen annan, så är åtminstone väderguden svart. Solen steker för första gången sen
festivalen börjat, Ice Cube svettas och svär, ånga stiger från marken och alla
tjejer blir snygga igen. När Ice Cube avslutar med Gangsta Nation känns det
väldigt mycket som att stå och nicka med på ett lerigt fält i South Central, om
det funnits några såna där.

PS. Jag inser att jag har
luckor i min hip hop-kunskap: jag var helt säker på att det skulle bli en låt
om toaletter när Ice Cube frågade publiken ”Vart ska man gå när man är nervös?”
(Kyrkan! Svaret är så klart att man ska gå till kyrkan och bikta sig, istället för
att skvallra på sina vänner.)