Over & Out

Hemma i Stockholm går folk helt bananas över Bruce Springsteen. Vuxna män (och några kvinnor) gråter, knäböjer och köar hur länge som helst – all in the name of the Boss. Ingen höjer nämnvärt på ögonbrynen. Det är ju ändå Springsteen. Älskad, hyllad och respekterad.

Exakt samma sak utspelar sig i Sölvesborg. Här har folk sparat ihop pengar, bokat biljetter, tagit ledigt från jobbet och peppat i månader för att få se sina favoritband. Och även här är majoriteten fullvuxna män. Ändå verkar det inte riktigt vara lika okej.

Den allmäna synen på Sweden Rock är likvärdig de flesta tokroliga bilder ni ser i tidningara landet runt. Ni vet, de med halvnakna gubbar i spexiga hattar. Och så flinar folk och skakar på huvudet.

Herregud, vad enkelt. Ett mer öppet mål går inte att finna.

Klart att det är trams i kubik. Klart man ibland undrar vad folk egentligen håller på med. Men är det inte så på alla festivaler? Eller på krogen hemma, för den delen? Är det inte så att det finns idioter överallt, oavsett om de diggar ”Born Again” eller ”Born to Run”? Jag gillar långt ifrån alla band på festivalen, och skulle aldrig få för mig att ha på mig en Sverige-hatt och ”Jag gillar hårdrock”-tröja. Men jag har roligt på Sweden Rock. Jag tycker det är fantastiskt att Sweden Rock finns. Och jag ser inte ned på vanliga knegare som ser sin chans att partaja en vecka om året – även om det stundtals kanske blir lite mycket av det goda.

Jag avslutar årets hårdrocksfest med ett tips om en annan festival. Muskelrock ståtar med en finfin line-up: Wolf, Bullet, The Devil’s Blood, Witchcraft och Graveyard. Bland annat.

Annars ses vi på Peace and Love!

Hej då.