Nina Ramsby är modig

Dagens första konsert på Jazzfestivalens sista dag. Nina Ramsby och Martin Hederos i Grünewaldsalen. Kan inte påstå att jag, som många andra, grips av den lågmälda blandning av visor, jazz och blues som framförs. Hederos är en märkligt opersonlig pianist och Ramsby är definitivt bättre som avigt charmig estradör mellan låtarna än som sångerska. Det som gör att jag sitter kvar är, som sagt var, Ninas roliga mellansnack och hennes orädda spel på flygelhorn, trumpet, munspel, basklarinett och tenorsax. Jorå, hon kör även en låt till eget gitarrackompanjemang. Visst spelar hon hellre än bra, men jag uppskattar verkligen den proggiga/punkiga attityden och modet att ge sig på alla möjliga slags instrument.