Tillbaka trots allt

Efter förra årets E3 svor jag att aldrig återvända. Jag hade
goda anledningar.

Jag bodde på ett motell i Downtown där morgonkaffet självserverades
i polystyrenmuggar i en sån där liten anti-rån-lobby full av flugor, där
receptionisten satt inkapslad i skottsäkert glas och tapeterna höll på att
klättra ner från väggen. I mitt eget rum fungerade två av fem glödlampor och en
pangad fönsterruta hade ersatts med hönsnät.

Efter flygresan var mina fötter så svullna att jag blödde
och grät när jag stapplade längs Figueroa på väg hem till motellet efter första
mässdagen. Mässgolvet hade varit ett många fotbollsplaner stort helvete av magar, armbågar och skräniga bås där jag ilade fram och tillbaka mellan olika
möten.

400 meter från mitt motell gick jag förbi en bank, där en
staty föreställde en prydlig, portföljbärande tjänsteman i brons, som kört in sitt huvud genom
väggen. Jag skrattade genom tårarna. Satte mig ner. Halade upp kompaktkameran.
Det var jag. Aldrig mer.

Men årets E3 är ett nytt E3. Tack och lov. Alla inblandade var
överens om att mässan svällt till vidriga proportioner, så i år har det
rationaliserats. Själva mässan har flyttats från enorma LA Convention Center
downtown till Barker Hangar i Santa Monica, men det mesta av intresse händer på
privata tillställningar. Hotellen längs Ocean Avenue är fulla av spelmoguler
som hyrt sviter och ballrooms för att dema sina nya grejer. Inbjudningarna är
färre än någonsin, strikt fokuserade på bransch och media.

E3 försöker återuppfinna sig själv. Gå från spelvärldens
Roskilde till spelvärldens Cannes. Ett lovvärt initiativ, tycker mina fötter.
Men som mitt schema ser ut kommer de att få slita hårt med att transportera mig
mellan hotellen.