Peter Jöback och Slash

Det är ju smått fantastiskt att man kan bli helt tagen, utan något riktigt skäl egentligen, bara av att se en person på scenen. När Peter Jöback skulle kliva på under Laaksos extranummer ropade hela Teaterladan hans namn (de hade fått en liten hint om att han skulle dyka upp genom att nån skivbolagsperson passade på att dela ut flyers om jöbackturnén i ett slags smådesperat försök att nå en ny publik) och jublet var nästan öronbedövande när han släntrade in.

Peter Jöback och Markus Krunegård.

Lite samma effekt fast på grund andra meriter hade Slash på scenen med sitt Velvet Revolver. Särskilt när han solade i den där hiten som låter som Sweet child of mine. Nu är det Thunder Express, sen Sahara och sen fantastiska Lemonheads. Jag har långkallingar på för att palla hela natten. Och ullfrottétröja.