Feel the Darkness

Jag sitter i presstältet. I mörkret. Allt är inte riktigt i sin ordning än på Sweden Rock, som till exempel denna samlingsplats där journalister och fotografer sitter med sina laptops och knapprar viktigheter. Men det gör inte så mycket, jag kan gott sitta här utan ljus. Jag är ändå säkert den enda i skaran som fortfarande inte har trådlöst nätverk på min burk, så ännu en old school-effekt som icke fungerande glödlampor kan jag leva med.

Gitarristen i Amon Amarth (Jag tror det är gitarristen. Jag vet inte så noga. Jag bryr mig liksom inte så mycket om vikinga-band) gav mig det onda ögat förut när jag gick förbi. Jag undrar om det har något att göra med en kväll på krogen för en tid sedan då jag, lite för högt och lite för länge, tjatade om hur himla fåniga jag tycker Amon Amarth är – bara för att några minuter senare inse att nämnda man satt vid bordet. Ouch.

Wolfs gig var schysst så klart, med undantag för det kassa ljudet. Det är alltid lite si och sådär med ljudet på festival i och för sig, så jag klandrar inte dem för det. Även Annihilator skötte sig hyfsat.

Dagens typiska Sweden Rock:

”ÅH! SAXON!” utbrister en snubbe och pekar ivrigt på Hårdrocks-Henkes Sleep-munkis.

Det är för härligt. Och imorgon börjar det på riktigt.