Vad kan män bättre än kvinnor? Hugga ved!

Hur överlever man mördande nattmanglingar i Bryssel? Med hjälp av ”kamelaktig” förmåga att bunkra sömn.

Varför dessa hängande mungipor? För att man ska se ut som en riktig människa.

Det är mindre än fem månader kvar till det tyska förbundsdagsvalet den 22 september, och den annars så försiktiga Angela Merkel ger oväntade inblickar i sitt inre.”Ibland glömmer jag bort att jag är förbundskansler. Till exempel när jag står hemma i köket och rör om i grytan”, säger hon i en stor live-intervju med tyska kvinnotidningen Brigitte som sent på torsdagskvällen arrangerades i Berlin.

I opinionsmätningarna är Merkel fortfarande landets mest populära politiker. Men i infratest-dimaps nya Deutschlandtrend tappar hon tre procentenheter. ”Bara” 65 procent av väljare är nu nöjda med förbundskanslern. Jämfört med utmanaren Peer Steinbrück är det ett betryggande försprång. S-kandidaten landar på plats tio med bara 33 procent av väljarna bakom sig, dock med ett litet plus på en procentenhet.

Valrörelsen har inte mer än startat. Men Merkel är superstrategen som tänker långsiktigt. I intervjun med Brigitte visar hon upp en okänd sida. Hon är slagfärdig, personlig och litet finurlig.

Tillfrågad om den typiska Merkel-gesten när hon fotograferas, den så kallade Merkel-rutan med händerna framför bröstkorgen och fingrarna pressade mot varandra säger den tidigare fysikern och vetenskapskvinnan: ”Frågan är ju alltid vad man ska göra händerna. Så då fick det bli det där. Jag har ju också en viss kärlek för symmetri.”

Kritiken att hon är velig och väntar ut politiska beslut in i det sista bemöter hon så här: ”Ibland behöver jag litet tid. Fördelen är att man inte behöver springa omkring med dåligt samvete varenda dag.”

Intervjun i Brigitte kommer bara några veckor efter uppmärksammade paparazzi bilder som visar Merkel i mörkblå baddräkt på semesterorten Sant Angelo på ön Ischia där hon hjälper maken att ta på sig badrocken.

”Förbundskanslern är fantastisk”, kommenterade omedelbart mode-gurun Franca Sozzani, chef för italienska Vogue. ”Hon står mitt i naturen och utstrålar lycka.”

I Tyskland har bilderna fått en starkt positiv genklang. Den kallhamrade maktpolitikern som i grekiska och italienska medier gärna visas i SS-uniform framstår äntligen som en varm och uppskattad människa.

Så vinner man väljarnas sympatier.

En internationell tankesmedja, som delvis finansieras med svenska medel, har hamnat i rejält blåsväder. Brinnande krig rasar i norra Burma, där regeringsstyrkor med stridshelikoptrar, jaktflyg och tungt artilleri attackerar etniska rebeller och även rent civila mål – men the International Crisis Group, ICG, med högkvarter i Bryssel, tänker ge sin årliga fredsutmärkelse till landets president Thein Sein. Den 4 januari skickade sexton kachinorganisationer som representerar civila samhällen, kvinnogrupper och människorättsaktivister ett öppet brev till ICG med en vädjan om att ompröva beslutet, men fick inget svar. Thein Sein, en f d general, har varit Burmas president sedan mars 2011 och tre månader senare började attackerna i norr. Kachingerillan strider för autonomi inom ramen för en federal union, något som landets militärdominerade regering avvisar. Enligt ICGs website finns Svenska UD och SIDA finns med bland organisationens finansiärer, men det framgår inte exakt hur stort det svenska bidraget är.

Bertil Lintner

I Bahrain rapporteras att landets kung Hamad bin Isa al-Khalifa vunnit titeln som ”Årets medmänskliga person” – och nej, det är inte ett skämt tyvärr.

Den kuwaitiska tidningen al-Sharq som tilldelat kungen titeln säger sig ha talat med tiotusentals personer i arabvärlden och Bahrains kung fick stöd av en överväldigande majoritet. Inget sägs om vilka alternativ som fanns, men enligt Gulf Daily News hyllas kung Hamad för att han ”stärkt demokratins och frihetens grundpelare” och för att han stoppat alla ”fientliga konspirationer” för att minska Bahrains självständighet.

Hur situationen i Bahrain i verkligheten sett ut den senaste tiden har SvD tidigare rapporterat om. En majoritet av landets befolkning är shiamuslimer som styrs av en sunnimuslimsk minoritet, med kungafamiljen i spetsen. Inspirerade av utvecklingen i Egypten och Tunisien demonstrerade tusentals människor för ökad demokrati och regimskifte 2011. Demonstrationerna slogs brutalt ned med hjälp av soldater och stridsvagnar från Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Därefter följde massgripanden av tusentals regimkritiker, stormningar av sjukhus och rapporter om tortyr.

Under det efterföljande året har hundratals regimkritiker fängslats. Demonstrationer och protester har förbjudits och i måndags fastställdes domarna mot 13 av landets kända demokratiaktivister, däribland svensk-bahrainiern Mohammed Habib al-Muqdad och dansken Abdulhadi al-Khawaja. Domarna har kritiserats av människorättsorganisationer och FN-chefen Ban Ki-Moon.

Någon förändring väntar knappast så länge öriket är hemmahamn för USA:s femte flotta och en viktig allierad för Washington. Därför kan kung Hamad uppmana Syriens diktator Assad att lyssna på folket, medan han själv stryper yttrandefriheten i sitt land – och prisas och hyllas av sina fränder.

Läs mer om Bahrain:

• Svensk dömd för uppror i Bahrain

• Aktivist i Bahrain får Larsson-pris

• Väst tittar bort från Bahrains protest

• Nödrop från läkare i Bahrain

• ”Hjälp, nu attackerar armén”

• Blodig kväll i Bahrain

I veckan fick franska skådespelaren Gérard Depardieu ett ryskt pass av Rysslands premiärminister Vladimir Putin. Depardieu vill lämna Frankrike eftersom den franska regeringen vill införa en 75-procentig skatt för höginkomstagare som han själv och eftersom han anser sig illa behandlad av regeringen.

Nu hotar franska skådespelerskan och djurrättsaktivisten Brigitte Bardot att göra honom sällskap. Anledningen är att hon vill hindra avlivningen av två elefanter, Baby och Nepal. Elefanterna hör hemma på Cirkus Pinder och misstänks vara bärare av tuberkulosbakterier.

Bardot skrev tidigare i veckan till president François Hollande och vädjade om att han ska rädda de två elefanternas liv. I dag skärpte Bardot sitt krav: om elefanterna inte räddas gör hon som Depardieu, skaffar ryskt pass och flyttar till Ryssland.

Vem vet, kanske är det bara början på en utvandring av franska celebriteter. När Vladimir Putin sjöng Blueberry Hill häromåret, fanns det i alla fall fler kända fransmän än Depardieu i den entusiastiska publiken – som Alain Delon och Vincent Cassel. Plus ett antal amerikaner – Kevin Costner, Goldie Hawn, Kurt Russell och Sharon Stone.

Se Putins framträdande – och de hänförda kändisarna – här:

Maktkampen inom det franska högerpartiet UMP ser allt mer ut att leda till en splittring av partiet.

Igår utropades partiets tidigare generalsekreterare Jean-François Copé för andra gången till segrare i det val om partiledarposten som hölls för 10 dagar sedan. Återigen vägrade tidigare premiärministern François Fillon att acceptera resultatet. Han anklagar Copé för att ta makten genom en olaglig kupp och kräver ett omval. Och Fillon får stöd av partiets absolut populäraste politiker – tidigare presidenten Nicolas Sarkozy.

Copé vägrar emellertid att ge vika och hoppas kanske att partiet ska tröttna på allt bråk och tvinga Fillon att acceptera Copé som ledare.

Men Fillon är på offensiven. I morse meddelade han att han bildat en ny parlamentarisk grupp i Nationalförsamlingen – ”Rassemblement UMP”. Det är snarlikt namnet på det parti – Rassemblement pour la République - som Jacques Chirac bildade efter en maktstrid 1976 och som senare gick upp i UMP. Fillon meddelar att han kommer att upplösa sin grupp så fort det blir ett omval om partiledarposten i UMP.

Därmed är hotet om en splittring av partiet nu konkret.

– Vi älskar vårt parti, men jag föreslår att vi röstar på nytt. Det är inte för sent att välja visdomens väg, säger Fillon till Le Monde.

Kaoset inom franska högerpartiet UMP visar inga tecken på att ta slut, även om det gjordes försök att avsluta striden mellan de två partiledarkonkurrenterna under måndagen.

Först var det partiets tungviktare Alain Juppé som försökte medla mellan François Fillon och Jean-François Copé. Efter tre kvart gav han upp, uppgiften var honom övermäktig.

Senare försökte UMP:s valkommitté göra om tricket från förra måndagen och meddelade återigen att Jean-François Copé vann valet. Nu efter att ha räknat om rösterna.

Och tänk, det var inte alls så som de sade i förra veckan när de tvingades medge att tre distrikt inte hade räknats med i det första resultatet. Då medgav de att Fillon skulle ha fått flest röster om distrikten räknats med. Nu visade det sig i stället att Copés segermarginal ökat från 98 till 952 rösters övervikt.

– Resultatet är klart. Alla måste respektera det, meddelade Copé och uppmanade alla inblandade att välja förlåtelse före splittring.

Men nu var det i stället andra valdistrikt med ”omstridda” resultat som inte räknats med och – Tadaaa! – Fillon var inte alls intresserad av att förlåta.

”Återigen har Jean-François Copé deklarerat sig som ordförande genom en kupp” skrev den tidigare premiärministern i en kommuniké, där han kallade valkommitténs beslut olagligt. Fillon kräver som tidigare ett omval. Och sent på måndagskvällen fick han stöd från UMP:s i särklass populäraste politiker – den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozy stöder Fillons krav på omval och har dessutom gett honom rådet att gå till domstol. Fortsättning följer…

Följetongen fortsätter: Le Monde tisdag 27 november, Figaro måndag 26 november.

När australiska forskare tog båten till ön Sandy, som enligt kartorna skulle ligga mellan Australien och Nya Kaledonien, i Stilla havet, gjorde de en ovanlig upptäckt. Ön finns inte!

Sandy var utmärkt på diverse kartor som forskarna hade tillgång till och söker man på Google Maps så ligger den där som ett stort riskorn på kartan. Men när forskarna kom dit fanns där bara vatten och inget land i sikte. Kanske har ön aldrig funnits.

Som Sandy är utplacerad på kartorna skulle den ligga på franska territorialvatten – närliggande Nya Kaledonien är franskt – men ön finns inte med på några franska kartor och inte heller på marina kartor, som mäter havsdjupen.

– Vi blev misstänksamma när båtens sjökort visade att havsdjupet var 1 400 meter där det enligt våra vetenskapliga kartor och Google Earth skulle ligga en stor ö, berättar geologen Maria Seton från Sydneys universitet för The Sydney Morning Herald.

Hon hennes forskarkolleger var ute på en 25 dagar lång forskningsresa när de gjorde upptäckten. Steven Micklethwaite, från University of Western Australia berättar för tidningen att de fnissade åt Google medan de stävade rakt igenom ”ön”. Därefter började de ställa samman information om sjöbotten, som ska skickas till relevanta myndigheter så att kartorna kan ändras.

Ön Sandy har funnits med på kartor sedan åtminstone år 2000. På Google tar man upptäckten med ro.

– Världen är ständigt i förändring och att hålla koll på dessa förändringar är en aldrig sinande strävan, säger Nabil Naghdy, som basar för Googles kartor för Australien och Nya Zealand, till Sydney Morning Herald.

Även om förändringen i det här fallet verkar ha skett på kartorna och inte i verkligheten. Fast söker man på Google Maps så hittar man fortfarande ön Sandy – som inte finns – på kartan.

Sandy Island enligt Google Maps

Fem dagar efter att franska högerpartiet UMP:s medlemmar skulle välja ny partiledare djupnar krisen inom partiet. Sent i måndags förklarades Jean-François Copé ha vunnit det oerhört jämna valet mot tidigare premiärministern François Fillon. Efter mer än 24 timmars räkning visade sig det att det bara skiljde 98 röster mellan de båda, men redan innan dess talades det om valfusk.

François Fillon hävdar att han är den rättmätiga segraren och har begärt en omräkning av rösterna. Bland annat ska tre valdistrikt utanför Frankrike felaktigt ha utelämnats från rösträkningen. Om rösterna från Nya Kaledonien, Mayotte samt Wallis och Futuma räknats med skulle Fillon ha vunnit. Fillon har också begärt att en av grundarna av UMP, Alain Juppé, som tidigare varit både premiärminister och utrikesminister och nu är borgmästaren i Bordeaux, ska rycka in och medla. Båda kraven avfärdas dock kategoriskt av Jean-François Copé:

- Resultatet är klart, nu måste vi enas och arbeta tillsammans, sade han i onsdags.

Men François Fillon hotar med att gå till domstol och vidta rättsliga åtgärder om han inte får rätt, vilket nu även minskat Copés intresse för samarbete. I en intervju med franska Europe 1 igår hävdade han att Fillon bara är en dålig förlorare och att det är Fillons anhängare som fuskat i valet.

Under tiden driver franska medier med vad de kallar för UMP:s tragikomiska psykodrama. Men några tar det också allvarligare.

- Detta kollektiva skeppsbrott destabiliserar hela det franska politiska livet, skriver i Francis Laffon i L’Alsace.

Den franska högern skulle välja sin nya ledare i helgen, men det var inte det lättaste visade det sig. Båda kandidaterna, Jean-Francois Copé och François Fillon, hävdar att de vann och anklagar den andre för valfusk.

Frankrikes största oppositionsparti UMP (Union pour un Mouvement Populaire) har kunnat glädja sig åt fallande opinionsstöd för president François Hollande, som besegrade Nicolas Sarkozy i vårens presidentval. Men när partiet på söndagen skulle rösta om vem som ska ta över efter Sarkozys avgång verkar det mesta ha gått fel. På måndagen avbröts rösträkningen och ännu är det oklart när det är möjligt att tillkännage en vinnare. Statsvetarprofessorn Dominique Reynié varnar i Le Monde för att partiet hotar att sprängas av motsättningarna.

Både Fillon och Copé vill se ekonomiska reformer och en friare marknad, men de skiljer sig åt i sociala frågor. Copé flirtar med Front Nationals väljare och talar om rasism riktad mot vita – vilket Fillon avfärdat som billig opportunism. Undersökningar har visat att UMP:s väljare hellre skulle se att Sarkozy ställde upp i nästa presidentval än att Fillon eller Copé gör det.

Mer än 50 år har gått, men nu tar Frankrike itu med ett av de öppna, oläkta såren från Algerietkriget: De brutala polismorden på fredliga algeriska demonstranter i Paris, den 17 oktober 1961.

Ingen exakt siffra finns över hur många som mördades. Kropparna vräktes ned i Seine och ingen polisutredning har gjorts. Tystnaden har varit kompakt, inte minst eftersom den ytterst ansvarige – tidigare nazikolloboratören Maurice Papon – fortsatte att ha tunga och ansvarsfulla poster ända in på 1980-talet.

Många fransmän hade aldrig hört talas om morden förrän 1991 då historikern Jean-Luc Einaudi väckte uppståndelse med sin bok ”La Bataille de Paris” om massakern. Filmregissören Michael Haneke påminde om det oläkta såret i sin franska film ”Dolt hot” 2005 och förra året, på 50-årsdagen av massakern, var oppositionsledaren François Hollande en av dem som släppte blommor i Seine från bron Clichy-la-Garenne.

Nu är Hollande president och i går, den 17 oktober, erkände han officiellt massakern i en kommuniké.

- Femtioett år efter denna tragedi, hedrar jag minnet av offren.

Den algeriska regeringen hyllade Hollandes ”goda intentioner” medan extremhögern rasade.

- Monsieur Hollande har ingen auktoritet att fastställa Frankrikes skuld eller oskuld, rasade Front Nationals hedersordförande Jean-Marie Le Pen, som själv anklagats för tortyr under kriget i Algeriet.