I dagens understreckare skriver Kristoffer Leandoer om den samtida vietnamesiska litteraturen. I mycket, påpekar han, är det detsamma som den exilvietnamesiska litteraturen: den som skrivs inom landets gränser är oftast vingklippt av censuren. Den starkt begränsade yttrandefriheten i Vietnam – som bland annat medfört att bloggare med för regimen obekväma åsikter tenderar att gripas, gärna ”misstänkta för terrorism”, går Leandoer närmare in på i morgondagens uppföljande understreckare. Missa inte den!

Med tanke på dess utsatta villkor (möjligen delvis på grund av dem?) är emellertid den vietnamesiskt förankrade litteraturen livskraftig och internationellt framgångsrik. Häromåret blev den Vietnamfödde australiern Nam Le en av litteraturvärldens mest uppmärksammade debutanter med sin novellsamling ”Båten”, och i våras har den svenska översättningen av kanadensiskan Kim Thúys debut ”Ru”, en självbiografiskt färgad roman om en familj som tvingas fly landet efter Vietnamkriget, fått ett entusiastiskt mottagande.

Många fler har kommit på svenska under senare år, framför allt genom Bokförlaget Tranans försorg, däribland romaner som Ma Van Khangs ”Mot strömmen”, Le Minh Khues ”Monsunens sista regn”, novellsamlingar som Nguyên Huy Thiêps ”Skogens salt”, Phan Thi Vang Anhs ”När man är ung”, Doan Les ”Dubbelsängen i Chua”, Ho Anh Thais ”Bakom den röda dimman”, novellantologin ”Eldsommar, juliregn” och poesiantologin ”Till: igår”.

Vi tenderar ju annars för det mesta att blicka västerut och riskerar därmed att missa mycket av det som pågår i de variationsrika asiatiska kulturerna. Viss orientering har man ändå kunnat skaffa sig genom initierade understreckare om den samtida litteraturen i områden som Japan, Kina, Ryssland, arabvärlden och Singapore – samt om filmkonsten i Thailand och Sydkorea

För mer om Vietnam, och särskilt om hur landet bearbetat det traumatiska inbördeskriget, läs även:

* ”USA och Vietnam går igenom kriget igen”

* ”Vietnam förändrar sitt förflutna”

Inget ämne är som bekant främmande för Under strecket. Med goda insikter och en välskrivande penna går det att spinna gnistrande essäistiskt garn även av tillsynes obetydliga ting – att se världen i ett sandkorn, för att citera William Blake.

Som Ingemar Lundkvist inleder dagens understreckare: ”Enkla vardagliga ting och bruksföremål kan vara betydelsefulla länkar i händelsekedjor och sammanhang som normalt inte associeras med föremålet ifråga.”

Lundkvists understreckare handlar om knappens och knapphålets historia, och är ett fint exempel på just detta, att man kan få syn på intressanta och värdefulla kulturhistoriska sammanhang – även om man så bara har en knapp att utgå från. Knappologi i ordets bästa bemärkelse!

Knappologi är ju annars nog ett skällsord, lanserat av August Strindberg i den satiriska novellen ”De lycksaliges ö” (tryckt i ”Svenska öden och äfventyr”, 1907). Där talas om en knappsamlare, som skriver en avhandling om ”Nödvändigheten av Knapparnes Studium ur Vetenskaplig synpunkt”, som blir professor i Knappologi och utarbetar världens första fullständiga vetenskapliga system för indelning av alla världens knappar.

Meningslöst, världsfrånvänt och överdrivet pedantiskt, med andra ord. Som ofta användbar karikatyr av missriktad och alltför närsynt forskningsmöda har knappologin levt kvar i vårt språk.

Emellertid: studier av de små tingen har fått en välförtjänt återupprättelse sedan Strindbergs dagar. Så kallad ”mikrohistoria” har under de senare decennierna visat att små saker kan fungera som nyckelhål till stora skeenden, att historier om enskilda ting kan kasta nytt ljus över breda historiska sammanhang. (Alldeles på senare år har sådana mikrohistorier fått sällskap av en genre i växande: ”biografier” över icke-mänskliga varelser – Gud, Satan, cancern, hjärtat och staden Jerusalem har till exempel alla nyligen fått sina livshistorier nedtecknade.)

Ingemar Lundkvist har förresten skrivit ett flertal likartade mikrohistorier under strecket, bland annat om pennan, gatubelysningen, glasögonen, kaffet och oblaten. Klicka här för att läsa dem alla.

Och på tal om att se världen i ett sandkorn: håll utkik för en streckare senare i veckan som handlar om just det: sandens förvånansvärt rika historia!

Idag gratulerar jag gärna Sigrid Combüchen, vars roman ”Spill. En damroman” i går kväll tilldelades Augustpriset i den skönlitterära klassen. Boken recenserades av Mats Gellerfelt när den gavs ut i slutet av augusti.

När Combüchens uppmärksammade bok om Knut Hamsun, ”Livsklättraren”, gavs ut 2006 ägnades den en utförlig recension av Thure Stenström. Och om ”En simtur i sundet” skrev Caj Lundgren 2003 under rubriken ”Tankeflyktens koreograf”.

Men anledning av litteraturforskaren och kritikern Lucasta Millers ”biografi om biografier” – ”The Brontë Myth” – skrev Combüchen själv en streckare 2001. Där berör hon intressanta frågor om den biografiska genren.

Läs även Kaj Schuelers rapport från Augustgalan.

I dag skulle författaren och kritikern Ola Hansson ha fyllt 150 år.  Det vill jag gärna uppmärksamma med en länk till Torsten Petterssons understreckare om dynamiken i den svenska litteraturens 1880- och 90-tal.

Hanssons mest lästa verk är kanske ”Sensitiva amorosa” från 1887 – en märklig litterär hybrid, modern och vågad i sin samtid. I Svenska Akademiens klassikerserie, som ges ut i samarbete med bokförlaget Atlantis, finns en volym med Hanssons lyrik och några av hans essäer. Den kan läsas som pdf på nätet.

I morgon lördag skriver Peter Adler om den motsägelsefulle filosofen Seneca, som förespråkade ett enkelt liv i stilla avskildhet – samtidigt som han rörde sig i kejserliga kretsar, där han levde ett flärdfullt liv med exklusiva vanor. Seneca är kanske mest känd för sina brev och reflektioner kring ålderdom och tidens flykt. Om detta har Merete Mazzarella skrivit en understreckare som tog avstamp i en avhandlingen  ”Konsten att avstå. Föreställningar om åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer” skriven av Pär Alexandersson.

Trevlig läsning!

I dagens understreckare skriver Mats Wickman om musikkulturen i Manchester från 1970-talet och framåt. Hans utgångspunkt är en bok i den journalistiska genren oral history, skriven av författaren John Robb: ”The north will rise again. Manchester music city 1976–1996″, utgiven av Aurum Press 2009.

Bland de många artister som hämtat inspiration ur 70-talets ljudvärld framstår Morrissey som den kanske mest egensinnige. Om Morrissey skrev Björn Kohlström till 50-årsdagen i maj förra året en streckare som tar avstamp i den pessimism som drivit fram några av popmusikens mest litterära texter.

Martin Thomasson har under rubriken ”Avfallsmusik och industriella ljudlandskap” reflekterat över den brittiska musikscenens avantgardistiska popgrupper, som under 70-talets slut lät sig påverkas och inspireras av den sociala oron i samhället.

Kära läsare

Inget ämne är främmande för Under strecket. Det är en plats där artikelförfattaren erbjuds gott om utrymme att föra ett kritiskt resonemang, presentera en filosofisk teori, ett författarskap eller en musikstil; vad som helst. Här skiftar ständigt tonfallet, och olika stilgrepp bidrar till att göra mötet mellan författare och läsare oförutsägbart och dynamiskt. Grunden är en ifrågasättande och frågvis attityd, en kritisk hållning till källor och eventuell tidigare forskning. Ena dagen kan det handla om folkmord. Den andra om kärlek. Den tredje om en obskyr författare som förtjänar att lyftas fram ur glömskan. Sidans avslutande namnteckning symboliserar det personliga tilltalet och förseglar textens integritet.

Till redaktionen strömmar ständigt intressanta manuskript – främst beställt material, men även sådant som är resultatet av olika specialintressen eller ingivelser. Långt ifrån allt hamnar i tryck, men många av essäerna har en särskilt stark dragningskraft. Tre nedslag i den senaste tidens inkommande förslag antyder bredden: Kreditkortet fyller 60 år, vad säger ni om ett streck i ämnet? Kanske ett tal av Gorbatjov? En essä om ålens minne? Variationen är oändlig.

Namnet ”Under strecket” är inte Svenska Dagbladets påfund. Redan i det tidiga 1800-talet förekom i fransk press kritiskt kåserande texter som behandlade kulturella fenomen, ibland placerade nederst på sidan, under ett tjockt streck – som för att markera en redaktionell distans till materialet. I Journal des Débats kallades avdelningen ”le rez-de-chaussée”, ”understreckaren”. Idén spred sig till flera tidningar och så småningom över språkgränserna. I Frankfurter Zeitung fanns till exempel en plats – ”unterm Strich” – som kan betraktas som en föregångare.

Den 17 oktober 1918, under världskrigets slutfas, trycktes den första streckaren. Den handlade om Henrik Ibsen och var författad av den norske litteraturhistorikern Gerhard Gran (se bild). Föga anade då Gran att han med denna text inledde en publicistisk tradition som nu följts av generationer läsare i närmare ett sekel. Streckets bakgrund och historia har skrivits flera gånger, och det finns skäl att återigen lyfta fram några historiska överblickar. Åke Janzon skrev 1958 om understreckarens anor och förebilder. Inför millennieskiftet sammanfattade Thure Stenström de första 82 åren. Även Leif Carlsson har reflekterat över sidans natur. För den som önskar ett urval äldre streckare rekommenderas Carlssons jubileumsbok ”Ett urval understreckare”, utgiven 1984.

Den här bloggen kan tjäna som en ingång till det fantastiska arkiv som finns tillgängligt på SvD:s hemsida. Där ligger över 3 000 streckare digitaliserade – det vill säga i stort sett alla texter som publicerats sedan januari 2002. Men ett arkiv blir inte levande förrän det används. Det är därför min ambition att med ett och annat inlägg levandegöra och på nytt aktualisera denna skatt.

Parallellt med detta arkiv växer det så kallade 1900-talsarkivet fram. Det är texter som har fiskats upp ur tidningens fysiska arkiv. I 1900-talsarkivet finns streckare som av olika skäl lyfts fram, och som kan vara av särskilt historiskt intresse eller ha ett kuriosavärde. Vi har Ludvig Hertzberg att tacka för detta: under hans tid som redaktör fick det digitala arkivet sin form och sitt innehåll. Där hittar man skribenter som Pär Lagerkvist, Elin Wägner, Ellen Key, Harry Martinson, Bertrand Russell, Jean-Paul Sartre, Olof Palme. Där finns flera streckare av Nobelpristagare, bland dem Mario Vargas Llosa. En väg in i detta material är de många inlägg Ludvig skrivit i denna blogg. Där har han ordnat intressanta streckare tematiskt, under ämnen som streckarprofiler, moral och omoral i näringslivet, Darwin, rusdrycker…

Att med ett streck markera en viss redaktionell distans till det material man förlagt på andra sidan denna gräns må ha varit en ursprunglig tanke med understreckaren. Så inte i dag, då vi stolt publicerar våra essäer. Varje dag.

”Hvad är det för ett lefwerne, ther intet win är”, undrade kyrkoherde Deckberg retoriskt år 1755. Citatet inleder dagens streckare, där Katarina Nordli skriver om försöken att framställa vin av svenska bär under 1700-talet.

Nyårsfirandet går ju ofta i svirandets tecken – med skumpa som kronan på verket. Mousserande vin som mousserande vin, kan man tycka, men bara det som framställts i området Champagne får som bekant kallas just champagne. För ett par år sedan skrev Erik Alexandersson om växtplatsens inflytande på vinets smak, där det centrala begreppet terroir kan betyda allt ifrån region ner till enskild vingård eller rentav sluttning:

”Till exempel kan man på många ställen läsa att Champagnes kalkrika jordar ger upphov till dryckens ibland tydliga mineralton. En populär förklaring är att detta sker genom att rötterna tar upp smakämnen, i fallet Champagne skulle det kunna vara kalcium utsöndrat från områdets kritjordar. Detta är kanske en tilltalande tanke, men vetenskapliga belägg saknas. Tillgången på kalcium påverkar visserligen växten – både brist och överskott inverkar negativt på växtens ämnesomsättning – men att det skulle ge något avtryck i vinets smak finns inga bevis för. Detsamma gäller upptaget av andra mineraler. Sanningen är att man vet väldigt lite om vad som påverkar vinets smak och vilken effekt växtplatsen har.”

* ”Grumligt vinbegrepp vinner mark”

Även andra rusdrycker – som öl, gin, whisky och absint – har varit föremål för streckarbelysning, liksom mer allmänt lasternas och de kulinariska utsvävningarnas historia – de som vi gärna i karnevalisk anda bejakar just på nyårsaftonen, inför nystartens och nyårslöftenas gråare vardag:

* ”Kryddorna satte piff på medeltiden”

* ”En jagstärkande drog från Lyckliga Arabien”

* ”Ruset bor granne med långtråkigheten”

* ”Ett skepp kom lastat med laster”

* ”Sprit till salu men folkhälsan borta ur fokus”

Med kalenderns kraft gör årsskiftet oss samtidigt medvetna om tidens gång:

* ”Nytt år – men varför just nu?”

* ”Evig kamp om makten över tiden”

* ”När kalendern blev ett vapen mot religion”

* ”Kalenderns dagar är inte räknande”

* ”De sju dagarnas segertåg över världen”

* ”Fransk tid har gått i takt under 200 år”

* ”Varje epok har sin upplevelse av tid”

I en understreckare den 2 januari 1942 – under pågående världskrig och bara ett par år innan han skärskådade ondskan i romanen ”Dvärgen” – skrev Pär Lagerkvist om nyårets kvalfyllda ambivalens:

”Det nya året börjar inte en sommarnatt när ljuset härskar, då solen dansar av glädje över sin allmakt. Inte när livet står som segrare och allt är överflöd och trygghet. Det börjar i mörkrets tid, en midnattstimma då mörkret och kölden ruvar över döda marker.”

Var så god: ”Årsskiftet” av Pär Lagerkvist.

Med dessa rader låter jag samtidigt den här bloggen gå i ide över vintermånaderna. Fram till och med slutet av mars ska jag nämligen tillfälligt hoppa in som litteraturredaktör, medan Kaj Schueler är tjänstledig. Streckarredaktör är under samma tid Eva Bäckstedt.

Gott nytt år!
Ludvig

[Foto: Fyrverkerier över Gamla stan i Stockholm vid förra årsskiftet, Maja Suslin/Scanpix]

Bibliotekarie, essäist, översättare, Kafka-forskare, krigsveteran, tidskriftsredaktör, enligt egen utsago anarko-syndikalist, enligt andra ett enmansuniversitet. Strax före jul kom beskedet att finlandssvensken Harry Järv avlidit, 88 år gammal.

På senare år blev Järv omtalad särskilt genom krigsfilmen ”Framom främsta linjen” (2004), som skildrar Järv och hans regemente under det finska fortsättningskriget, i hög grad utgående från hans beskrivningar och fotografier. Efter kriget flyttade han till Sverige. Han kom att ge ut över 40 böcker (år 2002 recenserades den 44:e, essäsamlingen ”Åsikter och avsikter”).

1958-87 var Harry Järv anställd vid Kungliga biblioteket i Stockholm, först som amanuens, sedan som förste bibliotekarie och avdelningschef och till slut som biträdande överbibliotekarie. När man på 70-talet hyste planer om att flytta KB från Humlegården var Järv som förste bibliotekarie en ivrig förespråkare av värdet av detta ”mänsklighetens minne”, inte minst på streckarplats:

”Hur KB:s framtid kommer att gestalta sig kan vi börja fä ett grepp om den dag i början av 1977 då statsverkspropositionen presenteras. Framtidens utnyttjare av biblioteken i Stockholm kommer antingen att prisa den dagens makthavare för deras framsynthet eller förbanna dem för deras kortsynthet. Underlag för värderingen kommer de att finna i forskningsbiblioteken, mänsklighetens minne, där alla inblandades namn och ställningstaganden bevaras.”

* ”Betänk ert ansvar, herr kulturminister!” (7/7 1976)

* ”Mänsklighetens minne i Stockholm” (7/9 1976)

(Hur bibliotekens roll och väsen har diskuterats på senare år kan man läsa i streckare som: ”Bibliotekens utgallringar förstör kulturarv”, ”Bibliotek söker sin roll bland kaféer och spel”, ”Kulturarvet sprids med digital vind”, ”En litterär skatt av skamliga skrifter” och ”Bibliotekstjuvar jagar inte bara pengar”.)

I ett bildspel här på svd.se presenteras några övriga kultur- och nöjespersonligheter som avlidit i år. På streckarplats har vi under 2009 tagit farväl av:

Inger Christensen (16/1 1935 – 2/1 2009)

Arne Næss (27/1 1912 – 12/1 2009

Michael Jackson (29/8 1958 – 25/6 2009)

Willy Kyrklund (27/2 1921 – 27/6 2009)

Irving Penn (16/6 1917 – 7/10 2009)

Claude Lévi-Strauss (28/11 1908 – 30/10 2009)

Också två legendariska streckarskribenter lämnade oss i år, Per Erik Wahlund och Göran Schildt.

[Foto: Dan Hansson, 1998]

Som många har konstaterat har det gångna året varit något av ett grisens år (om än inte enligt den kinesiska zodiaken), med svininfluensan och Djurrättsalliansens avslöjande om vanvården på svenska grisgårdar, som nog fick en och annan att byta ut den traditionella julskinkan.

Från djurindustrin nås vi med jämna mellanrum av likartade skandaler – så sent som i våras gällde det exempelvis dunproduktionen. Som jag tidigare haft anledning att notera här på bloggen tyder detta på att någonting skaver i glappet mellan vår moraliska inställning till djuren och vår animalieindustriella praktik.

Att definiera gränserna för vad som är rätt och riktigt i ”hanterandet” av djur har dock aldrig varit någon enkel sak. Om den skiftande synen på djurens rättigheter skriver Jesús Alcalá under strecket i dag.

”Under en stor del av den tid då filosofin och rättsläran intresserat människan har man närmat sig djurens ställning precis utifrån de premisser Augustinus och Thomas ställde upp: livets helgd är rättesnöret och varje avvikelse från normen måste kunna motiveras. Uttryckt juridiskt: bevisbördan vilar på den som argumenterar för intrång i andra levande varelsers liv. I vårt moderna tänkande råder den omvända bevisbördan.”

”Vad är då ett hälsosamt och naturligt liv för djuren i vår kultur?”, frågar sig å sin sida Tom Kettunen i morgondagens understreckare, med anledning av den nyutkomna boken ”Djuren i kulturen. Hur naturligt kan våra husdjur leva?” av Pär Segerdahl (som själv skrivit om dessa frågor på streckarplats):

”Kunde det vara så att grisarnas kannibalism och svansbitande i trånga utrymmen är nya former av naturligt beteende som de utvecklat i sina nya livsmiljöer? Nej. Idén om det kulturella, naturliga beteendet kan inte sträcka sig så långt, eftersom det i det industriella produktionssystemet inte finns något utrymme för samspel mellan djur och miljö. Grisarnas stereotypa tvångsbeteenden verkar tvärtom vara tydliga tecken på att grisarna lever i omständigheter som de inte lyckats anpassa sina liv till.”

Missa inte den [Uppdatering måndag: nu här]! Grisar har förresten även haft huvudrollen i ett par andra streckare på senare tid:

* ”Grymt underskattad kusin från landet”

* ”Att höra svinets suckan”

[Foto: Gorm Kallestad/Scanpix]

Så var den då till sist här, julen! Och med den ledighet och frid, förhoppningsvis. Och i morgon och övermorgon ett par tidningslösa dagar. Skönt också detta, tycker kanske en och annan, men för den som vill ha sin dagliga dos av nyhetsflödet håller förstås svd.se ständigt öppet. Och varför inte varva med några äldre streckare, på juligt tema:

* ”Ett barn är fött – men var och när?”

* ”Så blev tomten kapitalismens superstjärna”

* ”Befälen stod maktlösa inför julfreden 1914″

* ”Getens väg från syndabock till julbock”

* ”Rysk julfilm en spegel för landets tvivel”

* ”Kakor med anor i långa banor”

* ”Stilla natt en psalm för vår tid”

Och missa inte heller dagens understreckare, där Kristian Fredén låter julpaketens magiska lyster bilda utgångspunkt för en svindlande essä om paket och lådor, och den fascination de väcker hos oss, framför allt så länge de är oöppnade:

”Jag minns när jag som barn gav min storebror ett enormt stort paket i julklapp (jag tror att det ursprungligen förvarats en dammsugare däri). Inuti hade jag lagt mängder med tidningspapper och så längst, längst in en studsboll. Jag tyckte själv, till skillnad från min bror, att det var vansinnigt fyndigt.”

[Foto: Fredrik Sandberg]