Om SvD:s Ipadmagasin

Magnus Gylje

Magnus Gylje

Surfplattan är ypperlig för långläsning. Därför satsar vi på att ha en novell i varje nummer av SvD Insikt. I premiärnumret av vårt Ipadmagasin, som du kan ladda ned här, publicerar vi Jonas Karlssons novell Bröllop. Den handlar om en kvinna som upptäcker att hennes kollega skriver elaka saker om henne på sin blogg under rubriken ”Exempel på jobbig kollega”.  Novellen är med i hans nya alster Spelreglerna som har recensionsdag den 6 oktober (Wahlström & Widstrand).

Jag och SvD:s Lina Kalmteg enades tillsammans om att den novellen passade bra i SvD Insikt. Här är en mejlkonversation som hon hade med Jonas Karlsson inför publiceringen.

 

Hur fick du idén till Bröllop?

– Eftersom jag är en gammal farbror i en – relativt – ung kostym lever jag på många sätt rätt långt ifrån sådana där nya medier. Jag har ingen blogg, twittrar inte, finns inte ens på Facebook. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av möjligheterna och farorna. Det uppstår ju hela tiden nya komplikationer. Jag tror till exempel att det gör någonting annat med en människa när hon läser något om sig själv i text än bara hör det uttalas. Jag vet ju att man inte alls tar lika illa vid sig av ett dåligt omdöme som man får muntligt som av samma formuleringar i en recension.

– Kanske är det något som vi glömmer bort när vi talar om ”Näthatet”, att det är skillnad att läsa någonting i text än att bara få det ropat efter sig? Kanske är det bara själva tanken på att många kan läsa det, att man inte vet var den yttre gränsen för antal läsare går? Och att det är så definitivt. Jag menar, någonstans inom oss förstår vi ju att de flesta människor i vår omgivning säger saker om oss som vi nog helst inte skulle vilja höra. Det är ju på något vis okej så länge vi inte vet om det. Men den dagen vi konfronteras med det blir det ju omöjligt att bortse ifrån. Jag ville skriva något om känslan av att få syn på sig själv från ett annat håll – ett genomgående tema i hela novellsamlingen – men också någonting om förändring.

 

Bröllop är en del av din nya novellsamling Spelreglerna. Nästan hela samlingen handlar om situationer som man först tänker är väldigt skruvade men som man efter ett tag inser kan hända vilken dag som helst. Hade du redan när du började skriva ett slags röd tråd?

– Nej, inte medvetet i alla fall. Jag arbetar nog ganska intuitivt i det avseendet. Jag har en massa olika historier som jag skriver på samtidigt. Efter en tid brukar det uppstå något slags tema eller vad ska man kalla det, om inte en röd så åtminstone en ljusrosa tråd, en ton kanske.  Det är som om vissa av historierna träder fram och visar sig extra tydligt. Då brukar jag samla dem i en grupp och arbeta bara med dem. Så sållar jag därifrån.

 

Hur gör du för att hamna i den där lite drömlika stämningen, som känns igen från dina tidigare noveller också?

– Ingen aning faktiskt. Jag är en ganska jordnära person. Upplever inte mig själv som särskilt flummig. Håller mig oftast till Socialstyrelsens rekommendationer och vill gärna att världen ska vara begriplig. Men den är ju inte alltid det. Oftast blir jag själv ganska överraskad av saker som händer i de här berättelserna men jag försöker att följa min egen uppfattning om vad som känns rimligt.

 

Det här är din tredje novellsamling. Hur kommer det sig att du skriver just noveller och inte romaner?

– Jag tror att det har att göra med att jag sällan vet vart det ska sluta när jag börjar. Kanske är det också så att jag, för tillfället i alla fall, är mer intresserad av den korta historien. Jag vill gärna skriva om situationer och fenomen som jag upplever starkt just nu. Och så är jag väl lite rastlös av mig. Framför allt är det väl friheten i att veta att en historia kan bli både en eller hundraen sidor lång.

 

Vad ger det ditt skådespeleri att du också skriver?

– Det är väldigt skönt att varva ett så socialt arbete med ett så ensamt. Annars tror jag mest att de långa uppehållen har gjort att jag är mer nervös sen när jag väl ska stå på scenen igen.

 

Tror du att du en dag kommer till en punkt där du helt har tröttnat på att stå på scen och säga andras ord och bara vill vara författare på heltid?

– Man vet aldrig. Det här att stå på scenen kostar så mycket energi och nerver och ångest så man blir väldigt trött av det men det är ju också alldeles, alldeles… underbart.

 

Fler bloggar