Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej!
Jag har stört mig på ett fenomen som funnits länge, men jag aldrig förstått mig på. Vad är det för fel på att använda ordet att? Man ser ofta skyltar och anmaningar som:

”Förbjudet luta sig ut genom fönstret” (SJ)
”Förbjudet skräpa ner”
”Han kommer vinna valet!” (DN)
”Förbjudet skjuta raketer inom bostadsområdet.” (Förort till Sundsvall strax före nyår)

Det finns många fler exempel.

Är det nån knasig kanslisvenska som slagit fel eller vad? Om det nu finns nåt vettigt svar på saken… :-)

Skulle var kul att höra vad du tror.

Tack på förhand!
/Hasse Sundqvist

 

Ylvas svar:
Det är inget fel på att använda ordet att. Tvärtom är det ibland obligatoriskt att använda i vissa verbkedjor, som efter verbet älska. Stryker vi att i ”han älskar att simma” blir meningen ogrammatisk – vår språkkänsla accepterar den inte.

Att är här vad vi kallar för ett infinitivmärke: det står framför ett verb i infinitiv, till exempel se och göra, och uttalas i normalt tal som å. Att kan också vara subjunktion – ”Jag var glad att han kom”– men detta är en annan funktion hos ordet och som subjunktion kan att aldrig uttalas å. I detta inlägg talar jag enbart om att som infinitivmärke.

Verben som kräver ett att är dock relativt få. För många vanliga verb, i synnerhet klassiska hjälpverb som kan, ska, måste och bör,  gäller istället motsatsen. De kan aldrig följas av infinitivmärke:

1. Hon kan (*att) cykla riktigt bra.
2. Hon vill (*att) komma på middag hos oss.
3. Hon ska (*att) åka på semester.

Den allra största gruppen verb är dock de där man kan välja mellan att ha med eller utelämna infinitivmärket. Som när det gäller annan språklig variation är språkbrukare inte alltid ense om vad som låter bäst:

4. Vi började (att) cykla hemåt.
5. Han har slutat (att) röka.
6. Hon glömde (att) låsa dörren.
7. De fortsatte (att) sitta tysta.
8. Användningen av infinitivmärket att kommer sannolikt (att) minska.

Rent generellt verkar infinitivmärket tappa mark och har gjort så under lång tid. Oftast märker språkbrukare inte att att blivit ovanligare. Men just när det gäller futurumbildande kommer (att) som i exempelmening 8 uppmärksammas det ibland, och inte sällan ses det då som ytterligare ett bevis på det språkliga förfall som vi alla vet pågått sen vi slutade lågstadiet. Ur ett rent språkstrukturellt perspektiv är det dock egentligen konstigare att kommer kunnat ha kvar sitt att så länge, med tanke på att det är ett renodlat hjälpverb och att de andra hjälpverben saknar att.

Hur som helst: Det är korrekt att säga både ”han kommer vinna” och ”han kommer att vinna”, men varianten med att är fortfarande betydligt vanligare i skrift och därför att föredra för den som inte vill sticka ut hakan.

Vad gäller dina exempel där att är struket efter ett particip, som ”förbjudet skräpa ned”, går utvecklingen inte mot större att-löshet. Tvärtom låter ju dessa konstruktioner precis som du skriver stela och märkliga. Jag skulle rekommendera skylttillverkande byråkrater att hellre minska typsnittets storlek med några punkter än att välja den att-lösa konstruktionen, om det nu är så ont om plats. En formulering som låter så pass konstig att man aldrig skulle yttra den i vanligt talspråk bör man heller aldrig skriva.

Ibland kan man också se tidningsrubriker med struket att, som ”Inte förbjudet ta bra betalt” eller ”Riksbankschefen beredd lämna sin post”. Det kan man väl som redigerare unna sig nån gång när man har dåligt med utrymme, men varianten med att är att föredra när så är möjligt.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.