Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Jag har en skojig kompis (eller jag har flera, men det hör inte hit). Låt oss kalla just denna kompis för Marcus. Han reagerade så här på mina tidigare inlägg om genus neutrum och utrum:

”Utrum”, bah. När jag var ung hette det ”reale”. Det hette även ”imperfekt” och ”EG”, och Pluto var en planet.

Men Ylva. När fan slutade man med ”reale”? ”Utrum” låter som nåt man måste möblera.

En annan bloggkommentator undrar när utrumgenuset dök upp i svenskan och varifrån det kom. Men Marcus kommentar illustrerar ju insiktsfullt vad det egentligen handlar om. Det är inte så mycket det att verkligheten har förändrats sen Marcus slutade högstadiet, som att grammatikböckerna har justerat sina beskrivningsmodeller för att de ska bli mera träffande.

Beskrivningsmodeller idealiserar verkligheten. När vi säger att vi hade ett tregenussystem med maskulinum, femininum och neutrum som sen övergick i ett tvågenussystem med utrum och neutrum låter det prydligt och enkelt. Verkligheten är rätt mycket mer kaotisk än så, och den inbegriper dessutom ett fyrkasussystem som jag helt har utelämnat ur berättelsen.

Språkhistoriskt kan vi i urnordiskan iaktta ett tregenussystem som använde han, hon och det för att referera till ting. Men under medeltiden dök den upp som pronomen, och de substantiv som omnämndes med den har man benämnt med termen reale eller realgenus. Men det tidigare maskulina ordet fisken och tidigare feminina solen har alltid varit n-ord, även om de förr hade en mer komplex kasusböjning och alltså skulle fått andra ändelser i ackusativ och dativ. Till exempel skulle det hetat fiskinum och solinni i dativ.

Under det senaste millenniet har språkbrukarna successivt i allt högre utsträckning börjat använda den om maskuliner och femininer samtidigt som man i allt högre utsträckning struntat i att kasusböja. Resultatet är den moderna standardsvenskan, där ord antingen är n-ord eller t-ord, som inte kasusböjs. För n-orden började språkvetarna använda beteckningen utrum nån gång under sent 70- eller tidigt 80-tal. Visst hade man kunnat fortsätta kalla n-orden för reale. Men man ville nog komma bort från beskrivningsmodellen med maskulinum, femininum, neutrum och reale, eftersom den rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt.

Benämningarna neutrum och utrum handlar alltså inte om att ett nytt utrumgenus vid en viss tidpunkt har ”dykt upp” i det faktiska språkbruket eller att reale har ”försvunnit”. Snarare handlar det om att välja en beskrivningsmodell som bättre reflekterar att vi i dagens standardsvenska verklighet inte längre använder han eller hon om ting. Eftersom vi inte heller ger maskuliner och femininer olika kasusändelser, finns det för en modern språkbrukare inget sätt att se skillnad på de maskulina och feminina orden.

Både tregenussystemet och kasussystemet lever kvar i dialekter, men sporadiskt och inte konsekvent tillämpat. Om ni vill se en modern studie av hur tregenussystemet lever parallellt med men successivt trängs undan av ett tvågenussystem, rekommenderar jag Caroline Sandströms studie av den finlandssvenska dialektutjämningen i Nyland.

Om vi ska återgå till Marcus ungdomsbetraktelse: Plutos planetsstatus och EG lägger jag mig inte i. Men varför benämningen imperfekt har övergetts får bli ämnet för ett eget blogginlägg en annan dag.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.