Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Kommentatorn JH Roman önskade att jag skulle skriva lite om äldre verbböjningsformer, och det gör jag så klart gärna, även om språkhistoria är långt ifrån min specialitet.

I de nordiska språkvarieteter som talades under vikingatiden räknar man med att verben böjdes efter person, precis på samma sätt som än idag görs i många andra språk. I till exempel spanskan böjs verbet älska på följande vis:

yo amo – jag älskar
tu amas – du älskar
él/ella ama – han/hon älskar
nosotros/nosotras amamos – vi älskar (nosotras om vi enbart syftar på kvinnor)
vosotros/vosotras amaís – ni älskar
ellos/ellas aman – de älskar

Eftersom varje person har en unik form sätter man ofta inte ut subjektet. Vill man säga du älskar räcker det med amas, eftersom personböjningen gör att det inte kan betyda nåt annat.

Men redan i den tidiga fornsvenskan, alltså under 1200- och 1300-talen, räknar man med att personböjningen i stort sett försvunnit i singular. Men i plural fanns den kvar. Verbet äta kom då att böjas på följande sätt:

iagh äter
thu äter
han/hon/thet äter
vi ätom
I äten
the äta

Som ni ser har pronomenens uttal slipats lite sen dess – läspljudet har blivit ett hårt d. Men den mest spännande formen tycker jag är andra person plural, I äten. Denna form används ännu i bibelöversättningen från 1917:

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Idag säger vi ju som bekant ni och inte I, och den moderna formen har uppkommit genom att verbet ofta stod framför, som bibelcitatets skolen I. I tal hörde man då ”skoleni” och gjorde omtolkningen att n:et tillhörde pronomenet och inte verbet. Så fick vi pronomenet ni.

Ett liknande ursprung har ordet , som i fornsvenskan hette å eller a. Men det förekom så ofta i uttrycket uppå, att p:et liksom kom att hänga kvar på å:et, också när det stod utan sitt upp. Så småningom blev till standardform, överallt utom i den lilla orten Grönköping.

Mer om hur verbens böjningsformer förändrats fram till idag kommer i morgondagens blogginlägg.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.