Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl apropå blogginlägget om Olle Josephsons föreläsning:

Ämnesrad: Otäckt att se någon krossa en flaska skumpa mot den oberäknelige Olle Josephson så att han glider ut i havet

Gammal lärdom, unga dam: endast båtar ”går av stapeln”. Det bankades in i huvudet av gamla redaktörer, sådana som numera tyvärr är för-, avtalspensionerade. Så att man fick bulor i kalufsen! Annat ”äger rum”! Et cetera. (Den särskrivningen måste tillåtas oss latingymnasister.) För övrigt har dina epistlar blivit klart bättre på senare tiden. Eller jag klarare i huvudet.

 

Ylvas svar:
Min bäste åldrige herre!

Jag tackar ödmjukt för dina vänliga ord om mina framsteg. Vi noviser behöver denna typ av handfast uppmuntran för att kunna fortsätta vår utveckling bort från ungdomligt oförstånd och mot större vishet. Jag vill även i min tur berömma ditt mejl, eftersom dess stilistiska udd fick mig att dra på smilbanden.

Så till uttrycket gå av stapeln. Som du skriver härrör det från skeppsbyggarvärlden och var en synonym till att sjösättas. Fartyg stod på en stapelbädd medan de konstruerades, och när de var färdiga gick de av stapeln och ner i sjön.

Det som sen hänt är att uttrycket gå av stapeln kommit att användas i överförd eller – på rena rama grekiskan – metaforisk betydelse. Det har numera blivit synonymt med äga rum. Att på detta sätt överföra uttryck från en betydelsedomän till en annan är ett av språkets mest kraftfulla verktyg, utan vilket vi knappast skulle kunna kommunicera. Om vi skulle börja invända varje gång nån använde en metafor, skulle vi snart inte göra nåt annat. Tänk dig följande konversation:

– Jag vill prata med dig om en viktig sak. Jag konstr…
– (högljutt) Viktigt säger du alltid.
– Kan du låta bli att avbryta mig?
– Jag avbröt dig inte, för det är endast grenar och kvistar som kan brytas av.

Eller den här:

– Går det bra på nya jobbet?
– Det är roligt, men jag känner mig väldigt grön på området. Jag har mycket kvar att lära.
– Nej, du är inte grön. Kläderna du har på dig är svarta och resten av dig är hudfärgad.

Du använder ju själv välfunna bildliga uttryck i ditt brev till mig, och tänk om jag skulle börja driva följande bisarra argumentation: Är lärdomar verkligen så fysiskt konkreta föremål att de går att banka in i huvudet, likt en spik? Ungefär vilka mått har en lärdom i det fysiska rummet? Är den som en kraftig timmerspik eller snarare som en liten dyckert? Och oavsett storlek måste skallbenet penetreras när lärdomen bankas in, och ge upphov till ett hål som knappast kan läka snabbt. Lärda människor måste med andra ord ha huvuden som schweizerostar, och med tanke på vilken risk för bakterieinfektioner i hjärnan detta måste innebära tycker jag att Socialstyrelsen borde gå ut och varna för den pedagogiska metoden att banka in lärdomar i huvudet.

Att ord och uttryck börjar användas bildligt genom att de lånas in från en konkret betydelsedomän till en abstrakt är inte språklig förflackning – det är ett nödvändigt redskap både för kommunikation och för mänsklig tankeverksamhet. Att just gå av stapeln skulle vara förbjudet att använda i metaforisk betydelse är en minst sagt godtycklig regel, särskilt med tanke på att det använts i betydelsen äga rum i minst 150 år. Och till redaktören som ursprungligen stipulerade detta förbud vill jag utdela följande postuma komplimang: Grattis! Du måste vara oerhört respekterad om du kan få en hel yrkeskår att i 100 år tradera dina nycker som allmänna lärdomar. Men handen på hjärtat, hade man inte kunnat ägna denna tid åt vettigare kunskapsutbyte?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.