Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Det har blivit dags för september månads gästbloggare. Han heter Frej Persson och är lokförare och språkkonsultstudent.

Månadens gästbloggare: Frej Persson

”Sen vart jag trött, så jag gick hem.”

Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?

Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.

Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!

Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.

Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.

Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?

Nåväl. Det är ingen överdrift att påstå att storhetstiden för varda på det hela taget är över, men hur kan vi vänta oss att framtiden ser ut för det ännu levande vart? Finns det kvar om femtio år? Min gissning är att det gör det, eftersom det ännu i dag finns många yngre språkbrukare som använder det. Samtidigt kommer sannolikt de övriga formerna av verbet varda med tiden att falla än djupare i glömska än i dag. Men vart kan leva kvar som en sista rest av verbet varda.

Vad tror ni som läser detta – har vart framtiden för sig? Kan det rent av vara på väg att bli vanligare?

Sammanfattningsvis: låt oss inte uppröras över att språkanvändare ibland säger vart i stället för blev. För visst ger denna lilla språkliga fornlämning vårt språk en extra nyans, en doft av svunna tider?

 

Fotnot: Vart är även ett adverb (”Vart ska du?”), ett oböjligt substantiv (”Vi kommer ingen vart”), ett pronomen (”I vart och ett av fallen”) och en vanlig talspråksform av supinumformen varit (”Jag har vart i stan”). Det finns mycket spännande att diskutera kring dessa, men det finns det tyvärr inget utrymme för här och nu.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.