Hedvig von Mentzer
Att doftsätta media i olika former har hittills visat sig svårt. Det hittills mest kända försöket kan vara John Waters film Polyester från 1981. Biobesökarna kunde genom manicken Odorama skrapa och sniffa på små kort som motsvarade dofter på duken. De varierade från blommor och bensin till fotsvett och till och med avföring. Den excentriske regissören uttryckte senare sin förtjusning över att få folk att ”betala för att lukta på skit”.
Ett nyare exempel är Sonys doftmobil från 2007. DoCoMo SO703i har elva ”unika” dofter som sitter i en liten utbytbar remsa. Minst tre månader ska doften hålla, sedan är det bara att byta ut remsan. En fördel (den enda?) är att man kan lukta sig till en förlagd mobil.
Jag älskar uppfinningsrikedomen i Japan, men ställer mig ändå lite tveksam till produkten. Egentligen mest för att jag inte vill välja en av de elva dofterna, utan kunna använda min favoritparfym, som är framställd med lite mer finess.
Jag är mycket förtjust i min näpna lilla Nokia – även om den inte doftar äppelpaj. Eller kanske just därför.