Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

CANAL PLUS-AFFÄREN Varför betalar Bonnierkoncernen tre miljarder – drygt 1,5 gånger omsättningen – för ett antal kanaler som tillsammans står för mindre än en procent av svenskarnas tv-tittande? Svar: därför att affären får en massa pusselbitar att trilla på plats när det gäller koncernens allt starkare särställning på den nordiska tv-marknaden.

På bara tre år har Bonnierkoncernen gått från att vara minoritetsägare i TV4, med en ägarandel på drygt 20 procent, till att totalt dominera den kommersiella svenska tv-marknaden. Genom en ägarkupp i flera steg blev Bonnier 2005-2007 ensamägare i TV4 och lyfte ut bolaget från börsen. Sedan har tillväxten varit explosionsartad, både när det gäller utbud och lönsamhet. Avskaffandet av bolagets koncessionsavgift och regeringens flipp-flopp om fyrans reklamregler, som gjorde det möjligt för TV4 att sälja 50 procent mer reklam, har lyft bolagets vinster till rekordnivå. I fjol blev det 628 miljoner i vinst; i år väntas det bli mellan 800 och 900 miljoner.

Hittills har TV4 mest använt sin starka ekonomi till att starta nya kanaler och fortsätta ta andelar på reklammarknaden. I årets första tertialrapport hävdade bolaget att de nu har en marknadsandel på hela 53 procent när det gäller reklam- och sponsringsintäkter.

Köpet av Canal Plus är en rejäl uppväxling: med det blir TV4-Gruppen marknadsledande även när det gäller dyra kanalabonnemang – och får totalt sett en särställning som knappt har sin like någonstans på mediemarknaden (det skulle i så fall vara ComHems och Boxers positioner inom sina respektive nischer av operatörsmarknaden). I dag får bolaget bara tolv procent av sina intäkter från betal-.tv; med Canal Plus-abonnemangen inräknat ökar den andelen drastiskt.


Dominansen kan mätas på olika sätt. Räknat i tittartidsandel blir TV4 nu större än Viasat och SBS tillsammans och rycker allt närmare målet att passera även SVT. Räknat i omsättning hamnar TV4 en bra bit över 5 miljarder och blir därmed störreän SVT. Men den verkliga maktpositionen skaffar man sig på innehållssidan.

* När det gäller filmrättigheter får Bonnier nu ett grepp om hela kedjan: från sitt biomonopol via SF till en oerhört stark position när det gäller filmrättigheter, både i de nya betalkanalerna, egna on demand-tjänster på nätet och TV4 Film.

* Lika stark blir positionen när det gäller sporträttigheter. TV4 får nu rätten till hela Allsvenskan, Serie A och Premier League och kan dessutom nu bjuda högt på alla stora idrottsrättigheter, i förvissningen om att de kan mjölka evenemangen på intäkter i många steg, från reklam och sponsring till olika abonnemangskostnader – nu med hela Norden som marknad.


SVT kan därmed, med största sannolikhet, vinka farväl till de flesta av de största idrottsevenemangen i framtiden. Fyrans möjlighet att kapitalisera på rättigheterna i fler led gör varje kommande budgivning till en mardröm för public service och Eva Hamilton. Även de flesta stora filmproduktioner och tv-serier lär passera fyrans bord först, innan övriga konkurrenter kan slåss om smulorna.


Formellt sett ska konkurrensmyndigheterna godkänna affären innan den är hemma. I Canal Plus sändningstillstånd hos Radio- och tv-verket står angivet att ägarförhållandena och inflytandet i C More Entertainment inte får ändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. Den skrivningen struntade myndigheterna dock i när det gällde Bonniers övertagande av hela TV4, så den kan nog konkurrenterna inte hoppas för mycket på. Jonas Bonnier och Jan Scherman lär få sin affär – och en unik dominans över den svenska tv- och filmmarknaden.


Läs också:

16/6 Canal Plus gör Tv4 till superdominant

Martin Jönsson

TV-AFFÄR Det är inte bara tv-kvällarna i juni som domineras av TV4, åtminstone för alla fotbollsintresserade. Med dagens köp av Canal Plus stärker också TV4-Gruppen sin position som landets överlägset största kommersiella tv-bolag – så dominerande att Konkurrensverket möjligen kan komma att ha synpunkter.

I dag blev det officiellt att TV4-Gruppen tar hem dragkampen om betal tv-bolaget C More Entertainment, med alla Canal Plus kanaler. Säljare är tyske mediejätten Pro Sieben Sat 1, som fick Canal Plus på köpet när de (eller rättare sagt, dess storägare: riskkapitalbolagen KKR/Permira) förvärvade tv-koncernen SBS för två år sedan.

Canal Plus har vandrat runt i många händer på den svenska tv-marknaden. Nordic Capital köpte bolaget 2003, men sålde sedan till SBS 2005, för drygt två miljarder kronor. Prislappen nu är hemlig, men ligger sannolikt mellan tre och fyra miljarder.

Pro Sieben sat 1 har haft starka skäl att sälja. Finanskrisen har satt stark press på bolaget och ägarna har varit tydliga med att de behöver konsolidera verksamheten och göra sig av med de delar som inte passar in i kärnaffären. Det skandinaviska tv-innehavet har inte varit så lönsamt som ägarna hoppats på. Pro Sieben Sat 1 satsar dessutom mer på fri-tv än på betal-tv, som ju är Canal Plus nisch.

Huruvida Pro Sieben Sat 1 också ska göra sig av med Kanal 5/TV9 återstår att se: det förefaller inte helt orimligt – vilket i så fall skulle leda till ytterligare omritningar av den svenska tv-bolagskartan.

Det har, av allt att döma, varit många inblandade i budgivningen på Canal Plus. Enligt uppgifter till SvD Näringsliv, stod det i slutskedet mellan två aktörer: Bonnierägda TV4 och Time-Warner-ägda HBO. Tidigare har dock en lång rad hugade köpare funnits med, bland annat MTG, som i dag är Canal Plus huvudkonkurrent på betal tv-marklnaden, men också Telenor, som äger Canal Digital


Samtliga spekulanter är kapitalstarka, men har haft helt olika skäl att vilja ro hem Canal plus. För HBO handlade det om att ta sig in på en ny marknad, för MTG både om att ta död på en konkurrent, komma åt attraktiva sporträttigheter och möjligen lägga grunden för en större strukturaffär på distributionssidan.

Bonniers skäl för att lägga väldigt mycket pengar på Canal Plus är, kort sammanfattat, de här:

1. De kan. Lönsamheten för TV4 är extremt stark, med ett vinstmål i år på mellan 800 och 900 miljoner – och i Bonniers lador finns mer pengar att skjuta till.

2. De vill. Både Jan Scherman och Jonas Bonnier har en tydligt expansiv läggning. Scherman vill framför allt två saker: gå förbi SVT och blir Sveriges största tv-företag, räknat i tittartidsandelar, samt växa på nordisk bas. Och framför allt det sistnämnda blir betydligt lättare med den här affären: Canal Plus är starkt i Finland, där Bonnier redan är dominant via MTV3, men bolagets rättigheter är självklart intressanta för hela Norden. Att kunna köpa in rättigheter för fler tv-marknader är extremt viktigt för TV4 framöver, för att bland annat kunna snuva SVT på fler stora evenemang à la EM, VM, OS och Nobel.

3. De behöver det. Att bredda affären har varit Schermans strategi under ganska många år. Beroendet av huvudkanalen TV4 har blivit allt mindre – och bolaget får nu mer än hälften av sina intäkter från annat håll, som lokal tv-reklam, nischkanalsreklam, sponsring, abonnemangsavgifter och webbinntäkter. Den enda vita fläcken har varit betala premiumkanaler, som Canal Plus och TV1000. Nu täpps även det hålet igen.

Fjärde punkten är mer tveksam: Får de? Det ska nu konkurrensmyndigheterna i Sverige och möjligen EU ta ställning till. TV4 har redan 53 procent av den svenska kommersiella tv-marknaden. När Canal Plus-kanalerna inkorporeras blir 9 av 38 kanaler i Boxerutbudet TV4-ägda. Totalt växer TV4 Gruppens kanalflora till 16 kanaler, vilket gör bolaget till den överlägset största aktören på marknaden räknat i pengar och utbud.

Förvärvet hjälper också TV4 i ambitionen att gå för bii SVT. Med Canal Plus tillkommer en tittartidsandel på nära en procentenhet, vilket gör att TV4 rycker allt närmare ett dalande SVT. Huruvida fyran går förbi SVT redan i juni, med draghjälp av fotbolls-EM, återstår att se.

Martin Jönsson

PRESSTÖDET I måndags gick tiden ut för de 41 remissinstanser som erbjudits att komma med synpunkter på kulturdepartementets promemoria om presstödet. Drygt hälften av dem inkom med svar, plus en och annan som tyckt till på eget bevåg, i hopp om att påverka politikerna. Det här är vad de sade.

Eftersom förslagen från regeringen i första hand handlar om att, inom fem år, ta bort 48 miljoner per år i presstöd till SvD och Skånska Dagbladet är det en delikat fråga att rapportera om, som SvD-anställd medieanalytiker. Men om jag ska ge mig på ett neutralt försök att sammanfatta de svar som har något att säga i sakfrågan lyder det ungefär så här:

Först finns här Parterna i målet. Å ena sidan de som drabbas av förslaget (Svd och SkD), å andra sidan de som gynnas mest av att deras konkurrenter får en försämrad ekonomi (Bonnier AB och deras skånska tidningar). De står för de textmässigt mest omfattande och retoriskt mest laddade svaren. Skånskans vd Richard Kling sätter exempelvis ett direkt likhetstecken mellan ett genomförande av förslaget och en nedläggning av tidningen. Bonnier, å sin sida, värnar om rikets finanser och påpekar omtänksamt hur staten skulle kunna ”använda sina pengar bättre” än genom att betala ut presstöd.

En andra grupp är de Reflexmässiga Reaktionerna, för och mot, från instanser som Timbro, TCO och Journalistförbundet. Besläktad är gruppen Specifika Särintressen, som remissvaren från fådagarstidningar, gratistidningar, centerpressens förening och norrländska s-tidningar.

En mer intressant grupp är Juridikprofessorerna, som i olika grad är lierade med intressenterna i gruppen ovan. De bryr sig inte om något så trivialt som medial mångfald, utan ägnar sig bara åt frågan om huruvida presstödssystemet är förenligt med EU:s regelverk. Ulf Bernitz anser att det mycket väl kan vara det och att departementet brustit i sin analys av läget och hastat fram ett förslag utan att utreda vad EU-kommissionen egentligen tycker. Lars Henriksson ifrågasätter dock starkt om det nuvarande stödet är förenligt med gemenskapsrätten och Hans Stenberg hävdar att inte bara storstadsstödet utan allt stöd till andratidningar strider mot EU-fördraget. Hela skalan, alltså.

Den grupp som opinionsmässigt känns tyngst är de Oberoende Kritikerna. Konkurrensverket och Presstödsnämnden sågar båda bristen på en analys av effekterna för mångfalden inom dagspressen. Ännu tuffare i sin kritik är Justitiekansler Göran Lambertz, som menar att det är ”anmärkningsvärt” att departementet inte gjort någon konsekvensanlys eller politisk utvärdering, av vare sig mångfaldsfrågan eller yttranderfrihetsaspekten. Han anklagar departementet för en ”juridifiering” av frågan (vilket är rätt kul sagt av en jurist) och menar i princip att politikerna brytt sig för mycket om att tolka EG-rätten och för lite om att ta mediepolitiska hänsyn. Hans slutsats är att departementsförslaget bör skrotas, i väntan på en ordentlig politisk analys.

I september ska kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth formulera regeringens slutgiltiga förslag i frågan. Hon kan möjligen ignorera vad parterna i målet säger. Men kritiken mot att hennes departement gjort ett slarvigt jobb är svårare att slå ifrån sig.

Som jag konstaterat tidigare: få ifrågasätter behovet av att göra en ordentlig översyn av presstödssystemet, som onekligne har fler brister än förtjänster. Men förslagen i promemorian är inte den översynen, utan blott en hafsig halvmesyr.

Läs också:

26/3 Ännu en halvmesyr om presstödet

13/2 Regeringen svarar om presstödet
31/1 Maud flippfloppar om presstödet
25/1 Presstödsfrågan är kvar i långbänken
13/6 Regeringen är presstödets bästa vän
14/2 Professorns lovsång till presstödet

Martin Jönsson

LÄSARSTATISTIK Kombinationen överetablering och inbromsande konjunktur syns tydligt i årets första Orvestomätning, över antalet tidnings- och tidskriftsläsare. Läsarna räcker inte längre till, vilket ger stora ras på bred front.

Mer än 50 av tidskrifterna i Orvesto Konsument-mätningen har på ett år förlorat mer än tio procent av sina läsare. Och för några är det ännu värre: här är en del av titlarna som förlorat mest jämfört med motsvarande mätning i fjol:

* Vecko-Revyn -12,6 %
* Vi -13,4 %
* Gourmet -14,2 %
* Expressen Leva & Bo -15,5 %
* Allt om MC -15,6 %
* Dagens Arbete -16,2 %
* Bilsport -17 %
* Expressens TV-bilaga -17,1 %
* Hem Ljuva Hem Trädgård -17,1 %
* Motorbörsen -18 %
* Mobil -19 %
* Expressen Fredag -21,6 %
* Antikvärlden -24 %
* Båtbörsen -24 %
* MC-börsen -24,5 %

En av de nischer
som tappat mest är den silikonstinna grabbtidningen. Moore tappar 17,2 procent och Slitz 14,2 procent. Båda noterar de lägst uppmätta räckviddstalen sedan de började mätas. Slitz har tappat nära 40 procent av sina läsare på fyra år och är nu nere på 146 000 läsare.Även Café, i ett annat, men närliggande segment, tappar kraftigt: minus 17,2 procent till nya bottennoteringen 147 000 läsare.

Vinnarna i mätningen är betydligt färre, men de finns. Framför allt dessa:

* Aftonbladet Härligt Hemma +13,4 %
* M3 +15,4 %
* Lantliv +15,9 %
* Chef +17,4 %
* Allt om Vetenskap +18,6 %
* Ny Teknik +27 %
* Laura +30 %
* Fokus + 60% (till nytt läsarrekord: 45 000)

Allra starkast går historietidningarna: Världens historia ökar med 34,8 procent och Populär Historia, som behåller tätplatsen, med 13,6 %.

För dagstidningarna är det mest neråt, med några få undantag, som DN, GP och SvD. Mest minskar Expressen (-6,6 %), City (-8,3 %) och Aftonbladet (-8,5 %).

Martin Jönsson

REKLAMPROGNOS Tillväxten på reklammarknaden är inte evig. Närmare bestämt tar den slut, åtminstone tillfälligt, under 2009. Då väntas internet vara den enda stora mediekanalen som fortfarande växer.

Krönet är inom synhåll nu. Under 2008 växer den svenska reklammarknaden med 3,1 procent, enligt dagens prognos från Institutet för reklam- och mediestudier. Det är lägre än tillväxten i fjol, som var 5,5 procent. Det är också lägre än vad IRM trodde i sin förra prognos, vilket är ett väldigt tydligt tecken på att marknadsavdelningarnas fötter nu allt oftare landar på bromspedalen snarare än på gasen.

IRM:s prognos bygger bland annat på de investeringar som gjorts de första fyra månaderna i år. I januari och februari var ökningen 3,4-4,4 procent. I mars minskade reklamköpen för första gången på många år, med 2,6 procent. Det berodde dock delvis på att påsken låg annorlunda i år – och i april blev det en motsvarande större ökning, med 6,9 procent. Men totalt sett stannar reklamtillväxten under tertialet med runt 3 procent. Om man granskar även Sifos reklamundersökning för tertialet framgå att det är reklam för livsmedel, kosmetik, inredning och bensin som minskar mest, medan sport, fritid och lokala detaljister håller siffrorna bäst uppe.

Konjunkturen skiljer sig dock en hel del mellan medieformerna. Gratistidningar, kvällstidningar och storstadstidningar väntas stå helt stilla i år, medan tidskrifter och direktreklam minskar. Bättre går det för landsortstidningar, tv och radio, men framför allt – förstås – för nätet.

Webbreklamens tillväxt 2008 väntas nu bli drygt 20 procent, vilket gör att webben i år lär hamna nära fem miljarder i reklamintäkter. Totalt sett väntas nätet stå för nära 85 procent av den samlade tillväxten på reklammarknaden 2008. Tillväxten är fortfarande allra starkast inom sökordsmarknadsföringen, vilket till största delen innebär annonsering på inom sökmotorerna.


Nästa år, 2009, väntas nätet fortsätta sin starka tillväxt – trots konjunkturavmattningen. Den starka underliggande strukturella förändringen, att svenskarna lägger alltmer tid på nätet, är alltså starkare än den konjunkturella försvagningen. Totalt räknar IRM med att webbreklamen ökar med 13,2 procent nästa år, så att den då tar 16,8 procent av hela den samlade reklamkakan. Alla delar av webbinvesteringarna väntas öka: från banners/displayannonser och rubrikannonser till sökords- och mejlmarknadsföring. Även mobilreklamen väntas öka kraftigt, men det handlar fortfarande om väldigt låga nivåer: totalt väntas mobilreklamen omsätta 52 miljoner nästa år, vilket är en knapp procent av all digital reklam.


I princip alla andra medieformer lär backa under nästa år och totalt väntas en minskning med 0,1 procent. Störst blir tappet för tidskrifter, direktreklam, dagstidningar och kvällstidningar. Även tv-reklamen väntas backa nästa år, med 1,6 procent, bland annat via en allt hårdare prispress bland floran av nischkanaler.

Generellt sett står alltså mediebranschen på gränsen till lågkonjukturen: den knackar på axeln redan under hösten. Men spridningen kommer att bli väldigt stor: de mest förändringsbenägna medieföretagen, med en stark digital bas och med starka nischer, har betydligt bättre förutsättningar att övervintra än de allmänna, breda räckviddsmedierna.

Läs också:

3/6 Norrmännen har mest reklam på nätet

12/5 Ingen konjunktursvacka på nätet

Martin Jönsson

UPPLAGERAS Nästan vart tionde sålt exemplar av Expressen försvann i april, jämfört med april 2007. Upplagekrisen tilltar alltså, trots en intensiv nyhetsmånad som borde lyft försäljningen.

Under 2007 minskade upplagorna för kvällspressen totalt med 6,6 procent. Expressen stod för
den största procentuella nedgången och är också den tidning som har inlett 2008 sämst.

Om man tar ett genomsnitt av månadsupplagorna per utgivningsdag januari-april redovisar Expressen/GT/Kvällsposten en snittupplaga på 303 000 ex, vilket är 19 900 ex eller 6,2 procent sämre än 2007.

April var årets hittills sämsta månad, med en försäljningsminskning på hela 9,2 procent. Upplagan per utgivningsdag var då 306 400 ex. Enligt chefredaktören Otto Sjöberg beror det på att siffrorna jämförs med april 2007, då tidningen under buller och bång lanserade sin James Bond-försäljning på DVD, vilket ”sålde otroligt många tidningar”. En annan förklaring är, enligt en artikel i dagens tidning, standardformuleringen som tycks ligga i artikelmallen för texter om upplageraset: att ”kvällstidningarnas papperstidningsupplaga har påverkats negativt av den hårda konkurrensen från gratistidningar och nätet.”

Men det där är sanningar
med modifikation. Att Bond-kampanjen ledde till fler sålda tidningar är bara en myt, odlad av tidningens marknadsavdelning. I själva verket redovisade Expressen dåliga siffror även april i fjol. Nedgången då låg på 4,6 procent för hela kvartalet, eller 14-19 000 ex per månad. Det var, då, lägre minskningssiffror än konkurrenten Aftonbladet redovisade, men långt ifrån någon upplagesuccé.

Bondjämförelsen håller alltså inte som förklaring till jätteraset. Snarare borde tidningen ha redovisat ovanligt starka siffror i år, med tanke på alla dramatiska nyhetshändelser i april, med fallet Engla och fallet Fritzl.

Expressens tapp är dessutom betydligt kraftigare
än konkurrentens. Aftonbladets snittupplaga i år är 389 300 ex, vilket är 11 600 ex eller 2,9 procent sämre än 2007. I april tappade Aftonbladet knappt 2 procent, mot Expressens 9,2 procent.

Ryktesspridningen kring Expressen har varit kraftigt den senaste tiden. Många tror att det snart kommer att bli ett chefredaktörsbyte, så att Thomas Mattsson, chefredaktör för expressen.se, får ta över även papperstidningen och att Otto Sjöberg därmed kommer att lämna tidningen.

Dagens siffror stärker möjligen den sannolikheten. Nu krävs minst ett sensationellt fotbolls-EM för att vända upplagetrenden på kort sikt. På lång sikt är det svårare att se vad som ska kunna hålla emot upplageraset.

Läs också:
23/4 Fortsatt darrigt för kvällspressen
2/3 Expressen gläds trots ny stor nedgång
24/1 Nytt jätteras för Expressens upplaga
20/8 Bond kunde inte vända Expressens ras

Martin Jönsson

MEDIEVALET Varför vann Barack Obama över Hillary Clinton? Ett delsvar är att hans organisation var betydligt bättre på att hantera de sociala medierna. Och kanske att han fick draghjälp av en viss tv-serie.

Ibland är dikt och verklighet förvillande lika. När tv-serien Vita husets sjunde och sista säsong visades 2005 handlade den om en utdragen, stenhård nomineringskamp för demokraterna. Till slut vann den unge, karismatiske Matt Santos, med kampanjmottot ”Yes we can” och blev den förste presidentkandidaten med latinsk bakgrund. I presidentvalet fick han sedan möta en äldre, vithårig politisk veteran som är lite för liberal för att egentligen passa de konservativa och kristna krafterna inom republikanerna.

Låter det bekant? Ja, på många sätt var finalårgången av Vita huset en direkt prognos av vad som nu hänt och att se om avsnitten med facit i hand kan få tittaren att tappa fjärrkontrollen av häpnad.
Men det är inte bara en slump. I en intervju i The Guardian tidigare i år erkände manusförfattaren Eli Attie att han, när han skrev avsnitten för snart fyra år sedan, hämtat inspiration till sin ”minoritetskandidat” Santos från just Obama, som då precis började bli ett namn på den politiska scenen. Attie tog kontakt med Obamas rådgivare David Axelrod och hämtade en hel del detaljer ur Obamas liv till tv-serien. (Se en fyllig vedio om detta hos Slate).

Det som Vita huset-skaparna
inte kunde förutse var något annat: medieutvecklingen. 2005 fanns inte Youtube och andra sociala mediekanaler. Men framför allt för Obamas kampanj har de varit otroligt viktiga.

Även Clinton-kampanjen syntes tidigt på bloggar och Youtube, men det blev snabbt Obama som tog över den sfären. Enligt en beräkning som tidningen Advertising Age gjort har Obama-klippen på Youtube haft tio gånger så många tittare som Clintons.
Några exempel:

• Musikvideon ”I got a crush on Obama” skapade karaktären Obamagirl, som blivit en följetong på nätet, med mer än 60 miljoner visningar på de olika filmerna.

• Obamas egen ”Yes we can”-video har visats nära 10 miljoner gånger.

• Obamas tal om ”ras och politik” i mars har, trots att det är 40 minuter långt, vilket är en evighet med Youtube-mått mätt, visats mer än sju miljoner gånger.

• Antalet Hillary-häcklande klipp och ”fejk-reklaminslag” (som det där det ser ut som om hon talar på ett Klan-möte) är också betydligt fler än åt andra hållet.

Obama-kampanjen
har också utnyttjat Facebook och Myspace maximalt, med mer än en miljon ”vänner” där: fyra gånger så många som Hillary. Även på en mindre social sajt som Twitter dominerade Obama, med åtta gånger så många anhängare. Och på Wikipedia har Obama lockat fyra gånger så många läsare som sin konkurrent.

Också när det gäller att köpa reklam-utrymme har Obamas kampanj har på många sätt varit betydligt mer medie-modern än Clintons: den har lagt mer pengar på att köpa sökord på Google (ungefär 2 miljoner dollar) och på att arbeta med e-postmarknadsföring, med ett mejlregister på mer än en miljon amerikaner.

Läxan är tydlig: den som bäst förstår hur man använder sig av sociala medier får ett stort försprång kampanjmässigt. Och mest bekymrad över detta faktum är sannolikt John McCain.

Om inte annat vet vi ju vem som vann i ”Vita huset”.

Martin Jönsson

WAN-KONFERENSEN Världens största tidningskonferens är inne på fjärde och sista dagen i Göteborg och det börjar bli dags att summera. Kanske så här: det har varit en del framtidsångest, en stor del inspiration – och alltför många helt vita fläckar.

De vita fläckarna först. En tillställning som en WAN-samling blir i sig en illustration till ett av branschens stora problem: slutenheten. De inslag som berört medievärlden utanför de traditionella dagstidningsföretagens domäner har varit alldeles för lätt räknade. Som jag skrev i går: inte ens gratistidningarna finns med i den här gemenskapen, ännu mindre några sociala medier.

På många sätt har
det varit som en tidsresa, tillbaka till en tid där de traditionella medierna ensamma styrde marknaden och det finte fanns någon parallell medievärld, med sociala medier, bloggar, communities och nyhetsdelning. Ja, det talades på sina håll om användarskapat innehåll, men då enbart ur tidningarnas perspektiv: det saknades nästan helt diskussioner om publikens nya verklighet, med dess helt nya krav på delaktighet och transparens och hur man måste förhålla sig till detta, exempelvis genom att släppa på sitt traditionella kontrollbehov och låta läsarna bestämma mer hur, var och när de vill ta del av medieinnehållet -. och i vilken utsträckning de vill medverka.

Istället fanns programpunkter
som ”Control your content!”, där WAN-ordföranden Gavin O’Reilly försvarar organisationens mångmiljonsatsning på att utveckla protokollet ACAP, Automated Content Access Protocol, ett regelverk för att styra hur sökmotorer kan indexera en sajt. ACAP är i grunden ett sätt att blockera sökmotorer som Google för att kunna bedriva nyhetsaggregering – och ja, det är precis så vansinnigt som det låter. Att blockera trafik är det sista mediebranschen borde ägna sig åt: i ett läge där många sajter får 30-50 procent av sina besök via externt sök borde de snarare välkomna detta och lägga allti fokus på att kapitalisera på de träffar man får, genom att se till att träffsidorna blir så attraktiva som möjligt.

WAN:s fientlighet mot
sökmotorerna är inte den enda konstighet organisationen ägnar sig åt. på Göteborgs-konferensen har dess ledning konsekvent också försökt trumma in budskapet om att 1) papperstidningsbranschen mår strålande, tack så mycket! och 2) att det där med nätet inte är mycket att ha i julgranen. O’Reilly ville inte ens kalla webben för en mediekanal likvärdig tidningen utan mässade istället ”Forget digital” och hävdade att ekonomiska satsningar på webben i princip var bortkastade. ”They have been a profound mistake”, ryade han, till alla som ville höra på.

Och det var en del. På ett av seminarierna, i morse, talade en tysk journalist om dagstidningarnas jobbiga ”tvångsäktenskap” med nätet – och möttes av spontana applåder…

* * * * * *
Men: helhetsbilden är inte lika
utvecklingsfientlig och papperskramande. Framför allt inom ramen för parallellkongressen i World Editor’s Forum har det funnits gott om inspirerande exempel på hur tidningsföretag lyckats utveckla och modernisera sina tidningar, både genom att tänka nytt kring kärnprodukten – med mer magasinsliknande tänkande, både vad gäller presentation och målgrupper – och genom att tänka kreativt på nätet.

Här är några av dem (och missa inte innovatören Juan Antonio Giners snabba checklista för förändring: finns här):

* Riita Merilainen på Helsingin Sanomat som pratade om tidningens hyperlokala community Oma Kaupunki. Hon pratade om att journalister inte bara ska vara vakthundar (watchdogs), utan också ledsagarhundar (guide dogs), med ambitionen att hjälpa sina läsare. ”Vi journalister har varit alldeles för rädda för nära möten med våra läsare, på riktigt, och distanserat oss från dem. Det har vi inte råd med”. (Läs mer om Oma Kaupunki här) och även om Östersunds-Postens satsning på hyperlokala sajter)

* Edward Greenspon på kanadensiska Globe and Mail, som går på tvärs mot den nordamerikanska upplagekrisen, bland annat genom att satsa på fördjupande, magasinsinriktade helgtidningar. Greenspon har slängt ut börstabellerna ur papperstidningen och är på väg att göra detsamma även med tv-tablåerna och satsar istället på riktigt bra guidande och fördjupande läsning. Greenspon talade om att frigöra sig från rasslet av nyheter det gångna dygnet och istället ställa sig läsarnas relevanta frågor och attackera nyckelfrågorna som uppstår i nyhetsflödet, presenterat på ett kreativt sätt. En liknande inställning hade Jose-Manuel Fernandez på portugisiska Publico, med daglig, aktuell fördjupningsdel av magasinstyp.

* Juan Senor på Innovation in Newspapers som pratade om vikten av att tidningarna blir bättre på att välja. ”80 procent av nyheterna kan tryckas in på 20 procent av utrymmet, sedan bör de resterande 80 procenten av tidningens spalter ägnas åt att fördjupa sig mer i de 20 procent som är de viktigaste nyhetsberättelserna”

En annan av konferensens inspiratörer
och hjältar är Axel Håkansson, reporter på Medievärlden, som direktsänt det ena seminariet efter det andra, via Bambuser. Något stativ fanns inte i budgeten, så han har suttit längst fram med mobiltelefonen i ett stadigt handgrepp timme efter timme. Resultatet är en utsliten skjortärm, möjligen världens första fall av Bambuser-armbåge och en massa tv-inslag, som kan ses här.

Nu är WAN slut för min del. Nästa år hålls konferensen i indiska Hyderabad.

Fler inlägg från WAN:
4/6 20 sätt att döda en tidning
4/6 Miljön är tidningarnas tysta huvudvärk
3/6 Normännen har mest reklam på nätet
3/6 Som om gratistidningarna inte fanns
2/6 Nyhetsutmattade ungdomar ställer nya krav
2/6 Tidningsbranschen viftar bort krisstämplen
1/6 18 dödade journalister – på ett halvår
31/5 Få skäl att fira på tidningarnas firmafest

Fler bloggar från WAN:
Roy Greenslade på The Guard
ian
Anna Serner på TU

Martin Jönsson

MEDIEFRAMTID Vissa listor är för bra för att inte spridas. Som den här, som Juan Antonio Ginér, expert på tidningsinnovation och medieföreläsare på Harvard, drog i dag på WAN-konferensen i Göteborg:

Han kallade den 20 sätt att döda en tidning, på tal om diskussionen om papperstidningens kris. Enligt Giner kan tidningarna mycket väl dö – om de följer dessa rådr:

1. Var tråkiga

2. Förändras långsamt och motvilligt

3. Tryck gårdagens nyheter

4. Ta inga risker

5. Förvänta er förändringar i resultatet, trots att ni fortsätter göra samma sak

6. Förolämpa läsarna (till exempel genom att inte ta hänsyn till deras nya medievanor)

7. Ljug för annonsörerna (till exempel om hur stor publiken är)

8. Fjäska för politiker

9. Skriv inte om människor

10. Interagera inte med publiken

11. Ha dålig kvalitet på trycket

12. Ha dålig kvalitet på färgbilder

13. Skriv långa texter

14. Bry er inte om tidningsdesign

15. Bry er inte om att knyta till er rätt talanger

16. Sparka inte ut misslyckade chefer

17. Betala låga löner

18. Syssla inte med tidningsinnovation

19. Mjölka kassakorna, utan att återinvestera i tidningen

20. Förvänta er mirakel


Receptet på framgång var ungefär det omvända:

1. Testa vilda idéer

2. Var annorlunda: skilj ut dig från konkurrenterna

3. Rör om i vardagen

4. Våga bråka för att sälja tidningar

5. Få läsarna att skratta: var inte alltid allvarlig

6. Berätta de bästa historierna

7. Var hyperlokal

8. Integrera dina redaktioner – eller dö

9. Visa, istället för att berätta

10. Talang, talang, talang!

11. Journalistik, journalistik, journalistik!

12. Grafik, grafik, grafik!

Juan Antonio Giner var den som sade det. Och det är bara att hoppas att många lyssnade.

Martin Jönsson

KLIMATNEUTRALT? Tidningsbranschen har, under de senaste årens allt mer intensiva klimatdebatt, varit förvånansvärt tyst om sin egen roll i klimatpåverkan. Men nu börjar det komma enstaka signaler om att branschen inser frågans betydelse.

Det vore synd, eller direkt lögn, att påstå att miljön varit en av de stora frågorna på World Association of Newspapers stora tidningskonferens i Göteborg. Men det är ett gott tecken att den åtminstone kom upp på agendan, via Tidningsutgivarnas ordförande Tomas Brunegård.

Han konstaterade i ett tal att tidningarna hittills bara krävt handlingskraft från andra, men att det nu är dags att branschen själv tar sitt ansvar.

En del trevande försök görs. I förra veckan meddelade lokaltidningen Sydöstran i Blekinge att de ska neutralisera de utsläpp av växthusgaser som tidningen står för. Neutraliseringen sker genom att tidningen investerar i en vindkraftsanläggning i Indien och betalar för en minskning av koldioxidutsläpp som motsvarar dess egen förbrukning.

Ett liknande projekt lanserades avNorrtelje Tidning i februari: de ska investera i en biobränsleanläggning i Indien motsvarande sina egna utsläpp. BiltidningenAutomotor & Sport väljer en annan modell: de klimatneutraliserar för de biltester tidningen gör.

Det är småskaliga insatser, sett ur ett branschperspektiv. Men det är en bra början. På sikt kan den här sortens åtgärder mycket väl komma att bli en ren hygienfaktor, där tidningsläsarna kräver klimatneutralitet.

Det är stora kostnader det handlar om för branschen. Men sannolikt en helt nödvändig investering. Av flera skäl.