TERRORBEVAKNING Den kommande nyhetsveckan blir milt sagt intensiv.

På måndag inleds den drygt två månader långa terrorrättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik, bevakad av 2000 journalister (varav 800 på plats i Oslo på måndag) och ett stort antal anhöriga i rättssalar över hela Norge. Samtidigt pågår i Köpenhamn en rättegång mot de personer som misstänks för att ha förberett ett terrordåd mot Jyllands-Posten och Politiken, i en process som omgetts av en i det närmaste total sekretess. Utöver detta presenterar regeringen sin vårbudget – och nästa söndag väntar sedan första omgången av presidentvalet i Frankrike..
SvD är naturligtvis på plats i Norge, med ett team av reportrar, fotograf och tecknare. Vi har en särskild styrka genom att sedan många år ha Björn Lindahl som vår korrespondent. Som en av mycket få svenska journalister baserade i Norge har han en särställning när det gäller kontakter och kunnande om det norska samhället och rättsväsendet. Vi har också krönikören Erik Sönstelie, vars dotter med nöd och näppe överlevde attentaten, på plats i rättssalen.
Rättegången mot Breivik är en fin balansgång, både för rättsväsendet och medierna. Det handlar om att klarlägga vad som hände, med bibehållen respekt för offer och anhöriga, men också om att få grepp om gärningsmannens agerande och motiv, utan att det slår över i hatiska propagandanummer.
Det är också en fråga om dimensioner. Få lär orka två månaders konstant medialt högtryck. Samtidigt är det som avhandlas så viktigt att det måste ges stort utrymme under lång tid.
En undersökning från Nordens Mediedagar visar att 68 % av norrmännen tycker att medierna rapporterat för mycket om terrordåden och bara 28 % är nöjda med bevakningen. I Sverige är siffran betydligt högre: här tycker 61 % att bevakningen varit bra. Länderna går knappast att jämföra, men det är ändå ett hyfsat betyg för svenska medier. Vi får hoppas att omdömet består i slutet av juni.

STÖDPROJEKT I dag släpps det första och förhoppningsvis sista numret av en mycket speciell tidning. Den heter Johan & Martin, ges ut av gänget bakom tidskriften Filter och är ett projekt för att samla in pengar till juristkostnader och andra omkostnader för de svensk journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye, som suttit fängslade i Etiopien sedan juli 2011.

Tidningen innehåller reportage som Johan och Martin gjort. Flera av dem har tidigare publicerats i SvD.
Alla som gjort tidningen, från redaktion och pappersleverantör till tryckeri och distribution, har arbetat gratis.
Ett antal medieföretag – bl a SvD, DN; GP, Sydsvenskan, Metro, Aftonbladet och Expressen – sponsrar projektet genom att köpa annonser. Andra sponsrar genom att ge dem gratis reklamutrymme.

Tidningen kostar 100 kronor. Köp gärna ett ex – eller två, och lägg i ett påskägg.
Det är inte bara ett viktigt stöd, utan också en riktigt bra tidning.

INTERAKTIVT Redaktionernas nya utmaning är att – öppet och transparent – förvandla stora mängder data till nyheter som läsarna bryr sig om. Och den här veckan var det SvD Näringsliv som gjorde det bäst av alla, med supersuccén Räntekartan.

Det började som en hashtag på twitter från Avanzaekonomen Claes Hemberg: #sägdinränta. I slutet av förra veckan började Näringsliv-redaktionen diskutera hur man skulle kunna ta det vidare, i bevakningen av boräntemarknaden.
Bygget av Räntekartan har gjorts via stort engagemang hos framför allt tre personer: Ola Henriksson, Peter Grensund och Mark Malmström. Peter kunde använda sig av kunskap som han precis hämtat in på Grävseminarits seminarium om hur man kan använda sig av Google Fusion Tables, för att få ihop databas och kartor.
Det resulterade i ett Google Docs-dokument och ett upprop i söndagens N.

Sedan exploderade det. Vi närmar oss nu 20 000 personer som fyllt i sina ränteuppgifter, vilket lett till en mycket omfattande karta och lista.
Det rasslar in historier om bankkunder som använt kartan för att sänka sina lånekostnader, debatten är i full gång och vi det har blivit en enorm medieuppmärksamhet. Snart kommer fler kartor, närmast en specifik för Malmö och en för Göteborg, men även uppdelat per bank, per lånetyp etc.

Läsarna älskar det, vilket inte minst syns i sociala medier och i stormen av mejl och samtal.

Det är, för att förtydliga en del, ingen kampanj för sänkt ränta. Däremot: en manifestation för öppenhet – och för att ge konsumenterna mer kunskap. Det är guld värt i relationen med våra läsare.

* * * * * * * *

Ett annat intressant exempel på öppenhet/transparens är den ”Open Weekend” som The Guardian har anordnat i några år, då man släpper in läsarna rent fysiskt i huset och får tips/hjälp att utveckla journalistiken. När den nordnades för ett par veckor sedan fick chefredaktören Alan Rusbridger frågan om tidningen hade några regler för hur de ska jobba med ”open journalism”. Nej, svarade Rusbridger på Twitter, man började sedan skriva ner 10 idéer om hur det skulle kunna se ut:

1. Den uppmuntrar deltagande. Denb bjuder in och/eller tillåter diskussion och svar.

2. Den utgår inte från sändar/mottagar-tänket

3. Den uppmuntrar andra att dra igång debatter. Öppen journalistik kan följa lika gärna som att leda.

4. Den stödjer bildande av communities och forum med diskussion kring olika ämnen

5. Den är öppen på webben: länkar och samarbetar med andra

6. Den aggregerar eller agerar kurator åt andras arbete på webben

7. Den erkänner att journalister inte är den enda rösten med auktoritet i diskussionen om och bevakningen av samhällsfrågor.

8. Den försöker uppnå och spegla mångfald

9. Den inser att en publicering lika gärna kan vara en början på en öppen process som en slutpunkt

10. Den är transparent och öppen för förändring.

Ett lysande manifest, tycker jag, om än i tio snabba tweets. Att tänka så här tror jag höjer kvaliteten på alla fronter.

* * * * * *

Rusbridger deltog häromdagen i en intressant paneldiskussion med medieprofessorn Clay Shirky om de här sakerna,. Shirky fällde då en kommentar som ringar in precis vad det handlar om: ”The new challenge of the newsroom is turning ‘enormous amounts of data into stories that the public care about’

Räntekartan är ett utmärkt exempel på det. Vi kan säkert hitta fler under våren.

SAUDIAFFÄREN Ingen betvivlar att de senaste veckorna varit jobbiga för den nu avgångne försvarsministern Sten Tolgfors. Men det är vilseledande och fel att skylla på mediedrevet, när det är Tolgfors egen ovarsamhet med sanningen som orsakat det största medietrycket.

På sin och statsministerns presskonferens i dag handlade det inte så mycket om vapenfabriker och avtal med Saudiarabien. Istället pratades det mycket om att ”det finns en människa i det här”, om ”tappad arbetsglädje” och om hur mediebevakningen gått ut över familjen. ”Mediedrev är ingenting en fyraårig förstår, men han ser hur mamma och pappa mår.” sade Sten Tolgfors.

Det är lätt att sätta sig in i hur jobbig situationen har varit för Sten Tolgfors – och att det gått ut över fler än honom. Att befinna sig mitt i den politiska och mediala heltluften har naturligtvis sitt pris.
Men med det sagt är Tolgfors retorik och illa dolda kritik mot ”mediedrevet” ett genomskinligt försök att slippa hantera sakfrågorna, ännu en gång. Den som i första hand måste bära ansvaret för att saudiaffären vuxit så medialt och politiskt är inte illasinnade journalister och redaktörer, utan Tolgfors själv och hans rådgivare.

De uppgifter som Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman på SR Ekot tog fram den 6 mars var sensationella och extremt politiskt känsliga. Att avslöjandet var på väg kom knappast som en överraskning för vare sig SSTI, FOI eller försvarsdepartementet, men deras taktik för att möta det handlade inte om att lägga korten på bordet, utan snarare om att på alla sätt försöka minimera den politiska skadan. Tolgfors pratade med flera journalister redan dag ett, men han undvek nogsamt de två reportrar som var mest insatta. Den debattartikel han skrev på SvD Brännpunkt sade sig göra ”klargöranden”, men handlade snarare om dimridåer.
Det var först efter att SvD den 9 mars avslöjat att Tolgfors kände till bulvanföretaget SSTI redan 2010 som han tvingades göra mer klarlägganden och kalla till en presskonferens. En konferens där han dock trots all mångordighet undvek att svara på de mest besvärande detaljfrågorna.

Denna strategi av undvikande, vilseledande och direkta lögner är den främsta anledningen till att Saudiaffären rullat vidare med sådan intensitet. Men den har varit inriktad på många: inte bara på Tolgfors utan också på FOI-ledningen, SSTI-anställda och Fredrik Reinfeldt.

Att han vid sin avgång så hårt anspelar på känslor, privatliv och mediedrev är möjligen mänskligt. Men det saknar också all trovärdighet och framstår bara som ytterligare en del av ett taktiskt spel, styrt av dåliga rådgivare och dåligt omdöme.

REPORTAGE Vi jobbar mycket med planerad journalistik, bra framförhållning och långa artikelserier på SvD, men i dag slår vi nog något slags rekord. Då inleder vi en serie som är tänkt att pågå i 18 år, till 2030. Visserligen bara med ett reportage per år, men ändå.

Serien heter Generation 2012 och föddes på en idékonferens i vintras, när vi diskuterade vad vi skulle kunna göra för bra journalistik kring ett antal händelser vi visste skulle inträffa 2012. Bland dem födseln av en kunglig bebis.
Därför har vi i dag reportaget om Sandra, Ella, Alicia, Defne och Vilda, i Sätra, Sundbyberg, Tungelsta, Ljusne och på Kungsholmen i Stockholm . De föddes alla den 23 februari, precis som prinsessan Estelle. Hannes Delling och Yvonne Åsell har träffat dem och deras föräldrar, i deras egna bebisbubblor, med dess särskilda blandning av kärlek, lycka och oro.
Vi tänker följa barnen och familjerna, som mikrobilder av det Sverige Generation 2012 växer upp i. Med barnomsorg, skola och vägen mot vuxenlivet. Vi lär säkert följa prinsessan Estelle också, i en annan typ av bevakning. Alla lär de ha något att säga om det samhälle de lever i och om hur det förändras. Börja lär känna dem i dag.

GULDSPADEN I går delade Föreningen Grävande Journalister ut årets Guldspadar vid grävseminariet i Malmö. För SvD blev det en fantastisk kväll, med dubbla vinster. Men seminariet i sig var också ett bevis på att den undersökande journalistiken är i mycket god form – och att den ibland också får verkligt genomslag.

Priserna först. Det började redan i fredags. Då vann SvD två internationella pris för tidningens nyhetsgrafik, vid ”Grafik-VM” i Pamplona, Infographics World Summit.
Det blev två brons för SvD: dels i reportageklassen för David Nymans grafik om terrorattackerna 11 september, tio år senare, dels i klassen för Ipad, för Thomas Moléns rörliga älggrafik, i reportaget om skogens konung i SvD Insikt. I båda jobben var Peter Grensund researcher.

När Guldspaden, det finaste grävpriset i Sverige, sedan delades ut på Amiralen i Malmöblev det dubbelseger för SvD. I klassen Stor tidning vann SvD Näringslivs Jonas Fröberg, Jan Almgren och Ola Wong för sin avslöjande artikelserie om Invest Sweden och bluffarna kring kinesiska företags etablering i Sverige. I bokklassen vann SvD:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström, för sin bok Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser.

Vi gläds otroligt mycket åt alla de här priserna – och känner stor stolthet över våra fantastiska medarbetare. Det är tredje året i rad SvD vinner Guldspaden, vilket är en verklig styrkedemonstration.
Det är också tredje gången på kort tid som vi vunnit tunga internationella priser. Tidigare har vi belönats i European Newspaper Awards 2011 (även där för bl a 11 september-bevakningen och för SvD Insikt), i Society for News Designs internationella formtävling (där vi vann guldmedalj och Best of Show för vår Utöya-bevakning – och där vårt Ipadmagasin SvD Insikt fick pris som en av världens bästa Ipad-upplevelser.

Priserna är viktiga, som en bekräftelse på att vi gör rätt prioriteringar och på att det vi gör i sina bästa stunder håller högsta tänkbara internationella kvalitet.
Men efter att ha tillbringat de senaste dagarna på Grävseminariet är det lätt att se att det visserligen är roligt att vinna, men att det finns det som är ännu viktigare: nämligen att journalistiken får effekt.

Det görs fantastiskt mycket bra journalistik i svenska medier i dag – och numera även i sociala medier, på arenor och av aktörer som inte tillhör de traditionella aktörerna. Jag tillhör de som anser att journalistiken i Sverige generellt mår bättre i dag än på många år, trots all debatt som varit och pågår om tidningskris och journalistikkris. Alltfler redaktioner har insett att mer egen, agendasättande, viktig journalistik är det bästa sättet att behålla och öka publikens intresse – och gör det på nya, smarta sätt, med hjälp av digitala arbetsformer och kanaler. Bland bidragen som tävlade om årets guldspadar fanns massor ev enastående kvalificerad journalistik, både lokalt och riksmässigt, i flera olika mediekategorier – och att lyssna på föredragen av personerna bakom dem gör det lätt att känna en kollektiv stolthet av den höga ambitionsnivån och kompetensen inom stora delar av yrkeskåren.

Det är dock en sak att göra bra journalistik. En annan sak är att få genomslag för den.
Ofta är det svårt: initialt kan det bli mycket genomslag i andra medier, men att avslöjanden ocg granskningar leder till verkliga förändringar, särskilt långvariga sådana, är inte alltid givet. De granskningar som görs möter också allt oftare motstånd i form av motstrategier från pr-konsulter och politiker, det framgick inte minst i presentationen av Ekots avslöjande om FOIs samarbete med Saudiarabien.

I en del av de granskningar som presenterades och belönades kan man dock faktiskt se att det hänt saker. I veckan kom beskedet att den bluffande myndigheten Invest Sweden ska avvecklas, vilket kjnappast hade hänt utan SvD.s granskning. Reportaget om friskolan Kitas i Jönköping, som belönades i lokalradioklassen, ledde även det till en nedläggning av skolan. Granskningar av ungdomsarbetslöshetsprojektet Upp i Göteborg och myndigheten West Sweden har också fått tydliga konsekvenser, liksom en del av granskningarna av Carema. Det pågår en rad förundersökningar och utredningar som en följd av den journalistik som presenterats här; vad de sedan leder till i verkligheten återstår att se.

Det finns inget självändamål i att journalistik ska leda till att man ”fäller ett offer”, att någon ska avgå eller något liknande. Tvärtom är det ofta en kortsiktig lösning som inte påverkar något på sikt. Men avslöjanden av missförhållanden och andra viktiga nyheter ska inte kunna viftas bort med några pr-strategiska drag.

På seminariet var ett par frågor i fokus: ständigt återkommande i föredragen och diskussionerna.
En var samarbeten. Arbeta mer tillsammans, även över nationsgränserna. Håller fullständigt med: det försöker vi på SvD göra så ofta möjlighet ges, senast tillsammans med kinesiska Caixin
Det andra var: utnyttja databasjournalistikens möjligheter, för egna analyser och för samarbete med läsarna. Här har vi gjort en del, men har mycket mer att lära.

Ska jag nämna en tredje blir det: inspireras av kollegornas bästa exempel. Ett ständigt lärande och kontinuerlig förbättring är den bästa garanten för att journalistiken ska fortsätta vara relevant för publiken.

PRESSFRIHET Den här helgen går mina tankar till en rad nyhetsaktuella journalister, som alla betalat ett högt pris för sin ambition: att rapportera om det andra vill dölja, genom att ta sig till riskfyllda platser och ta upp känsliga ämnen.

Som Edith Bouvier och William Daniels, som i går kom till Paris, Bouvier på bår, efter att ha sårats i benet vid den vidriga attack i Homs, då journalistkollegorna Marie Colvin och Remi Ochlik dödades. Bouvier och Daniels tog sig illegalt in i det stängda Syrien och fick också smugglas ut, av syriska rebeller.

Som Johan Persson, som i dag tvingas fira sin 30-årsdag i Kalityfängelset i Addis Abeba, där han sitter sedan juli 2011 tillsammans med Martin Schibbye, efter att illegalt ha tagit sig in i den stängda Ogadenprovinsen. I påsk kommer ett specialutgivet magasin, Johan & Martin, med deras egna texter och bilder, efter ett initiativ av bland annat magasinet Filter och med syftet att samla in pengar till deras rättsprocess.

Eller som Anna Politkovskaja, eftersom det ju är ryskt parlamentsval i morgon. Få har granskat Putin mer kritiskt än hon. Hennes pris blev det högsta av alla: hon mördades i oktober 2006, i en ren avrättning, nära sitt eget hem. Inom kort kommer en bok, Ensam, alldeles ensam (Carlssons förlag) där journalisten Börge Nilsson berättar om ett möte med Politkovskaja.

Läs de här berättelserna, liksom Marie Colvins sista rapport för Sunday Times . Det är viktiga påminnelser om det livsviktiga arbete som dagligen utförs av journalister världen över, i en ojämn kamp mot våldet och de som föraktar allt vad tryckfrihet och mänskliga rättigheter heter – och som därför kallar deras rapportering för brottslig och på alla sätt motarbetar den. Med brutalt våld.

Läs också: Alexandra Sandels serie reportage från Syrien för SvD

PRISER Fem SvD-medarbetare är nominerade till Sveriges finaste pris för grävande journalistik: Guldspaden.

Med en nominering i kategorin Stor Tidning (SvD Näringslivs artikelserie om Invest Sweden och kinesiska blufföretag) och två i Bok (Carolina Neuraths bok om HQ-härvan och Mikael Holmströms Den dolda agendan om svensk säkerhetspolitik och Nato-samarbetet) är det ett fantastiskt erkännande för SvD:s satsning på grävande journalistik och åt den höga nivån på våra medarbetare. SvD vann i webbklassen 2010 och i Stor tidning 2011, så det finns en del att försvara.

Eftersom jag sitter i juryn för Guldspaden kan det vara värt att berätta lite om hur det går till i arbetet när man har bidrag från den egna tidningen.
Juryn har delat upp arbetet så att olika delgrupper gör grundarbetet med den första grovgallringen i de olika kategorierna. Om man är jävig, som jag är i fall som rör SvD och våra konkurrenter, väljer man en kategori där man slipper sådant så långt som möjligt.
När det sedan börjar dra ihop sig till vilka som ska ingå ett mindre urval, för att sedan gallras ner till de nominerade bidragen, lämnar jag rummet. Därmed diskuterar jag inte SvDs bidrag och deltar inte i beslutet om vilka bidrag som ska nomineras. Detta för att helt frigöra juryn från misstankar om jäv.
Jag var alltså inte med när det bestämdes att SvDare skulle nomineras. Jag kommer heller inte att vara med när vinnarna utses.
Men jag är glad och väldigt stolt över nomineringarna. De väger tungt!

Det är också glädjande att som jurymedlem konstatera vilken hög kvalitet årets tävlingsbidrag håller. Efter fjolårets Stor journalistpris, då ingen tidningsjournalist nominerades, var det fler debattörer som drog stora växlar på det och talade om kris och nedskärningseffekter.
Det var alldeles för stora slutsatser att dra. I till exempel kategorin Liten tidning är kvaliteten på de insända bidragen enormt hög i år, vilket lett till att juryn nominerat fyra bidrag.
Det görs enormt mycket bra grävande journalistik på de svenska redaktionerna, nedskärningarna till trots. Alltfler verkar ha dragit slutsatsen att det är på det området dagstidningarna behöver satsa mer, inte mindre, för att vara med och sätta nyhetsagendan och se till att dagstidningen förblir relevant för läsarna.

DEBATT Krönikören Kjell Häglund skriver på Journalistförbundets medlemstidnings sajt Journalisten.se om SvD:s granskningsserie Panikens pris, om massvaccineringen mot svininfluensan, att den mest handlar om en ”två år gammal uppgrävd stridsyxa”. 
Det är djupt ironiskt, eftersom det framför allt är han själv som gräver efter gamla yxor: han har i flera år bedrivit en aggressiv och stundtals rätt obehaglig personkampanj mot SvD.s medicinreporter Inger Atterstam.

Jag är också inkluderad i den kampanjen numera – och får väl närmast känna mig hedrad över att han den här gången nämner mig vid mitt riktiga namn. När han twittrar om saken brukar han oftast benämna mig ”Jöns”, i den vuxenmobbaranda som präglar många av hans vilt vevande angrepp.
Det mest häpnadsväckande med Häglunds senaste rallarsvingsinlägg är fyra saker:

1. Att han i sin långa text nästan helt undviker att nämna det som artikelserien framför allt handlade om: nämligen de narkolepsidrabbade barnen. Seriens namn Panikens pris syftar på just dem: vi har i de här artiklarna lyft fram deras situation, givit namn och livsöden åt de drabbade och initierat en debatt om hur de kan få stöd av samhället. Den har nu lett till att det för första gången finns en politisk majoritet för att de åtminstone ska få ett juridiskt ombud och socialminister Göran Hägglund talar nu om behovet att göra mer för de drabbade än att bara förlita sig på Läkemedelsförsäkringen – och det talas nu öppet om en situation som är jämförbar med neurosedynskandalen.

2. Att han, efter att ha blundat för ovanstående, försöker framställa artiklarna som ställningstagande mot vaccinering i stort. Det är fullständigt huvudlöst: det finns givetvis inget sådant i innehållet över huvud taget och att utmåla Inger Atterstam som en vaccinmotståndare generellt är förstås grovt felaktigt. Här gör sig Häglund snarare till like med de ”rättshaveristiska antivaccinaktivister” som han nämner, genom att förvränga innehållet i artiklarna, för att kunna använda dem som slagträ i en helt annan debatt.

3. Att han får det att framstå som att SvD inte låtit kritiker komma till tals. Till att börja med innehåller artikelserien flera intervjuer med bl a ansvariga ministrar och tjänstemän, där de utförligt får ge sin syn. Därutöver har Inger Atterstam varit väldigt tillgänglig för debatt i all form: i en chatt på SvD.se och i flera debattprogram i SR och SVT. Öppnare kan man knappast vara för diskussion. Men detta förtiger Häglund: istället ägnar han lång uppmärksamhet åt vad jag som redaktionschef skrivit och inte skrivit på Twitter. Som om detta var det enda relevanta forumet och som om alla hade tid att leva sina liv helt där.
4. Att han målar upp en bild av Inger Atterstam som en oseriös journalist som driver personliga kampanjer. I själva verket är hon Sveriges mest prisbelönta medicinjournalist de senaste decennierna. I den av Häglund förhånade forskarrapporten från JMG – som han beskriver helt felaktigt – skärskådas mediernas rapportering väldigt noga, även Atterstams artiklar. Ingenstans påvisas faktafel eller faktaförvrängningar i hennes och SvD:s rapportering. Det är helt och hållet Häglunds eget hjärnspöke, drivet av en helt annan agenda än både den vetenskapliga och den journalistiska. Hans påstående om ”metodiska faktaförvrängningar” kan bara beskrivas som förtal.

Att Häglund genomgående har en ton som i varje adjektiv och varje beskrivning sträver efter att förlöjliga och förvränga vad som verkligen rapporterats får stå för honom och tidningen Journalistens ansvarige utgivare. Men om man kritiserar en rapportering för att vara svartvit vore det kanske rimligt med en mindre polariserad position och färre direkta lögner och faktafel.
Häglund ironiserar också vilt över påståendet att vi arbetat med detta i ”månader”. Men det har vi: det är den tid de tagit att få ut begärda mejl, att få fram alla underlag, att bygga upp relationer och förtroende med narkolepsidrabbade familjer, att få folk att vilja prata o s v. Häglund tycker att de uppgifter vi fått fram är ”banala” och viftar bort uppgifter i mejl med att de är offentliga. Men han glömmer en viktig sak: det är ingen annan som brytt sig om att ta fram dem. Trots att detta var den största vaccinationsinsatsen i svensk historia och trots att den fick katastrofala effekter har den mediala granskningen av massvaccineringen och narkolepsin varit ytterst begränsad.

Vår granskning har visat att det fanns smittskyddsexperter på hög nivå som ifrågasatte vaccineringsinsatsen, men som kördes över. De tidigare okända uppgifter vi redovisat har lett till att det för första gången förs en diskussion i självkritisk ton, även från massvaccinationsförespråkares sida, om brister som borde ha uppmärksammats tidigare. Det talas också nu öppet om behovet av en oberoende granskning av insatsen: att det inte räcker att myndigheterna utvärderar sig själva.
Smittskyddsinstiutet, SMI, har över huvud taget inte tidigare velat kommentera hur många liv som räddades av vaccineringen före vår granskning. Det som Häglund kallar deras dementi – efter vår publicering om sex räddade liv -  är första gången de öppet talar om de här frågorna. Fram till det att SMI:s pressmeddelande skickades ut har de och andra huvudaktörer varit oerhört svävande kring effekten av massvaccineringen, trots att den redovisats till den officiella regeringsutvärderingen. Det pressmeddelande de skickade ut 16/2 är också första gången de medger att det var ”mycket få liv som räddades i förhållande till kostnaden för vaccinet” samt att ”siffran sannolikt också är för liten ur etisk synvinkel om man ställer den i relation till de cirka 150 narkolepsifallen”.
Fram tills dess hade alla myndigheter och departement  – och de flesta medier – talat mycket berömmande om massvaccineringen. Det enda vi kunde få SMIs generaldirektör Johan Carlson att tala om när det gällde uppskattningar av antalet räddade liv var citatet ”mellan 20 och 70”. Denna uppgift hade vi med i samma artikel där vi redovisade regeringens utvärdering av kampanjen. Att påstå att vi försöker mörka SMIs siffror är alltså en direkt lögn: de enda som försökt mörka dem, fram till pressreleasen den 16 februari är i så fall SMI själva. Då talade de om 60 räddade liv. En siffra som strider mot vad de redovisat till regeringen tidigare.

Det visar i sig på vikten av den här artikelserien. Nu kanske det går att få fler att tala klarspråk och problematisera mer, istället för att hålla sig fast vid sina gamla mantran om att massvaccineringen med Pandemrix var en framgång. Och agera när det gäller stöd för dem som drabbades allra hårdast.
Efter Inger Atterstams deltagande i SVT Debatt 16 februari – efter SMI:s ”dementi” – tackade SMI:s generaldirektör Johan Carlson offentligt SvD och Inger Atterstam för en viktig och värdefull granskning. Onekligen ett egendomligt beteende om SvD hånat och misstolkat SMI så som Häglund argumenterar. Carlson sade bland annat ”vi har lärt oss mycket av det här.”
Carlson var inte ensam om att hylla SvD:s rapportering. Flera andra medicinska experter och politiker, liksom tunga publicister, har lyft fram SvD:s och Inger Atterstams  och övriga SvD-reportrars rapportering som viktig och värdefull.
Det får Häglunds angrepp att framstå som precis vad det egentligen är: osakligt, vettlöst och helt och hållet drivet av en personlig agenda.

FLERKANALIGT I torsdags, när beskedet om prinsessfödseln kom, hade SvD ungefär lika många läsare i våra olika digitala kanaler som vi har av papperstidningen en normal dag.

Det slogs trafikrekord, både för webben och vår mobilsajt. Även läsningen via våra digitala paket (eSvD för Iphone/Ipad/Android och SvD Insikt för Ipad) ökar stadigt, om än från låga nivåer. Så under våren kan man räkna med att det dagliga läsandet av SvD är större digitalt än på papper.
Detta bör man ha med sig när de årliga talen över upplaga och räckvidd för papperstidning publiceras, vilekt skedde i veckan. Dagstidningsbranschen i stort i Sverige minskade sin upplaga i fjol med 3,6 %, SvD med något mindre, men vi har nu vänt neråt efter att i flera år ha gått mot strömmen och lyckats öka pappersupplagan. Vi ligger nu på ungefär samma upplaga och räckvidd som i mitten av 00-talet. Vår huvudkonkurrent Dagens Nyheter har sedan dess tappat runt 80 000 i upplaga och 100 000 i räckvidd, vilket är ett tydligt bevis på att vi över tid lyckats värna papperstidningens ställning bättre än andra.

Det tänker vi fortsätta göra, genom att ständigt utveckla innehåll och form. Nästa nylansering kommer om ett par veckor, med nya, utbyggda SvD Magasinet – och sedan fortsätter vi arbetet med att utveckla en papperstidning som på bästa sätt möter de behov som läsarna har på en föränderlig mediemarknad.

Lika stor är dock utmaningen att på bästa sätt utveckla de digitala tjänsterna, på sätt som är naturliga och relevanta för läsarna i olika situationer, och som ger en stabil ekonomi för att kunna fortsätta satsa journalistiskt, med högsta kvalitet i alla kanaler.
Helgens reportage om Vladimir Putin och om kyla ser inte likadana ut i papperstidningen som i SvD Insikt. Varje kanal presenterar innehållet på det sätt som utnyttjar den kanalens styrkor maximalt. Det är vårt uppdrag – och det är oerhört stimulerande. Vilket man föredrar beror på läsarens situation och preferenser.