FLERKANALIGT I torsdags, när beskedet om prinsessfödseln kom, hade SvD ungefär lika många läsare i våra olika digitala kanaler som vi har av papperstidningen en normal dag.

Det slogs trafikrekord, både för webben och vår mobilsajt. Även läsningen via våra digitala paket (eSvD för Iphone/Ipad/Android och SvD Insikt för Ipad) ökar stadigt, om än från låga nivåer. Så under våren kan man räkna med att det dagliga läsandet av SvD är större digitalt än på papper.
Detta bör man ha med sig när de årliga talen över upplaga och räckvidd för papperstidning publiceras, vilekt skedde i veckan. Dagstidningsbranschen i stort i Sverige minskade sin upplaga i fjol med 3,6 %, SvD med något mindre, men vi har nu vänt neråt efter att i flera år ha gått mot strömmen och lyckats öka pappersupplagan. Vi ligger nu på ungefär samma upplaga och räckvidd som i mitten av 00-talet. Vår huvudkonkurrent Dagens Nyheter har sedan dess tappat runt 80 000 i upplaga och 100 000 i räckvidd, vilket är ett tydligt bevis på att vi över tid lyckats värna papperstidningens ställning bättre än andra.

Det tänker vi fortsätta göra, genom att ständigt utveckla innehåll och form. Nästa nylansering kommer om ett par veckor, med nya, utbyggda SvD Magasinet – och sedan fortsätter vi arbetet med att utveckla en papperstidning som på bästa sätt möter de behov som läsarna har på en föränderlig mediemarknad.

Lika stor är dock utmaningen att på bästa sätt utveckla de digitala tjänsterna, på sätt som är naturliga och relevanta för läsarna i olika situationer, och som ger en stabil ekonomi för att kunna fortsätta satsa journalistiskt, med högsta kvalitet i alla kanaler.
Helgens reportage om Vladimir Putin och om kyla ser inte likadana ut i papperstidningen som i SvD Insikt. Varje kanal presenterar innehållet på det sätt som utnyttjar den kanalens styrkor maximalt. Det är vårt uppdrag – och det är oerhört stimulerande. Vilket man föredrar beror på läsarens situation och preferenser.

KUNGLIGT Hovets användande av Facebook för information och bilder i samband med prinsessfödseln kan vara början på en mer avspänd mediestrategi. Det är mycket välkommet och säkert mycket effektivt.

Relationen mellan hovet och medierna har alltid varit komplicerad. Frågar man hovets talespersoner anser de alltid att kungafamiljen är osedvanligt öppen och tillgänglig mot medierna. Frågar man merparten av landets redaktioner är bilden den omvända: då handlar det om ovilja att dela med sig av information och svårigheter att komma närmare de kungliga än ett avspärrat rep.

Om diskussionen övergår till att handla om själva bevakningen är oenigheten lika stor. Hovet klagar på en alltför närgången och skandaliserande journalistik, medan medierna anser att den är mild som en västanfläkt jämfört med de flesta andra länder och att man aldrig får möjlighet att komma nära, till exempel för att skildra det löpande arbete som kungafamiljen ägnar sig åt. Detta har ältats på en oändlig rad debatter om hovjournalistik, senast vid Publicistklubben i Göteborg häromveckan, utan att man närmast sig någon enighet.
Samtidigt vet båda parter att det som egentligen är viktigt är inte relationen mellan hov och medier, utan den till allmänheten. Och där börjar vi nu se en skillnad.

Nattens prinsessfödsel innebar en stor förändring i hur kungafamiljen hanterat informationen vid stora händelser. Det började med en kort kommuniké på kungahusets nyöppnade Facebooksida strax efter ett på natten om att kronprinsessparet befann sig på Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning”. Sedan följde beskeden raskt, både på www.kungahuset.se och på Facebook. Där publicerades också den första bilden på den nyblivna familjen strax efter lunch, inför hemfärden till Haga. Trafiktillströmningen dröjde inte: några timmar senare var det 35 000 som gillade sidan och nära 4000 kommentarer till bilden, som också delats flera tusen gånger. Någon officiell bild finns ännu inte på hovets hemsida – då är kraven på bildkvalitet helt andra – men de sociala medierna kräver framför allt snabbhet, inte studiokvalitet, och då fyller den direkt behoven. Även om själva bebisen inte ens syns.
Den här strategin, att kringgå de mediala mellanhänderna och själva vara snabbast med de eftersträvansvärda bilderna, är naturligtvis mycket effektiv. Den minskar pressen från medierna en aning, samtidigt som den visar på en vilja att vara öppen, och tar effektivt död på rykten..
Den linjen har andra länders kungligheter tillämpat sedan länge. I exempelvis Storbritannien är den sociala mediestrategin solklar: där sprids information och bilder blixtsnabbt via Twitter, Facebook, Flickr och mobilappar och filmer läggs ut direkt via hovets Youtube-kanal. Hanteringen är extremt professionell – och med det tydliga syftet att minska värdet på ”exklusiva” bilder från paparazzi.

Den svenska versionen är fortfarande lite taffligare. Twitterkontot för kungahuset saknar fortfarande innehåll. Men gårdagen visar på en vilja till förändring, för att möta trycket på ett smart sätt. Även det sätt som prins Daniel uppträdde på torsdagens presskonferens, där han avväpnande bjöd på sig själv, visar på ett modernare och smartare sätt att möta medierna än hos tidigare generationer.
Då finns också en större chans att hans vädjan om att medierna ska respektera familjens behov av att få vara för sig själva faktiskt tas på allvar.

SvD GRANSKAR Den här helgen avslutar vi serien Panikens pris, om massvaccineringen mot svininfluensan och dess förödande effekter, en vecka efter det första reportaget.

Inger Atterstams analys i dag är en sorts slutpunkt, en annan kommer i morgon med exempel på läsarreaktionerna.
Det innebär dock inte att det är slut på vår bevakning. Den gångna veckans granskningar och avslöjanden har ju lett till att det nu för första gången förs en öppen och självkritisk debatt, åtminstone bland vissa myndigheter och experter om konsekvenserna av massvaccineringen. Nu är det oerhört viktigt att den hålls vid liv, med en aktiv diskussion – och tydliga beslut – om allt från en oberoende utvärdering av hanteringen av pandemin till stödåtgärder för de barn och familjer som drabbades av narkolepsi i vaccineringspanikens spår.
Granskningen har varit viktig, en av de viktigaste vi gjort på länge, av framför allt två skäl:
1. De drabbade har fått ansikten, De heter Tindra, Frida, Daniela, Elin, Ludvig, Gustaf mm, deras berättelser är ohyggligt berörande och deras vardag för alltid förändrad. De är inte en ”biverkning”, utan de individer som betalar panikens pris, tillsammans med sina anhöriga. Och de är värda samhällets oreserverade stöd.
2. Den har fått en del makthavare och experter att tala klarspråk. Nu, 2,5 år efter pandemin, talas det plötsligt om en ”medicinsk katastrof”, den värsta sedan neurosedynkatastrofen.
Det fulla politiska och myndighetsansvaret tas fortfarande inte. Fortfarande finns de som försöker mörka och hålla fast vid sin tidigare linje. Men de har blivit färre för varje artikel vi publicerat.
De journalister på SvD - framför allt Inger Atterstam, Matilda E Hanson, Jessica Balksjö och Malin Hoelstad – som jobbat i månader med detta är värda alla blommor de kan få. Inte minst den bukett som kommit från de narkolepsidrabbade barnen och som värmt oss hela veckan.

MEDIEPERSPEKTIV För lite granskning, för lite ifrågasättande och för mycket dramatisering av svininfluensans framfart. Det är den vanligaste kritiken mot mediernas bevakning av smittan och massvaccinationen, i de studier som gjorts.

Under 251 dagar 2009 publicerade de fem största svenska dagstidningarna tillsammans 574 helsidor om svininfluensan. Siffran redovisas i rapporten Pandemin som kom av sig – om svininfluensan i medier och opinion, av medieforskarna Marina Ghersetti och Tomas Andersson Odén vid JMG/Göteborgs universitet, 2010.
Allmänhetens betyg på rapporteringen är mycket lågt. Enligt SOM-institutets mätning 2009 hade 29 procent mycket/ganska stort förtroende för bevakningen i radio/tv, 25 procent för morgontidningarna och 10 procent för kvällstidningarna. Det är långt under de förtroendesiffror som normalt brukar redovisas.

Mediernas roll i ett sammanhang av det här slaget är i korthet att informera, spegla och kritiskt granska. Deras största synder är att underblåsa oro där det inte finns fog för det.
Forskarna anser att medierna klarade informationsbiten och vardagsskildringarna bra, men att det fanns för många inslag av spekulation. Mer än hälften av artiklarna hade en alarmerande ton och 39 procent innehöll någon form av gissning, spekulation eller prognos. Däremot slås fast att granskningen och ifrågasättandet nästan helt saknades, med några få undantag.

Väldigt stor del av rapporteringen handlade om att förklara hur farlig influensan var. Aftonbladet hade, strax efter utbrottet av smitta i Mexiko i april 2009, rubriken ”Pesten sprider skräck i världen”. Dagens Nyheter hade några dagar senare en artikel med rubriken ”Alla måste förbereda sig omedelbart”, där det fastslogs: ”Företag bör absolut gå igenom hur verksamheten ska kunna skötas om kanske halva personalstyrkan blir sjuk under en period på några få veckor. Risken finns att några blir allvarligt sjuka, och kanske till och med dör.”

Redan i detta tidiga skede målades det alltså upp scenarier där det tillhörde det normala på ett svenskt företag att hälften blir sjuka och några dör. Då är det kanske inte så konstigt att det fanns en potential för panik och att viljan att ifrågasätta massvaccineringen var så liten.
Ghersetti/Andersson Odén skriver: ”Medierna förhöll sig i grunden okritiska till myndigheternas riskanalys”.
Som ”den enda avvikande rösten” lyfter de glädjande nog fram SvD, som ”genomgående breddade och nyanserade bilden av händelserna”. I första hand gällde det vår medicinreporter Inger Atterstam, som var mycket kritisk mot massvaccineringsinsatsen och även var först med att påpeka att det snabbt framtagna vaccinet kanske var otillräckligt testat.

Även vi bör dock ta till oss av synpunkterna om för lite grundlig granskning av hur massvaccineringen drevs igenom. Som våra reportage den här veckan visat fanns det kritiska röster, på hög nivå hos bland annat svenska smittskyddsläkare. Dessa röster borde ha hörts mer då.

Läs SvD:s serie Panikens pris här.

SvD GRANSKAR Den artikelserie vi just nu publicerar om massvaccineringen mot svininfluensen, under namnet Panikens pris, är en av de viktigaste granskningar vi gjort på mycket länge. Och gensvaret är enormt.

Vi har bland annat visat hur det bland smittskyddsexperter fanns stor tveksamhet mot att Sverige skulle vaccinera hela befolkningen – men att Sverige politiskt var fastlåst vid positionen att göra detta.
Vi kommer i morgon att visa tidigare okända siffror på hur liten effekt massvaccineringen hade sett till dödligheten i influensan, jämfört med länder som valde att enbart vaccinera riskgrupper.
Vi kommer i morgon också att visa siffror på hur få liv som räddades genom massvaccineringen – och på hur mycket dyrare insatsen var jämfört med de sedvanliga gränserna för samhällskostnaden.
Vi kommer också att ta upp andra aspekter, som mediernas roll i uppbyggnaden av paniken – och prata med ansvariga politiker.

Men den viktigaste delen i serien är ändå de berättelser vi publicerat i går och i dag, där vi låter 63 ungdomar som drabbats av den fruktansvärda sjukdomen narkolepsi på grund av vaccinet komma till tals.
Se här bildspel med alla – och se här 19-åriga Daniela Dahls egen berättelse om livet med sjukdomen.

Det är de som betalar priset för paniken. Det är dem vi måste se.
” Vi är inte bara siffror, statistik och procentandelar”, skriver Daniela i ett mejl.
de är så starka de kan, men de har fått betala dyrt för det stora misslyckande som följde på den största svenska vaccinationsinsatsen någonsin.

Fortsätt följa vår granskning – och kom gärna med synpunkter och tips, till granskar @svd.se.

MEDIEKRIS Lördagens besked om att fem medarbetare på tidningen The Sun gripits var sämsta möjliga nyhet för Rupert Murdoch och News International. Han har nu totalt tappat kontrollen om vad som händer kring stora delar av hans brittiska medieimperium.

Avslöjandet 2009 om att Murdochägda News of the World ägnat sig åt olaglig telefonavlyssning i stor skala satte en lavin i rullning i det brittiska medielandskapet. Den har fallit tungt över Murdochimperiet och hittills kostat bland annat en nedlagd tidning, ett havererat köp av satellitbolaget BSkyB, ett antal skadeskjutna karriärer och ett okänt antal miljoner pund i skadeståndsuppgörelser med de utsatta personerna.
Ändå är det bara början. Ända sedan de så kallade Levesonförhören i Royal Court of Justice drog igång i september, efter beslut av premiärminister Cameron, har det varit uppenbart att mycket mer är att vänta, i form av förslag till restriktioner för medierna men också i form av fler rättsfall.
Levesonförhörens första del avslutades förra veckan. När de återupptas den 27 februari är fokus på ett extremt känsligt område för Murdoch: frågan om mediernas relation med polisen. Att det förekommit mutor och andra uppgörelser med polisen har varit uppenbart – och en central del av tidningarnas maktposition – liksom att detta bidragit till att polismyndigheten varit mycket ovillig att gå till botten med anklagelserna mot News of the World. I somras avgick de höga polischeferna vid Metropolitanpolisen, Sir Paul Stephenson och John Yates, och sedan dess har en särskild utredning, Operation Elveden, ägnat sig att granska den misstänkta korruptionen.
För två veckor sedan greps fyra medarbetare på The Sun, däribland förre redaktionschefen Fergus Shanahan. I dag var det dags för nästa omgång av gripanden: fem högt uppsatta medarbetare på tidningen greps, däribland nuvarande redaktionschefen Geoff Webster och fotochefen John Kay. Utöver dem greps en anställd vid det brittiska försvarsdepartementet, en polis och en militär. Samtliga anklagas för inblandning i mutbrott.
Ironiskt nog har Rupert Murdoch själv tvingats vara delaktig i de utredningar som nu pågår. Efter sommarens förhör i parlamentet lovade han och sonen James att tillsätta en intern utredning inom koncernen. Deras Management & Standards Committee har fått fullt mandat att utreda eventuella missgrepp, i samarbete med polisen. De var bland annat delaktiga i den husundersökning som genomfördes i tidningsföretagets lokaler i slutet i januari.
Däremot ska varken Rupert eller James Murdoch, enligt medieuppgifter, ha varit förhandsinformerade om att tidningscheferna och journalisterna skulle gripas i helgen. Det blev bara ännu en av en lång rad svarta rubriker.
Det faktum att det handlar om så höga chefer som misstänks gör att läget blir extra allvarligt för Murdoch. Fergus Shanahan var en av dem nämnts som tänkbar chef för en ny söndagstidning, Sun on Sunday, som skulle ersätta News of the World. Den har varit färdig för lansering i väntan på att läget för en omstart skulle vara politiskt acceptabelt. Det läget är nu framskjutet, kanske för gott.
Vad diskussionen nu handlar om är om även The Sun, Storbritanniens största tabloid, kan komma att behöva offras, för att smittan från England inte ska sprida sig till resten av Murdochimperiet. Om någon vill köpa lär Murdoch säkert vara beredd att sälja. Frågan är dock om äpplet inte är för ruttet för att över huvud taget kunna räddas.
Tidningens chefredaktör, Dominic Mohan, har en tuff uppgift att försvara sin tidning de kommande dagarna. I ett kort uttalande i dag sade han var ”beslutsam att leda tidningen genom denna svåra tid” och att ”allt fokus låg på att få ut måndagens tidning” .
Frågan är om han ens har sin ägares stöd. Medieanalytikern Michael Wolff, som skrivit en biografi över Murdoch, twittrade i dag att han gissade att Mohan skulle få sparken den kommande veckan. ”Murdoch är under press att agera”. Problemet är att han vet att han själv inte längre har kontroll över situationen.

BELÖNADE NYHETSSIDOR I går kväll blev det klart att SvD vunnit guld i den världsomspännande formtävlingen arrangerad av Society for News Design, SND. I klassen ”Breaking News” tog SvD guldet för rapporteringen om terrordåden i Oslo och på Utøya.

UPPDATERAD

I november vann SvD en rad priser vid European Newspaper Award, bl a för rapporteringen om stora nyhetshändelser som tsunamin i Japan och minnet av 11/9.
Den här gången är arenan hela världen. I SND-tävlingen slåss bidrag från drygt 500 tidningar från hela världen om juryns gillande. För att ett bidrag ska få ett guld måste samtliga jurymedlemmar anse att ett bidrag håller guldnivå.
I år var det bara tre tidningar som lyckades med det: SvD, Washington Post och Times of Oman.
Det som belönas för vår del är tidningen söndagen den 24 juli, om terrordåden i Norge. Den dagen gjorde SvD totalt 18 sidor om de fruktansvärda händelserna.

Motiveringen från juryn är smickrande:
“This is one of the best pieces of breaking news coverage we’ve ever seen. It could be held up as a template for how to handle a breaking news story. When covering an event of this magnitude the tendency is to turn on the fire hose, but this publication gave the story structure and used several different devices from straight news, to explanatory journalism to pure emotion. There is rhythm throughout the pages with the use of traditional and alternative story forms. They even showed how other publications covered the story. The package is comprehensive without feeling heavy; the reader is guided easily through each page. The coverage is so authoritative; it shows complete ownership of the story.”

Vi har fått många priser tidigare, men aldrig förr ett SND-guld. Att få den här sortens bekräftelse på att SvD håller högsta internationella klass – världsklass, faktiskt – vid de allra största nyhetshändelserna, är väldigt glädjande.

UPPDATERING:
Natten till onsdagen blev det klart att SvD inte bara vann ett av sex guld vid årets SND, utan att vi också tilldelades titeln Best of Show. Därmed ansågs SvD:s tidning den 24 juli med rapporteringen om terrordåden i Norge vara det bästa av samtliga 10 300 bidrag i årets tävling.
Best of Show delas bara ut om tre fjärdedelar av juryn kan enas om ett bidrag. Det har inte delats ut sedan 2002, då New York Times fick pris för rapporteringen om 9/11. Ingen svensk tidning har tidigare fått detta pris, som rimligen bara kan beskrivas som den finaste formutmärkelse man kan få.
Vi är väldigt glada över uppmärksamheten. Och över de fina orden från juryn. Läs mer och se pdfer från den vinnande tidningen:
hos SND
hos SvD

MALMÖ Vad är din bild av Malmö? Min är mestadels kärleksfull: en stad som alltid känts som ett andra hem, trots att jag inte ens bott där.

korrigerad

Kvällar och nätter på tidningsredaktionen, konserterna på KB, middagarna hos Chien på Kin Long, gemenskapen på Musik & Konst, närheten till allt. Malmö har aldrig varit okomplicerat, men det har alltid varit lätt att hitta saker att tycka om.
I dag dominerar en annan bild, präglad av dödsskjutningar och ”laglöshet”. Den blir ofta endimensionell och överdriven, ungefär som i det famösa Fox News-reportaget om Rosengård för sex år sedan – och missar ofta de djupare orsakerna till stadens problem.

I dagens SvD försöker vi ge några fler bilder. Vi har inga anspråk att komma nära den ”rätta” bilden, lika lite som det skulle gå att ge en enda bild av Stockholm, Göteborg eller någon annan stad. Men vi försöker närma oss dagens situation i staden utifrån några olika perspektiv.
I K skriver författaren Kristian Lundberg en stark text om sitt Malmö, om staden där klassgränserna skär som rakblad mellan stadsdelarna. I den här delen, med start på sidan 18, samtalar reportern Josefin Pehrson med ungdomar och vuxna i stadsdelen Lindängen om deras vardag och om vad våldet och den höga arbetslösheten betyder. I N har Kristoffer Törnmalm pratat med forskare och företagare om Malmös varumärkesresa: från den tunga industristaden till ett expansivt och kreativt centrum och om vart staden nu är på väg. Allt binds ihop av Yvonne Åsells bilder och av ett faktatungt grafikuppslag, som tydligt visar på de enorma kontraster som finns i denna stad. På Brännpunkt kompletterar Jerzy Sarnecki, med sin analys.

Totalt är det 19 sidor om Malmö. Inte hela bilden. Men kanske lyckas vi komma lite närmare.

Här är de olika delarna i dagens Malmöspecial:
Nyheter: Vardagen i våldet
Näringsliv: Stad med sargat varumärke
Kultur: Kristian Lundberg ”Mitt Malmö”
Grafik: Malmö en delad stad http://www.svd.se/nyheter/inrikes/malmo-en-delad-stad_6824171.svd
Brännpunkt: Det krävs mer än polisens insatser