TERRORDÅDEN I dag har det gått 100 dagar sedan vi först rapporterade i tidningen om terrordåden i Norge.

Då visste vi och andra medier fortfarande väldigt lite om hur själva dåden gått till (så är det tyvärr: när medierna rapporterar som mest vet vi ofta som minst), men i dag är det i detalj klarlagt hur terroristen Breivik agerade när han sprängde regeringsbyggnaden i Oslo och sedan tog sig ut till Utøya och sköt ihjäl 69 personer.
En av de mest skrämmandedetaljerna i den kartläggningen är övervakningsfilmerna som visade hur det gick till när Breivik parkerade sin vita van under en regeringsbyggnad, lämnade den – beväpnad och uniformsklädd – och undvek all form av kontroll under de 7 minuter som förlöpte innan den exploderade. Norska tidningar som Aftenposten och VG har visat de här filmerna på sin sajt och de är ett brutalt klargörande av den naivitet och bristande uppmärksamhet som präglat säkerhetsarbetet i Oslos politiska hjärta.
Det ironiska är att den kritik som väckts inte riktats mot regeringen och den politiska administrationen, för deras usla beredskap, utan mot just medierna, för att de visade hur sårbart Norge var för dåd av det här slaget. ”Ni visar jU en instruktionsfilm för terrorister”, rasade en politiker, som protesterade mot VG.
Nej. Tvärtom. Mediernas uppgift får aldrig vara att dölja, utan att visa.
Så har det varit med en stor del av rapporteringen kring terrordåden. Framför allt Aftenposten har varit mycket hårda i sin granskning av polisen: varför det tot så lång tid att komma till Utøya, hur illa de hanterade larm osv. Det har varit en oerhört viktig granskning. Men ändå förvånansvärt impopulär.
Insikten är häpnadsväckande: politikerna och medborgarna vill inte veta hur sårbara de är. Det kanske är alltför skrämmande.

DAWIT ISAAK I dag, på den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks 47-årsdag, spred Radio 1-programmet Adaktusson uppgifter om att Isaak ”kan vara död”. Tragiska nyheter om de är sanna, men själva programmet var också tragiskt, på andra sätt.

Det mest utmärkande med fallet Dawit Isaak är tystnad. Under de drygt tio år han suttit utan dom eller åtal har det hörts väldigt lite från och om honom. Ingen utanför Eritrea vet säkert ens var han sitter fängslad, även om det finns uppgifter som pekar på att han 2006 fördes till det ökända Eira Eiro-fängelset, efter att tidigare ha suttit i Karshala.

I dagens ”Adaktusson” framfördes uppgiften att han int längre finns kvar i Eira-Eiro. I Lars Adaktussons program sägs att uppgifterna kommer ”inifrån Eritrea” och från oppositionella exileritreaner i Etiopien. S-politikern Arhe Hamednaca, och en svensk-eritreansk journalist, Mehari Abraham, bedömer uppgifterna som ”trovärdiga”. Det talades i programmet också om att Isaak befaras vara död.

Oavsett vad som är sant är dagens uppgifter tragiska. Är de sanna är det en familjetragedi – och en förlust för alla som tror på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Är de falska är det ett cyniskt spridande av rykten, som orsakat ny skada till de anhöriga som redan lidit i så många år.

Lika tragiskt var det att lyssna på programmet, där debattörerna snabbt lämnade själva sakfrågan, om Isaaks öde, och sedan kastade sig ut i vilda konspirationsteorier, spekulationer och anklagelser om vem som legat bakom vilka rykten och i vilka syfte.

Något mer ovärdigt är svårt att tänka sig, i ett läge där en familj i förtvivlan bara vill ha besked.
Nu står hoppet till att UD kan få fram besked från Asmara om vad som gäller.
Konspirationerna och pajkastningen och fler program av det här slaget ber vi att få slippa. De väcker bara avsmak.

FALLET ISAAK I dagens SvD publicerade vi en intervju med den fängslande svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks familj: hustrun Sofia och de 18-åriga barnen Bethlehem och Yoran. Intervjun har väckt stor uppmärksamhet i dag – främst beroende på att de tre tar avstånd från ”Free Dawit”-kampanjen och anser att den försvårat för Dawit Isaaks möjligheter att friges.

Intervjun finns att läsa här.
Uppföljande artiklar finns här
och här

Diskussionen som uppstått handlar om ett par saker, som kan vara värda att kommentera.
1. Är det rätt att publicera en intervju som kan tolkas som stöd för Eritreas syn på fallet Isaak, eftersom de i den bland annat säger att Sverige ”inte kan lägga sig i den eritreanska politiken”?
Mitt svar: självklart. Oavsett vilket tryck familjen är utsatt för från olika grupperingar i och utanför Sverige har de, om någon, rätt att berätta sin historia. Det är en väldigt viktig del av rapporteringen. Brodern Esayas Isaak och Free Dawit-kampanjens talesman Leif Öbrink har intervjuats otaliga gånger om sin syn på fallet Isaak. Att resten av familjen också nu tar till orda är i högsta grad rimligt. Att de står för olika syn på saken ger djup åt debatten, på samma sätt som när eritreaner som är kritiska till mediebevakningen av fallet fått komma till tals. Medierna kan aldrig begränsa sig till att bara låta en åsikt föras fram.

2. Har den stora medieuppmärksamheten kring fallet Isaak försvårat hans möjligheter att bli frigiven?
Mitt svar: Detta är naturligtvis den svåraste frågan av alla. Eftersom Dawit Isaak fortfarande sitter fängslad, efter drygt tio år, har de facto allt som gjorts för att få honom fri misslyckats, oavsett om man talar om tyst diplomati eller högljudda mediekampanjer. Man kan också konstatera att det under den första tiden som Isaak satt fängslad inte skrevs ett ord i svenska medier. Det dröjde mer än ett halvår innan den första artikeln om fängslandet av Isaak skrevs i Sverige – trots påstötningar av hans bror Esayas till flera redaktioner – och under det första året i fångenskap rapporterades det bara sporadiskt och kortfattat om fallet i svenska medier. Den ”kampanj”, som sedan drivits av publicister och olika journalist- och människorättsorganisationer (som Amnesty International) tog lång tiid på sig att växa i styrka. Den största mediekampanjen, där chefredaktörerna för SvD, DN, Aftonbladet och Expressen, överlämnade mer än 200 000 namnunderskrifter, genomfördes först när Isaak suttit fängslad i sju och ett halvt år och allt annat visat sig vara verkningslöst.
Att anklaga mediekampanjen för att Isaak fortfarande sitter fängslad har därför inte starkare faktastöd än att det är den tysta diplomatins eller den inledande lamhetens fel. Det kan vara så -. eller inte. Det kan ha skapat ytterligare låsningar och prestige – men det kan också ha bidragit att fallet Isaak nu blivit en fråga på presidentens bord, vilket lika gärna kan vara något positivt. Ingen kan veta säkert.

3. Ska medierna över huvud taget ägna sig åt kampanjer, som i fallet Isaak?
Mitt svar: Som medieföretag ska vi generellt sett låta journalistiken vara det som väcker debatt och får effekter. Opinionsbildning är självklart en del även av nyhetsjournalistiken, precis som den är det på ledarsidor eller på kulturdebattsidor, men i enskilda fall ska man ändå vara försiktig med rena kampanjer, i synnerhet i enskilda personärenden.
Det finns dock ett väldigt starkt skäl för varför medierna känner ett starkt driv för att engagera sig i fallet Isaak på det sätt vi gjort och det handlar om att vi, som publicister, har en plikt att försvara och värna yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten till oberoende, granskande journalistik. Det är rättigheter som är obefintliga i stora delar av världen – och som sätts under hårt tryck emellanåt även i demokratier.
Den utlösande faktorn för att Isaak fängslades var, av allt att döma, ett öppet brev som 15 politiker i Eritrea publicerade i maj 2001, där man vädjade om demokratiska reformer. Setit var en av de tidningar som publicerade brevet och intervjuade några av politikerna. En månad senare knackade tre civilklädda män på i hans hus i Asmara och tog med honom på förhör. Sedan dess har Dawit Isaak inte kunnat leva upp till det han såg som sin plikt. Han har heller inte åtalats eller dömts, utan klassas av Amnesty som ”samvetsfånge”.
Detta måste uppmärksammas i medierna, tills han släpps. Oavsett vad olika personer tycker eller hur mycket de tvivlar på uppmärksamhetens nytta.

JUHOLTAFFÄREN Lika fel som det var att för en vecka sedan tvärsäkert hävda att Håkan Juholt fuskat med bidrag, lika fel är det att nu hävda att Juholtaffären bara var ett hysteriskt mediedrev, bortom alla proportioner.

Den korrekta bilden av ett skeende som det vi kunnat följa den senaste tiden är aldrig någonsin svartvit, utan en gråzon i stort behov av nyanseringar och perspektiv. Alla som tvärsäkert positionerar sig i ett hörn gör det inte baserat på sakförhållanden, utan snarare på politiska positioner och särintressen.
Det är min slutsats när diskussionen om ”ett hysteriskt mediedrev” blivit alltmer högljudd, bland annat i gårdagens SR Medierna, och från ett antal politiker.

Har Håkan Juholt utsatts för ett drev? Ja, men mest i den bemärkelsen att Juholt knappt kunnat ta ett steg utan att följas av en flock utsända från medierna – och möjligen att saker som annars skulle uppmärksammats marginellt blivit stort uppslaget i vissa medier, eftersom det kan kopplas ihop med den stora Juholtaffären.
Men den viktigare frågan är om rapporteringen varit relevant. Alla medieföretag får ta ansvar för sina egna publiceringar (även om det är den aggregerade bevakningen som orsakar just ett ”drev”) och för SvD:s räkning är min bild att vi haft en rimlig, korrekt och balanserad bevakning. Vi har framför allt försökt utreda själva sakfrågan: om hur bidragsfrågan hanterades, från både riksdagsförvaltningen och från S-ledarens sida, med nyheter som såväl stärkt Juholts version som motsagt den.
Ser man på Dagens mätning av partisympatierna från SvD/Sifo, som visar på ett historiskt stort ras för S efter Juholtaffären, framgår ju också att detta inte är en fråga som försvinner bara för att S-ledningen fortsatt stöder sin ordförande eller för att en förundersökning lagts ned. I väljarleden är den större så – och det hade den inte varit om all uppmärksamhet bara varit en medial konstruktion.