POLITISK TYSTNAD De fängslade Etiopiensvenskarna Johan Persson och Martin Schibbye anklagas för att ha använt journalistyrket som täckmantel för terroristaktiviteter. Det är ett bisarrt påstående, som signalerar att den rättsliga process de dragits in i är helt godtycklig. Enbart det borde vara skäl för högljudda svenska protester, från alla håll. Men det är påfallande tyst om deras öde, inte minst från politiskt håll, vilket är väldigt oroande.

I fredags var det tio år sedan tre civilklädda män knackade på hos den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i Asmara och tog med honom på förhör. Den utlösande faktorn för att Isaak fängslades var ett öppet brev som 15 politiker i Eritrea publicerade i den tidning där Isaak arbetade som redaktör, där man vädjade om demokratiska reformer.
Den tragiska följetongen om Isaaks långa fångenskap är ett enda stort misslyckande för svensk diplomati och utrikespolitik – och en brutal påminnelse om att totalitära regimer inte bryr sig det minsta om vare sig tryckfrihet eller rättssäkerhet.

Fallet Isaak borde också vara en högljutt ringande väckarklocka när det gäller de svenska journalister som för snart fyra månader sedan greps i grannlandet Etiopien. De har redan suttit alldeles för länge i en omotiverad fångenskap. Mardrömmen är att även deras fall ska dra ut i flera år – vilket kan ske om de döms för de brott de anklagas för.
I går publicerade TV4 Nyheterna för första gången detaljer ur åtalet mot de svenska journalisterna. Där står bland annat att svenskarna deltagit i väpnade förberedelser och i fientligt syfte studerat landets oljetillgångar. De anklagas också för att ha varit förklädda till journalister och ha använt journalistyrket som täckmantel för terroristaktiviteter.
Det allvarliga med dokumentet är att anklagelserna båda är bisarra och logiska. De är bisarra ur ett internationellt demokratiskt perspektiv, där det är journalistikens uppgift att granska och avslöja missförhållanden och skildra människors utsatthet. Schibbye och Persson behöver ingen täckmantel: de är professionella och erkända journalister, med inget annat syfte än att sköta sitt jobb.
För myndigheterna är det dock logiskt att likställa deras rapportering med fientlighet och terrorism, eftersom de, likt grannen Eritrea, inte tillåter någon form av kritiskt granskande journalistik över huvud taget. Ett sätt att undvika detta är alltid att stänga gränserna, som skett i Ogaden. På samma sätt har internationella medier hindrats eller försvårats att ta sig in i andra totalitära länder under årets revolter i Nordafrika och Mellanöstern.
Att ta sig in olagligt kan ibland vara enda sättet att få ut en angelägen berättelse. Det medför dock stora risker – och när det leder till att journalister fängslas eller kidnappas är det av största vikt att omvärlden högljutt protesterar mot detta och värnar den fria journalistikens rätt.
Men i fallet Persson/Schibbye har det varit alldeles för tyst. När det gäller Dawit Isaak har det vuxit fram ett starkt stöd såväl politiskt som folkligt, med hundratusentals namnunderskrifter och manifestationer, även i riksdagen. Om de nu fängslande journalisterna hörs det betydligt mindre.
Man ska inte vara naiv och tro att folkliga protester i Sverige kan påverka i alla lägen. Men en tystnad, i synnerhet från politikers håll, är också en sorts medgivande, som kan leda till att processen förlängs.
I fallet Isaak begicks de värsta misstagen precis i början, just genom passivitet och tystnad. Att upprepa de misstagen kan få katastrofala konsekvenser.
”Som journalister bevakar vi vad som händer vare sig det är bra eller dåligt, för det är vår yrkesetiska plikt att informera allmänheten. ”
De där orden är inte mina, utan Dawit Isaaks. Det är ord värda att tänka på de närmaste veckorna.

* * * * * *
Vad gäller saken?
Journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps den 1 juli sedan de tillsammans med rebeller från ONLF-gerillan korsat gränsen från Somalia till provinsen Ogaden, som är stängd för omvärlden
De båda svenskarna åtalades den 7 september för ­terrorbrott och för att de tagit sig in i landet på ett olagligt sätt. Nästa domstolsförhandling väntas den 18 oktober.
Schibbye och Persson är etablerade journalister som i många år gjort utrikesreportage från bland annat Asien, Afrika och USA, för en lång rad nordiska dagstidningar och tidskrifter, men även för brittiska The Times.
SvD har vid flera tillfällen publicerat stora reportage av dem. Martin Schibbye rapporterade bland annat inifrån Burma inför det första valet där på 20 år och avslöjade också förra sommaren den svenske pedofil som försökte köpa sig fri från straff i Kambodja – ett reportage som fick stor internationell uppmärksamhet. Han har också gjort ett flertal resereportage för SvD:s helgmagasin K.
Johan Persson har bland annat gjort reportage för SvD om massflykten till Kenya och om striderna mot gerillan i södra Sudan. Det senare reportaget, från december 2010, nominerades i vintras till Röda Korsets Journalistprus.
I början av sommaren hade de kontakt med SvD om den kommande resan till Afrika och hade ett förslag på hur vår redaktionen och de skulle kunna samarbeta om en granskning. SvD tackade dock nej till deras förslag då och bad dem återkomma om de hade andra förslag. Det gjorde de dock inte före avresan. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt. Efter gripandet av dem skrev vi, likt flera andra redaktioner som tidigare arbetat tillsammans med Schibbye/Persson, ett brev till UD för vidare förmedlan till Etiopien, där vi intygade att de båda är professionella journalister.

Organisationen Reportrar utan gränser har startat en insamling för Johan Persson och Martin Schibbye, där medlen går till advokatarvode och andra kostnader under den rättsliga processen. http://www.reportrarutangranser.se/

”TERRORMISSTÄNKTA” Efter att fyra män gripits i Göteborg i helgen, misstänkta för terrorbrott, blev det fart i olika sociala mediekanaler. Dels på hatbloggar som Politiskt Inkorrekt, dels på Twitter.

När Göteborgspolisen släppt namnen på de gripna i måndags började ett fåtal antimuslimska skribenter twitterbomba medieföretag och populära hashtaggar med krav på att medierna skulle publicera namnen.

Twittraren ”Aftonbluffen”, en skribent som beskriver sig som en som ”avskyr fulmedia, censur och islam”, skrev till exempel: ”Men för tusan mainstream media. Ta bladet från munnen och publicera namnen på terroristerna i Gbg”

En annan twittrare skrev namn, adress och personnummer på samtliga de fyra gripna – om och om igen, för att säkert få ut sitt budskap. Han förordade också ”nackskott” för de fyra. Detta sagt bara som en påminnelse om vad det är vi pratar om när vi pratar om näthatet.

Jag och andra chefer fick också mejl från enstaka personer som undrade varför medierna ”undanhöll” läsarna ”terroristernas” identitet, till skillnad från i fallet Anders Behring Breivik i somras.

Svaret är väldigt enkelt: därför att medierna och deras ansvariga utgivare ska ta just sitt ansvar – och inte delta i en upphetsad hatmobb, som inte har någonting med nyhetsförmedling att göra, utan vars enda syfte är just att driva upp ett hat mot enskilda individer och grupper.

SvD har en tydlig grundsyn när det gäller nampublicering: vi är normalt restriktiva, för att inte orsaka onödiga publicitetsskador – och av hänsyn till anhöriga och andra drabbade. I Spelregler för press, radio och tv finns punkten 7 som en påminnelse om detta: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Samt punkterna 15-16: Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

I de fall vi frångår denna grundregel och publicerar namn handlar det om att det är journalistiskt relevant att berätta vem det handlar om. Detta kan dels bero på omständigheterna kring nyheten och allmänintresset, dels på att namnpubliceringen behövs för att kunna ge en fullgod rapportering, t ex för att redovisa relevanta sammanhang. Fallet Breivik är ett solklart sådant, utifrån båda perspektiven.
Ett tredje skäl kan vara att en anonymisering kan leda till att andra, helt oskyldiga, riskerar att bli utpekade eller misstänkta.

En faktor som är särskilt viktig när det handlar om personer som är misstänkta för brott är förstås vilken insyn som ges i polisens arbete och vilken bevisning som redovisas. När sekretessen är så total som i Göteborgfallet är det omöjligt för medierna att kunna värdera allvaret i brottsmisstankarna. Inte ens efter gårdagens häktningsförhandlingar är det lätt att göra en sådan värdering, eftersom alla är belagda med yppandeförbud.
I ett sådant läge – och med tanke på tidigare misslyckade polisinsatser mot oskyldiga, utpekade för terrorbrott – blir det självklart extra viktigt att inte göra några förhastade publiceringar som kan få katastrofala följder för enskilda individer. Det förstärks ju också av det faktum att ingen häktades just för terrorbrott. Förberedelse till mord är naturligtvis en oerhört allvarlig anklagelsepunkt, men det är en annan sak än terrorism – och det visar på risken i att tidigt slänga sig med begrepp som ”terrorsvenskar” eller ”Göteborgsterroristerna”.

Det bryr sig naturligtvis inte hatarna på nätet om. De bryr sig över huvud taget aldrig om sanningen. Bara om möjligheten att hetsa fram mer hat, i sin lilla förvridna krets.

INTERAKTIVITET Artikelkommentering och anonymt näthat har varit ett av veckans stora debattämnen. Flera redaktioner har stängt ned sina kommenteringsfunktioner på sajterna eller infört olika former av registreringskrav.

På SvD.se initierade webbchefen Fredric Karén i veckan en bloggstafett i ämnet, där han själv skrev första inlägget och sedan bjöd in ett antal publicister och webbexperter att ge sin syn på saken. Den stafetten pågår fortfarande på sajten – och har genererat upp mot tusen artikelkommentarer redan. Även redaktören för Brännpunkt, Lena Karvik, har tagit upp ämnet i vår nya Brännpunktsblogg. På så sätt kan vi få in fler röster och perspektiv, som kan ligga till grund för vårt fortsatta arbete med läsardebatt och läsardelaktighet i olika former.

För oss är det viktigaste två saker:

1) Att vår journalistik når ut och engagerar, så att den diskuteras i olika sammanhang. Det kan ske i kommentarsfält, men även på Facebook, Twitter eller i andras bloggar. En intressant artikel i dag kan delas på Facebook flera tusen gånger – och där diskuteras vidare. Det är naturligtvis lika viktigt som att det förs en aktiv diskussion i vårt eget forum.

2) Att våra läsare kan vara delaktiga i skapandet av journalistiken, i ett ständigt pågående samspel med redaktionen. Det ska ge genom att vi efterlyser tips och inspel till granskningar och artikelserier, genom kritik och dialog och andra sätt att mötas kring innehållet i tidningen och i våra digitala kanaler.

På båda dessa områden måste vi ständigt utvecklas och bli bättre – i samklang med den utveckling som sker i den sociala medievärlden. Därför får inte diskussionen om läsardebatt bli för smal och bara upprätthålla sig kring hatet i kommentarsfälten. Som Fredric Karén skrev i sitt inlägg: Vi måste ta tillbaka den goda läsardebatten. Men den kan ta sig många olika uttryck.

Här är inläggen i bloggstafetten så här långt:

Fredric Karén http://blog.svd.se/svdse/2011/08/31/vi-maste-ta-tillbaka-den-goda-lasardebatten/

Anna Hjalmarson http://www.svd.se/opinion/bloggstafett-alla-maste-ta-sitt-ansvar-for-det-offentliga-samtalet_6430626.svd

Björn Hedensjö http://www.dn.se/blogg/redaktionsbloggen/2011/09/02/bra-debatter-kraver-mer-an-ny-teknik/

Brit Stakston: http://www.jmw.se/2011/09/03/medias-roll-ar-att-forespraka-oppenhet/