UTGIVARFRÅGOR Uppgifterna om sexuella övergrepp i Patrik Sjöberg och Markus Luttemans bok ”Det du inte ser” är omskakande. De innebär också mycket allvarliga anklagelser mot en avliden person. Så här har vi utgivare på SvD resonerat kring publiceringen.

Två idrottare, Patrik Sjöberg och norska Christian Skaar Thomassen, berättar i boken om sina egna upplevelser av sexuella övergrepp när de var minderåriga. De pekar båda ut samma person som förövare: höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen, som även var Sjöbergs styvfar. Övergreppen ska ha skett vid en lång rad tillfällen, under flera år.

Nousiainen dog 1999 och kan därmed inte bemöta anklagelserna. Det är därför viktigt att konstatera att det aldrig kommer att gå att få någon klarhet i frågan om hans eventuella skuld. Men han har aldrig dömts för något sådant brott, mig veterligen heller ej anmälts för något sådant eller varit föremål för någon polisiär utredning. Det har heller inte riktats några anklagelser mot honom om något liknande, åtminstone inte sådana som nått offentligheten.

Viljo Nouisianen var en av Sveriges främsta friidrottsledare genom tiderna, sett till de framgångar hans adepter uppnådde. Han var verksam på både elit- och ungdomsnivån och har hyllats av många för sin genialitet i att identifiera talanger och få dem att utvecklas. Han var okonventionell, men extremt framgångsrik.

Hans relation med Patrik Sjöberg var speciell. Han var den förste som såg talangen  Sjöberg och förblev hans tränare hela karriären – och de levde även ihop, som styvfar och son, efter skilsmässan från Sjöbergs mamma.

Alla som sett och följt Sjöbergs karriär vet att deras förhållande var laddat. Jag intervjuade själv Sjöberg efter OS-silvret 1984, vid en sponsorträff i Halmstad. Vi satt vid ett stort styrelserumsbord, Sjöberg och Nousiainen vid varsin kortända, jag och sponsorn på långsidorna. Sjöberg berättade om OS, men ägnade lika mycket tid åt att skälla på Nouisianen och ifrågasätta allt han sade - och det kändes som om han skulle kunna kasta askfatet på sin tränare när som helst.

I boken ger han sin förklaring till sin aggressivitet och till det hat han stundtals kände mot sin tränare: att den grundade sig i de övergrepp han utsatts för.

Huruvida hans beskrivning är korrekt är omöjligt att säga säkert. Det är inte ens ord mot ord, utan bara hans ord. Men beskrivningarna av vad som hänt är i mitt tycke mycket trovärdiga, så som de skildras i boken. Hur andra läsare uppfattar det är upp till dem.

Att publicera anklagelser mot någon som inte kan försvara sig, i ett ärende som aldrig kan utredas, är ovanligt och vanskligt, sett ur utgivarperspektiv. Men vi väljer ändå att återge Sjöbergs version. Att en av Sveriges främsta friiidrottare genom tiderna kommer med de här anklagelserna har självklart ett stort nyhetsvärde: att inte ta upp dem, när de publiceras i en bok på detta sätt,  blir orimligt. Och eftersom kärnan i hans berättelse handlar om banden mellan stjärntränaren och hans talang skulle det också bli orimligt att inte berätta vem anklagelserna riktades emot.

Det är heller inte en fråga om att ”döma” någon. Patrik Sjöberg själv säger att hans syfte med boken är att väcka debatt – och att visa på vad som kan föregå i idrottslivet. Idrotten är ingen skyddad verksamhet, utan övergrepp förekommer självklart även där – och unga talanger befinner sig ofta i en utsatt beroendeställning gentemot sina ledare.

Att den debatten kan föras är viktigt.

 

 

KUNGLIGT Fredagens vigsel i Westminster Abbey mellan prins William och Kate Middleton är årets hittills största internationella mediehändelse. 2,5 miljarder tv-tittare väntas, vilket är nästan tredubbelt mot Prins Charles och Dianas bröllop 1981 och drygt 100 gånger fler än vid det första tv-sända brittiska bröllopet, med prinsessan Margaret, för mer än 50 år sedan.

Detta blir också det första stora sociala mediebröllopet. Alla de stora medieföretagen har egna Facebooksidor om vigseln och det finns hundratals appar för den som vill ha all information och alla bilder i sin telefon.Mest intressant är dock hur det brittiska hovet själva agerar medialt. Sedan länge finns allt av intresse samlat på sidan www.officialroyalwedding2011.org.

Utöver detta är hovet aktivt på Twitter, Facebook och Flickr, med snabb rapportering och mer bilder. Det brittiska hovet tar helt enkelt upp kampen med alla andra medier och gör allt för att bli huvudkälla för medierapporteringen. Man lade tidigt ut information om kortegeväg, vigselceremoni, mottagning, inbjudan, gästlista med mera – och fyller ständigt på med nya bilder och intervjuer.Hovet har också en tydlig tillgänglighetspolicy när det gäller tv-bilder. Hela vigseln sänds på Youtube, på youtubecom/theroyalchannel.

Allt detta kan jämföras med hur mediemotvilligt det svenska hovet agerade för knappt ett år sedan inför bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel. Alla detaljer kring bröllopsdagen lämnades i sista stund och det krävdes oändliga samtal för att få ut information om dagens olika delar. På samma sätt kontrollerade hovet tv-bilderna: SVT fick rättigheterna och alla andra fick förhandla med dem. Vilket bland annat ledde till konflikt med nyhetsbyråer som AP, AFP och Reuters.

Den brittiska öppenheten är onekligen mer tilltalande. Och effektivare, för alla.

PRESSETIK Lite försenat, men ändå: välkommen till branschens nye PO!

Den 1 april tillträdde Ola Sigvardsson, tidigare redaktionschef på Dagens Nyheter och chefredaktör på Östgöta Correspondenten, som ny PO. Han har alla förutsättningar för att bli en bra sådan, med bakgrund inom både dagspress, kvällspress och tidskrifter, erfarenhet av publicering i flera kanaler, stor praktiske erfarenhet av pressetiska dilemman och dessutom ett förflutet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd PON), med god insyn i resonemanget kring vad som ska fällas och frias.Vem som har PO-uppdraget är viktigt. Besluten står inte faller med individen, utan det är ju ytterst experter, jurister och allmänhet i PON som fattar dem.

Däremot kan rätt PO göra mycket för att lyfta debatten om pressetik och om faktorer som påverkar mediernas agerande. PO-systemet är oerhört viktigt för branschens trovärdighet. Det är en del i ett självsanerande system, där det viktigaste arbetet görs ute på varje redaktion i de dagliga diskussionerna, men där de etiska spelreglerna och prövningen i PO/PON fungerar som ett normgivande kitt för hela branschen. Därför är det olyckligt att inte alla medier omfattas av det, men diskussionen om att även etermedier och public service ska in i systemet har dessvärre gått väldigt trögt.PO/PON är inte det enda sättet att få upprättelse mot medier. Även där görs det viktigaste arbetet direkt på redaktionerna, via kvalitetsredaktörer, rättelsespalter o s v. Sedan finns naturligtvis möjligheten att väcka åtal för tryckfrihetsbrott. Det är dock en lång och kostsam process. I veckan friades exempelvis Expressen för sina publiceringar om den anhållne 35-åringen i utredningen om mordet på Anna Lindh, 7,5 år efter själva artiklarna.

SvD anmäls, som de flesta tidningar, ett antal gånger per år till PO, men fälls sällan. Sedan 2000 har tidningen fällts sex gånger, varav en i fjol. Totalt fälldes 45 publiceringar av PON under 2010. Läs mer i POs årsberättelse.