NAMNPUBLICERING SvD:s hållning är att, med stöd i de pressetiska spelreglerna, vara restriktiv med publicering av namn på personer misstänkta för brott. Men ibland finns det starka skäl för att ändå röja identiteten, trots den publicitetsskada det kan orsaka för berörda och framför allt deras anhöriga. Så är fallet när det gäller de personer som häktats i Danmark och Sverige misstänkta för förberedelser till terrorbrott.

I dag ger vi en utförlig bakgrund av de fyra häktade : Munir Awad, Sahbi Zalouti, Mounir Dhari och Omar Abdalla Aboelazm( läs här och här). De är häktade på sannolika skäl misstänkta för ett oerhört allvarligt brott. Eftersom allt kring häktningen var sekretessbelagt vet vi inte exakt vad de hade planerat, vilka roller de olika personerna haft eller vilka resurser de hade för att genomföra det – och ibland har terrormisstankar en tendens att blåsas upp för mycket initialt, av både polis och medier. Men det som framkommit är tillräckligt allvarligt för att allmänintresset för deras identiteter ska väga starkare än evcentuella risker för publicitetsskada.

Precis som i fallet med självmordsbombaren Taimour Abdulwahab blir publicering av namn och personliga detaljer en viktig del för att kunna skildra hela deras historia: att de tidigare varit gripna utomlands (som i fallet Munir Awad och Sahbi Zalouti), hur de rest, vilka de mött, var de utbildat sig och så vidare. Publicering av namn och bild kan också hjälpa till att få fram nya detaljer och tips, det var tydligt i fallet Abdulwahab.

Detta innebär inget avsteg från principen om restriktivitet när det gäller namnpublicering – och ingen ny ”trend”. Varje enskilt namnpubliceringsbeslut föregås av grundliga utgivardiskussioner och varje fall behandlas som unikt. Men allvaret i den här situationen gör beslutet givet, trots att vi fortfarande befinner oss i en tidig fas i den rättsliga processen.

När Munir Awad greps i Pakistan, tillsammans med sin fru, sitt barn och Mehdi Ghezali, publicerade vi också namn – då eftersom de tidigare suttit gripna på liknande mistankar, vilket påverkade hur myndigheterna agerade, både i Pakistan och i Sverige. När de kommit åter till Sverige anmälde de tre SvD och en lång rad andra svenska tidningar till Allmänhetens pressombudsman för att vi röjt deras identitet och pekat ut dem som misstänkta.

Awad skrev då tt SvD lämnat ”onödig information” om honom och hans ”personliga integritet” och hänvisade till spelreglernas punkter om privatlivets helgd, namn- och bildpublicering och etnicitet/religiös åskådning. Jag svarade då bland annat så här till PO:

” I det här fallet var det i högsta grad journalistiskt motiverat att klargöra att just Munir Awad var bland de gripna svenskarna.  Munir Awad satt fängslad, i kenyanskt, somaliskt och slutligen etiopiskt fängelse 2007. Efter tre månaders fångenskap och ingripande av UD och Säpo släpptes han ur sin fångenskap. Det faktum att han tidigare varit fängslade i liknande sammanhang betyder förvisso inte något i skuldfrågan, men det är en bakgrund som har betydelse i hur såväl UD som pakistanska myndigheter agerade och det hade varit orimligt att dölja denna relevanta uppgift.

Under fångenskapen 2007 uppmärksammades hans fall stort i medierna. Anhöriga försökte på alla sätt väcka uppmärksamhet kring deras situation – och efter frisläppandet intervjuades Awad av bland annat SvD. Hans identitet var därmed redan känd och spridd, i ett liknande sammanhang, och han har framträtt i medierna. Att han greps på nytt, i Pakistan, ökade naturligtvis allmänintresset för deras fall. Att dölja deras identiteter skulle göra det svårare att ge en fullständig bild av deras historia.

SvD har inte publicerat uppgifter om några ”terroranklagelser” mot Awad. De inledande artiklarna handlade om att svenskarna misstänktes för att olovligen  ha tagit sig in i landet och befunnit sig i säkerhetszoner utan specialtillstånd. Uppgiften om att Ghezali och de övriga utreddes för spionage bekräftades av en högt uppsatt pakistansk källa för SvD och hade att göra med att svenskarna vistats i en region där det krävs specialtillstånd för att vistas.

SvD har genomgående tydligt angivit att ingen av svenskarna åtalats eller fällts för någon brottslighet. Deras juridiska ombud, anhöriga och personer som på andra sätt varit engagerad i hans döde har genomgående fått komma till tals och lyfta fram problem kring deras rättigheter och det faktum att de ej fått anklagelsepunkter angivna. Efter frisläppandet publicerades uppgifter om att det ”inte längre finns några misstankar mot någon av dem”.

Det är lätt att förstå att Awad uppfattat publiciteten kring sinperson som negativ. Men fängslandet är en händelse som i högsta grad var relevant att rapportera omfattande om. Att uppgifter i SvD skulle ha orsakat honom publicitetsskada på grund av publiceringsbeslut som strider mot god publicistisk sed finns det inget som helst fog för.”

NYHETSÅRET På fredag sammanfattar SvD ett exceptionellt nyhetsår med bland annat en 60-sidig bildbilaga, en Stockholmsnatt-quiz och en summering av börsåret. Men det finns fler sätt att summera 2010.

Ett sätt är att granska SvD:s förstasidor under hela året. Det ger en snabb bild av nyhetsflödet och huvudpersonerna i det under året. Listan nedan visar vilka personer och ämnen som dominerade på förstasidorna.

Nyhetsämnen:

1. Valet

2. Afghanistan

3. Victoria och Daniels bröllop

4. Jordskalvet på Haiti

5. Fotbolls-VM

6. Askmolnet

7. Vädret

8. Sverigedemokraterna

9. OS i Vancouver

10. Eurokrisen/Saabaffären

Personer:

1. Fredrik Reinfeldt

2. Mona Sahlin

3. Victoria & Daniel

4. Jimmie Åkesson

5. Maud Olofsson/Göran Hägglund/Jan Björklund

6. Lars Ohly/Maria Wetterstrand

7. Barack Obama

8. Carl-Henrik Svanberg

9. Anja Pärson/Markus Hellner

10. Andres Iniesta

Ytterligare ett sätt är att lista de mest lästa artiklarna på SvD.se under 2010. Då ser topplistan ut så här:

1. Världens mest överskattade städer

2. Brännpunkt, valet: ”Oren matematik kostar alliansen två mandat”

3. Valet: Blå linje dominerar Stockholm

4. Valet: Kända politiker åker ut ur riksdagen

5. Kurt-Ove hittade monsterfisken Sillkungen

6. Man sprängde sig själv i Stockholm

7. Söndagsintervjun, Lasse Bengtsson: Söker ny mening

8. Brännpunkt, valet: ”Sverige håller på att slitas sönder”

9. Jaktplan fick aska i motorerna

10. Wikileaks, chatt med Julian Assange

SJÄLVMORDSATTACKEN I tisdagens SvD publicerades Mustafa Cans artikel ”Inte i mitt namn” på SvD:s kultursidor. Den blev snabbt en av veckans mest omtalade – och delades och kommenterades i en sällan skådad omfattning på Facebook och andra sociala medier. Den publicerades även i norska medier och väckte lika starka känslor där.

CABLEGATE Diskussionen är intensiv om hur medierna hanterat material från Wikileaks. Här är försök till svar på några frågor.

Se också tidigare blogginlägg: Så resonerar vi kring Wikileaks-publiceringen

I går sändes reportaget ”De hemliga telegrammen” i SVT:s Dokument Inifrån. Det bygger på de läckta telegrammen från den amerikanska ambassaden och har gjorts av en grupp på SVT där bland annat frilansjournalisten Johannes Wahlström, som arbetat för public service från och till i drygt fem år, ingår.

Wahlström har också under ett par år haft nära kontakt med Julian Assange på Wikileaks och fungerade under Assanges besök i Sverige i augusti som en kontaktperson mellan Assange och svenska medier och var med på besök på flera redaktioner.

Inför Wikileaks stora Cablegate-publicering valde Wikileaks, precis som vid släppet av ”The War Logs”, att låta ett antal stora medieföretag förhandsgranska materialet och göra ett redaktionellt urval och granskning. Motprestationen från mediernas sida var att de skulle enas om ett visst embargodatum, för att få tid att jobba med materialet i lugn och ro. Dessa medieföretag var Guardian, New York Times, Spiegel, El Pais och Le Monde

Utöver detta har Wikileaks valt att låta ett antal frilansjournalister gå igenom det material som kan vara av intresse för enskilda mindre länder – däribland Sverige. Den person som fick uppdraget här var Johannes Wahlström.

Jag vet inte exakt hur Wahlströms uppdrag formulerades. Till en del har det sannolikt handlat om att han själv skulle jobba med materialet journalistiskt, vilket han gjort för SVTs Dokument Inifrån, dels se till att innehållet fick bra hantering och spridning.

Hur urvalet av medier gått till och vilka som fått tillgång till filer kan bara Wahlström svara på . Det som framgått av publiceringar hittills är att det åtminstone handlar om Aftonbladet, SVT och SvD. En kvällstidning, en public service-koncern och en dagstidning. Två råkar vara i samma koncern, Schibsted, vilket väckt en del misstankar om att det är en händelse som ser ut som en tanke att Bonnier inte ”får vara med” (Wahlström har också skrivit en uppmärksammad och hårt kritiserad – bland annat av mig, på Twitter – artikel om Bonniers mediemakt i Aftonbladet).

Jag vet som sagt inte hur urvalet skett, lika lite som jag vet hur det gick till när Hovet valde vilka medier som skulle få intervjua Victoria & Daniel inför sommarens bröllop eller vilka som får intervjua stora artister inför deras Sverigebesök. Men jag kan gissa: utifrån hur materialet ska få största och bästa möjliga spridning. Vilket i Wikileaks-fallet torde handla om vilka som har kunskap nog att kunna hantera det svårtolkade materialet – och en stor publik som kan vara intresserad. Inget hokus pokus eller fog för konspiration där, alltså. Men som sagt: bara Wikileaks/Wahlström vet hur de tänkt.

Varför fick SvD ta del av material?

Min gissning: dels för att vi varit aktiva och visat intresse under en längre tid, dels därför att de gjort bedömningen att vi är en tidning med reportrar med stor sakkunskap om de här ämnena och att vi därför kan hantera och presentera detta svåröverskådliga och svårtolkade material bra.

Hur gick det till när SvD fick tillgång?

Jag träffade Julian Assange i mitten av augusti och framförde då önskemål om att SvD gärna ville vara med vid något kommande stort släpp och få möjlighet att förhandsgranska dokument, på samma sätt som The Guardian m fl fått. Sedan har vi stött på ett antal gånger under hösten och nu senast när besked kom ett kommande större släpp. Vi har tidigare blivit utlovade dokument som aldrig kommit, men den här gången fick vi besked om att vi skulle få tillgång till dokument.

Har SvD fått se allt?

Det vet jag inte. Jag har noterat att det inte finns några telegram märkta ”Top Secret” i de dokument vi har. Antingen fanns det inga under den här perioden, eller så har Wikileaks gjort en egen gallring. Vi har fått se drygt 600 telegram, som vi fick tillgång till i tisdags kväll. Telegrammen finns i stora excelark, som är ganska så svårnavigerade och svåra att söka i, vilket gjort att hanteringen tagit viss tid, Vi har också lagt ner mycket jobb på att försöka få information bekräftad och värderad innan vi publicerat.

Varför ville SvD komma åt Wikileaksmaterialet?

För att kunna granska det och göra en egen bedömning av vad som är mest intressant. Vi ser på Wikileaks som en källa, som sitter på ett material som är potentiellt nyhetsmässigt högintressant. Det är inte tal om att återpublicera allt de har okritiskt, men vi vill titta på materialet för att göra en egen genomgång. Den synen delar vi nog med alla andra medieföretag i hela världen.

Ser SvD några problem med materialet?

Som jag skrivit tidigare: Wikileaks är en omstridd organisation och det finns frågetecken och kritik mot hur organisationen fungerar, hur den får tag på information och hur informationen som sprids kan orsaka skada. För oss och andra medieföretag är Wikileaks därför både en organisation och maktfaktor som ska granskas – vilket vi bland annat gjorde i helgens reportage om deras arbetsmetoder – och som man kan använda som källa. Där finns inga motsättningar.

Har SvD betalat Wikileaks eller Johannes Wahlström för tillgång till materialet?

Nej, inte en krona.

Har SvD gjort upp med de andra medieföretagen om en tidsplan och en arbetsfördelning om vad som ska publiceras?

Nej. Vi har fört en diskussion med Wahlström om vad som finns i filerna och uppgivit vad vi är mest intresserade av att fördjupa sig i. På så sätt har det blivit en ganska naturlig uppdelning. Men Aftonbladet, SvD och SVT har alla gjort granskningar kring till exempel mötena mellan svenska UD/justitie-tjänstemän och ambassaden/FBI. Vi har också kommit till delvis olika slutsatser om dessa, vilket visar att det rör sig om oberoende granskningar och inget regisserat samarbete.

I gårdagens Dokument inifrån påstods till exempel att uppgifterna i telegrammen visar att Sverige haft kunskap om USAs övervakning (SDU) av svenska medborgare längre tid än man tidigare påstått. Det var inte den slutsats vi kommit fram till. Vår försvars- och säkerhetsreporter Mikael Holmström gjorde snarare bedömningen att det INTE fanns något i dokumenten som stärkte sådana teorier – men att det ändå var högintressant att det förts diskussioner om USAs terroristkontroll. Detta resulterade i artikeln ”Samarbete med USA skulle inte visas upp”, som vi framställt och planerat till dagens tidning.

Efter att vi sett SVT-programmet tog vi dock beslutet att lägga ut texten på Svd.se, bland annat därför att vi hade annan information och drog andra slutsatser.

Under kvällen tog SVT bort alla artiklar om inslaget i Dokument inifrån – möjligen efter att ha läst vår version eller efter kritik från Beatrice Ask – och återkom senare med en reviderad version, där samtalen på ambassaden inte längre kopplades ihop så starkt med SDU-övervakningen. Aftonbladet rapporterade också, i dagens tidning, med sin tolkning av materialet.

Detta visar på två saker: dels att de redaktioner som granskat filerna agerat oberoende, dels att det är svårtolkad materia. Vi har glädjen att ha en reporter som Mikael Holmström, med enorm sakkunskap och erfarenhet av de här ämnena, och har vilat tungt mot hans värdering av vad som är nyhetsmässigt mest intre
ssant.

Det finns alltså ingen ”Wikileaks-kartell, vilket bland annat påstås i den här bloggen?

Nej, självklart inte. Däremot är det inget konstigt att medieorganisationer pratar med varandra och har ett samarbete kring enskilda jobb. Vi har gjort grävjobb tillsammans med Kalla Fakta, Ekot och polska Uppdrag granskning tidigare och samarbetar gärna med andra. Wikileaksmaterialet är så stort att det räcker till för flera redaktioner – och dessutom styr vi ju inte över det, utan det är organisationen själv som väljer hur de fördelar det.

Kunde inte alla redaktioner fått materialet samtidigt?

Jo, om Wikileaks valt den modellen. Jag tror dock inte att de gynnat kvaliteten i granskningen. Då hade det snarare kunnat bli ett race om att komma först med till synes sensationella uppgifter, utan att försöka få dem bekräftade och värderade.

Varför gör inte SvD allt material offentligt nu?

Vi behandlar Wikileaks som en källa och sprider inte källmaterial hur som helst. Det finns också personkänslig information i materialet, till exempel om asylsökande eller personer som USA visat intresse för. Wikileaks offentliggör dokument efterhand, när medierna publicerat.

Här är en länk till vad SvD publicerat om Wikileaks: både egna nyheter ur dokumenten, uppföljningar på andras och allmänna artiklar om organisationen och reaktioner världen runt på publiceringarna; http://www.svd.se/search.do?q=wikileaks&timeRange=1month

CABLEGATE I dag publicerar SvD utdrag ur de diplomattelegram som läckt till Wikileaks. Så här har vi resonerat kring hanteringen och publiceringen.

Wikileaks befinner sig just nu i nyhetsvärldens epicentrum. Sajten har kommit över telegramtrafik från 247 amerikanska ambassader och konsulat världen över. Till skillnad från tidigare publiceringar lägger inte Wikileaks ut materialet direkt, utan distribuerar det istället till ett antal mediepartners världen över. Dels mediejättar som Guardian och New York Times, dels enstaka journalister, som får hantera distributionen till mediebolag i mindre länder, som Sverige. När medierna gjort sina publiceringar lägger sedan Wikileaks ut ett stort antal dokument på cablegate.wikileaks.org.

SvD är en av de redaktioner som fått ta del av delar av dokumentationen, ur de nära 700 telegram som läckt från den amerikanska ambassaden i Stockholm. Materialet är indelat i olika säkerhetskategorier: Topphemligt, Hemligt, Konfidentiellt, Känsligt men oklassificerat samt Oklassificerat. Merparten av telegrammen är i den lägsta säkerhetskategorin och innehåller trivial rapportering, som refererat av tidningsartiklar eller rena faktasammanställningar. I den hemliga kategorin finns bland annat sammanfattningar av samtal med svenska politiker och analyser gjorda av ambassadören och andra toppdiplomater.

Om man vill vara cynisk kan man säga att Wikileaks utnyttjar mediernas nyhetshunger – och sedan rider på deras publicistiska tyngd. Men genom att redaktionerna gör sin egen värdering och granskning minskar också riskerna för att material som inte borde publiceras, till exempel för att de ökar risken för enskilda, läggs ut.

För oss som publicister är Wikileaks en källa. Det är ingen oproblematisk sådan, utifrån hur de får tag på informationen. De uppgifter de tar fram är inte heller oproblematiska: där ryms sådant som kan åsamka skada och orsaka nya spänningar i världspolitiken, det har de senaste dagarna tytdligt visat.

En stor del av reaktionerna på Cablegate-uppgifterna, från diplomatiskt och politiskt håll, har fokuserat just på dessa risker. Därför är det extra viktigt att vi svenska publicister som nu återpublicerar vissa av uppgifterna tar stort ansvar för hur vi väljer och vad vi publicerar.

De uppgifter SvD publicerar i dag handlar i första hand om de besked som lämnats till USA om Sveriges försvarspolitiska hållning – och hur den tolkas av USA-diplomaterna. Det är högintressant läsning, som lär väcka en intensiv politisk diskussion till liv. Vi redogör för hur USA anser att den svenska regeringen far med osanning om sin säkerhetspolitik, att Sverige i praktiken lämnat neutraliteten i historiens soptunna – och blivit en ”pragmatisk och stark” partner till Nato.

Detta är inte skvaller eller röjande av källor, som en del politiker beskrivit Wikileaks-dokumenten som, utan en fascinerande inblick i det realpolitiska spelet. Att spegla USA:s bild av Sverige är i högsta grad relevant. Som SvD:s försvarsexpert Mikael Holmström skriver: ”Vi får genom läckagen reda på vad nu aktiva diplomater i Stockholm skriver – istället för att få vänta på doktorsavhandlingar 40 år senare när vi kanske inte längre är i livet. Därför är det av intresse att få läsa hur Sveriges verkliga agerande tolkas av världens mäktigaste land, USA.

Vad kommer effekten av Wikileakspubliceringarna att bli? En är given: ändrade rutiner för hur diplomater och politiker kommunicerar med varandra. En annan är viktigare: insikten att risken har ökat för de politiker som talar med dubbla tungor beroende på om de talar med andra länders ledare eller med sina väljare. Om man vet att det man säger riskerar att läcka ut finns det en möjlighet att det politiska språket präglas av mer klarspråk. Det är i så fall ingen dålig effekt.