BELÖNADE NYHETSSIDOR I går kväll blev det klart att SvD vunnit guld i den världsomspännande formtävlingen arrangerad av Society for News Design, SND. I klassen ”Breaking News” tog SvD guldet för rapporteringen om terrordåden i Oslo och på Utøya.

UPPDATERAD

I november vann SvD en rad priser vid European Newspaper Award, bl a för rapporteringen om stora nyhetshändelser som tsunamin i Japan och minnet av 11/9.
Den här gången är arenan hela världen. I SND-tävlingen slåss bidrag från drygt 500 tidningar från hela världen om juryns gillande. För att ett bidrag ska få ett guld måste samtliga jurymedlemmar anse att ett bidrag håller guldnivå.
I år var det bara tre tidningar som lyckades med det: SvD, Washington Post och Times of Oman.
Det som belönas för vår del är tidningen söndagen den 24 juli, om terrordåden i Norge. Den dagen gjorde SvD totalt 18 sidor om de fruktansvärda händelserna.

Motiveringen från juryn är smickrande:
“This is one of the best pieces of breaking news coverage we’ve ever seen. It could be held up as a template for how to handle a breaking news story. When covering an event of this magnitude the tendency is to turn on the fire hose, but this publication gave the story structure and used several different devices from straight news, to explanatory journalism to pure emotion. There is rhythm throughout the pages with the use of traditional and alternative story forms. They even showed how other publications covered the story. The package is comprehensive without feeling heavy; the reader is guided easily through each page. The coverage is so authoritative; it shows complete ownership of the story.”

Vi har fått många priser tidigare, men aldrig förr ett SND-guld. Att få den här sortens bekräftelse på att SvD håller högsta internationella klass – världsklass, faktiskt – vid de allra största nyhetshändelserna, är väldigt glädjande.

UPPDATERING:
Natten till onsdagen blev det klart att SvD inte bara vann ett av sex guld vid årets SND, utan att vi också tilldelades titeln Best of Show. Därmed ansågs SvD:s tidning den 24 juli med rapporteringen om terrordåden i Norge vara det bästa av samtliga 10 300 bidrag i årets tävling.
Best of Show delas bara ut om tre fjärdedelar av juryn kan enas om ett bidrag. Det har inte delats ut sedan 2002, då New York Times fick pris för rapporteringen om 9/11. Ingen svensk tidning har tidigare fått detta pris, som rimligen bara kan beskrivas som den finaste formutmärkelse man kan få.
Vi är väldigt glada över uppmärksamheten. Och över de fina orden från juryn. Läs mer och se pdfer från den vinnande tidningen:
hos SND
hos SvD

MALMÖ Vad är din bild av Malmö? Min är mestadels kärleksfull: en stad som alltid känts som ett andra hem, trots att jag inte ens bott där.

korrigerad

Kvällar och nätter på tidningsredaktionen, konserterna på KB, middagarna hos Chien på Kin Long, gemenskapen på Musik & Konst, närheten till allt. Malmö har aldrig varit okomplicerat, men det har alltid varit lätt att hitta saker att tycka om.
I dag dominerar en annan bild, präglad av dödsskjutningar och ”laglöshet”. Den blir ofta endimensionell och överdriven, ungefär som i det famösa Fox News-reportaget om Rosengård för sex år sedan – och missar ofta de djupare orsakerna till stadens problem.

I dagens SvD försöker vi ge några fler bilder. Vi har inga anspråk att komma nära den ”rätta” bilden, lika lite som det skulle gå att ge en enda bild av Stockholm, Göteborg eller någon annan stad. Men vi försöker närma oss dagens situation i staden utifrån några olika perspektiv.
I K skriver författaren Kristian Lundberg en stark text om sitt Malmö, om staden där klassgränserna skär som rakblad mellan stadsdelarna. I den här delen, med start på sidan 18, samtalar reportern Josefin Pehrson med ungdomar och vuxna i stadsdelen Lindängen om deras vardag och om vad våldet och den höga arbetslösheten betyder. I N har Kristoffer Törnmalm pratat med forskare och företagare om Malmös varumärkesresa: från den tunga industristaden till ett expansivt och kreativt centrum och om vart staden nu är på väg. Allt binds ihop av Yvonne Åsells bilder och av ett faktatungt grafikuppslag, som tydligt visar på de enorma kontraster som finns i denna stad. På Brännpunkt kompletterar Jerzy Sarnecki, med sin analys.

Totalt är det 19 sidor om Malmö. Inte hela bilden. Men kanske lyckas vi komma lite närmare.

Här är de olika delarna i dagens Malmöspecial:
Nyheter: Vardagen i våldet
Näringsliv: Stad med sargat varumärke
Kultur: Kristian Lundberg ”Mitt Malmö”
Grafik: Malmö en delad stad http://www.svd.se/nyheter/inrikes/malmo-en-delad-stad_6824171.svd
Brännpunkt: Det krävs mer än polisens insatser

MEDIEKRITIK Drev eller inte drev? I oktober var det en rimlig diskussion. Men hur omfattande mediebevakningen än varit den senaste veckan går det inte att påstå något annat än att den varit motiverad. Det som hänt har varit exceptionellt i svensk politik. Då blir också rapporteringen exceptionellt omfattande.

Veckans sociala medier-kupp iscensattes av de s-anhängare som smög sig in i bakgrunden på tv-sändningarna från S-högkvarteret på Sveavägen 68 och höll upp skyltar med Twitter-hashtagen #drev68.
Det blev snabbt en av de kanaler där medierna anklagades för drevjournalistik mot Håkan Juholt. I eftermiddags, minuterna efter beskedet om Juholts avgång, fylldes den med kommentarer i stil med den här: ”Drevet har vunnit. Juholt avgår. En skam för svensk media och journalistik.” Mediekommentatorer som PR-konsulten Paul Ronge skrev på sin blogg också i eftermiddags att ”så fick då medierna sin skalp”.

Att mediernas agerande diskuteras och granskas vid stora nyhetsskeenden är viktigt – och det bör finnas stort utrymme för självrannsakan och erkännande av misstag på redaktionerna. Men samtidigt är det viktigt att drevretoriken inte bara blir en politiskt färgad reflex eller uttryck för ett allmänt medieförakt. En flock av journalister är inte automatiskt ett drev – och en högintensiv rapportering i all medier behöver inte innebära att medierna är enögda.

Någon glasklar definition av vad som är ett olämpligt drev finns inte, men några element är lätta att identifiera:
* När enskilda anonyma källor präglar stor del av rapporteringen
* När även bagatellartade händelser blåses upp som stora nyheter
* När privatlivet invaderas på ett oacceptabelt sätt
* När rapporteringen är osaklig, överdriven och direkt felaktig
* När det blir rundgång i medierna och alla citerar alla
* När inga avvikande röster och historier får utrymme

Under och efter höstens Juholtaffär fanns det definitivt drag av de här sakerna i delar av rapporteringen. Varje felaktigt kvitto blev löpsedelsstoff i kvällspressen och anonyma källor användes på sina håll utan att det gavs möjlighet att värdera deras trovärdighet. Ett drev? Ja, till delar. Men det var inte unisont. Ganska snart ifrågasattes uppgifterna om hur tydligt riksdagens regelverk varit när det gällde hyresbidragen. SvD tog t ex fram nyheten om att texten på riksdagens hemsida som förklarade reglerna för hyresbidrag ändrades efter att medierna börjat skriva om Juholtfallet. Vi och andra gav också stort utrymme åt röster som speglade de interna striderna inom S, vilket gav perspektiv på hur ”läckorna” skulle värderas.

SvD använde vid ett tillfälle anonyma källor som underlag för en större nyhet – om att valberedningen varnats för Juholts slarv. Där tycker jag att det var motiverat: det var en trovärdig källa och en relevant uppgift, som sedan fick kommenteras av de som satt i valberedningen. I övrigt var vi mycket återhållsamma i att ge anonyma S-talespersoner utrymme.

Jag har gått igenom hela vår rapportering under den perioden och tycker att den genomgående var rimlig och saklig – och att vi undvek den typen av ”drevmentalitet” som jag listat ovan.

Den senaste veckan har det varit en ny Juholtaffär, som kulminerade med dagens avgångsbesked. Men den har faktiskt varit av en helt annan karaktär. Den här gången har det som lett till de största rubrikerna skett helt öppet. Det har handlat om vad Håkan Juholt själv sagt och gjort, till exempel i Sälen. Men också om hur striderna inom S eskalerat – och nu inför öppen ridå istället för via anonyma nålstick. När S-kvinnorna protesterade mot utnämningen av Urban Ahlin som gruppsekreterar i riksdagfen skedde det helt öppet. Samma sak med fredagens avgångskrav från flera S-distrikt.
Ingen kan heller hävda att det som har varit i fokus för rapporteringen den gångna veckan är bagatellartat eller ointressant. Det handlar om en exceptionell inre strid inom socialdemokratin, vilket naturligtvis påverkar hela det svenska politiska landskapet.

Därför blir det faktiskt orimligt att kalla det som skett på Sveavägen och i alla medier för ett drev. För Håkan Juholt och hans närmaste inom och utom partiet kan det säkert uppfattas så. För partiet och dess anhängare har den helt säkert varit mycket smärtsam – och det kan självklart ha begåtts enstaka misstag och övertramp på sina håll, som i all rapportering.
Men i sak är det svårt att säga något annat än att rapporteringen den senaste veckan i stort har varit rimlig, saklig och relevant. Och det är faktiskt bara osmakligt när PR-konsulten Paul Ronge jämför det hela med en tjurfäktning: ”Ett blodigt, njutbart djurplågande. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.”

Håkan Juholt har utsatts för en oerhört intensiv granskning och väldigt omfattande kritik. Det beror i grunden på att han var en kompromisskandidat i ett splittrat parti och att hans och andras misstag lett till att partiet i opinionsmätningarna rasat till historiskt låga nivåer och att splittringen därmed övergått till en öppen maktkamp.
Den akuta krisen som till slut ledde till hans avgång uppstod heller inte via något avslöjande i medier, utan när han fick ägna sig åt just att prata politik – dessutom på sitt specialområde. Hans misstag där, som skildras i det här reportaget, spädde på den interna kritiken. Det var det som fällde honom. Inte någon hämndlysten mediemobb.

MEDIEDEBATT Det brukar påstås att Storbritannien har världens bästa och världens värsta medier. Där finns dock inte bara stora skillnader i kvalitet och innehåll, utan också en väldigt politiskt präglad mediekonsumtion – och en mycket speciell symbios i relationen mellan medier, politik och kändisar.

Det senaste året har mediedebatten i landet helt präglats av telefonavlyssningsskandalen på News of the World och den stora granskning av mediernas etik och agerande som nu sker i Royal Court of Justice, i de så kallade Levesonförhören som premiärminister David Cameron beordrade i somras. Jag besökte förhören för några veckor sedan och skildrar dem i ett reportage i SvD K i dag.

Alla räknar med att utfallet av förhören lär bli förslag till ett nytt system för reglering av pressetiken och kanske även för möjligheten att få ekonomisk kompensation av medier som begått övergrepp. Frågan är mest om politikerna även kommer att lagstifta om detta och hur långt man i så fall kommer att gå, till exempel när det gäller möjligheten att stoppa publiceringar i förväg.

Vi vet även från Sverige att varje medieskandal väcker tal om inskränkningar i tryckfrihet och ökat skydd för den personliga integriteten. Caroline av Monaco-domen i EU som ger privatpersoner ett skydd mot närgången mediabevakning finns med i bakgrunden och har varit en del av debatten kring Yttrandefrihetsutredningen och Integritetsskyddsutredningen.
Problemet är att det som föreslås för att rensa bort avarterna, inom och utom den traditionella journalistiken, nästan alltid också innebär begränsningar för journalistikens möjligheter till seriös granskning och bidrar därmed till att öka slutenheten i samhället.

Mediebranschen har därför själv ett stort ansvar för att se till att den klarar av sanering utan skärpt lag. I Storbritannien kan misslyckandet där få ett högt pris.
Det kommer att dröja innan domare Leveson kommer med sina förslag – och därefter väntar sedan en besvärlig politisk balansgång innan förslagen kan bli realitet.
Det bästa medierna kan göra under tiden är att självmant vidta ordentliga förbättringar – och hoppas att det kommer att räcka.

SAKNAD Hannes Råstam, journalist och musiker från Göteborg, avled tidigt på torsdagsmorgonen, efter en lång tids kamp mot cancern. Han dog i hemmet, i sällskap av sina närmaste. Hans journalistik lever vidare, bland annat i en kommande bok om hans arbete med fallet Thomas Quick.

På 80-talet gjordes en dokumentär om gonzojournalisten Hunter S Thompson med titeln The Crazy Never Die. Där konstaterades att vissa former av journalistik gränsar till galenskap, till besatthet. Några likheter i personligheterna mellan den flamboyante, excentriske Thompson och den tålmodige, tillbakadragne Hannes Råstam har jag aldrig sett, men besattheten i sin syn på arbetet delade de. Liksom de eviga kvaliteterna i det de lämnade efter sig.

Hannes Råstam var från början musiker, i band som Text & Musik, Björn Afzelius Globetrotters och bakom Roffe Wikström – och slutade nog aldrig vara det, i sitt hjärta. Men det var inte i musiken utan i den undersökande journalistiken han gjorde sina största avtryck. Han vann fler och tyngre priser än de flesta: Stora Journalistpriset två gånger, Guldspaden fem gånger för bäst undersökande journalistik och så sent som 2010 Publicistklubbens stora pris. Ändå såg han sig själv som en outsider i de fina journalistsalongerna: när han 2005 fick Lukas Bonniers stora journalistpris för långvarigt arbete av hög kvalitet var han så skeptisk att han kontrollringde tillbaka till juryn, för att inte riskera att bli blåst. Efter prisutdelningen sade han till mig: ”Jag trodde att det här priset var för legenderna, inte för sådana som mig”.

Men trots blygsamheten: när det gäller undersökande journalistik var och är Råstam en av de allra största. I tv-program som Striptease och Uppdrag granskning har han, själv och tillsammans med kollegor som Janne Josefsson, gjort enormt viktiga insatser, som för alltid förändrat bilden av det svenska samhället, inte minst rättssamhället. Osmo Vallos död, traffickingströmnmarna från Östeuropa, kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg, fallet Ulf (om pappan som dömts för våldtäkt mot sin egen dotter) och fallet Thomas Quick är bara några av de historier som i Råstams händer skakade om och vände upp och ner på perspektiven. Och högst påtagligt förändrade livet för dem som utsatts för justitiemord, men som Råstam bidrog till att ge upprättelse.

Hans metod var den svåraste och viktigaste av alla: grundligheten. Han gick till botten med allt, ifrågasatte allt, gjorde egna undersökningar där det krävdes och gav sig aldrig förrän han nått klarhet. Besatt? Ja, åtminstone bra nära: arbetsinsatserna var ofantliga och priset han och andra fick betala var stundtals högt. Men resultaten talar för sig själv.

I höstas gjorde Mattias Göransson ett oerhört starkt reportage om Råstam i Filter (det finns att läsa på http://www.magasinetfilter.se). I samband med det blev de båda nära vänner – och Göransson åtog sig arbetet med att hjälpa Råstam avsluta sitt sista verk, boken om arbetet med fallet Quick. Råstam hann göra sitt med den – och bara dagar före dödsbeskedet hann de gå igenom allt om vad som behövde göras för att den skulle kunna göras färdig.

Det är den enda trösten efter dödsbudet: att det kommer mer viktig journalistik från en av den svenska branschens allra största och viktigaste slitvargar. Den kampen förlorade han inte.

OFFENTLIG UPPGÖRELSE Dagens starkaste läsning hittar ni i K, i Karin Thunbergs reportage om Felicia Feldt, författare till boken Felicia försvann, som kastar mörka skärvor över bilden av mamman och barnuppfostransikonen Anna Wahlgren. Det är också dagens svåraste journalistiska uppgift. För hur skriver man om en person som gör upp med en anhörig, i offentlighetens ljus?

Att skildra personliga konflikter är en av de svåraste journalistiska uppgifterna, oavsett om det handlar om familjefejder, vårdnadstvister eller något annat. Det finns ju sällan en svartvit sanning; snarare ett minfält av gråzoner och personliga upplevelser, där alla har rätt till sin egen historia. Så är det förstås även i det här fallet. Därför är det ibland frestande att avstå att skriva, för att inte riskera att hamna fel, i det som närmar sig kränkningar eller rentav förtal.

Det finns de som gör det väldigt enkelt för sig. Som gör förstasidor och rubriker om ”Skandalboken” och frossar i utpekande detaljer eller åt de konflikter och motsättningar den leder till.
Karin Thunberg väljer en mycket svårare väg. Hon läser, pratar, reflekterar och försöker verkligen förstå, trots att Anna Wahlgren själv helst inte vill prata. Nyckelmeningen i hennes reportage lyder ”Jag kan nudda vad det kostar, i våndor. Hos båda”.

Genom att söka sammanhang, både hos de inblandade, i omvärlden och hos sig själv, gör hon det extremt personliga universellt och därmed mer intressant. Utan att tappa bort eller brista i respekt inför någon av huvudpersonerna.

NYHETSÅRET På lördag sammanfattar SvD ännu ett extremt händelserikt och omskakande nyhetsår med bland annat en 64-sidig bildbilaga, med de bästa och starkaste bilderna från 2011. Men det finns fler sätt att summera året.

Ett sätt är att granska SvD:s förstasidor under hela året. Det ger en snabb bild av nyhetsflödet och huvudpersonerna i det under året. Listan nedan visar vilka personer och ämnen som dominerade på förstasidorna.

Nyhetsämnen:

1. Socialdemokraternas kris/Juholtaffären

2. Protesterna i Egypten och störtandet av Mubarak

3. Striderna i Libyen och dödandet av Gaddafi

4. Terrordåden i Norge

5. Fotboll: VM, EM-kval mm

6. Tsunamikatastrofen i Japan

7. Övrig svensk inrikespolitik

8. Trafik (mest kollektivtrafiken)

9. Saabs alla kriser – och konkursen

10. Greklands kris och protester

Personer:

1. Håkan Juholt

2. Lotta Schelin

3. Fredrik Reinfeldt

4. Zlatan Ibrahimovic

5. Tomas Tranströmer

5. Moammar Gaddafi

5. Giorgos Papandreou

5. Marcus Hellner

5. Anders Borg

5. Silvio Berlusconi

5. Olof Palme

5. Christian Clausen

5. Kung Carl XVI Gustaf

Ytterligare ett sätt är att lista de mest lästa artiklarna på SvD.se under 2011. Då ser topplistan över de 30 mest lästa artiklarna ut så här:

1. UTRIKES: Följ händelserna i Norge minut för minut
2. UTRIKES: Libyen: Familjeliv i såpastil
3. NÄRINGSLIV; Svarta jobb städas bort
4. NYHETER: Svenskt stridsflyg i hetluften
5. UTRIKES: Nya explosioner i japansk reaktor
6. UTRIKES: Japan minut för minut
7. MAT & VIN:Snårigt hitta rätt olivolja
8. BRÄNNPUNKT: TV4 sätter sig över lagen
9. UTRIKES: Explosion i Oslo
10. BRÄNNPUNKT: Därför tar jag en överdos i dag
11. NÄRINGSLIV: Här är Saabs hopp
12. NÄRINGSLIV: Generositet gav grekisk tragedi
13. UTRIKES Kända falska bilder
14. UTRIKES Radioaktiva strålningen har ökat
15. NYHETER: Juholt förnekar varning om bidrag

16. NYHETER Ny storm drar in över Sverige
17. KULTUR Sångerskan Amy Winehouse död
18. NYHETER April, april.
19. UTRIKES Ryskt ishockeylag i flygkrasch
20. BRÄNNPUNKT Fel att TV4 hyllar en diktaturkramare
21. NÄRINGSLIV Nytt tyskt bensinrekord: 9:99 euro per liter
22. NYHETER Barn kördes av tåget och försvann
23. NYHETER Åkesson: 80 procent är okvalificerade
24. NÄRINGSLIV Historien bakom Steve Jobs polotröja
25. NÄRINGSLIV Jättetunnel planeras på Östersjöns botten
26. BRÄNNPUNKT Som svenskgreker känner vi oss förolämpade
27. BRÄNNPUNKT Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen
28. NÄRINGSLIV Borg varnar för finansolycka
29. UTRIKES Palins karta med kikarsikte ligger kvar
30. NÄRINGSLIV Grekland shoppar stridsvagnar

Nu ser vi fram emot 2012. Tack för det här året!

Efter beskedet om att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson befunnits skyldiga till understödjande av terrorism när de försökte rapportera från den stängda Ogadenprovinsen har Sverige nu tre samvetsfångar på Afrikas horn. Det är tragiskt inte bara för dem och deras anhöriga, utan också för omvärldens oförmåga att försvara det fria ordet mot diktaturstater.

Uppdaterad
Avgörandet om Schibbye och Perssons skuld föll inte i dag. Det fälldes långt tidigare. Det som höll hoppet uppe hos alla var en förhoppning om att det diplomatiska tryck som sent omsider börjat göra sig tydligt, från Sverige, USA och andra, skulle få den politiska makten att ändra sig och enbart fälla de båda journalisterna för olaglig inresa.

Men själva beslutet var ju redan fattat när Etiopiens premiärminister Meles Zenawi under ett besök i Norge i oktober, innan rättegången ens inletts, sade följande: ”Ärendet med de här två journalisterna har ingenting att göra med förhållandet mellan stater. Det har ingenting att göra med mänskliga rättigheter eller journalistik. De tog sig in i Etiopien tillsammans med en terroristorganisation”.

När domstolen i dag fastslog skuldefrågan sade de också att svenskarna använt sitt yrke som täckmantel för att gå terroristernas ärenden. För så är det enligt Etiopiens definition: att rapportera om vad som händer i Ogaden är per definition en terroristgärning.
Journalisten upphör alltså att vara journalist så fort man går över gränsen – och övergår då till att bli terrorsympatisör, oavsett vilket redaktionellt uppdrag man är på.

Mot denna totalitära syn på tryckfrihet hjälper inga sakliga argument, oavsett om de kommer från andra krigskorrespondenter eller från de anklagade journalisterna själva. Martin Schibbye höll ett gripande, starkt och övertygande försvarstal i rätten. Det var helt utan verkan.
Lika lite hjälpte försvarets söndersmulande av åklagarsidans bevis, som i flera fall visat sig vara manipulerade. Det här har inte handlat om rättvisa, utan om blint maktutövande.

När Meles Zenawi intervjuades i Oslo påstod han också att ”en av svenskarna har gripits vid ett tidigare tillfälle för att ha tagit sig in i Etiopien på olaglig väg. Vi varnade honom och släppte honom fri. Andra gången greps han med en terroristorganisation i strid. Jag tror att det skulle vara ett brottsligt förhållande i vilket land som helst”. Detta påstående är, som så mycket annat, också en ren lögn, men det visar att en diktaturstat inte drar sig för något när det gäller att hindra en fri rapportering.

Dawit Isaak har suttit i mer än tio år i fängelse i Eritrea. Schibbye och Persson riskerar nu många års fängelse. De klassas alla tre som samvetsfångar av Amnesty. För att de försökt göra en sak: sitt jobb.
Ibland innebär det att man tar risker, ibland till och med att man bryter lagar. Inte för att journalister skulle stå över lagen, utan därför att omvärlden annars aldrig skulle få veta vad som utspelas i stängda diktaturer. Utan journalister som tagit enorma risker hade vi detta år inte fått veta mycket från Egypten, Libyen, Syrien och andra länder. Där kom makten inte undan med sina försök att stänga landet för rapportering. Det kommer inte Etiopien heller att göra, men Martin Schibbye och Johan Persson betalar just nu ett fruktansvärt hårt pris för att regimen fortfarande försöker.

PRISREGN I veckan blev det klart att SvD vunnit ytterligare en rad priser för vår journalistik, den här gången i designtävlingen European Newspaper Awards, där Europas bästa dagstidningar utses varje år.

Priserna presenteras mer utförligt i morgondagens SvD Kultur, men det finns några saker med prisregnet – totalt elva priser – som är särskilt roligt att notera.

För det första: att vår nya Ipad-app, månadsmagasinet SvD Insikt, får pris som en av de bästa Ipadtjänsterna i Europa, efter bara två nummer. Även den omgjorda SvD.se får pris, vilket är ett stort erkännande av att vi lyckas presentera vår journalistik lika bra i de digitala kanalerna som på papper.

För det andra: att vi vinner pris för papperstidningen i den absolut hårdaste konkurrensen, nämligen de stora nyhetshändelser som är gemensamma för alla tidningar. Ett sådant exempel är rapporteringen av tsunamin i Japan, där SvD ansågs ha den bästa rapporteringen tillsammans med Financial Times och Die Welt, med en väldigt stark visuell journalistik, där katastrofen presenterades i all sin fruktansvärda kraft i både bild och nyhetsgrafik. Ett annat är 10-årsminnet av 11 september, med sex sidor detaljgrafik och ett omslag där redigeringschefen Mikael Larsson utnyttjade både första och sista sidan för en skildring av attacken som ingen annan tidning lyckades göra bättre, enligt juryn.

Det finns fler priser att glädja sig åt, som mer handlar om våra helgfördjupningar, men att rankas som bäst när det gäller, vid de riktigt stora nyheterna – i den hårda konkurrensen – är särskilt viktigt och hedrande.

I dag fördjupar vi oss bland annat i den fortsatta S-krisen, som Lena Hennel spårar långt bakåt, och i den pågående eurokrisen, där Gunilla von Hall skissar en skakig framtid för Italien långt framåt. Missa inte det.

VÄLTAJMAT För två månader sedan lanserade vi nya SvD Näringsliv. Där konkurrenten DN beslöt att lägga ner sin ekonomidel och minska bevakningen valde vi att höja ambitionsnivån, med mer resurser, fler sidor, mer marknadsanalys och fördjupningsspecialer flera dagar i veckan.

Det har varit enormt uppskattat av många, i ett läge där världsekonomin varit turbulent, eurokriserna avlöst varandra och Saabs situation växlat från katastrof till räddning från ena dagen till den andra. Behovet av analys och sammanhang har varit stort.
Men SvD Näringsliv har också varit ledande bland affärstidningarna när det gäller egna stora nyheter. Inte minst den här veckan.
Först avslöjade SvD.s Jonas Fröberg, med benägen hjälp av Riksgälden, hur Saabs kommande bilmodell ska se ut – vilket vidarerapporterats av bilsajter över hela världen.
Sedan avslöjade SvD:s Andreas Cervenka att Nordea, mitt i nerdragningar och kritik mot svag fondutveckling, valt att köpa en lägenhet på Östermalm för 22,5 miljoner – och med renoveringsbehov på ytterligare många miljoner – till vd Christian Clausen. Beslutet väckte stor uppmärksamhet, även interantionellt, och även en storm av kritik. en mildrades knappast av uttalanden från styrelseordförande Björn Wahlroos om att ”det kan låta mycket för en en redaktör, men…” och ”Han måste ju bo”.
Efter SvD:s avslöjande har rapporteringen fortsatt, inte minst på SvD.se/naringsliv. Men en röst saknas fortfarande: Christian Clausen själv. Trots flera försök har SvD inte lyckats få bankens vd att ställa upp på en intervju för att ge sin syn på lyxboendet, pensionsavtalet och kritiken från kunder och anställda.
Vi fortsätter med det tills han svarar. Förhoppningsvis inser vd och hans rådgivare snart att tystnad sällan är en klok strategi.

MER LÄSNING:
SvD Näringslivs chef Olle Zachrison om Wahlroos Nordea.
Alla övriga artiklar i Nordeabevakningen finns länkade i högerspalten till den artikeln.