EXPERIMENT SvD har under ganska många år lyckats profilera sig som en innovativ tidning, både i de större, strukturella greppen och i den dagliga journalistiken.

Vi vann t ex Guldspaden 2010 för att som första svenska tidning ha jobbat med ”realtidsgräv” och ”crowdsourcing”, där läsarna aktivt bidrar till journalistiken i en mer transparent form av undersökande journalistik. Det är ett grepp som i dag är vanligt förekommande på många redaktioner och etablerat som ett bra sätt att höja både kvaliteten och läsarengagemanget.
De senaste veckorna har vi använt oss av flera olika innovativa grepp. Räntekartan var ett nytt sätt att visa på skillnader bland bolånekunder och skapa verktyg för förhandling med bankerna. Hashtaggarna #skolmatkollen och #fultaxi var sätt att få in bilder och berättelser från hela landet till våra granskningar av skolmat och taxibranschen, effektivt samlat på sajten Storify och på vår Facebooksida SvD Granskar. Den gångna veckans sociala medie-succé har varit den stulna SvD-cykeln, som vi följer via GPS, och som är en del av en kommande serie om vardagsbrott. Satsningarna väcker uppmärksamhet, genererar tips och berättelser och lägger en starkare grund för nyhetsreportagen.
På måndag inleds ännu ett nytt grepp. Då startar en blogg där vår agendaredaktion skriver om ett experiment för att studera hur mycket man som konsument får i sig av den hormonstörande plastklemikalien bisfenol – och om den helt går att undvika.
SvD har i flera år varit nyhetsledande med rapporteringen om förekomsten av Bisfenol A, i bl a nappflaskor och konservburkar. Nu ska våra reportrar konsumera mat från konserver och dryckesburkar med bisfenol – och dagligen mäta effekter, i samarbete med Lunds universitets medicinska fakultet för Arbets- och miljömedicin som har gedigen erfarenhet av sådana analyser. En livegranskning av livsmedelsfaror, som kommer att bli en del del av en kommande reportagesatsning. Vi gjorde något liknande i mindre skala i samband med vår granskning om paracetamol i dagligvaruhandeln, men nu blir det mer omfattande. Följ det här.

SOCIAL JOURNALISTIK I veckan publicerade vi en artikel på SvD.se som sannolikt är den längsta text vi någonsin lagt ut. Den var på 86 000 tecken, vilket motsvarar ungefär tio söndagsintervjuer eller 8 Under Strecket-artiklar.
Artikeln var en längre version av den vi hade i papperstidningen i torsdags, med läsarnas gensvar på den nu avslutade Idag-serien om Högkänsliga personer. Responsen från läsarna var rekordstor och det fanns många fler välskrivna och intressanta läsarbrev än vad som fick plats på papper: därför är det bra att utrymmet på SvD.se är i det närmaste oändligt.
Idag-sidan är ett utmärkt exempel på hur journalistiken i dag flyter mellan sajt, tidning och sociala medier, på ett sätt som gör det möjligt att utnyttja respektive kanal fullt ut och få både större genomslag för journalistiken och högre kvalitet på den, via läsardelaktigheten.
Ofta inleds serier på Idags Facebooksida, med efterlysningar av läsarnas erfarenheter och berättelser. Sedan får de sitt stora genomslag via publicering i papperstidningen och på sajten, då det börjar talas om orkidébarn och ”starksköra” personer, som i serien om högkänsliga. Artiklarna delas i tusental på Facebook och Twitter. Därefter tar diskussionen vid – dels hos oss, på sajten och Facebooksidan, dels på läsarnas egna kanaler i sociala medier.
Det är ett socialt myller, som skapar fantastiska möjligheter för att utveckla journalistiken, i samspel med läsarna.
På måndag startar en ny Idagserie, döpt till Skilda inkomster, om vad lönen betyder som drivkraft och för självkänslan. Följ den – och var med om att forma den.

LÄSARINTERAKTIVT Inför lanseringen av Nya SvD i augusti 2009 skrev vi om vårt redaktionella koncept och vår redaktionella policy, för varje avdelning. I den fanns en ny nyckelmening: ”Vi skapar den nya journalistiken, i samspel med våra läsare”.
Det var ett mål, ingen beskrivning. Men den senaste tiden har vi verkligen levt upp till det.

Här några konkreta, färska exempel på hur den nya journalistiken och det samspelet sett ut:

1.RÄNTEKARTAN

Bolåneräntorna har varit ett av de stora nyhetsämnena det senaste året och vi har gjort mycket bra journalistik kring det: om upplåningsräntor, räntegap, bolånetak och konflikter inom Riksbanken, mellan Riksbanken och Anders Borg och mellan Borg och bankerna. Men det var först när vi hängde på twitterupproret #Sägdinränta och fick upp Räntekartan som det blev ett verkligt ränteuppror bland landets bankkunder.

På en dryg vecka fyllde 25 000 bankkunder i sina ränteuppgifter. Tack vare den monumentala läsarinsatsen fick vi ett fantastiskt underlqag för att göra bra journalistik om ränteskillnaderna: mellan olika banker, mellan olika stadsdelar och mellan bankkunder på samma gata. Nu går vi vidare och etablerar en räntepanel, som regelbundet ska behandla frågor om boräntor, i dialog med läsarna.

2. SKOLMATSKOLLEN

Ännu ett brett och angeläget ämne, där vi kombinerade en riktigt bra egen nyhet med ett inbjudande verktyg till läsarna. Vi bad elever i skolorna lägga upp bilder och berättelser på Twitter, Flickr, Facebook och Instagram, under hashtaggen #skolmatkollen – och samlade sedan allt på den sociala sajten Storify. Detta har blivit en jättesuccé, med mer än 15 000 rapporter.

3. TAXIGRANSKNINGEN

Den här veckan har vi rullat ut ännu ett socialt projekt, kopplat till riksdagens debatt och beslut om regler för taxibolagen. Vi har bett läsarna delta på många olika sätt: twittra mm med hashtaggen #fultaxi, skicka in sina värsta taxiberättelser, ta bilder på obegripliga eller dyra prisdekaler och testa sin egen lokalkännedom. Vi har också testat några taxichaufförers lokalkännedom. Även här använder vi Storify, parallellt med vår egen sajt och tidning.

4. LIVERAPPORTERINGARNA

I två veckor har Karin Thurfjell och Mikaela Åkerman livebloggat från Breivikrättegången och nästan lika länge har Näringslivs redaktion livebloggat om dagens börs- och ekonomihändelser., I båda fallen har läsarna kunnat ställa sina frågor direkt till bloggen, vilket skappat mer dynamik.

Att vi har så många bra exempel som löper parallellt just nu visar att detta blivit en normal och vardaglig del av vår journalistik: något vi vet gör rapporteringen bättre och mer angelägen. Det ska vi fortsätta med.

JO-BESLUT SvD:s medarbetare Bertil Lintner fick sin dator genomsökt i en tullkontroll på Arlanda. Tullen tog ingen hänsyn till att han är journalist och att datorn kunde innehålla känslig källinformation – och lät honom inte vara med vid genomgången. För detta klandras Tullverket nu av JO.

Myndigheter får inte aktivt efterforska journalisters källor eller beslagta skyddad skriftlig information. När det gäller information i dator är lagstiftningen otydligare, men det finns en stark praxis om att respektera journalistiskt material.

Den 16 mars i fjol beslagtogs ett 15-tal datorer i en kontrollinsats på Arlanda, riktad mot ankommande från Thailand som end el av en Interpolinsats mot barnsexturismen. Bland de resenärer som fick sina datorer granskade var SvD:s mångårige medarbetare Bertil Lintner. Hans invändning att han är journalist och hanterar källskyddat material – och att datorerna innehöll känsligt arbetsmaterial – ignorerades. Under drygt en timma försvann tullarna med hans dator, telefon och datorminnen. Efteråt fick han beskedet om att innehållet scannats. Han hade dock ingen möjlighet att veta om något kopierades eller vilka filer personalen tog del av.

JO Hans-Gunnar Axberger slår nu fast att Tullverkets personal agerade fel. Han konstaterar att tullen har en principiell rätt att granska innehållet, men att den som granskas har en ”väsentlig” rätt att närvara. Och om datorn kan innehålla sådant som myndigheten inte har rätt att ta del av är rätten att närvara i det närmaste ovillkorlig. Tullen gjorde alltså fel.

Det är en principiellt viktig upprättelse för både Bertil Lintner och alla journalister. Journalister är inte på något sätt fria från att granskas när det gäller brott, men det är väsentligt att myndighetsföreträdare respekterar grundlagen när det gäller källskydd och meddelarskydd lika starkt som man värnar andra lagar.

Bertil Lintner är en extremt rutinerad journalist. Han är en internationell auktoritet när det gäller Burma och Nordkorea och har i åratal bevakat Sydostasien för SvD. Han vet allt om myndigheters försök till censur och övervakning av journalister och är van att skydda känsligt källmaterial.
Men att råka ut för svensk tullpersonal som ignorerar hans grundläggande rättigheter var minst sagt oväntat.
Att JO nu kritiserar Tullverket är ett mycket välkommet besked.

LEVESONFÖRHÖREN När Rupert Murdoch klev in i sal 73 i Royal Court of Justice, för sin heldagsutfrågning i Levesonförhören, sade han till en av sina medarbetare – och nu får ni ursäkta språket – ”Let’s get him to get this fucking thing over with today”. Detta enligt vad The Guardians mediechef Dan Sabbagh, på plats i salen, rapporterade via Twitter.

Det ska tolkas som att Murdoch tyckte att domare Leveson och utfrågaren Robert Jay borde nöja sig med en av de två bokade dagarna för utfrågningen. Men det är också talande för hur pressad mediemogulen är. När han i juli 2011 vittnade inför parlamentets Home Committe talade han om att det var hans livs mest ödmjuka dag. Nu är det slut med ödmjukheten, nu vill han bara att det elände som avlyssningsskandalen lett till ska försvinna.
En kort analys: så kommer det inte att bli.
Snarare är det så att vi inte ens sett slutet på början av den process som sattes i rullning när Guardian avslöjade omfattningen av Murdochtidningarnas olagliga och oetiska arbetsmetoder. Murdoch tycker säkert att han redan fått betala ett högt pris för det inträffade, med ungefär en miljard i ackumulerade kostnader för nedläggningen av News of the World, det misslyckade köpet av satellittvbolaget BSkyB, en lång rad skadeståndsuppgörelser med personer utsatta för telefonavlyssning och därtill arresteringar och påtvingade uppsägningar av några av koncernens nyckelpersoner. Men: det kommer mera.
För det första: en rad åtal. Alla skandaler har inte gått att köpa sig fri ifrån med generösa uppgörelser, utan efter sommaren lär det bli ett antal rättegångar för brott som misstänks ha begått av Murdochs medarbetare.
För det andra: ett nytt regelverk och möjligen en ny lagstiftning. Detta är vad Levesonförhören ska utmynna i till hösten: ett antal förslag till förändrad reglering av medierna. Redan nu har tidningsbranschen insett att den nuvarande självregleringsmodellen med Press Complaints Commission – som är frivillig för medierna att delta i och tämligen tandlös i sin utövning – är dödsdömd. I mars togs därför beslutet att skrota PCC och bygga upp en mer muskelstark organisation, med representanter även för allmänheten och med möjlighet att utdöma sanktioner. Frågan är dock om det räcker för Leveson och politikerna, eller om det också kommer att bli hårdare lagstiftningsmässiga begränsningar av medierna.
För det tredje: en försvagad politisk makt. Rupert Murdoch gjorde i går allt för att tona ner sin politiska maktställning, men både under hans och sonen James Murdochs utfrågning, har det kommit fram massor med exempel på det symbiotiska förhållandet mellan medieägaren, hans bolag och de ledande politikerna.
Det har länge varit en sanning i Storbritannien att det inte går att vinna val utan Murdochs stöd. Det gäller sannolikt inte längre. Sett i det perspektivet är det lätt att förstå att Murdoch talar om ”this fucking thing.”

Och om Murdoch är missnöjd skulle jag tro att de flesta åhörarna är det i ännu högre grad. Varken Rupert eller James har visat någon större ånger för de misstag som begåtts. Rupert talade om att vara ett etiskt föredöme, James om att han förstod att det fanns behov av att se över mediernas agerande efter den bevakning han varit utsatt för. Det har heller lämnat särskilt många tydliga svar; snarare undanglidningar, dåligt minne och uppenbara dimridåer.
Det är ytterligare ett skäl till att detta inte är över.

SvD GRANSKAR Dagens SvD-avslöjande visar hur den svenska regeringen och flera myndigheter i mer än 25 år hjälpt Saudiarbeten att bygga upp militär kapacitet.

Den ger en logisk förklaring till varför Sverige 2005 tecknade avtalet om vapenfabriker i Saudi: om länderna redan haft ett kvalificerat samarbete i nära 20 år kring avancerade försvars- och säkerhetsprojekt var steget inte särskilt långt till en ny form av samarbete. I båda fallen har det dessutom projekt som genomförts under falska eller fördolda fasader och via mellanhänder, för att undvika allmän insyn och debatt.
Tobias Olssons artikel i dag visar att det var regeringen Palme som var drivande i det här samarbetet – men att det sedan pågått även under både andra S-märkta och borgerliga regeringar. Det finns alltså ett långvarigt gemensamt politiskt ansvar, om det här samarbetet med diktaturen Saudiarabien.

Att svenska intressen funnits med i det saudiska prestigeprojektet SSSP är ingen nyhet. ABV och Skanska var drivande i projektets start, via bolaget ABV Rock Group, innan den saudiske affärsmannen Mohammed Al Amoudi tog över. Det har också länge funnits signaler om att det funnits direkta kopplingar till det svenska försvaret och olika myndigheter: frågan om oljelagringsanläggningarna har varit elefanten i rummet när det gäller svensk-saudiska relationer i mer än 25 år. En bakgrund ges bland annat i Carl-Johan Åbergs bok Berättelser från 1900-talet, som kom i mitten av förra decenniet. Men det är först nu vi i detalj kan visa hur samarbetet såg ut.

Jag besökte själv Saudiarabien 1989, som en av få västjournalister som släpptes in det året. På en middag hos svenske ambassadören i Riyadh försökte jag ställa frågor kring det då nyss påbörjade projektet till de saudiska affärsmän som var närvarande. Men de konstaterade bara att det var ett ”very important project, for Saudi Arabia”. Några detaljer om den svenska regeringens roll gick aldrig att få bekräftat.

Nu vet vi mer, 23 år senare, tack vare Tobias Olssons avslöjande. Därmed är vi ytterligare en bit på väg mot den sanna bilden av relationerna mellan de här två länderna. SR Ekot, Expressen, SvD och andra medier har hjälp till att lägga pusslet. Politikerna har gjort vad de kunnat för att skingra bitarna. Det blir allt svårare för dem, ju fler som läggs på bordet.

TERRORRÄTTEGÅNGEN Den första fasen av den tio veckor långa rättegången mot Anders Behring Breivik är på väg mot sitt slut. Det har på många sätt varit en omskakande vecka.

Rätten har gett Breivik oväntat stort utrymme att föra fram sitt förvirrade tankegods och de sista två dagarna innehöll så detaljerade och vidriga redogörelser om vilka han tyckte var ”värda att döda” och om hur terrordåden i Oslo och på Utøya genomfördes att journalister på plats sade att ”det var svårt att andas”. Ondskan och känslokylan blev för mycket för många åhörare, som helt enkelt lämnade salen.

Detta bör man ha med sig i den debatt som förs om huruvida det var rätt eller inte av Oslo tingsrätt att inte tillåta bild- och ljudupptagning från förhören med Breivik, även om det i andra delar av rättegången varit tillåtet. Jag tillhör dem som tycker att rätten fattade ett korrekt beslut. Detta av två skäl: dels därför att Breivik då skulle erbjudas precis den scen han eftersträvade, dels av hänsyn till anhöriga. Att låta de mest brutala bilder och beskrivningar förmedlas rakt ut i tv-rutan är inte att ta sitt ansvar som vare sig domstol eller medieutgivare.

SvD har valt balansen att sammanfatta vad Breivik sagt, i en direktrapportering på SvD.se. Vad som sägs i salen är viktigt att få en bild av, inte minst för den kommande bedömningen av Breiviks tillräknelighet. Reportrarna Karin Thurfjell och Mikael Åkerman, som föredömligt skött den rapporteringen, har också svarat på läsarfrågor om processen och vad som händer i salen.

Det har förekommit frågor om varför de inte rapporterar ordagrant och även anklagelser om att vi ”censurerar” det som sägs. Svaret är för mig ganska enkelt: det handlar om utgivarskap och publicistiskt omdöme. Det finns alltid sådant vi väljer bort: bilder som är för brutala, detaljer som är ovidkommande och integritetskänslig mm. Att göra allt material tillgängligt kan ha ett värde i vissa sammanhang. Men här väger utgivaransvaret tyngre.

TERRORRÄTTEGÅNGEN I morgon avslutas den första, av tio, rättegångsveckor i målet mot Anders Behring Breivik. Det har varit en omtumlande, omskakande första vecka, där jag är mycket nöjd med SvD:s rapportering. Men det är ett svårt mål att bevaka, med en ständig balansgång och starka känslor.

Det finns inget normalt med rättegången mot Anders Behring Breivik. Inte dåden, inte känslokylan, inte den blinda brutaliteten. Men heller inte processen. Normalt är stora rättegångar inledningsvis sega och byråkratiska processer. I rättegången i Oslo har dramatiken varit uppskruvad från den första dagen, med konflikter mellan den åtalade och domare, åklagare och målsägare, med högerextrema hälsningar och andra utspel.
Låt mig säga det direkt: detta är inte något som är lätt att bevaka. Det finns ingen regelbok, inget givet rätt och fel.
Vad som finns är en, som jag uppfattar det, gemensam övertygelse hos rätt, medier och anhöriga om att behålla en värdighet och en respekt, även när Breivik försöker torpedera den. Fokus ska vara på dåden, offren och våldet, inte på hans person eller på hans bisarra verklighetsuppfattning.

Det värsta som skulle kunna hända är om vi i medierna förvärrar lidandet för de redan drabbade. Det nästa värsta om vi agerade ”nyttiga idioter” och hjälpte honom få en arena och få gehör för sin hatiska rappakalja om en muslimsk invasion, om landsförräderi och om behovet – plikten! – att döda oskyldiga, för att de i hans förvirrade värld står för något hotfullt.

Det vore förmätet att vara tvärsäker och säga att ”det gör vi absolut inte”. Men vi försöker. Behålla värdigheten, stoppa propagandaspelet, men ändå ägna oss åt det vi måste göra: berätta, skildra och skapa en möjlighet till förståelse om vad det var som skapade våldet, hur han tänkte, varför han agerade, hur det drabbade. Precis som vi försöker vid andra fruktansvärda dåd.

SvD har lagt mycket resurser, under lång tid, på att ha en bra bevakning av terrordåden, som klarar den balansgången. Vi belönades med världens finaste tidningsmakarpris, Best of Show och guldmedalj av Society for News Design, för den tidning vi gjorde den 24 juli, 2 dagar efter dåden. ”Ett av de bästa sätten att hantera en stor nyhet vi någonsin sett”, sade juryn”, som också konstaterade att det var en ”ovanligt samlad rapportering, helt utan testosteron”.
Sedan dess har vi publicerat ett mycket stor antal reportage, analyser och nyhetsartiklar. Vi har åkt i Breiviks fotspår, vi har följt hans överlevande offer sex månader efter dådet och vår Norgekorrespondent Björn Lindahl har skrivit fantastiska texter om Norges svåra självrannsakan av vad som hänt..

Under själva processen har vi, utöver Björn Lindahls starka dagliga rapporter, haft två andra personer på plats i rättssalen. Dels Erik Sönstelie, vars dotter Siri med nöd och näppe överlevde dåden, för att kunna ha de överlevandes och direkt drabbades perspektiv på det Breivik säger. Dels Karin Thurfjell, som med varsam hand, ett vaket öga för detaljer och en stor finkänslighet skildrat det som hänt och som de inblandade sagt, när TV-kamerorna varit släckta. På hemmaplan har fler reportrar fyllt på, bland annat Mikaela Åkerman, som tillsammans med Karin Thurfjell hanterat direktrapporteringen på ett mycket skickligt sätt, med att försöka besvara alla läsarfrågor som kommer in. Och de är många och relevanta.

En del frågor som ställts till Karin och Mikaela och även till mig i mejl har dock varit kritiska. De har mest kretsat kring två saker. Varför visar ni (så många) bilder på Breivik? Och varför berättar ni så i detalj om vad han säger?

Jag förstår frågorna och de känslor de bygger på. Men jag känner mig trygg att vi, när jag går igenom allt vi gjort under den här veckan, ändå har hittat en bra balans. Mellan behovet av rapportera och att undvika fällorna.

När det gäller bilder har jag stor förståelse för åsikten att man inte ska ”frossa” i bilder på Breivik. Jag jobbade under dagarna för dådet och när det stod klart vem som var gärningsmannen och att han lagt upp sitt ”kompendium”, som han själv kallar det, på nätet, var vi noga med att inte lägga upp massor av bilder från det eller publicera en massa detaljer ur det. Vi hade en bild i söndagstidningen, i övrigt valde vi bilder från de dåd han begick, som en markering om vad som var viktigt.
Även efter det har vi varit restriktiva med bilder på Breivik, i synnerhet sådana där han försöker framställa sig på särskilda sätt för att få uppmärksamhet. Nu när medierestriktionerna dragits ner för honom är det uppenbart att han är ytterst medveten om det spel som sker i rättssalen, vis a vis medierna och att han gör vad han kan för att utnyttja det.
Samtidigt är det obestridligt så att det finns ett mycket stort nyhetsvärde i att skildra den historiska processen. Man kan inte blunda bort Breivik. Det viktiga är att veta vilka beslut man tar och hantera situationen ansvarsfullt. Vi försöker göra det i varje stund.

Den andra frågan gäller Breiviks budskap. Risken att bli nyttig idiot.
Genom att Breivik inte har en direktkanal till publiken finns möjligheten att göra en publicistsk bedömning av vad som är rimligt att rapportera vidare. Mycket är vidrigt i sig, men relevant i ett större perspektiv. Vissa medier återger ord för ord vad som sägs, men vår bedömning är att det inte är relevant. Vi försöker istället göra en rimlig sammanfattning av vad som kan och bör rapporteras.

Jag avundas ingen att sitta i rättssalen och under timme efter timme försöka göra dessa bedömningar. Men jag är djupt imponerad av det jobb SvD:s medarbetare gjort.

Om ni har fler frågor om rapporteringen, eller synpunkter på den: mejla gärna direkt till mig på mj@svd.se

LÄSARDELAKTIGHET SvD har de senaste åren varit den mest prisbelönta svenska dagstidningen när det gäller granskande journalistik. Vi har också varit en av dem som mest konsekvent arbetet med att få med läsarna i våra granskningar. Jag är övertygad om att det hänger ihop. I dag startar vi en ny granskning, där vi vill ha massor av läsardeltagande.

Ju mer läsarna har möjlighet att delta i diskussionen om journalistiken och bidra med tips, kunskap och erfarenheter, desto bättre blir resultatat och desto större det fortsatta läsarengagemanget. Den positiva spiralen har vi sett många exempel på de senaste åren.

2010 fick SvD.se Guldspaden av Föreningen Grävande journalister i webbkategorin för vårt realtidsgräv som helt öppet och med läsarnas hjälp granskade kommunala biståndsprojekt

Den granskning av revisorerna som gav SvD Näringsliv guldspaden 2011 byggde också till stor del på läsartips, efter att vi haft stora annonser och efterlyst inspel veckan innan serien drogs igång.

Vinterns uppskattade serie om Inflyttarna i Stockholm tog avstamp i en enkät v ia Google Docs, som vi kunde bygga upp en klickbar grafik om.

Ett liknande grepp togs om Alliansens 5 första år: läsarna satte betyg och kommenterade via Google Docs – och vi tog frågorna och synpunkterna vidare till statsministern.

De senaste veckorna stora succé med Räntekartan, där mer än 25 000 läsare fyllt i sina ränteuppgifter, har möjliggjort massor av bra reportage om hur räntemarknaden fungerar.

I dag lanserar vi en ny satsning i samspel med läsarna. Den här gången handlar det om skolmaten, utifrån vår nyhet om bristerna i skolmatens näringsinnehåll

Nu vill vi jobba på ett nytt sätt: med hashtaggen #skolmatkollen på Twitter, och brett på en mängd olika sociala medieplattformar: Facebook, Flickr, Instagram mm, för att sedan bygga en social story om detta ämne på sajten Storify, med många läsarbidrag. Delta gärna!

EXPRESSENMÅLET I skuggan av terrorrättegångarna i Oslo och Köpenhamn inleds i morgon en viktig rättegång i Malmö, där ett antal personer på Expressen åtalats för anstiftan för vapenbrott. Viktig, men framför allt pinsam för rättsväsendet.

Korrigerad
Sakfrågan i all korthet (den som vill läsa mer kollar förslagsvis Expressen-chefredaktören Thomas Mattssons blogg eller reportaget i Medievärlden, där ärendet täcks föredömligt): i samband med serieskyttens härjningar i Malmö gjorde Expressen ett reportage om hur lätt det är att få tag på illegala vapen i staden. Det tog dem 5 timmar. Sedan hade de en pistol, som de direkt lämnade in till polisen.
Det var ett omskakande och bra nyhetsreportage, som visade vad polisen har att kämpa mot. Det var heller inte första gången medier på olika sätt anskaffat eller via tips hittat illegala vapen. Det unika ligger i bedömningen som kammaråklagare Jörgen Larsson gjorde: han ansåg att tidningens agerande motiverade en stämning för vapenbrott. Det är därför det hålls rättegång i Malmö i morgon. Inte mot de som sprider våld och skräck i staden, utan mot de som rapporterar om det.

Publicister på andra medieföretag har mer eller mindre unisont fördömt åklagarens agerande. Jag också. Det är en sällan skådad juridisk pinsamhet, där det blundas helt för syfte och journalistikens uppdrag, i ett slags petimeteraktigt revirpinkande.

Möjligen har de starka mediereaktionerna fått åklagaren att inse att åtalet är ett misstag, eftersom han nu talar om att det finns ”förmildrande omständigheter”. Om han följde det resonemanget fullt ut skulle han inleda morgondagen med att helt dra tillbaka åtalet. Men så väl lär det inte bli.

Det vore fel att kalla rättegången för ”principiellt viktig”. Det är den inte: det finns inga principer som ger journalister rätt att bryta mot lagen. Däremot måste man i varje fall göra en individuell rimlighetsprövning: finns det uppsåt att begå brott eller handlar det bara om att med journalistikens metoder bedriva en viktig samhällsgranskning? I så fall, vilket alla rimligen borde tycka att det gör i det här fallet, ska man inte väcka åtal.

Journalistik måste ibland bryta mot lagen, när lagen försöker strypa en fri rapportering. Det kan handla om orimlig sekretess, eller om diktaturstater som förbjuder all form av journalistik. Sådana diskussioner för vi bland annat om fängslandet av Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien.
Här pratar vi dock om något annat: här är själva lagbrottet på sin höjd en parentes; om en mycket kort tid mellan inskaffandet och det frivilliga överlämnandet. (Korrigerat: stod tidigare att det rörde sig om några minuter)

Och jag blir förvånad över att en så tung mediemakthavare som Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson säger till Expressen att hon tycker att de åtalade ”ska få lindrigaste möjliga straff”.
Som tur är avgår hon redan, i dag, när hennes förordnande går ut. Så slipper man kräva det.
Självklart måste Expressenmedarbetarna frikännas från brott, allt annat vore en juridisk skandal.