Dags för en gästbloggare här på Pridebloggen, kodnamn Klinus,

Jag heter Klinus, jag är länken mellan de creddiga kulturpuggorna som syns i de fina medierna och den utskällda (men brunbrända) Barcelona-bögen. Trots att denna blogg in i det sista har försökt att ge bilden av en synnerligen kultiverad och sofistikerad prajd så finns det en annan sida. En sida där man kanske inte diskuterar Anna-Maria Sörbergs bok mellan seminarierna i kulturhuset. En sida som är lite mer okomplicerad och obekymrad. Mitt uppdrag är att skildra denna.

Jag var nämligen på The Official Mr Gay Sweden-partyt igår och minglade bland härliga homokändisar och annat Stureplans-pack. Personligen är jag inte helt förtjust i att bli fotograferad, vilket gjorde förminglet på Scandic Malmen till ett evigt väjande av fotoblixtar. Vid ett tillfälle gick det en fotograf på fyra gäster.

Det intressanta med Mr Gay Sweden är att tävlingen avgörs under förminglet, då tävlande och jury får en chans att gå tete-a-tete. I tighta svarta linnen ska de tävlande socialisera och visa att de är värdiga den åtråvärda gunsten att representera den svenska bögen. ”Poise”; att prata på scenen om hur de ska rädda världen är inte ett moment i tävlingen, det sker alltså under mer slutna (och kanske rättvisa) former. Den som vann var blond, hade stora armar, var glad och trevlig samt kunde röra kroppen till Marcus Ullmarkers ”beats”.

Eftersom vi mår bra av generaliseringar så finns det två typer av Clean-puggor; den tuffa och den glada. Den tuffa är extremt straight, vältränad, runt 30års-åldern, rakat huvud men orakad och klubbar gärna i tight t-shirt med heterosexuellt motiv (typ NYPD). Den glada Clean-puggan är blonderad, early twentys, smal, dricker helst drinkar när de är ute och umgås ofta i stora gäng.

Oavsett kategori så älskade alla Malena Ernman. Det ljubel hon mötte när de första takterna av La Voix ljöd kunde närmast liknas en Beatles-konsert. Och när festen var slut så började en annan på ett annat håll av stan.

Roger och RFSL-ordförandem Sören Juvas på Irmeli Krans påkostade och lyckade prajdmingel i en malmgård vid Tanto. Socialdemokrater och aktivister och en och annan kulturarbetare. Och ja, Mona fanns bland oss. Det är hon som lutar sig fram i ljusblå jacka.

Ett känt ölmärke har ett eget litet inhägnat reklamområde där man tar femtio spänn för en 33 cl flasköl…

Förväntansfulla parkbesökare väntar på att 90-talskvällen ska komma igång efter ”schlagerfiaskot” kvällen innan.

Gårdagens höjdpunkt: Eiffel 65 sjunger den oförglömliga italodängan ”Blue (Da Ba Dee)”. Sen kollade jag in honom en massa backstage också.

På Färgfabriken där Ficks och Blackie hade klubb var det Hipster Pride och alla 20-åriga hipstertwinks kunde få känna ”att det finns fler som jag” och ”Gud vad många vi är”. Här en bild från rökrutan.

Skägg och manlig fetma var temat för årets hårigaste fest – Mega Bear Partyt.

Det stora samtalsämnet i Pride Park igår? Att schlagerkvällen i torsdags hade varit så otroligt dålig. Tidningen QX rasade öve detta faktum i en nästan desperat hulkande recension. Och ett av festivalens allra mest kommersiellt lyckade inslag verkar plötsligt ha gått förlorat.

Så kom då fredagen och 90-talstemat och plötsligt visade det sig att schlagerkitsch går att byta till annan schlagerkitsch. From bad to worse, är väl mitt omdöme rent musikaliskt när scenen intas av artister som Dr Alban och Pandora. Men folk i publiken var som vanligt entusiastiska och Pride Park-arrangörerna fick den där hitkvällen som man nog nu nästan var desperata över att få. Någon valuta för de dyra inträdesbiljetterna och öl som kostar 60 kr flaskan måste ju folk få.
Efter 90-taslsuccén spekuleras det nu en hel del kring om det kanske är dags att ta en paus med schlagern, och låta någon form av retrokväll ta dess plats. Ja, det verkar nästan som en tanke att låta Christer Björkmans pojkväns showgrupp ta död på schlagerkvällen så att man äntligen kan förnya festivalen.

På samma sätt känns bytet av festivalplats också nödvändigt. I alla fall för mig som har sprungit runt där i gruset i mer än tio år. Om inte prajden ska bli en stel institution så måste den förnyas med jämna mellanrum. Det gäller både vad som sker på scenen, och var den står.
.

Vi rödlätta har i flera år försökt organisera en Ginger Pride-del av paraden, men varje gång har det runnit ut i sanden kanske på grund av strukturellt förtryck. Eller bakfylla.

Den här gången ska vi i alla fall banne mig ses vid Slussen klockan 2 och marschera stolta nerför Hornsgatan.

Är du eller känner du dig som rödhårig? Är du en anhörig till eller beundrare av rödhåriga? Anslut dig till oss och hjälp oss att synliggöra gingerkampen!

Gingers are people! Stop the redhead-hatred! Red-heads are good in bed! We´re not freaks – everyone else is!

SLM:s trogne skoputsare hade fått ledigt i torsdags, så därför får jag fixa stövlarna själv.

* OBS! EJ Carl Olof Berg!

Efter en traumatiserad 90′s-kväll i Parken, där jag och mitt sällskap chockskadats av E-types knallpulver-effekter OM OCH OM IGEN! (För att citera Lena Philipsson) bar det av till Färgfabriken i Liljeholmen. Där hade klubbarna Ficks och Blondie/Blackie Pride-partaj. Mest kändes det som en insparksfest till någon folkhögskola i fri konst, men oh en sådan lyckans dag när jag stötte på en av våra Stora Koreografer på dansgolvet! Ja, eller snarare vid en av dansgolvets väggar, med händerna fulla av murbruk. Dålig installationskonst kan väl få vem som helst att bli vandal, men den fromme scenkonstnären bedyrade att han endast försökte få väggdelarna på plats igen. Och eftersom jag känner till sagde koreografs djupa respekt och vördnad inför inredningskonsten väljer jag att tro honom. Själv råkade jag få med mig en bit av toaletten förra gången jag var på Färgfabriken, men det kan jag säkert bara föra till CV:t.

Happy Arty Farty Pride på er alla!

Klezmerbandet Sternfall med Nils Harning har gjort låten ”Var kommer alla vackra människor ifrån, och varför får man ingen med sig hem?” till en av sina stående melodier. Originalet är skapat och framförs av vissångerskan Christina Kjellsson, och hon är värd all uppmärksamhet för sina skarpa texter och pricksäkra formuleringar.

När jag under det sena 90-talet startade gayradio i Gävle, var hon en av de gayartister som jag gärna laddade CD-spelaren med. Smart som fan, queerigt syrlig mot det normativa och bäst av allt, en av artisterna på Prideparkens skogsscen. 20:35 uppträder hon lördag kväll.

Drag är inte något som bara dragqueens håller på med. Det finns transor som egentligen är biologiska kvinnor – ta Leo Berglund till exempel. Med sin dundrande basröst domderar hon om dagarna i sin alldeles egna maskeradaffär. Tänk att få vara ständigt omgiven av peruker och löspattar – delicious dragpsykos!

För att fira att vi har en sån toka ibland oss på Pride ska jag ställa till med lite Mums Mums i hennes tält i parken ikväll, direkt efter att ett gäng politiker varit där och sjungt singstar.

Jag börjar nypa Leo i löspattarna klockan tio – så kom och hjälp till!

Leo Berglunds blogg: http://www.clubpigalle.se/

Vi Bögjävlar är som Andy Warhol och utnämner såklart våra egna superstars.

Superstar du jour: Apollo!

Apollo är mest känd som artist och dansare (bl.a åt gudinnan Leila K) men har på sista tiden studerat arabiska och engagerat sig i hbt-frågor i mellanöstern. Hans engegemang är väldigt ”hands on” kan man säga, då den research han bedrivit till stor del skett genom eh.. fysiska möten. Hur är det som man att ha sex med män i mellanöstern? Är det så icke frigjort och förtryckt som vi tror? Apollo vet. He puts the sex into sexual politics!

Han berättade om sina erfarenheter i ett radioprogram på P3 och fortsätter på sin blogg: http://aofarabia.blogspot.com/

Under Pride har vi kunnat njuta av Apollos personliga och ifrågasättande föreläsningar ”Syria Undercover” på Pride House, och det var som ett väckelsemöte. Nu vill vi alla åka till Syrien och Libanon. Hail Apollo!