Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Efter rätt många år är mina lp-skivor uppe i bokhyllorna igen. Det känns bra. Trevligt är kanske ordet. Att få ha sina minnen med sig i rummet, ständigt närvarande. Även om jag inte har någon skivspelare – och även om jag, när jag väl skaffar en, oftast kommer att spela musik från datorn.

På samma sätt som man i filmer ibland möter interiörer som försöker vara tidstypiska genom att endast bestå av möbler från det årtionde som ska skildras, tar vi ofta fel när vi tror att nuet består av 100 procent samtid. Sanningen är precis tvärtom. Mestadels består samtiden av ihopsamlad dåtid, lagrad och sparad.

Nästan ingen teknik försvinner. Trots att lp:n ersattes av cd:n, som i sin tur ersattes av mp3:or, så finns vinylskivorna kvar som nischat format. Detsamma kommer att vara sant för i stort sett all kultur vi har uppfunnit. Den kommer att existera sida vid sida med nya uppfinningar, i lång tid framåt.

De stora skiften i medieutvecklingen och i vårt beteende som den här bloggen har handlat om, är historiskt sett gigantiska. Och vi har bara sett början på vad de kan komma att innebära. Men förändringen pågår samtidigt som våra gamla vanor och vår gamla teknik bibehålls. Det gör att diskussionen om förändringarna i vår kultur ibland blir svår att föra på ett vettigt sätt. För man kan ju ställa frågor som:

– Kommer tidningen att försvinna?

– Kommer tv-tittandet att upphöra?

– Kommer pappersboken dö?

– Kommer den storskaliga musikindustrin att förtvina?

– Kommer den traditionella filmbranschen att haverera?

Och utan tvivel svara nej hela vägen.

Vad vi får är istället en allt större nischning. Den är redan tydlig i samtliga exempel ovan och den kommer att gå vidare till område efter område, i takt med att våra digitala vanor utvecklas och förändras.

Det intressanta här är att nischerna aldrig verkar att försvinna när de väl har etablerats. På samma sätt som det fortfarande finns gott om stenkakeentusiaster 62 år efter att de egentligen skulle ha upphört att existera, kommer det att finnas gott om (fyll i fritt val här själv)-entusiaster om 20 år.

Men lika fel som det är att bygga en interiör som bara utstrålar 100 procent samtid, är det så klart att bygga ett rum som består av 100 procent dåtid. Det blir också fel – och framförallt får det ödesdigra konsekvenser för utvecklingen, innovationen och chanserna att ta tillvara på framtidens möjligheter.

Ändå är det precis ett sådant rum som dagens politik försöker snickra ihop. Som en reaktion på medieutvecklingen de senaste tio åren och som en eftergift till det kraftfulla lobbyarbete som pågått under lika lång tid.

Genom att vägra att se att delar av det som gårdagens medieindustrier har producerat håller på att förvandlas till nischer, försöker regeringen just nu bygga ett slags hembygdsrum för dåtidens kultur – och därefter tvinga samtidsmänniskorna att leva hela sitt liv där.

Det fungerar inte som affärsmodell och det fungerar verkligen inte som kultur. Och oavsett hur många repressiva övervakningslagar man än kramar ur sig kan resultatet inte bli annat än ett skakigt bygge som förr eller senare kommer att rasa ihop. Vad vi behöver prata så mycket mer om är alla de missade möjligheter som vi förlorar på vägen, medan snickrandet på den här drömmen om ett liv i det förgångna pågår.

Själv tackar jag för nu för mig, packar ihop mitt textliga pick och pack och skickar en nyårshälsning till alla läsare som kommenterat, korrigerat, samtalat, länkat och diskuterat med mig under den tid då jag har haft den här bloggen. Tack alla, ni är bäst!

Anders Mildner

Det tog bara någon dag. Sedan var Twitter fullt av folk som diskuterade under den gemensamma hashtaggen #prataomdet.

Nu när det gått någon vecka har de traditionella medierna hakat på, samtidigt som pratet på Twitter har spridit sig långt utanför landsgränserna. I metadiskussionen – det vill säga diskussionen om fenomenet #prataomdet – framställs utvecklingen som en unik företeeelse.

Utan att försöka ta udden av den rörelse som #prataomdet har vuxit till, så tror jag att vi snarare ska betrakta de mekanismer som de senaste dagarna har gjorts synliga som något fullständigt grundläggande för dagens sociala nätverk.

För tänk efter. Nog hör vi talas om den här sortens berättelser hela tiden?

Inom den politiska sfären har de inträffat gång på gång ända sedan den folkliga resningen i Filippinerna 2001 (som samordnades med hjälp av sms). Vi har till exempel kunnat se hur studentprotester (som i Chile 2006) växt snabbt och liksom ur intet plötsligt format sig till en rörelse, eller hur staters agerande (som efter valet i Iran) knutit samman människor över hela världen i gemensamma nätaktioner.

Men vi nås också av återkommande nyheter som rör privatpersoner som på något sätt råkat illa ut eller som dragit igång spontana aktioner med häpnadsväckande resultat. Som när Kate Hanni i USA tvingades sitta i timmar på ett stillastående plan utan att bli avsläppt och i ren ilska skapade en grupp för missnöjda passagerare, vilket ledde till att kongressen drev igenom en lag om flygresenärers rättigheter. Eller när 17-åriga Felicia Margineau på mindre än ett dygn sådde det frö som ledde till att nära 10 000 personer 16 timmar senare samlades i en demonstration mot främlingsfientlighet.

När hon greppade mikrofonen sa hon: ”Jag är bara 17 år. Kolla vad jag har gjort. Tänk vad vi kan göra tillsammans”.

Och visst, demonstrationer och aktivistgrupper har alltid funnits. Skillnaden ligger i att de verktyg som vi nu använder totalt förändrar spelreglerna för hur grupper och nätverksbildningar skapas, styrs och följs. Det krävs nämligen inte längre behöver en intern hierarki för att grupper ska fungera eller växa sig stora. Det behövs ingen styrning. Ingen organisation. Inga ledare.

FRA-debatten är ett annat bra exempel på detta, där en fråga som överhuvudtaget inte syntes i de etablerade medierna lyckades samla hundratusentals aktivister på väldigt kort tid.

Alla dessa fall har präglats av att de har haft ett antal centralfigurer som den initiala diskussionen har kretsat kring. Noder, som Oscar Swartz kallade dem för under FRA-diskussionen.

Samtidigt är det intressant att notera att även om dessa figurer troligen varit helt avgörande för att få igång samtalet, så innebär det inte att alla som ansluter sig till det betraktar dem som något slags ledare, eller ens vet vilka de är. Diskussionen har ett eget liv – och sprids vidare av sin egen kraft.

I stort och smått, från explosiva rörelser som FRA-debatten och #prataomdet, till mycket mindre företeelser, är det här något som från och med nu kommer att prägla vårt samhällsliv. I allt högre grad. Det är den här typen av diskussion och aktivism som vi kommer att vara tvungna att förhålla oss till.

Det svåra med detta är att de nya nätverken drar bort mattan under fötterna på alla de hierarkier som vi byggt våra samtal på tidigare. Politikerna märkte det med önskvärd tydlighet under FRA-debatten. Hur skulle de hanterara en rörelse utan tydliga ledare? Vem skulle de tala med? (Svaret blev, som bekant: ”Vi slutar att snacka och hoppas att spöket försvinner”.)

Nu när #prataomdet har gått från växande diskussion till att spridas på samma sätt som ett virus (Malcolm Gladwell skulle ha haft nytta av exemplet för sin bok The Tipping Point, som just handlar om den här sortens mekanismer), så märks samma osäkerhet som vi såg hos politikerna från de traditionella medierna.

För vem ska egentligen ställa upp som ansikte utåt för en rörelse som inte bygger på att den företräds av några få utvalda – utan istället av att en enormt stor grupp människor pratar och pratar och pratar med varandra?

Ett sådan företeelse är inte helt lätt för den traditionella medelogiken att hantera.

Först när journalisterna ska skriva om fenomenet i sina egna tidningar eller göra reportage om det i sina tv- eller radiokanaler krävs en talesperson att visa upp. Trots att den ursprungliga gruppen som började att diskutera ämnet på Twitter till stor del bestod just av journalister – som då alltså inte hade några som helst problem med att föra ett samtal utan att förhålla sig till en ”ledare”.  Vad säger det om mediernas förmåga att skildra sin samtid?

Och det är lika sorgligt som sant att den #prataomdet-konversation som förts i sådan oerhört stor utsträckning faktiskt först blir riktigt puckad när professionella journalister ska försöka att hantera den. Varför? Jo, för att det är först då som vi får förenklingar och skapade konflikter som bara har som syfte att uppfylla det aktuella formatets krav på underhållning.

Samtidigt har självklart #prataomdet lett till ett stort antal debattartiklar och andra texter i traditionella medier som inte fördummat diskussionen.

Och i det sammanhanget är det intressant att se hur en rad skribenter med olika uppdragsgivare på bara några dagar har lyckats sätta ett slags gemensam agenda för innehållet i ett stort antal traditionella medier – tack vare en diskussion som förts utanför redaktionerna och som dessutom har pågått helt öppet. Det är nog första gången något sådant sker.

Här finns en viktig lärdom att dra inför framtiden. För ett öppet samtal om innehållet i journalistiken betraktas fortfarande på många håll som konkurrenshämmande, som något man ska akta sig för. #prataomdet visar tydligt att det snarare leder till fördjupning.

Anders Mildner

Mer övervakning.

Det blir en av följderna av bombådet i Stockholm. Socialdemokraterna går nu på regeringens linje och vill låta Säpo signalspana för att kartlägga terrorgrupper. Partiet passar också på att släppa vallöftet att riva upp FRA-lagen.

(UPPDATERING: Senaste vändningen i vändandet finns här.)

Om man ställer frågan ”Tycker du att det är okej med hårdare övervakning?” precis efter att ett land upplevt något som bomben i Stockholm, ja, då kommer självklart en majoritet att svara ja. Med undermeningen: bara det förhindrar fler sådana här attentat. Det är i mina ögon fullständigt naturligt.

Klart man kan känna så.

Men det innebär inte att vi nödvändigtvis måste basera också hela vår politiska diskussion på snabbt uppblossande känslor.

Tvärtom borde vi kunna kräva att våra politiker för en djuplodande, fortlöpande och öppen diskussion om frågor som övervakning – just eftersom det är viktigt att vi får ett brett perspektiv på den politik som har långsiktiga följder. Särskilt om den kan sägas formulera ett slags grund för maktförhållandet mellan stat och medborgare. Vilket ju är precis vad övervakningslagarna gör.

FRA-debatten har om något varit ett tecken på motsatsen till öppen och långsiktig diskussion.

Den sågs som ett djupt problem när den på medborgarnas eget initiativ dök upp. Vilket också var anledningen till att frågan var stendöd under valrörelsen.

Nu verkar det som om vi kommit till ett läge där anything goes. Opinionen är så bortdribblad att Socialdemokraterna närmast verkar se det som ett tillfälle att vinna politiska poäng på att ändra uppfattning.

Vi kan alltså förvänta oss att all diskussion om de här frågorna från och med nu kommer att ses i ljuset av attentatet i Stockholm.

Värt att komma ihåg är då att inga steg in på övervakningsvägen någonsin har ansetts vara tillräckliga. Det har alltid behövts lite till, lite mer, lite extra.

När är det nog? Det finns inget svar på den frågan, eftersom det aldrig kommer att vara nog. Övervakningen strävar efter att flytta dit informationen finns – men informationen och kommunikationen ökar ständigt i både omfattning och utbredning.

Det vi ser är alltså inte ett steg som tas för att hantera en ny, specifik situation, utan en pågående process, som faktiskt inte har ett slut.

Anders Mildner

Höstintervju 3: Tommy Thorngren, @sj_ab

Förseningar. Kaos. Kyla.

Ni vet hur läget är just nu på tågen runtom i landet. Och all den den där ilskan som resenärerna känner, vart tar den vägen? Jo, i allt större utsträckning skickas den direkt till SJ, via Twitter.

Men hur resonerar egentligen SJ-twittrarna när de sitter bakom sina datorer och kommunicerar med de frustrerade och arga kunderna?

Tommy Thorngren, redaktör för sociala medier på SJ och en av dem som bemannar twitterkontot @sj_ab berättar. Bilden ovan är från arbetsplatsen.

Anders: Hur många är ni som twittrar för @sj_ab och hur är er arbetssituation? Var sitter ni och hur får ni tag i all den interna information som ni behöver? Vad är ni för sorts personal – var kommer ni ifrån internt?

Tommy Thorngren: Vi är i nuläget en redaktion på sju personer som alla arbetar på kommunikations- och marknadskommunikationsavdelningen på huvudkontoret i Stockholm.

Vi har ett stort kontaktnät internt och använder oss av olika experter för att svara på de frågor som kommer in.


Under vilka tider har ni bemanning på twitter? Och är det här något som ni som twittrar med jobbar heltid med under dagarna, eller turas ni om? Hur funkar det? Hur mycket sitter du själv vid kontot?

Tommy Thorngren: Vi svarar på inlägg och tweets på Facebook och Twitter på vardagar mellan 09.00-16.00. Fördelningen av skrivandet i sociala medier ser olika ut för oss. Vissa jobbar mer med det, andra mindre. Jag exempelvis jobbar mer eller mindre varje dag med detta.

Hur ser ni på ”öppettiderna” framöver? När kommer de att utökas?

Tommy Thorngren: Vi ser positivt på att det finns önskemål om att vi ska vara tillgängliga mer. Det visar att Twitter och Facebook är viktiga kanaler. Vi håller på och utreder hur tiderna ska se ut längre fram men inget är ännu bestämt.

Hur omfångsrik är er kommunikation på Twitter? Hur mycket får ni skickat till er varje dag?

Tommy Thorngren: Det är väldigt olika från dag till dag men vi är väldigt aktiva. På det dryga året vi haft kontot har vi skickat lite mer än 17 000 tweets.

Om det är stopp på Södra Stambanan som i förra veckan är det många som berörs och också fler som hör av sig. Då märker vi att det blir fler meddelanden om just trafikinformation.

En vanlig fråga från människor i min närhet är hur ni orkar med detta. Nu när allt är fullständigt kaos, kan man ju se att resenärerna för det mesta är sura och arga. Hur känns det att sitta mitt i ett sådant flöde? Det MÅSTE ändå skilja sig från de flesta andra arbetsuppgifter.

Tommy Thorngren: Vi ser det inte så utan ser vår roll som en möjlighet att som företag finns tillgängliga och kan hjälpa resenärerna. Vi har ett uttalat mål om att finnas där våra kunder finns så då blir Twitter och Facebook bara ytterligare kanaler utöver exempelvis våra resebutiker. Sociala medier är fantastiskt på så sätt att vi snabbt kan få gensvar, både gällande det som fungerar bra och det som fungerar mindre bra. Det märks bland de som vi har kontakt med att de uppskattar att vi finns där och är lätta att nå.

Jo, jag förstår att du svarar så. Men hur KÄNNS det som människa att ha det som jobb att hantera ett sådant flöde? Är det här något ni pratar om, ni som twittrar?

Tommy Thorngren: Jag vet att jag representerar SJ och tror inte för en sekund att en person är arg på mig personligen. Oftast handlar det om frustration för kunden och då kan det hjälpa att vi finns där och lyssnar. Alla positiva meddelanden som kommer in väger också upp.

Ni har ju rimligen begränsade möjligheter att rätta till fel. Människor twittrar om att toaletter är trasiga eller att värmen inte fungerar och får svaret att det är självklart att sådana här saker ska fungera. Hur resonerar ni kring just den här typen av kommunikation? Var ligger värdet i den för er och för resenärerna?

Tommy Thorngren: Som i exemplet du tar om värmen så kan en så liten sak som att be personen nämna det för ombordpersonalen hjälpa. Många vet inte att de kan reglera värmen. Även om det är saker där vi inte kan hjälpa så kan vi oftast ändå försöka bygga upp en förståelse för varför det har uppstått, eller helt enkelt be om ursäkt.

Återigen är vi inne på tillgängligheten. Har en person ett problem som inte går att lösa så kan det ändå betyda mycket att vi på SJ lyssnar och exempelvis visar var de kan begära ersättning.

Vilken sorts svar är du själv mest nöjd med, när du sitter vid kontot?

Tommy Thorngren: Oftast handlar det inte om enstaka svar som blir bra utan en löpande konversation som går fram och tillbaka ett par gånger. Om en person är väldigt arg så kan vi ofta lugna ner och skapa förståelse genom att förklara bakgrunden. Bäst blir det förstås när någon kan få ett så konkret råd att deras problem blir lösta på en gång. Sen är jag också svag för alla positiva meddelanden vi får om vår fantastiska ombordpersonal och förare.

Vilka tweets är svårast att besvara?

Tommy Thorngren: Det kommer en del frågor som kräver att vi som jobbar med Twitter och Facebook ska ta politisk ställning. Dessa frågor kan vi självklart inte kommentera. Vi är ett statligt ägt bolag och har ett uppdrag från vår ägare som styr vår verksamhet.

Ni vet ju lite förutsättningarna när ni kommer till arbetet i en väderlek som ser ut som den gör just nu. Vilka personliga mål har du själv för en arbetsdag under dessa förhållanden?

Tommy Thorngren: Det första jag gör är att sätta mig in i trafikläget. Har vi problem? Hur ser det i så fall ut, förseningar, ersättningar osv. Sen försöker jag skaffa mig en bild av bakgrunden till störningarna eftersom jag vet att mycket av frågorna kommer handla om varför det är stopp. För mig, och de andra, är målet varje dag att vi ska hinna besvara alla frågor som kommer in under dagen.

Tonen i ert twittrande pendlar lite fram och tillbaka, säkerligen som en effekt av att ni är flera människor som bemannar kontot.

Ibland är det korrekt och opersonligt, ibland är avsändaren @sj_ab utagerat personlig och skickar kramar och glada tillrop via tweets, något som bland annat Brit Stakston uppmärksammat och problematiserat.

Hur ser ni på detta?

Om jag har uppfattat saken korrekt, så är det alltså inte kundtjänst som twittrar, utan marknadssidan. Hur ser er strategi ut för vilken ton ni ska använda i er kommunikation och vilket är egentligen SJ:s budskap om man försöker utläsa det från era tweets?

Tommy Thorngren: När sju personer skriver så blir självklart betoningen lite olika beroende på vem som skriver men vi har en tydlig riktlinje för hur vi ska formulera oss. Under det dryga året vi funnits på Twitter så har vi skaffat oss oerhört mycket erfarenhet och känner att vi har hittat en bra ton.

Vårt övergripande mål är att vi ska uppfattas som trevliga och tillgängliga men inte privata. Vi representerar SJ, inte oss själva.

Hur skulle du närmare beskriva riktlinjerna och hur exakt är de formulerade?

Tommy Thorngren: Vi har stolpat upp ett antal punkter som är bra att ha i åtanke när vi svarar på Facebook och Twitter, exempelvis att vi inte skriver ”jag” eller att det är okej med kända förkortningar i meddelanden.

Om man ringer samtal till ett företags kundtjänst, så brukar dessa samlas och analyseras, som en kunskapsresurs inför framtiden. Moniterar ni löpande twitterdiskussionen? Och i så fall: hur?

Tommy Thorngren: Ja exempelvis ser vi till att dokumentera och föra vidare förslag och idéer som kommer in till oss. Som ett exempel infördes den vegetariska lasagnen i vår bistro efter önskemål på Twitter.

Jag tolkar det som om att ni inte moniterar hela flödet, utan sållar man för man, är det rätt uppfattat?

Tommy Thorngren: Samtliga våra konversationer finns sparade så vi alltid kan gå tillbaka och se vad vi har sagt till en person tidigare. Bra idéer, förslag och annan feedback sållar vi ut separat för att kunna ta vidare i rätt sammanhang.

Om twitterkonversationen är av stort värde för er – borde inte den logiska slutsatsen vara att resenärerna borde erbjudas gratis internet ombord, så att kommunikationen underlättas?

Tommy Thorngren: Vi vill skapa ett mervärde för våra resenärer genom att kunna erbjuda möjlighet att jobba ombord. Vi skulle gärna se att internet ingick för alla resande men det är tyvärr inte tekniskt möjligt idag. Skulle alla på tågen vara uppkopplade skulle den upplevda bandbredden för varje enskild användare bli för långsam. Internet ombord är gratis i 1kl och kan användas mot en avgift i 2kl.

Vi har dessutom sk repeaters på tågen som förstärker signalen från mobilnätet för att våra resande ska kunna använda egna mobila bredband. Det tar vi inte betalt för.

Detta är tredje delen i en serie höstintervjuer. De tidigare hittar du här och här.

Anders Mildner

I morgon kommer jag att delta i ett seminarium om forskningskommunikation i Göteborg.

Det är ett angeläget ämne – som det inte talas så mycket om som det borde.

Universitet och högskolor är ålagda att rikta sig utanför sina egna murar. Den så kallade tredje uppgiften (vid sidan av de två första, utbildning och forskning) brukar formuleras så här:

”I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Men hur ska man egentligen betrakta den tredje uppgiften i en tid när medielandskapet genomgår så stora förändringar som just nu?

När så många människor – inklusive forskarna – har möjlighet att när som helst bli sina egna medier?

Tittar vi på mediesfären är det uppenbart att alla som jobbar inom den är fullt upptagna med att försöka förstå vad dagens förändringar innebär för nuet och för framtiden.

Överallt diskuteras just nu frågor som: Vad händer med journalistiken? Vad händer med publiken? Var finns riskerna? Vilka är möjligheterna?

Nu är visserligen mediebolagen pressade av en ekonomisk verklighet som ser radikalt annorlunda ut än tidigare. Men journalisternas intresse för frågorna handlar inte bara om pengar, utan också om äkta engagemang.

Ett sådant saknar jag ofta när det handlar om forskningskommunikation. Visst ordnas det seminarier, visst diskuteras nya strategiska möjligheter, visst går det att hitta en rad exempel på enskilda forskare som använder sig av nya grepp för att sprida sina tankar och sina resultat – men man får leta med ljus och lykta för att finna någon som tar sig an den politiska dimensionen av forskningskommunikationen och dess förändrade förutsättningar.

För frågan handlar ju egentligen inte bara om vilka flinka förtjänster som forskarvärlden kan finna i dagens verktyg eller hur den borde lära sig att förstå journalister bättre för att navigera lite bättre i den ofta rätt förvirrande informationsfloden. Utan också om vad det omgivande samhället anser att medieutvecklingen borde innebära för forskningskommunikationen.

Vad kan vi kräva av våra universitet och högskolor när det gäller synen på den tredje uppgiften?

Frågar ni mig är det allra minsta detta: att den börjar att diskuteras i ett nytt ljus.

Anders Mildner

En av de mest hållbara shirkyismer som Clay Shirky slängt ur sig – och det har ju blivit en hel del vid det här laget – är det här citatet från en intervju som Columbia Journalism Review gjorde för två år sedan:

”There’s no such thing as information overload, there’s only filter failure.”

Det vill säga: vi har levt i tider som präglats av massivt överflöd av information sedan hundratals år tillbaka. Men vi har lärt oss att på olika sätt hantera situationerna.

Skribenter, kritiker och förlag har hjälpt oss sålla bland böcker, universitet, forskare och debattörer har hjälpt oss navigera bland nya rön och journalister har guidat oss fram genom alla nyheter.

Varje tid har dock haft lite olika filter, anpassade för situationen.

Just detta är också anledningen till varför man så ofta möter skepsis inför internets möjligheter.

För hur ska man utan dessa traditionella experter till sin hjälp kunna tillgodogöra sig all information som finns där?

Och hur ska man kunna skilja sant från falskt?

Som jag ser det hamnar man fel om man tror att gårdagens filter är svaret på morgondagens ökade flöden.

Man hamnar också fel om man tror att svaret på dessa frågor ligger hos enskilda individer, oavsett vilken ny kompetens de kan tänkas ha, som genom att vara experter inom olika områden ska klara av att utföra ett sållningsarbete som påminner om journalistens insatser 1982 eller forskarens jobb 1863.

Snarare flyttar den gallring som faktiskt fungerar över till ett kollektivs gemensamma insatser (se till ditt Facebookflöde för det enklaste exemplet) och – vilket är det mest intressanta just nu – alla framväxande och mer eller mindre autogenererade filterfunktioner.

Här hittar vi för tillfället en rad spännande tankar som rör journalistik.

En sådan kommer från före detta Guardian-skribenten Bobbie Johnson, som för tillfället deltar i den tävlingen Knight News Challenge med sitt projekt Contextify.

Pitchen lyder så här:

”News outlets are pretty good at recommending their own “related stories” or linking to themselves, but that doesn’t mean readers are getting the bigger picture.

By analysing millions of articles online, we can find the stories that tell you what’s really happening in the stories you care about. By applying a series of technological, social and editorial filters, we can help you get to the best and most informative writing.

And if we succeed, you’ll be able to unearth the finest journalism about any topic, as well helping you to understand whether the news you’re reading is accurate and authentic.”

Titta gärna igenom powerpoint-presentationen som finns längst nere på sidan, som ger en bra bild av den rundgång som är resultatet av dagens expertvälde när det gäller filtrering av nyheter.

För naturligtvis har Bobbie Johnson rätt, när han tittar på det traditionella medieflödet och skriver:

”Everybody thing they’ve got the defintitive version of the news. In fact, they’re nearly all repeating the same story.”

Vad idéer som Contextify är ett utslag för, är ett filterskifte som går från människa till program, från expertkunskap till databearbetning.

Det är ett skifte som vi kommer att se mycket mer av framöver. Av någon anledning framstår tankar som dessa ofta som skrämmande för många.

Jag tror att det handlar om att deras egen identitet och deras egen position plötsligt blir mycket mer otydlig och osäker.

Alltså kan det vara värt att notera att det är just i sådana här sammanhang som man hittar människor som är genuint hoppfulla för den roll som journalistiken kan komma att spela i framtiden.

PS/ En längre diskussion, som kan vara intressant i sammanhanget, hittas också hos Suw Charman-Anderson.

Anders Mildner

Under 1500-talets allra första år tillverkades en jordglob i koppar i Frankrike. I dag kallas den The Hunt-Lenox Globe och finns i New York.

Globen är bland annat känd för att vara den enda kvarvarande kartan med inskriptionen HC SVNT DRACONES.

Dessa latinska ord – hic sunt dracones – betyder ”Här finns drakar” och har genom historien använts för att markera områden som man saknade kännedom om. ”Here be monsters” är en engelsk variant av samma företeelse.

Budskapet var klart. Det vill säga: går du in i den här terrängen kan vad som helst hända. Drakar, demoner, monster och allt annat tänkbart och otänkbart jävelskap kommer (säkert!) att dyka upp.

Och även om världen sedan dess blivit allt mer intecknad och utforskad, så har nog ändå mentaliteten funnits kvar hos oss. Utanför vårt vanliga territorium väntar osäkerheten.

Via Wired hittar jag ett tips om en ny kart-mashup som på ett enkelt sätt visar hur mycket som kommer att förändras när karttjänsterna gör entré på allvar.

Mapnificent visar vilka områden som man klarar av nå med offentliga kommunikationer inom en viss tid. Något som egentligen endast den personliga erfarenheten har fixat att ge svar på tidigare.

Var ska jag bo om jag vill ha max 20 minuter till jobbet?

Vilket kafé ska jag välja om jag och en vän ska ses om 15 minuter och bägge ska hinna dit i tid? Mapnificent ger inte bara svar på vilket område vi i så fall har att röra sig inom, utan visar också alla kaféer vi kan välja mellan.

Om man till detta adderar alla befintliga butiker, restauranger, affärer, klubbar, barer, parker, museer, och så vidare – och dessutom lägger till alla deras erbjudanden, samt alla dina vänners realtidsposition på kartan, så tror jag att man får en rätt bra bild av vilka möjligheter som väntar.

Och kanske, kanske, försvinner då till sist drakarna och monstren därute i den okända terrängen.

Anders Mildner

Är betyg rätt väg att gå för kultursidorna?

Ja, nu är det inte Jan Björklund vi frågar, utan kulturredaktörerna. Som är skeptiska.

För lite mer än en vecka sedan började Upsala Nya Tidning att publicera betyg tillsammans med samtliga kulturrecensioner. På samma sätt som tidningar normalt gör med musik och film, alltså. Tilltaget har väckt lite liv i kulturvärlden (läs gärna Daniel Åbergs inlägg för en sammanfattning och problematisering).

I Aftonbladet varnar Martin Aagård för betygsinflation och formulerar ett rätt intressant dilemma, som jag inte sett någon annanstans.

Ändå tror jag att skälen som talar mot betyg handlar om helt andra saker.

Ända sedan framväxten av den moderna dagspresskritiken har kritiken alltid haft flera funktioner samtidigt. En har varit att berätta om nyheter. Det vill säga: vilka böcker är under utgivning? Vilka filmer visar biograferna? Vilken konst ställs ut?

En annan har varit ge läsarna konsumentinformation: vad bör de egentligen lägga tid och pengar på?

Vid sidan av dessa funktioner har kritiken också ansetts ha ett egenvärde. Kritik för kritikens egen skull. Det spelar en roll för ett samhälle att det finns ett intellektuellt samtal om kultur. Och det spelar en roll för konstnärer, författare, filmare och musiker, liksom för gallerister, förlag och skivbolag att detta samtal hela tiden pågår och håller en viss nivå – eftersom det bidrar till att göra kulturen bättre.

En av anledningarna till att dagens traditionella kritik snart kommer att befinna sig i en kris är att vi egentligen inte längre behöver kritiker för att få reda på vilka böcker som har kommit ut, vilka utställningar som är på gång, vilka filmer som visas på biograferna eller vilka pjäser som sätts upp.

Och vi behöver heller inte längre kritiker för att få reda på om böckerna är bra eller dåliga. Eller rättare sagt: vi behöver inte kritiker för att få veta om böckerna kommer att passa just vår unika smak.

Fram till nu har vi alltid sökt upp information självmant.

Vi har prenumererat på tidningar, scannat oss fram till speciella underavdelningar och inom dessa valt ut vilka skribenter som betyder något för oss. Vi har lärt oss att göra mycket exakta val för att finna just den information som är viktig för oss. Den som har haft kunskaperna om hur man gör bäst val i mediebruset har också blivit mest välinformerad.

Nu är vi inne i ett medieskifte där publiken inte längre behöver söka upp informationen i samma utsträckning som tidigare. Istället söker informationen upp publiken.

Realtidsflödet har ju visat sig vara en fena på att erbjuda just det som traditionella mediers kritiker tidigare varit ensamma om att saluföra: nyheter och konsumentinfo.

Betydelsefulla nyheter – framförallt kulturella – kommer från och med nu med största sannolikhet att dyka upp i våra flöden.

Här finns dessutom en liten inbyggd finess: ”viktig nyhet” innebär numera viktig nyhet utifrån våra egna kriterier – inte utifrån en redaktions.

Alltså kan vi så smått börja att stryka de två första punkterna från kritikens tre uppgifter. Att erbjuda information om nyheter och information om kvalitet kommer troligen inte att räcka som skäl för att en publik i längden ska fortsätta att vara intresserad av klassisk kulturkritik.

Snarare tror jag att det är läge att fundera lite över den tredje punkten: kritik för kritikens egen skull. Här, i den sortens mer djuplodande samtal, finns något som inte omedelbart erbjuds någon annanstans.

Jo, jag tror på ett återupprättande av kritikerrollen – särskilt i en tid där publiken allt mer sätter sina egna betyg och i allt större utsträckning förmedlar sina egna nyheter.

Anders Mildner

Höstintervju del 2: Johan Ehrenberg

Nej, det blev egentligen inte så mycket väsen efter Aftonbladets kultursidas Bonniergranskning. Men artiklarna väckte ändå en del tankar, framförallt när det handlade om mediekritik i sig.

För vad beror det på att vi så sällan ser genomgripande mediekritik idag? Vad hände egentligen med den debatt som trots allt var ganska levande i Sverige för 10-15 år sedan?

Och hur kommer det sig att de debattörer som förr pratade så mycket om mediemonopol, så sällan diskuterar internetutvecklingen?

Jag ställde dessa frågor till Johan Ehrenberg, som under 30 år ständigt haft ett kritiskt förhållningssätt till medierna. Det blev ett samtal över mailen som handlar om vem som har makt över Berättelsen i samhället och varför fysiska tidningar fortfarande kan ses som lösningen i en digital tid.

ANDERS: Jag är lite nyfiken på hur du ser på framväxten av mediekritik. För lite mer än tio år sedan kom det ju en våg av nytt förhållningssätt gentemot medierna, där inte minst ETC var en av de röster som introducerade nya synsätt.

Hur skulle du beskriva det som hände mot slutet av 90-talet? (Och varför hände det just då?)

JOHAN EHRENBERG: Jag känner inte igen din beskrivning. Kanske handlar det om din ålder? Jag tycker 80-talets början var den stora mediekritikvågen i Sverige. Det var då det skapades nya motröster, det var då journalistrollen började ifrågasättas och det var då mediemakten (i form av framförallt Bonnier) började diskuteras. Innan dess fanns vänster och alternativa rörelser helt utanför, det var en egen värld och medierna var bara husbondens röst.

På åttiotalet uppstod ett annat sätt att diskutera eftersom man faktiskt försökte göra saker själv också. Ungefär som musikrörelsen på 70-talet faktiskt kunde bli kritiskt analytisk genom att den gjorde egen musik också…

90-talet var för mig perioden då motrösterna tystnade. Det var en väldigt ensam vandring kändes det som, att ifrågasätta ekonomiska myter, ifrågasätta ägandets makt och så vidare, och så vidare.

ANDERS: Ja, åldern spelar säkert roll, liksom att jag ju kunde ta del av 90-talets diskussion som journalist, till skillnad mot 80-talets mediedebatt. Ändå uppfattade jag att det hände mycket som sammanföll i ett slags mediekritiskt förhållningssätt mot slutet av 90-talet.

Ni gjorde mycket på ETC, Ordfront gav ut Välkommen till dramafabriken, Dan Josefsson fick Guldspaden och Stora journalistpriset för sitt reportage ”Aftonbladets förlorade heder” (om hur det gick till när tidningen publicerade nazisternas hotbilder), Ordfront gav ut Chomsky, Adbusters fick stort genomslag, liksom Naomi Kleins No Logo, och så vidare – jag tycker nog att det fördes en diskussion som betydde något och att denna även syntes lite överallt i tv, radio och tidningar.

Vilka röster menar du försvann under perioden?

JOHAN EHRENBERG: Mot slutet av 90-talet tog det lite fart igen, vi hade ju ständiga reportage i ETC och medianummer och Dans fantastiska avslöjanden. Men det fanns ingen debatt utanför oss som drev det. Framförallt var det väldigt lite diskussion UTANFÖR journalistkåren och det är just utanför denna kår som debatten måste föras. Mediekritik är inte en inommedial sak.

Det var det jag menade med att det kändes som att vandra väldigt alena under några år. Vi (och Ordfront) var en av de få som försökte få igång diskussioner utanför de trånga medierummen.

ANDERS: Jag har undrat lite över tystnaden från många av dem som var ute i den mediekritiska debatten för 10-15 år sedan. Jag har frågat mig varför man så sällan hör dem prata om den demokratiserande utveckling som internet har medfört – inte minst ur ett medieperspektiv. Håller du med mig? Hur resonerar du kring detta?

JOHAN: Tystnaden beror nog mer på att det funnits väldigt få forum som betalar för mediekritik. Dvs du kan inte utveckla en kritisk debatt om ingen betalar för den. Och arbetarrörelsen har under hela 90-talet valt att tro på myten om objektiv journalistik, dvs det egna mediemisslyckandet har gjort att man faktiskt trott sig kunna agera på lika villkor med borgerliga krafter i medievärlden. Vilket ju är ett historiskt självbedrägeri.

Tanken att de borgerliga mediemonopolen skulle driva en kritisk mediedebatt är å andra sidan väldigt naiv. Varför skulle de göra det? Det är ungefär som att tro att banker ska driva en bankkritisk debatt.

Internet är en breddning av medieflödet men absolut inte en förändring av mediemakten. Tvärtom har internet inneburit en ökad koncentration av de aktörer som kan producera medier och våra berättelser. Det finns ingen möjlighet att skapa kritisk kontinuerlig avslöjande mediekritik om man saknar resurser. Nätverk kan göra en rejäl nytta med avslöjanden naturligtvis, men bara om avslöjandena fungerar i medievärldens berättelse.

ANDERS: Jag berörde själv ämnet här efter att Aftonbladet kört sin serie om Bonniers. Det är ganska mycket från den diskussionen – om inte allt – som jag känner igen från 90- och det tidiga 00-talets diskussion. Vad är dina tankar om detta?

JOHAN: Jag tycker du är blind för helheten. Jag har inte sett en enda ny kanal skapad via nätet som förändrar makten över berättelsen. Jag är faktiskt oerhört förvånad över hur journalister försöker lösa mediemaktsproblemet genom att hänvisa till ett nät som vi redan sett misslyckats bli en motmakt.

Nätet är en ny distributör av samma berättelse som tidningarna har. Liksom radio och TV blev. Det är samma problem med nyheter och debatter på nätet som på TV eller en dagstidning. Det kostar några veckors arbete för att göra ett seriöst jobb. Vem betalar det. OK det finns försök med frivilliga donationer och det finns stöd till publiceringar från användare. Men när det inte förändrar makten blir alltid strömmarna mindre och även sådana kanaler har svårt att överleva. Synen på internet som en demokratisk motröst är det bästa alibi mediemakten kunnat få.

ANDERS: Jag förstår vad du menar med att makten över berättelsen inte förändras. Men vid sidan av de etablerade medierna och deras internetsatsningar är vi ju mitt uppe i en utveckling där vanliga människor faktiskt skapar sina egna berättelser och skildrar sin egen verklighet – med hjälp av bloggar, tweets, statusuppdateringar, bilder, filmer, musik och så vidare.

Det finns inga tecken på att denna skildring är på väg att upphöra, snarare tvärtom.

Jag ser detta som motbilder och jag tror både att de spelar en väldigt stor roll idag och att de kommer att öka i betydelse framöver. Men du håller inte med om detta?

JOHAN: Nej. Jag tror du överskattar den typen av berättande rejält. Det är självklart så att personligt diskuterande via nätet kommer att få en större roll i samhället, att vi istället för lunchmöten för att diskutera val, använder ett nätverk och dator.

Men berättelsen om livet handlar om vilka nyheter, vilka vinklar, vilka sanningar vi andra förhåller oss till. Och där har antalet styrande röster minskat. Inte ökat. Internet har varit en del i mediemaktens koncentration till ännu färre mäktiga aktörer. Inte motsatsen.

ANDERS: Efter valet publicerade du en text om behovet av motröster, där du bland annat skrev:

”Så vad kan vi göra? Vi har redan startat sju tidningar som är motmedier runt om i landet. Nu vänder vi oss till alla som läser och lyssnar. Hjälp oss starta 20 till! I stad efter stad måste rödgröna röster få födas. Andra nyheter, andra exempel, andra fakta.”

Det känns som om din tro på fysiska tidningar – och tidningar som format och koncept för att sprida åsikter – fortfarande är väldigt stark. Hur tänker du här och hur ser din analys av framtidens marknad för ETC ut?

JOHAN: Tidningar kommer överleva lika länge som radio och TV och film och… Ja all media. Att vi gör tryckta tidningar handlar om två enkla saker.

Folk betalar för det. Presstöd fås genom att folk betalar för tidningarna. Utan presstöd skulle ETC tidningarna försvinna bums.

Men de skulle också försvinna bums om folk inte var beredda betala för dem. Och de är inte beredda att betala för en webb.

Vad är det då som skapar betalviljan? Jo dels tradition och kultur naturligtvis.

Vi är trots allt barn av vår tid, tjugoåringar läser tidningar till kaffet, vi har fler unga läsare än gamla (och det har ETC alltid haft).

Men också det faktum att tidningar är en unik kulturform i sig själv. Det finns få medier som så snabbt kan gå från djupt allvar till trams på en sekund (du bläddrar frivilligt) utan att du blir irriterad. Det finns få medier som kan kombinera bild och text på ett lika snabbt sätt som tidningar. En bra tidning är helt enkelt överlägsen SOM TIDNING.

Ungefär som en bok alltid är överlägsen som bok.

Däremot är en tidning usel som radio eller webb.

Sen finns det en viktig sak med tidningar rent ekonomiskt. I och med att de kan finansieras så kan de också skapa INNEHÅLL som i sin tur kan användas på andra sätt. Via facebook eller egen webb. Via ljudböcker. Via webbTV.

Men det viktiga är att inse att betalningen för innehållet kommer från tidningen. Det är den som föder journalisterna som i sin tur – om de är duktiga – kan sprida innehållet även via andra kommunikationer.

ETC har 19 000 prenumeranter idag. Jag räknar kallt med att ha dubbelt så många före nästa val. ETC tidningarna tillsammans har kanske 60 000 läsare varje vecka men vi har dessutom 40 000 nätläsare. Lyckas vi dubbla antalet tidningar så dubblar vi också helheten, vi pratar 200 000 människor som kan ta del av ett avslöjande långt bortanför vad borgerliga mediehus anser vara viktigt.

Tidningarna är motorn för att skapa motmakt helt enkelt. Det är klart kampanjerna mot presstödet därför kommer öka om något år.

Fotnot: detta är den andra delen i en serie höstintervjuer. Den första hittar du här.

Anders Mildner

Den senaste tiden har jag allt oftare diskuterat internetutvecklingen i skolsammanhang.

I möten med lärare och skolledare är det framförallt en sak som ständigt kommer upp: frågan om hur skolan måste förändras för att fortsätta att vara relevant.

Den bild av en lite seg och grå skolpersonal – som så ofta målas upp i medierna – är väldigt långt från verkligheten. Varenda gång slås jag av hur ivrig lärarkåren är att prata om kulturförändringar och hur mycket den brinner för sitt arbete.

Men det är också talande att den här sortens samtal i stort sett alltid landar i Det Stora Problemet. Vilket inte är dagens unga eller internet – utan den skolpolitik som regeringen driver.

Jag har faktiskt inte varit i ett enda skolsammanhang där inte denna fråga dykt upp självmant. Pedagogerna ser hur samhällskulturen går åt ett håll – och politiken åt ett annat. Och de är oroliga.

– Varför reser vi oss inte upp? undrade en man efter en föreläsning i förra veckan.

– Varför protesterar vi inte? Varför berättar vi inte att vi ttycker att det här är fel väg att gå?

Ja, man kan faktiskt undra.

Samtidigt riktas nu allt fler blickar mot skolan och mycket talar för att debatten trots allt kommer till ytan, låt vara från annat håll än väntat.

Utbildningsfrågan är kanske det enskilda ämne som diskuteras mest bland människor som funderar över vad nätutvecklingen innebär för samhället – och därför dyker pedagogik- och skolfrågor ständigt upp som sidoämnen vid till exempel webbkonferenser och internetdiskussioner.

I nyutkomna antologin Framtiden är nu (Volante) bidrar Nicklas Lundblad med ett intressant kapitel om kunskap.

Han skriver:

”Ditt sociala nätverk bestämmer till stor del vilka nyheter du läser, vilka filmer du ser och vilka dagsfrågor som du hänger med i.

Kunskapen lever som virus i täta sociala nätverk och smittar med större sannolikhet i ditt sociala nätverk. Att studera kunskapens epidemiologi blir i framtiden allt viktigare.

Det är i kunskapens spridningsmönster som vi ocvkså kan urskilja maktens institutioner: att veta blir avhängigt av din nätverkstillhörighet.

Vad du anser vara kunskap kanske också blir det.

Vi kan mycket väl röra oss mot en framtid där vi inte är eniga om kunskapens innehåll och där nätverken låter oss befästa såväl fördomar som insikter.”

Slutsatsen är att de klassiska kunskapsinstitutionerna kommer att utmanas mer de kommande trettio åren än de har gjort de gångna hundra åren.

Beroende på hur man satsar finns här alltså massor att vinna – och massor att förlora.

Och ja, jag kan hålla med skolledaren som reagerade över att skolans värld håller den diskussion internt som istället borde föras öppet och högljutt.

Det är hög tid för lärarna att sluta vara tysta och ge sig ut i debatten. Det, om något, skulle stärka deras ställning.