Annons
X
Annons
X

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

De senaste dagarna har en nyhet om att en nordkoreansk minister ska ha avrättats med granatkastare valsat runt i världens medier, bland annat i Dagens Nyheter. Vad som egentligen har hänt kan ingen veta. Nyheter om Nordkorea är nästan alltid omöjliga att kontrollera på samma sätt som andra nyheter, och det är minst sagt oklart hur de vaga ”sydkoreanska källor” som man refererar till i förbifarten skulle ha fått tag i så detaljerade uppgifter om en specifik avrättning.

Men. Att politiska utrensningar sker i Nordkorea i detta nu, då maktapparaten fortfarande håller på att ställas om efter Kim Jong-ils frånfälle, är relativt väl belagt. Ri Yong-ho avpolleterades offentligt i somras, med hänvisning till sviktande hälsa, trots att nordkoreanska makthavare oftast sitter på sina poster ända in i döden. Många andra har också fått gå, av oklara skäl, och så fungerar Nordkoreas politiska apparat. Intressen, såväl politiska som ekonomiska, kämpar mot varandra i vad som kan sägas likna filmvärldens maffiastrider.

Så har det alltid gått till, och så lär det fortsätta så länge den nordkoreanska regimens modell förblir densamma.

 

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV

Benjamin Katzeff Silberstein

Mittenvänsterns kandidater bäst för Nordkorea, men kan de enas?

Park Geun-hye står mot två mittenvänster-kandidater: Ahn Cheol-soo, ”Sydkoreas Bill Gates”, och Moon Jae-in, före detta nära medarbetare till förrförra presidenten Roh Moo-hyun. Båda har sträckt ut sina händer för gemensam kandidatur, utan att kunna enas, men många tror att det ändå är vad som kommer att hända. Ingen vill upprepa 1987 års misslyckande. Då hölls landets första någorlunda fria val, men Roh Tae-woo, minister under militärdiktaturen, lyckades ändå vinna eftersom oppositionens kandidater ställde upp separat och splittrade väljaropinionen.

”Sydkoreas ‘Bill Gates'”

Den kandidat som rönt mest uppmärksamhet både inom landet och internationellt är Ahn Cheol-soo. Han har lyckats slå sig fram som entreprenör i ett sydkoreanskt företagsklimat dominerat av familjestyrda storföretag, och han har en stor fördel i att vara en oberoende kandidat, utan partikopplingar. Sydkoreas politiska partier står lågt i kurs hos många väljare – trots massivt missnöje med den nuvarande presidenten (omkring 30-procentigt opinionsstöd förra hösten) förlorade oppositionspartierna stort i årets parlamentsval. Och borgmästaren i Seoul, Park Won-soon, vann posten som oberoende kandidat utan formella kopplingar till något etablerat parti, vilket ses som ett tecken i tiden. Särskilt de unga är missnöjda med den etablerade politiken, och där är Ahns potentiella väljarbas stor.

Men bristen på politiskt bagage är också ett problem för Ahn, och det är här Nordkorea kommer in i bilden. Ahn må ses som ett föredöme på många sätt, men hur skulle någon utan politisk erfarenhet kunna hantera hot och provokationer från Nordkorea?, frågar sig många sydkoreaner.

Solskenspolitiker med svagt Nordkoreaintresse

Nordkoreafrågan verkar helt enkelt inte finnas bland Ahns viktigaste. Han talar sällan om Nordkorea. I somras släppte han en storsäljande bok om sina politiska visioner där bara nio av de 275 sidorna handlar om Sydkoreas relation till landet. Också många av resonemangen om Nordkorea handlar mer om sydkoreanska inrikesfrågor än om Nordkoreapolitiken i sig.

Till exempel argumenterar Ahn, enligt det här utdraget, för stabilitet och återförening som grundstenar i byggandet av en ordentlig välfärdsstat i Sydkorea. Bara under militär stabilitet kan Sydkorea bli tillräckligt ekonomiskt framgångsrikt för att bli en regelrätt välfärdsstat, menar Ahn.

I boken anför Ahn också ett klassiskt argument bland återföreningsivrare, nämligen den ekonomiska potential som ett enat Korea skulle ha. Sydkorea skulle kunna dra nytta av Nordkoreas geografiska läge, handelsleder och billiga arbetskraft, och Nordkorea skulle lyftas genom kapital och kunskap från syd. Och så vidare. Ahn och många andra använder det för att motivera varför Sydkorea skulle tjäna på att minska den ekonomiska klyftan mellan länderna genom att hjälpa Nordkorea. Då skulle en återförening inte bli lika ekonomiskt tuff för Sydkorea, samtidigt som man skulle kunna nå stora fördelar.

Ahn är alltså en uttalat varm vän av ekonomiskt stöd till Nordkorea, och senast för några dagar sedan talade han om hur omfattande upprustningar av Nordkoreas infrastruktur skulle kunna lyfta också Sydkoreas alltför fåtaliga små- och medelstora företag genom ökad efterfrågan. Ahn vill återstarta de sydkoreanska turistprojekten i Kumgangbergen och bygga ut industrizonen i Kaesong, och starta liknande zoner på andra platser i Nordkorea. Han tror inte på någon snar regimkollaps i Nordkorea, och menar att den nuvarande regeringens politik vilat på en felaktig övertygelse om ett sådant scenario.

Ahns inställning till Nordkorea är alltså samma som den sydkoreanska mitten-vänsterns länge har varit. Men hans brist på intresse för landet, vad det verkar, kan komma att bli ett problem, om väljarna inte tycker att han framstår som tillräckligt statsmannamässig.

Den andre mitten-vänsterkandidaten, Moon Jae-in, har däremot ett passionerat engagemang i Nordkoreafrågan. Och det är bland annat det som gör honom kontroversiell bland många väljare. Om honom handlar nästa inlägg.

Benjamin Katzeff Silberstein

En nordkoreansk flykting och aktivist protesterar mot den sydkoreanska polisens avspärrningar vid gränsen mot Nordkorea. Foto: AP Photo/Ahn Young-joon.

Förra veckan berättade Nordkoreabloggen om de flygblad som låg bakom Nordkoreas hot om militärt angrepp på Sydkorea. Nordkorea svor att hämnas med angrepp om sydkoreanska aktivistgrupper, till stor del bestående av flyktingar från Nordkorea, genomförde sina planer på att återigen skicka regimkritiska flygblad i ballonger över gränsen mot Nordkorea.

Och Nordkoreas hot lyckades. Sydkoreansk polis spärrade av infartsleder och andra vägar till gränsområdet Imjingak. I vanliga fall behöver man bara ta tåget från Seoul, eller åka någon timme med bil, för att ta sig till gränsområdet. Men under morgonen (sydkoreansk tid) rapporterades motorvägen vara blockerad av betongblock, och polis hindrade alla — inklusive vanliga medborgare, uppger Yonhap — från att ta sig till området.

En av aktivisterna släpper ut flygbladen i protest, nära gränsen mot Nordkorea. Foto: AP Photo/Ahn Young-joon.

Uppenbarligen tog sydkoreansk militär detta hot på större allvar än många gånger förr då Nordkorea hotat med hämnd av olika slag. Beredskapen har höjts vid gränsen, rapporterar sydkoreansk public service-TV, och boende i gränsområdet mot Nordkorea har beordrats att tillfälligt hålla sig borta från sina hem.

Här kan du se ett inslag i sydkoreanska KBS med bilder från polisens och aktivisternas sammandrabbning vid avspärrningarna (på koreanska).

Benjamin Katzeff Silberstein

(Foto: Reuters)

Hemma på mitt skrivbord ligger ett flygblad av plast, samma som det som syns på bilden ovan. På det finns bilder på Kim Jong-il och hans söner, och på Libyens före detta diktator Muammar Gaddafi. Texten handlar om det nordkoreanska ledarskapets lyxliv, i stark kontrast till folkets lidande, och om den arabiska vårens uppror.

Det är sådana flygblad som ligger bakom det senaste nordkoreanska hotet mot Sydkorea. Regimen har lovat att slå militärt mot en gränspaviljong i den sydkoreanska gränsstaden Paju om flygbladen släpps som utlovat nästa vecka.

Jag fick ett sådant flygblad tidigare i år, av en vän som följt med en sydkoreansk aktivistgrupp till den nordkoreanska gränsen. Därifrån släpper de ballonger som sprider flygbladen över Nordkorea. Det säger mycket om Nordkorea att regimen ser sydkoreanska NGO:er som en del av staten. I det totalitära Nordkorea finns själva konceptet, organisationer bortom statlig kontroll, inte ens på kartan.

Vad är det med dessa plastlappar som provocerar regimen i Pyongyang så mycket, kan man undra. Det hela är egentligen mycket enkelt. Den nordkoreanska diktaturens kontroll vilar på en kombination av inhemsk propaganda och en tät informationsblockad. Regimens monopol på att beskriva verkligheten för medborgarna är en nyckel till att hålla folket lojalt och lydigt. Även diktaturer kräver en grad av förtroende mellan medborgare och makthavare.

Flygbladen är små fjäderlätta informationsbomber. Regimens informationsmonopol har hållit alla nyheter om den arabiska våren borta från befolkningen, av rädsla för att de skulle kunna inspireras. Flygbladstexten om ledarnas lyxliv utgör en bjärt kontrast till de vanliga människornas hårda verklighet, och till propagandan som talar om ledarna som folkliga och solidariska. Med detta innehåll manar flygbladen till demokratisering av Nordkorea.

Ingen tror att sådana flygblad kan starta omedelbara uppror. Men de kan plantera långsiktiga frön av misstro mot regimen, precis som det stora inflödet av sydkoreansk kultur över gränsen mot Kina kan göra.

Och de når ut. En vän som rest till Nordkorea tidigare i år berättade för mig att han hittat ett av flygbladen i Kaesong, den största staden i södra Nordkorea, mitt på öppen gata. Nordkoreaner är strängt förbjudna att läsa flygbladen och kan råka mycket illa ut om de ertappas med dem i sin ägo.

Kommer Nordkoreas armé verkligen att våga slå mot Sydkorea på grund av några flygblad? Svårt att veta. Liknande hot har uttalats förut utan att någonting har hänt. Å andra sidan gjordes verklighet av ett liknande hot när Nordkorea besköt den sydkoreanska ön Yeonpyong i november 2010. Den sydkoreanska militären står under stark inrikespolitisk press att besvara Nordkorea resolut. Så, läget är spänt – på grund av några flygblad.

Benjamin Katzeff Silberstein

(Skärmbild från intervjun, som gjorts av finländska Yle)

Så öppet och direkt har en person från Nordkoreas ledarfamilj aldrig tidigare framträtt för internationell media. Kim Han-sol, barnbarn till Kim Jong-il och son till Kim Jong-nam, intervjuades nyligen i finländsk tv. Länge trodde man att Kim Jong-nam skulle efterträda Kim Jong-il eftersom han är familjens äldste son, men han räknades bort ur spekulationerna efter att han försökte resa in i Japan på falskt pass 2001.

Det är den före detta finländska försvarsministern Elisabeth Rehn som gjort intervjun på plats i Kim Han-sols skola, United World College, i bosniska Mostar. Intervjun finns på Yles webbsida, och är väl värd att se. Nedan följer delar av den information som kommer fram i intervjun.

Han-sol är född 1995 och växte upp i Nordkoreas elitkretsar. Trots det träffade han aldrig sin farfar.

Det finns inte många likheter mellan Han-sol och en genomsnittlig nordkorean. Han har piercade öron och pratar engelska med nästintill perfekt amerikanskt uttal. Han berättar öppet om den isolerade uppväxten i Pyongyang, där han inte kunde få många vänner eftersom familjen var tvungen att hålla ”låg profil”.

När familjen flyttade till Macao började han i internationell skola och fick till och med sydkoreanska vänner: ”det var lite märkligt först”. Han umgicks också med amerikanska skolkamrater: ”dessa [Sydkorea och USA] är länder vi länge har haft konflikter och spänningar med, men vi blev mycket goda vänner. Jag blev bara ännu mer nyfiken, och det var därför jag började på United World College”, säger Han-sol i intervjun.

Han berättar att en sydkoreansk elev börjar på skolan nästa år, vilket Han-seol ser fram emot.

När Rehn frågar Han-sol om hans inställning till regimen är han noga med att understryka att han ”lyssnar på åsikter från båda sidorna” och inte tar någon klar ställning. Han berättar också att det var lite ”awkward” de första gångerna han träffade sydkoreaner, men att de ”steg för steg” började förstå varandra, ”genom att vara i samma klassrum”. ”Ibland brukade vi prata om våra liv ‘där hemma’, och då förstod vi hur lika vi är – samma språk, samma kultur, och att det bara är politiska frågor som delar nationen i två”.

Han träffade aldrig sin farfar – Kim Jong-il – men hade gärna velat hinna göra det innan han avled. Särskilt med tanke på all medial uppmärksamhet; ”jag var också nyfiken på honom och ville bara veta vilken sorts person han var”.

Det kanske mest intressanta – och som journalister över hela världen länge drömt om att kunna fråga en person som Kim Han-sol – är samtalet om maktövertagandet i Nordkorea. Han-sol är inte säker på hur det gått till, men konstaterar att hans pappa, Kim Jong-nam, inte är särskilt intresserad av politik. Det är intressant att notera att han genomgående talar om både Kim Jong-il och Kim Jong-un som diktatorer: ”Jag har inte träffat [Kim Jong-un] i verkligheten, så jag vet inte hur han blev diktator, det gjordes ju upp mellan min farfar och honom och jag har inte träffat någon av dem…”

Hans mamma var ”bara en vanlig nordkoreansk medborgare”. Det, tycker Han-sol, har gjort att han kunnat bilda sig en nyanserad uppfattning av Nordkorea, eftersom han kunnat få inblick både i en vanlig familjs liv och i ledarfamiljens. Han understryker att föräldrarna alltid påmint honom om vikten av att tänka på de vanliga människornas liv: ”tänk alltid på folket innan du äter maten framför dig”.

Han-sol säger också att han länge levde hemma hos familjen på sin mors sida – som var som ”vilken familj som helst”, vilket troligen inte stämmer med tanke på ledarfamiljens uppburna umgängeskrets. Det var först senare han fick reda på att han var barnbarn till Nordkoreas ledare.

Han har ”alltid drömt om att en dag komma tillbaka och göra saker och ting bättre” i Nordkorea. Han drömmer om återförening, för att en dag kunna ta bussen till sina kompisar i Sydkorea. Han vill volontärarbeta efter universitetsexamen, och vill ägna sitt liv åt humanitärt arbete.

Intervjun är omkring 30 minuter lång, och består till stor del av vaga svar från Han-sol, som pratar mycket om fredsarbete och interkulturella möten. Troligen var frågorna planerade och granskade i förväg och avsedda att inte vara alltför politiskt känsliga.

Ändå är intervjun intressant. Aldrig tidigare har en medlem i Nordkoreas ledarfamilj pratat så öppet och avslappnat med internationell media, och kommenterat interna förehavanden. För några månader sedan släpptes i och för sig en bok med e-mail som utväxlats mellan Kim Jong-nam och en japansk journalist, utan Kim Jong-nams medgivande. Men intervjun med Han-sol är, trots många vaga svar, ett unikt porträtt av en av människorna i Nordkoreas hemlighetsfulla ledarfamilj.

Benjamin Katzeff Silberstein

Det är inte bara de amerikanska väljarna som går till urnorna i höst. Även Sydkorea väljer president, och regimen i Pyongyang är minst lika intresserad som Sydkoreas väljare. Vem som hamnar i ”Blåa huset”, det sydkoreanska presidentpalatset, är nämligen avgörande för de kommande årens relationer mellan Nord- och Sydkorea.

Många år av omfattande samarbete och stöd tog till exempel en vändning när Sydkoreas nuvarande konservativa president Lee Myung-bak valdes 2007. På motsvarande vis hade dagens hårda tonläge och spänningar hade varit otänkbara för tio år sedan, under vänsterliberala Kim Dae-jung.

Både Seoul och Pyongyang kommer att hålla andan den 19:e december, då Sydkorea går till ett presidentval som än så länge tycks bli mycket jämnt. Vilka är då de som vill styra Sydkorea, och vilken politik vill de driva gentemot Nordkorea? Det kommer Nordkoreabloggen att sammanfatta i tre artiklar om de tre presidentkandidaterna.

Konservativ kandidat med kontroversiell historia – avskydd av Nordkorea

För det konservativa partiet, Saenoridang (새누리당, brukar översättas till ”New Frontier Party” på engelska), kandiderar Park Geun-hye. Hon många år i politiken bakom sig, men är ändå främst känd som dotter till Park Chung-hee. Han styrde Sydkorea med brutal järnhand som militärdiktator mellan 1962 och 1979.

Det var under Park som Sydkoreas ekonomiska mirakel tog fart, och trots det hårda politiska förtrycket minns många sydkoreaner (framför allt äldre) honom med värme. Det gynnar naturligtvis Park Geun-hye, särskilt i ett samhälle där släkt- och familjeband tillmäts större vikt än i många andra. Men det har också varit en tungt black om foten, och hon har fått massiv kritik för att inte ha tagit tillräckligt avstånd från sin fars övergrepp och förtryck.

Park har talat varmt om behovet av att bygga förtroende mellan ledarna i nord och syd, och lovat ekonomiskt och humanitärt stöd oberoende av politiska spänningar – ”flexibilitet”. Retoriken kan ses som en form av kritik mot den nuvarande presidenten Lee Myung-baks oförmåga att bryta dödläget i relationen till Nordkorea.

Samarbete med Nordkorea, bortom det politiska lägets upp och nergångar, var grunden till ”Solskenspolitiken”, som implementerades av center-vänsterpresidenten Kim Dae-jung, och gav honom Nobels fredspris år 2000. Något fluffigt, kan tyckas, men i praktiken betyder det att gemensamma projekt (som industriparken i Kaesong, gemensamma lag vid sportevenemang, kulturella utbyten et cetera) inte ska behöva påverkas av politiska spänningar.

Park förordar alltså detta, i någon mån, men understryker samtidigt att Nordkorea måste följa internationella överenskommelser, och att alla provokationer från nordligt håll kommer att besvaras med kraft. Framför allt kravet på att Nordkorea ska följa alla internationella överenskommelser blir sannolikt en bromskloss, eftersom Nordkorea i grunden har en annan syn på vad man är skyldiga att göra. Man bör också minnas att även Lee Myung-bak talade mycket om vikten av samarbete med Nordkorea – innan han blev vald, det vill säga, men sedan förde en politik radikalt annorlunda från sina två senaste föregångare.

Men Park är betydligt mer vänligt inställd till samarbete med Nordkorea än många andra konservativa, och hon besökte till och med landet 2002 och åt middag med Kim Jong-il.

Det är dock inte bara Parks egen politik som spelar roll. Nordkoreas inställning är en annan huvudfaktor, och man släppte det tunga propagandaartilleriet mot henne redan innan valrörelsen hann dra igång. Sydkoreas konservativa politiker har alltid uppfattats som huvudfiender av den nordkoreanska regimen, och från nordkoreanskt håll har den historiskt betingade vreden mot Park (till stor del grundad i hennes familjearv) varit massiv.

Ändå talar historien för att relationerna kan mjukas upp även under konservativa regeringar i Sydkorea. Det var faktiskt under Parks fars diktatur, 1972, som underrättelsechefen Lee Hu-rak skickades till Pyongyang i hemlighet för att träffa Kim Il-sung – det första riktiga högnivåmötet sedan delningen 1945.

Blir Park vald till president kan man vänta sig utsträckta händer mot Nordkorea – åtminstone till en början. Men det är tveksamt vad det kommer att leda till. Park må vilja närma sig Nordkorea mer än vad sittande Lee Myung-bak gjort, men hon är ändå en konservativ politiker och vill under inga omständigheter uppfattas som svag mot Nordkorea. Och det är en risk sydkoreanska politiker ofta måste ta om de vill åstadkomma någonting verkligt betydelsefullt i relationen till grannen i norr.

Benjamin Katzeff Silberstein

I morse hade Ekot ett inslag om en nordkoreansk delegation på studieresa i Sverige. Det är Näringslivets internationella råd som står bakom, i samarbete med biståndsmyndigheten Sida. Tanken är att de besökande nordkoreanerna ska få lära sig mer om samhällsekonomi och inspireras av Sverige. Sådana delegationer har besökt Sverige då och då sedan några år tillbaka, så det verkar något långsökt att försöka koppla besöket till ryktena om reformvilja från nordkoreanskt håll.

Ändå är besöksgrupper som dessa ett tecken på en stark nyfikenhet och idétörst från vissa håll i den nordkoreanska statsapparaten. Nordkorea är inte alls så enhetligt styrt som man ibland kan tro, och det finns (i huvudsak) anekdotiska men mycket starka tecken som tyder på att det inom partiet och den politiska och (delar av) ekonomiska administrationen finns en betydligt större vilja till öppning och ekonomiska reformer än i de militära strukturerna. (Nordkoreanska generaler har till och med insinuerat detta helt öppet genom att kalla partiet för ”veka” och liknande tillmälen – berättelser om det finns bland annat i boken The Two Koreas av Don Oberdorfer).

Genom att bjuda nordkoreaner till Sverige på studiebesök kan man förse reformvänliga krafter med idéer och argument att ta med hem. Man kan visa det välstånd som internationell handel och marknadsekonomi ger, och vilken välfärd det kan generera. Varje intryck från omvärlden som når den nordkoreanska statsförvaltningen är, om ingenting annat, så åtminstone ett litet frö till nytänkande.

Det kommer inte att leda till någon revolution i Nordkorea. Kanske förändras ingenting av studiebesöken, och visst finns moraliska betänkligheter kring den här formen av samarbete med världens hårdaste diktatur.

Men samtidigt är Nordkorea, för omvärlden, de dåliga valens land. Det finns alltid betänkligheter kring samarbete med och hjälp till Nordkorea eftersom regimen alltid kommer att ställa upp vissa villkor. Alternativet är att inte göra någonting. Då missar man chansen att, åtminstone en aning, påverka Nordkorea i rätt riktning. Och det skulle knappast gynna Nordkoreas lidande folk.

Benjamin Katzeff Silberstein

Ingen som rest till Pyongyang kan ha undgått att lägga märke till siluetten från det halvfärdiga hotellet Ryugyong, som av vissa har utnämnts till en av världens fulaste byggnader. Byggandet var länge avstannat på grund av Nordkoreas svåra ekonomiska situation, men hotellet håller på att färdigställas av det egyptiska telekomföretaget Orascom. Reseföretaget Koryo Tours har varit inne i byggnaden och fotat. Bilderna finns bland annat här.

Benjamin Katzeff Silberstein

Utgången av gårdagens nordkoreanska parlamentssession gjorde många besvikna. ”Var detta allt?”, frågade sig en twittrare till exempel med hänvisning till det enda offentliggjorda politiska parlamentsbeslutet: övergången från 11-årig till 12-årig skola för Nordkoreas barn (vid sidan av vissa personförändringar). Nordkoreas parlament möts inte ofta, och därför – och med tanke på alla reformspekulationer – var det många som väntade sig någonting större än detta.

Men. Nordkorea saknar, för att uttrycka det milt, den typ av transparens som många andra länders parlament har. För utomstående finns inga fullständiga protokoll att tillgå, och det är mycket möjligt – för att inte säga sannolikt, med tanke på att de redan omtalats i intervjuer som nästan helt säkert varit övervakade – att de beryktade jordbruksreformerna åtminstone diskuterades i någon form under parlamentssessionen, trots att ingenting offentliggjorts. Nordkoreas parlament har bara formell makt – i realiteten är alla beslut redan beredda när de läggs fram i parlamentet, och ingen av ledamöterna protesterar. Många tidigare politiska förändringar har antagits och blivit gällande utan att offentliggöras direkt efter parlamentssessionens slut.

Den som har bestämt sig för att hitta förnyelsetecken i gårdagens parlamentssession kan dock ändå lyckas. I beskrivningen av de utbildningspolitiska förändringarna talas det mycket om att modernisera och anpassa efter nya tider. Barnen ska lära sig mer om datorteknik och utländska språk, förklarade parlamentets ordförande Choe Thae-bok. Alltid något, kan man tycka, men knappast ett tecken på större förändring.

Benjamin Katzeff Silberstein

(Skärmbild från Nordkoreas propagandavideo, hämtad från webbsajten uriminzokkiri.)

Den sydkoreanska popartisten Psys låt ”Gangnam Style” har blivit omåttligt populär världen över. I skrivande stund har omkring 267 miljoner människor sett videon på Youtube, och i lördags ordnades en flashmob tillägnad musikvideons dans på Sergels torg i Stockholm.

Naturligtvis har Nordkoreas propagandamakare och apparatchiks inte heller undgått den sydkoreanska poplåtens framfart. För några dagar sedan dök en form av parodi upp på en av den nordkoreanska statens officiella propagandahemsidor, Uriminzokkiri (”vår nation tillsammans”). Videon, som du kan se här, är en parodi på Gangnam Style och riktar sig mot det sydkoreanska konservativa partiets kandidat i presidentvalet i december, Park Geun-hye.

I videons öppningsbild syns Gangnam Style-artisten Psys världsberömda hästridnings-pose, men med vad som ser ut att föreställa en förställd version av presidentkandidat Parks ansikte. I förgrunden visas svartvita bilder från en demonstration under 1970-talets Sydkorea. Texten lyder: ”난 ”유신”을 사랑한다 = nan ”yushin”ul saranghanda = jag älskar ’Yushin’”. Yushin var namnet på den konstitution under vilken Parks far, Park Chung-hee, styrde Sydkorea med järnhand och slog ned all demokratisk opposition.

Han tog makten genom en militärkupp 1961 och dåtidens konstitution begränsade antalet mandatperioder som en och samma president kunde sitta. Men genom en konstitutionell förändring lyckades han vinna även ”valet” (så mycket val man nu kan tala om under en diktatur) 1971. Kort därefter upplöste han parlamentet, förklarade konstitutionen icke-gällande och antog en ny: Yushin.

Den gav presidenten enorma maktbefogenheter, och under Yushinkonstitutionen fanns ingen gräns för antalet mandatperioder som en enskild president kunde sitta. Yushin kom att bli föremål för enorma demonstrationer och ett starkt motstånd i Sydkorea, inte minst bland landets unga generation.

Genom valrörelsen i Sydkorea har Park Geun-hye anklagats för att inte ha tagit tillräckligt kraftigt avstånd från sin fars brutala styre, då tortyr, fängslanden och mordförsök var vanligt förekommande mot dem som vågade sätta sig upp mot makten. Många av dagens sydkoreaner minns Park Chung-hee främst som den som lyfte Sydkorea ur fattigdom och satte igång landets mirakeltillväxt, men många andra minns också det politiska förtrycket, paranoian och rädslan under diktaturen.

Park Geun-hye har fått mycket kritik för att ha relativiserat och ursäktat det politiska förtrycket under tiden då Sydkorea var en militärdiktatur, och först igår gav hon en officiell ursäkt till de som lidit under hennes fars brutala styre.

Det är just denna kritik mot Park Geun-hye som resten av Nordkoreas Gangnam Style-parodi bygger vidare på. I videon är det Park Geun-hye som ”talar”, och den andra bildrutan säger: ”Tala inte illa om 5-16 som en statskupp” (Park Chung-hees statskupp kallas för 5-16-kuppen eftersom den ägde rum den 16:e maj), ”mer än någonting annat var det ju den som gjorde mig till kronprinsessa [till makten – Park har kallats för just ”prinsessa (공주)” på grund av sitt skyddade liv som presidentdotter, red. anm]!”. Och så vidare.

Videon fortsätter med att på olika sätt påstå att Park Geun-hye egentligen skulle tycka att Sydkorea inte alls var så farligt som militärdiktatur, genom att slänga fram påståenden som ”hennes”, på samma sätt. Allting varvat med videobilder från demonstrationer mot hennes fars styre.

Mot slutet återkommer filmen till påståendet ”jag älskar Yushin”, med tilläggen: ”Yushin är min hemstad, min övertygelse och min framtid”. Med andra ord: under Park Geun-hye blir Sydkorea en diktatur, är budskapet.

Och så avslutas det hela med själva pricken över i:et: den hästridnings-posande Psy – med Park Geun-hyes förvridna ansikte – återvänder. En lilafärgad textrad dyker upp. Den lyder: ”난 ”유신 스타일이다 = nanun yushinsutailida = jag är Yushin-style”.

Videon har troligen inte sänts på nordkoreansk tv – ytterst få inom landet torde känna till fenomenet Gangnam Style, då bara en klick i den politiska toppen har fri datortillgång (därmed inte sagt att låten inte smugglats in från Kina och distribuerats olagligt på landets svarta marknader – så kan det mycket väl vara – men det skulle nordkoreanska myndigheter aldrig erkänna öppet).

Den riktar sig förmodligen åtminstone delvis till unga sydkoreaner med vänsterlutning. Faktum är att budskapet i videon inte är helt olikt vissa sydkoreanska karikatyrer med kritisk udd mot Park. Kritiken mot Park Geun-hyes tveksamma historiesyn är alls inte grundlös eller ovanlig – tvärtom har hon ofta beskyllts för att ha en grumlig syn på det förgångna – även om man kan tycka att just Nordkoreas propagandaapparat kanske inte är den bäst lämpade att kritisera andra för brist på demokratisk trovärdighet.