Annons

Martin Gelin i New York

SvD

SvD

Den här bloggen är inte aktiv. Alla inlägg finns dock kvar som ett arkiv.

Martin Gelin
Martin Gelin

Jag har vänner som har sett mer film än mig i år, och de försöker övertala mig om att filmåret 2008 inte var riktigt så hopplöst som jag fått för mig att det var. Kanske har de rätt. Men om det var något jag verkligen saknade så var det ett sådant där härligt, spetsigt, dialogdrivet relationsdrama, förslagsvis av Nicole Holofcener eller Noah Baumbach.

För att få min årliga dos av underhållande förolämpningar och tafatta sarkasmer var jag därmed tvungen att besöka Second Stage Theatre på 43:e gatan, där Gina Gionfriddos nya pjäs ”Becky Shaw” precis haft premiär.

Det är som viktoriansk litteratur placerad i 2000-talets Providence, Rhode Island. Becky Shaw är en väldigt, väldigt lös uppdatering av Becky Sharp, och tyvärr pjäsens minst trovärdiga karaktär – en neurotisk, passivaggressiv Brown-dropout som hamnar på världens sämsta blind date med Max, ett monster till man som beter sig som en snäppet mer cynisk James Spader och klär sig som en banker i Frankfurt. De funkar inte så bra ihop, men det blir bra teater, rolig dialog.

Rent estetiskt kan man konstatera att Gray’s anatomy-mysig indierock numera blivit kutym även på Broadway. En tjej med Feist-hår sitter och dricker latte, och de spelar Feist.

I mina begränsade referensramar för ung amerikansk teater kom jag att tänka på Adam Rapp, som också gör finurliga små dialogdrivna pjäser om bråkande 20/30-somethings, med indierocksoundtrack.

Det visar sig förstås att Rapp och Gionfriddo är kompisar, och har intervjuat varandra om ung amerikansk teater:

”I think there is definitely a class of theatergoer who wants to have coffee and dessert after the play and really doesn’t want a play to go on too long or present anything that’s gonna negatively impact dessert. But I personally-and I think you, too-bring the absolute opposite desire to the theater. I am being entertained really well by TV for free and by film for eleven bucks a pop. When I see a play, I want my world rocked, my perspective shifted. ”

Vet inte riktigt om ”Becky Shaw” förändrade mitt perspektiv på något, men det var två roliga timmar.

Charles Isherwood gillar också ”Becky Shaw” här.

Martin Gelin


Nonfiction: Jane Mayers The Dark Side

Roman: Joseph O’Neills Netherland

Netherland-hyllning: James Wood

Netherland-sågning: Zadie Smith

Ta-död-på-mediernas-myter-om-valet-bok: Andrew Gellmans Red State, Blue State, Rich State, Poor State

Viktiga Obama-artikel: George Packers The New Liberalism

Filosof-om-Obama-artikel: Simon Crichtley om Obamas ensamhet

Valblogg: The Plank

Arga blogg: Scott Horton

Trams: The Onion, bättre än någonsin.

Bild: Fabrizio Constantini fotograferar tre vita SUV:er på en scen i Greater Grace Temple, Detroit, under en bön för bilindustrin:

Meme: Hitler

Låt: Ne-Yos ”Miss independent”, här framförd på piano i Moskva.

Martin Gelin


Det här är en mysig blogg med teckningar på folk i New York. Kanske blir en bok

Martin Gelin

Jag är en trogen läsare av boksidorna i tidningen The Week, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på den här meningen, om den norske författaren Per Petterson:

”But Petterson is hardly laconic in person. He claims that he could barely stop talking for two years after his parents and his brother died in a ferry accident early in his career.”

Alltså, om man förlorar sina föräldrar och sin bror i en färjeolycka, är inte det något som händer i ens liv, och inte i ens karriär?
Eller är författare och journalister på 2000-talet slutligen
reducerade enbart till en rad händelser som potentiellt kan generera stoff till en bra text?

Kanske bör jag börja presentera mig så här: ”Tidigt i min karriär föddes jag i Uppsala.”

Martin Gelin


Man kan inte klaga på tajmingen för ”Milk”, Gus van Sants film om Harvey Milk, den första öppet homosexuella amerikan som röstades till en betydelsefull politisk position.
Det känns som att homorättsaktivismen kommer att explodera nu, när Obama har vunnit och det finns en sådan enorm överskottsenergi bland progressiva amerikaner. Hela Proposition 8-protestvågen präglas av en obamansk passion.

”Milk” var förstås framför allt en vacker film, men jag tyckte att det kändes lite reducerande att precis varje scen skulle kretsa kring Harveys politiska framsteg. Det fick den att kännas mer som en välresearchad dokumentär än som en långfilm, den verkliga personen Harvey Milk försvann någonstans mellan alla demonstrationer och arkivklipp.

Men man går därifrån upptrummad och entusiastisk och lite tårögd, och det är väl mer än 98% av de Hollywood-filmer jag sett i år har åstadkommit.
Sen är förstås allt som bidrar till att kanonisera Sylvester bra för mänskligheten på något sätt.

James Kirchik på New Republic surar lite på Hugo Chavez-apologeten Sean Penn.

*****
Såg även trailern för Mickey Rourkes rynkiga comeback, ”The Wrestler”, av Darren Aronofksy som gjorde ”Requiem for a dream”. Den verkar fin.
Känns som årets två sådana där gråtiga Oscar-män, Penn och Rourke.

Martin Gelin

Visst har det hänt något med Stephen Colbert? Han börjar bli så mysig och harmonisk.
Det känns som att han allt mer börjat glida ifrån sitt ursprungliga schtick – att imitera Bill O’Reilly, Sean Hannity, Lou Dobbs och hela det självgoda format de representerar – för att i stället allt mer börjar ge sig på en mer subtil parodi på något slags konservativ livstils-TV.
Under året har vi exempelvis kunnat njuta av hans entusiastiska omfamnande av adult contemporary-rock – kanske bäst exemplifierat av James Taylor-besöket, där Colbert diggade genom att guppa en kulspetspenna upp och ner i mungipan – men nu har han tagit det till en ny nivå med sin ”Julspecial”, som förstås började en vecka innan Thanksgiving:

Vem är det egentligen han imiterar här?
Jag kan inte låta bli att tänka på PBS-favoriten Fred Rogers, och hans ultramysiga (eller vagt creepy?) program ”Mister Roger’s Neighborhood”:

Martin Gelin

Jag vet att ni i Europa är stolta över er europeiska kultur – rösti, pölsa, Brahms, et al.
Men här i USA har vi Snoop Dogg och Martha Stewart:

Fotnot: som välutbildade personer vet så var det ju dock inte Snoop Dogg, utan E-40, som populariserade suffixet ”-izzle”.

Martin Gelin

Det pågår just nu en livsviktig debatt om kulturkonservatism i Sverige.
Lite otippat gör den amerikanska målaren och regissören Thomas Kinkade – ”a postmodern Norman Rockwell for the evangelist set” – ett inlägg i debatten, genom att sprida ett dogmatiskt manifest med riktlinjerna för sin kommande film ” Thomas Kinkade’s Christmas Cottage”.
Några höjdpunkter:

1) Dodge corners or create darkening towards edge of image for ”cozy” look. This may only apply to still imagery, but is useful where applicable.

6) Hidden details whenever possible, References to my children (from youngest to oldest as follows): Evie, Winsor, Chandler and Merritt. References to my anniversary date, the number 52, the number 82, and the number 5282 (for fun, notice how many times this appears in my major published works). Hidden N’s throughout — preferably thirty N’s, commemorating one N for each year since the events happened….

12) Surprise details. Suggest a few ”inside references” that are unique to this production. Small details that I can mention in interviews that stimulate second or third viewings — for example, a ”teddy bear mascot” for the movie that appears occasionally in shots. This is a fun process to pursue, and most movies I’m aware of normally have hidden ”inside references”. In the realm of fine art we refer to this as ”second reading, third reading, etc.” A still image attracts the viewer with an overall impact, then reveals smaller details upon further study. …

16) Most important concept of all — THE CONCEPT OF LOVE. Perhaps we could make large posters that simply say ”Love this movie” and post them about. I pour a lot of love into each painting, and sense that our crew has a genuine affection for this project. This starts with Michael Campus as a Director who feels great love towards this project, and should filter down through the ranks. Remember: ”Every scene is the best scene.”

(New York-bloggens kursiveringar)