Mängder av läsarröster om Arktitekturskolan

Svaret på veckans Stockholmsgåta var ju alltså Arkitekturskolan på Östermalm. Ni som inte har sett bildsvepet med bilder från platsen förr och nu får gärna titta här. Där får ni en tydlig bild av Östermalmsfängelset – även kallat kvinnofängelset – som låg här tidigare.

I bildsvepet fanns några röster från er läsare. Här publicerar jag nu ett gäng till. Tack för att ni alltid fördjupar perspektiven på de platser jag tar upp här i bloggen!

Marianne Lundberg: ”Jag tillhörde första årskursen på arkitektutbildningen som fick flytta in i nya huset från Riddargatan 5 där jag gick mina första två år. Jag gick mitt 3:e och 4:e år på arkitektutbildningen i nya huset dvs 1970–71 och tog ut min examen 1972. Jag jobbade också kvar som doktorand där ett år. Som du förstår känner jag huset utan och innan. Intill ligger ju Danderydsgatan som är en pärla liksom Engelbrektskyrkan”.

Mimi Thyberger: ”Som barn bodde jag på Rådmansgatan 7 mitt emot det gamla fängelset. Under rivningstiden var min pappa och jag ofta där och tittade. Det var ju en mycket spännande miljö och lite skräckinjagande. Pappa fick lov att ta tegelstenar med motiv av dels kedjor och dels fjärilar. Kedjorna skulle påminna om fångarnas situation och fjärilarna om friheten. Tegelstenarna sitter nu inmurade i vår öppna spis på landet. Det är ett fint minne från det gamla huset. Har också ett foto av fängelset från 1911”.

Sophie: ”Jag bor precis mittemot. Det är inte den byggnaden som man vill visa upp i Stockholm, det är snarare något skämmigt här på Östermalm”.

Christina Kling Hassler: ”Kul att se bilder av det gamla huset! När jag gick 1-3:an i Engelbrektsskolan 1964-67, gick jag på Fritis, eller eftermiddagshem som det hette då, i byggnaden, i hörnet Östermalmsgatan/Uggleviksgatan. Utomhuslekplatsen hade väldigt höga murar! På helgerna kröp vi in i en glugg från gatan där vi kom in mitt i fängelset och där lekte vi bl a i en gammal bil”.

Jakob Hultman: ”Jag växte upp i området och gick i Engelbrektskolan vilket betyder att jag åkt en del skateboard och kastat en del snöboll i krokarna. När jag såg bilden kände jag igen den direkt och sen tog det ett litet tag att koppla vilken byggnad det var”.

Olle Falk: ”Jag tror att det är Arkitekturskolan. Jag hämtar grovsopor där varje vecka”.

Karin Saler: ”Jag har hört ett rykte om att det finns en exakt likadan arkitektskola i något land i Afrika. Har letat lite efter info om det men inte lyckats hitta något. Om det är sant så är det väldigt intressant”.

Christina: ”Gatan är Östermalmsgatan och ”huset” till vänster är Arkitekturhögskolan. Jag känner också igen huset till höger på den första ledtrådsbilden (närmast här ovan). Huset är ritat av min mans morfar Knut Nordenskjöld på 1920-talet. Hans ”grej” var figuren på taket”.

Fredrik: ”Well, jag fick för tio-femton år sedan berättat för mig att byggnaden inte alls skulle se så kal ut som den gör utan att klängväxterna man ser på en av dina ledtrådsbilder skulle växa över hela fasaden. På grund av gift i betongen eller av andra orsaker blev det dock aldrig så. Jag har ingen aning om sanningshalten i detta, men jag tror att det hade varit en vackrare plats”.

Johanna Elfström: ”Jag är uppvuxen i kvarteret mittemot och har även pluggat där, så det var lätt att känna igen sig. Har bara sett någon gammal bild på fängelset som var där tidigare men visste inte så mycket mer. Spännande att läsa!”.

Hanna Bernhardtz: ” Ett av mina minnen från platsen vid Arkitekthögskolan är detta: En varm sommarnatt var jag och ett gäng vänner på väg hem från klubben. Då min vän Felix tyckte att vattnet i den grunda poolen vid Stadsbiblioteket såg väldigt inbjudande ut. Vilket resulterade i att han och jag tar en ”genväg” till McDonalds, där vi skulle stanna en snabbis för lite nattmat, och vadar genom poolen med skorna på. Tidigt nästa morgon promenerar jag därför barfota med mina genomsura skor i handen mot östra station. När jag sedan passerar den stora, tråkiga betongbyggnaden, känd som Arkitekthögskolan, tänker jag att livet är allt annat än tråkigt när man är ung och dum och väldigt, väldigt lycklig”.

Lars: ”Jag kommer ju ihåg det gamla kvinnofängelset som ju låg där tidigare. Jag bodde nämligen vid Jarlaplan (född 1942) och lekte i dom trakterna och jag minns bl.a. att man stod på muren mittemot nedanför Engelbrektskyrkan och kastade snöbollar på dom som gick nere på Uggleviksgatan och man såg ju då fängelset, som ju verkade spännande. I dag hade man nog inte rivit det hela utan bara murarna som omgav de vackra tegelhusen innanför”.

Sandra Bäckström: ”Som KTH student minns jag att det var en brand i huset för några år sedan. Då tyckte man lite synd om alla arkitektstudenter, men som tur är ska de få en ny och fin byggnad inne på KTH campus mittemot Nymble”.

Filip (uppvuxen i Solna, boende i Göteborg): ”Jag har inget gemensamt med skolan eller platsen mer än att jag har varit där på studiebesök någon gång. Jag har ett litet intresse för äldre byggnader som ”sticker ut”, tror det var därför jag prickade rätt. Tack för en grym blogg!”.

Arvid: ” Det hade varit illa om jag hade haft fel på denna bildfråga. Jag har fått en ganska nära relation till byggnaden eftersom jag nu läser mitt femte och sista år där och kommer lämna den samtidigt som skolan ömsar skin och flyttar upp till campus. Det är lätt hänt att man beskyddar byggnaden och försvarar den mot den elaka omgivningen som pekar ut en ful ankunge (mer lik fängelse idag enligt de flesta). En historia jag har att komma med var när jag en morgon 2011 träffade skolans it-ansvarige som stod vid övergångsstället mitt emot huvudentrén utan att gå över. När jag frågade vad som hänt sade han att jag skulle gå runt hörnet mot Engelbrektskyrkan och ta en titt själv. Jag såg först en brandbil och kände lite röklukt men det var först när en eldslåga slog ut ett par fönster framför mig som jag förstod att skolan brann på riktigt. Klasskompisar och reportrar började dyka upp. Alla spekulerade oroligt. Bara ögonblicket efter en av brandmännen intill informerat oss lite kort och berättat att de måste förhindra elden från att sprida sig från den lägre till den högre delen, kommer vår lärare joggandes och flåsar: ”Det är okej, vi tar handledningen på huvudbiblioteket istället, jag har fixat ett rum där”. Kompletterar med lite minifakta: Många av måtten på detaljer i skolan är enkla och anpassade för att lätt addera så studenter kan använda dem som referens när man ritar ett projekt (ex 100×100 mm kakelplattor gör det lätt att se hur bred, djup och hög en toalett är).

Carl: ”Jag minns när jag var liten, på 60-talet, så brukade min morfar ta mig med och åka pulka i Humlegården. Då gick vi förbi det kvinnofängelse som låg där tidigare. Det var mycket vackert, men tomt och spöklikt, och jag var rädd att gå förbi där. När arkitekturskolan brann härom året så bodde jag granne med skolan. Alla vi som bodde runt omkring avskydde den fula byggnaden och höll tummarna för att den skulle brinna ner till grunden. Tyvärr gick den ju att rädda och står fortfarande kvar som ett monument över självupptagna arkitekters märkliga behov att, mot folkets vilja, få lämna sina avtryck i staden”.

Filippa: ”Min mormor bodde i området och hon har sagt att när arkitekturskolan byggdes tyckte de flesta i området att det var fruktansvärt, passade inte in och var helt enkelt en otrolig ful byggnad som förstörde kvarteret och området. Tyvärr kan jag inte mer än hålla med. Jag förstår inte varför man i ett sådant vackert område med lärkstaden i närheten kunde få tillåtelse att bygga detta!”.

Björn: ”Jag minns när det gamla kvinnofängelset revs för att ge plats åt nuvarande byggnad. Då var det många som tyckte att den nya byggnaden var ännu mer likt ett fängelse och att det var hiskligt fult. Numera cyklar jag förbi huset 2 ggr per dag, på väg till resp. från jobbet. När det brann för ett par år sedan minns jag att jag närde ett visst hopp om att det inte skulle gå att rädda byggnaden. Egentligen kan jag numera fördra arkitekturen som sådan, men jag tycker att den bryter av alldeles för drastiskt mot omgivningen. Man skulle kunna säga att placeringen är okänslig”.

Per: ”För en gångs skull hann jag med att svara innan tävlingen var avgjord! Jag har ingen egen historia att förtälja om Arkitekturskolan annat än minnen från massa fester där på 1990-talet. Jag läser dock med glädje ”Mitt Stockholm” eftersom man ofta får lära sig något nytt om stan”.

Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Måns: ”Det jag kommer ihåg från Kvinnofängelset är bara att det var en måttligt hög byggnad av rött tegel innanför en tegelmur. En tapet därifrån, ett motiv med klöverblommor, nytrycktes av Eco eller Duro på 1970-talet och framåt. Nybygget var ju så grymt misslyckat. Huvudentrén skulle inte passerat en normal bygglovprövning för soprumsingång. Byggnadsstyrelsen behövde ju inte bygglov. Dom antogs kunna projektera. Innanför huvudentrén skulle man fördela sig åt vänster eller höger i korridorer. Vid brandsyn dömdes detta ut. Det blev tvunget att installera en nödtrappa mitt fram. Den blev i praktiken huvudtrappa. Och så vidare. Det som skulle vara brutalistiskt blev rätt mesigt. Förlagorna i England hade tagit i på ett helt annat sätt. Jag antar att Henriksson och han som höll i projektet ville väl. Men det hade behövts mer kraft och sannolikt också mer pengar”.

Max Brimberg: ”Det är ju ett hus som väcker ganska mycket känslor hos många, särskilt med tanke på husets syfte. Hatkärlek är väl det bästa man kan skriva för jag skulle inte vilja ändra på huset även om jag tycker att det inte är särskilt vackert”.

Morgan Rudberg: ”Jag har liksom många andra arkitekter studerat där. Mitten av nittiotalet och byggnaden ansågs då som du vet ( kanske även idag) som den fulaste i den delen av staden. Det talades om att platsen hade rymt ett kvinnofängelse och att många ansåg att den nya byggnaden tog sin inspiration och gestalt därifrån. De som ogillade den bedömde nog enbart utsidan, fasaden, och den tedde sig i många ögon som en utslagen tand i stadsdelens övriga garnityr”.

Marit: ”Där brann det för några år sedan och eftersom jag arbetar precis bredvid hade vi första parkett när brandkåren arbetade. Vi höll knappt på att ta oss in på kontoret när branden startade och besvärades av brandröken under dagen”.

Christine: ”Bodde i tio år på Birger Jarlsgatan 108 alldeles i närheten och tyckte jag kände igen väggen, går ofta där fortfarande men har väl ingen direkt historia att dra om huset men älskar parken bara en bit bort; Ellen keys park, en lunga på den för övrigt trafikerade platsen och Lars Bohman gallery!”.

Diana: ”Jag gick förbi där varje dag på vägen till skolan på 80-talet. Kom med Roslagsbanan till östra station och skulle till Adolf Fredrik. Ofta såg de där klängväxterna bara helt förtorkade och döda ut, men på bilden är de ju fina. Jag har bott i närheten också och var där och tittade på eftersläckningsarbete efter branden – det var nog många som önskade att huset inte skulle klara sig då. Kanske inte Stockholms mest älskade fasad :-)”.

Christina: ”Jag går den vägen till jobbet (Compricer) som också ligger på Östermalmsgatan. Beundrade löven på fasaden häromdagen. Min pappas morfar (Carl Otto Sahlberg) bodde och dog på Östermalmsgatan i närheten och jag känner historiens vingslag när jag går förbi hans port varje morgon. Han gick ut Tekniska Institutet 1878, året innan det döptes om till KTH. Det låg då på Drottninggatan nedanför Observatoriet. Innan det aktuella huset byggdes låg ett kvinnofängelse på platsen. Snygg arkitektur med tegel i samklang med Engelbrektskyrkan. Arkitekturhuset har valts till Stockholms fulaste byggnad”.

Lukas Berglund: ”Är ju fantastiskt roligt att lyckas gissa rätt ibland! 🙂 Har ingen speciell historia ang Arkitekthögskolan, men har under uppväxten passerat huset massor med gånger på väg till tunnelbanan för att ta mig ut till universitetet. Har hört att det stod ett fängelse där tidigare. Hörde även för länge sedan att det var tänkt att huset skulle vara helt täckt med murgröna, men att gift i betongen gjorde att den inte lyckades växa. Vet inte om detta är sant, men funderar varje gång jag passerar på hur huset skulle se ut helt täckt i grönska”.

Foto: Johan Lindberg

Stefan R Grazia: ” I den tidigare byggnaden låg ett fängelse, som sedermera inrymde Riksarkivet. Jag och Anders Hanquist, som då bodde på Lill-Jans plan, besökte detta i början av 60-talet. Det var en cellsam upplevelse när jag och Anders var med hans fader Olof under efterforskningar i arkivet! Den gamla inredningen var i stort sett kvar; endast hyllor för verken var inmonterade. Medans fadern studerade verken, gick vi runt i fd fängelset. En riktig ”Halloween-upplevelse”… Gamla missdådare, mördare och allsköns avskum… Nja, det är väl att ta i, ens i en ynglings fantasi – Länscellfängelset var nog mera avsett för mindre enklare förbrytare. De grövre hamnade säkert på Långholmsfängelset”.

Gustaf Olausson: ” När byggnaden brann 2011 så tog det nästan en hel dag för brandmännen att få kontroll över byggnaden och de behövde även spränga bort en del av taket för att kunna komma åt branden. Byggnaden skall återspegla en slags urarkitektur utan färg och moderna detaljer”.

Katrin Eidefeldt: ”Det var meningen att fasaden skulle ”kläs in” av vildvin som planterades runt om – det skulle se ut som en mur nedanför Engelbrektskyrkan. Plantorna dog, men metallstöden runt om finns kvar!”

Bror Irgens: ”Byggnaden är Arkitekthögskolan på Östermalmsgatan; jag bodde under 11 år i huset mittemot och som skymtar på bilden. Har ingen egen bild och då likväl som nu var byggnaden hatad och utsikten fick man vänja sig vid. Tittade man åt vänster kunde man se Danderydsplan och åt höger Engelbrektskyrkan och då blev det uthärdligt. Du har väl hört vad man i folkmun sade: tidigare låg här ett fängelse som såg ut som ett slott, nu finns en skola som ser ut som ett fängelse. Har en lustig historia; en släkting och därtil arkitekt från Norge var på besök och ville göra stan och framför allt se Arkitekthögskolan och undrade var den låg. Där sade jag och pekade ut genom fönstret, tablå!”.

Calle: ”Det låg ett kvinnofängelse på denna plats. Enligt historien så skedde ett mord ute i Nacka och en man som blev misstänkt för mordet, eller morden, sa sig vara kosack. För att han skulle kunna bevisa detta så släppte man in en häst på fängelsegården och lät honom bevisa sina ryttarkunskaper som ju kosacker besitter. Om han verkligen var kosack eller var skyldig för mord förtäljer inte historien”.

Kerstin: ”Jag har bott på Lill-Jans Plan i hela mitt långa liv, jag är 82 år, så det är ju åtskilliga gånger jag passerat den här byggnaden t ex på väg till Engelbrektskyrkan. Det var ju synd, tyckte vi alla i trakten, att de rev det gamla fängelset som låg där tidigare”.

Elisabeth: ”Byggnaden brann för något år sedan, men betong är brandsäkert och delar av undervisningen lär vara kvar. Flera gånger utnämnd till Stockholms fulaste byggnad (som jag tror du har haft en serie om).

Jag vill tack för det enorma engagemanget kring denna gåta. Cirka 500 läsarmejl har kommit in denna vecka. Om du har någon egen åsikt eller historia om Arkitekurskolan eller Östermalmsfängelset så mejla gärna till mittstockholm@svd.se.

• Lyssna också gärna på podcasten Mitt Stockholm – ta chansen att lära känna några av Stockholms mest spännande gator. I varje avsnitt fokuserar vi ju på en gata och låter en initierad person vandra med på gatan och ta ut fem pärlor. Första gången besökte vi Hamngatan (lyssna här), sedan Björngårdsgatan (lyssna här), Sturegatan (lyssna här) och Pipersgatan (lyssna här).

Den som promenerade med i femte programmet var skådespelerskan Helena af Sandeberg – som gick i gymnasiet på gatan på 1980-talet och var bosatt på Högbergsgatan på 90-talet.

Mer om hur du lyssnar på podcasten via denna länk.

• Ta också gärna en titt på någon av de drygt 30 filmer om Stockholm förr och nu som gjorts här på bloggen. Via denna länk hittar ni 20 av dessa samlade.