”Fascinerande att höra Rune berätta”

Det gör mig verkligen glad att så många läsare gillade Rune Norgrens berättelse om Stockholmsutställningen 1930 (se filmen via denna länk). Det var helt klart en av de mest intressanta personer som jag har intervjuat sedan den här bloggen startades i fjol.

Här är några av läsarrösterna:

Anders: ”Hela filmen var fascinerande. Jag som 60-talist har bara hört talas om utställningen och min pappa var för liten för att minnas. Fantastiskt reportage om modernismens födelse – och vilket gigantiskt evenemang det var. 4 miljoner besökare! En helt svunnen tid, men man får genom filmen och Runes underbara minnesbilder (och dina relevanta frågor) kontakt med den. Hoppas att du fortsätter med Stockholmsgåtorna och ditt grävande i bild- och filmarkiv!”.

Christer: ”Lite ögon- och örongodis för en stockholmare. Utmärkt… ”Historien lär oss lite om framtiden” Fler liknande berättelser/flimsnuttar om tidiga händelser kommer med all säkerhet att bli ett guldkantat tidsdokument….. Fortsätt!”.

Mats R: ”Som ”Sthlmälskare” så fascineras jag av de underbara färgbilderna på utställningsområdet. Har inte sett sådana förut. Efter ha sett filmen inser man att intervjun är det viktigaste eftersom Rune är en av numer få som kan återberätta egna upplevelser från utställningen”.

Marcus N: ”Att rostfritt stål var en nyhet vid denna tid har aldrig slagit mig förrän nu! Kom även att tänka på foton jag sett tidigare där man ser att de täckt över gamla trästugor med kulisser mot kanalen så det skulle se ut som moderna hus under utställningen”.

Ulla Wannbäck: ”Jag tänkte direkt att den utställningen hade jag velat se, men tyvärr var jag inte ens född då. Elegant, luftigt, förenklat och harmoniskt och samtidigt spännande! Den spektakulära reklammasten måste ha varit något alldeles nytt! Och affischerna – så snygga! Det var säkert både omvälvande, och inspirerande, att ta del av funkisens formspråk, så annorlunda mot hur man bodde – som Rune Norgren. Huset där jag växte upp var från 1930 men där hade funkisen idéer inte hunnit slå igenom. I intervjun: Rune Norgrens handstil i uppsatsen. helt otänkbar nu men ännu i slutet av 40-talet när jag började skolan jobbade man envetet med att få till en vacker, och läslig, handstil”.

Bertil Å: ”Det som jag tycker så trevligt är att man fick se glimtar från en förfluten tid, som man inte tidigare vetat något om, samt att den äldre mannen som intervjuades, trots sin ålder var helt glasklar i tanke och ord. Det är också tydligt att man tog rejält betalt av besökarna på utställningen”.

David M: ”Mycket intressanta bilder och vinklar från utställningen, några miljöer med funkisvillor revs ju efter utställningen men man känner igen dagens promenadstråk längs norra sidan av Djurgårdsbrunn. Jag tror att ett eller annat av husen faktiskt blev kvar!”.

Anders Burman: ”Alltid lika roligt att bli påmind om hur framåtblickande utställningen var. Den måste ha upplevts som mycket modern och samtidigt svårsmält för en del. Carl Malmsten var ju en av belackarna till stilen. Kul med så moderna byggnader och väldigt gamla bilar på bild samtidigt. Bor själv i ett Per-Albin funkisradhus i Ålsten från 1932 och uppskattar de enkla och stilrena husen. Tillsammans bildar de en vacker och social helhet, som representerar det svenska folkhemmet”.

Lars (urstockholmare): ”Det var mycket intressant att se alla bilder från utställningen som jag inte sett förut. Däremot finns det ju en film om invigningen med kung Gustav V som även den är rolig att se. Man slås nog mest hur ”uppklädda” folk var på den tiden. Min mamma (född 1915) berättade att hon gick på och fascinerades av utställningen. Och min mormor kunde berätta om Stockholmsutställningen 1897, där ju bl.a. nuv. rest. Ulla Winblad kvarstår från denna tid, fast det var väl ett konditori där då. Jätteroligt med Dina bilder och frågor!”.

Ulf Yngvesson: ”Jag tycker det är anslående hur moderna byggnaderna känns även idag, medan människorna ser mycket gammaldags ut. Det är ju också lite roligt att platsen för detta moderna genombrott också blev platsen för en så stark protest mot funkisen som Sjöhistoriska (även om jag tycker att det är en vacker byggnad)”.

Per E: ”Vilken härlig film. Hela filmen var fascinerande och jag har svårt att plocka ut något enskilt. Historien om funkisens inträd i det svenska samhället och dess betydelse för samhällsutvecklingen är ju central för framväxten av det moderna Sverige. Kul att se och höra ett vittne från den tiden. Priset på Pommac var ju intressant att höra om. Om man översätter till dagens priser skulle en flaska kosta 200-250 kr eller mer. Det säger ju en del om både prisutveckling och utställningspriset”.

Anders Alling: ”Mycket vackra och fascinerade bilder från utställningen men det som slog mig mest var hur stort äventyr det var att åka från Hedemora till Stockholm för den unga pojken och att ingen i hans klass hade gjort detsamma. Att få göra en så resa vid den tiden till en Funkis utställning kan nog inte jämföras med något liknande idag”.

Calle: ”Fint reportage, Johan! Det finns så mycket spännande som har hänt i stan som det knappt finns några spår av längre. Telefontornet på Klaraberget var helt nytt för mig. Stencool!”.

Jan Öhrström: ”Det där med niandet pågick fram till ca, 1973 för min del. Jag har därför gått igenom gymnasiet och lumpen utan att någonsin vara du med vare sig lärare eller befäl. Innan ca. 1963 så var det titlar också inblandat. Men som liten grabb så sa man bara tant eller farbror, inte t.ex. Intendenten o.s.v. som vuxna sa. Men niandet var Ibland ganska skönt, för man kunde hålla en viss distans till folk. När man idag ibland möts av niandet i bl.a. affärer så hoppar man till. Speciellt på söder, där man inte brukar vara så formell, inte ens på femtitalet. Skönt att det är (nästan) borta i alla fall, tack vare Bror Rexed. 75 öre för en Pommac 1930 var dyrt det. Det motsvarar ca. 21 kr idag. Eller 15 stycken av dåtidens femöres kola. En förmögenhet för en liten grabb”.

Per Ö: ”Själv är jag inte riktigt gammal nog att ha någon egen relation till Stockholmsutställningen, även om jag läst en del om den och om funktionalismens genombrott. Men Runes berättelse får mig att minnas när jag själv som 13-åring besökte utställningen H55 i Hälsingborg (jo, det stavades så på den tiden…) och hur storögt jag då tog till mig allt. Jag hade då åkt tåg från Kiruna till Helsingborg och fått möjlighet att gå ut på Parapeten och se de spännande byggnaderna och utställningsföremålen. En sak jag känner igen från Runes berättelse är hur totalt orimligt det var att faktiskt äta på områdets restaurang; det fick bli en glass och en läsk från en kiosk. Där hade inget ändrats; utställningar var för de välsituerade i samhället. Tack för den trevliga gåtserien (som jag sällan lyckats lösa förut, inflyttad som jag är)!”.

Gunn Å: ”Tack för rolig film. Känns lustigt aktuell, 70-talisterna och de tidiga 80-talisterna gillar ju stilen!! Är själv uppvuxen i 50-talets iredningsstil,dåtidens miljonprogram i Sthlms förorter”.

Vill någon av er läsare ställa frågor till Rune Norgren om känslan i Stockholm på 1930-talet så mejla gärna till mittstockholm@svd.se.

Här förresten en bild på Sjöhistoriska museet – som var lösningen på senaste gåtan – under byggandet 1934:

Foto: Sjöhistoriska museet

Ta också gärna via denna länk en titt på hur Lucia firades i Stockholm 1964.