Den här bloggen är inte aktiv. Alla inlägg finns dock kvar som ett arkiv.

Så där ja! Då ar man hemma igen. Sova i egna sängen. Sova!

Ja, ESC är kul på många vis men det blir intensivt inte tu tal om den saken.

Och efterspelet är i full gång. Vad ska Sverige göra?

Tja, till att börja med handlar det i grunden om en rätt harmlös tävling i underhållning. Det kan vara bra att tänka på. Landet Sverige går inte under av att Charlotte Perrelli kom på en snöplig 18:e plats. Ingen har dött.

Nog är det kul att saker man själv gillar också gillas av andra, samtidigt är hela livet så att de smakmässiga differenserna finns där. En gillar päron, en annan äpplen. En tredje tycker om båda.

ESC är tänkt att vara förenade. En massa länder gör saker tillsammans liksom. Fast så känns det inte riktigt när undergångsteorier framförs angående årets resultat. Varje land skickar förhoppningsvis den artist och låt de anser vara mest underhållande. Sedan röstas det. Om nu varken öst eller väst uppskattar låten Hero så är det inte mycket att göra. Det är knappast så att något land har lyckats gadda ihop alla sina TV-tittare mot ett speciellt bidrag.

Klart att Perrelli hade blivit glad om hon vunnit. Hennes karriär skulle säkert ha gagnats en del av det. Men nu kan hon koncentrera sig på Rhapsody in rock, egna konserter, företagsspelningar och event – sådant hon brukar göra.

Christer Björkman, Head of delegation för svenska bidraget tillika boss för Melodifestivalen, kommer antagligen att fundera lite över hur mello 2009 ska se ut. Vad ska underhållningen innehålla? Vad ska den spegla? Kanske kommer han upp med någon ny briljant idé eller så är tanken man redan har bra nog.

Svårare är det inte.

Så det är bara att gå vidare. Nästa Eurovision kommer säkert att bli rolig den också. Oavsett var den svenska artisten hamnar placeringsmässigt.

Och med det tackar denna blogg för sig. För den här gången.

Tack för uppmärksamheten.

Ja, bilderna är inte så skarpa. Men det var helt omöjligt att komma nära Dima Bilan under hans presskonferens. Trycket framför podiet var enormt. Min mobiltelefon har inte riktigt kapaciteten att fånga saker på så långt avstånd. Men man ser ju vem det är, eller hur?

Där har ni min arbetsdag.

09.00 måste jag cheka ut från hotellet.

21.30 är jaq i Sthlm.

= värdelös tidsödande mellanlandning i Frankfurt.

Så vad gör man på Frankfurts flygplats i fyra timmar?

Har ni tips, råd på en vänlig massös?

Maila!

Efter noggranna efterforskningar visar det sig att Euro är mitt tionde år i de här sammanhangen.

Första resan var mello med Jill Johnson i Mamö när hon vann.

Hon kom tia i ESC.

Året efter van Perrrelli i Jerusalem. Jag var där.

Jag har missat något år sedan dess. Men få. Alltså inte mello, men på några ESC har Dan Backman tagit rodret.

Kan vara en kompletterande kunskap för folk på bloggen som undrar hur jag kan ha börjat med detta nu.

Ni var tydligen inte uppmärksamma.

Jag gjorde mitt jobb.

Väl.

Även i dessa sammanhang.

Som jag gör varje dag på SvDs nöjessidor.

Ryssland, Ukraina, Grekland, Armenien, Norge, Serbien, Turkiet, Azerbajdzjan, Israel, Bosnien – Hercegovina, Georgien, Lettland, Portugal, Island, Danmark, Spanien, Albanien – där har ni alla länder, i turordning, som Europa tyckte var bättre än Charlotte Perrelli och Hero.

Frankrike, Rumänien, Kroatien, Finland, Tyskland, Polen och Storbritannien placerade sig efter Sverige.

Endast Malta var vänliga nog att ge Hero 12 poäng.

Det är ett riktigt visset resultat.

Och det svenska teamet hade inte klarat sig till final ens utan den där juryn som fick plocka ut en finaldeltagare från var och en av semifinalerna. Både Makedoniens balkanpop och Bulgariens technoreggae fick högre poäng innan juryn klev in och ändrade saker och ting.

Fatta, Hero hade inte varit i final utan juryn!

Det insikten misstänker jag kommer att göra det hela dubbel smärtsamt.

Samtidigt, Charlotte vann i Sverige. Hon har varit en favorit hos Eurovisionfansen i Belgrad. Och, tro det eller ej, så är det inte bara inställsamma svenska journalister som skrivit snälla saker om Perrelli. Det är en tröst. En tröst som antagligen betyder nada när man hamnar på 18:e plats i en tävling med 25 deltagare.

Efter Dima B kommer norska Maria Haukaas Storeng med ett återhållet och värdigt nummer. Hoppas sådant betalar sig. Norsk soul? Tja, varför inte!

Om Dima Bilan bara hade nöjt sig med att allt i hans uppträdande skulle vara för mycket. Nu är det för mycket av för mycket.

Det räcker inte med en violinist på, konståkaren Jevgenij Plusjenko, måste också in i matchen.

Innebär detta att Dima, Rysslands superstjärna, straffar ut sig på grund av överspel?

Sentimentalt?

Javisst!

Smäktande?

Självklart!

Melankoli?

Ingen tvekan!

Serbiska balladen Oro har det en ballad ska ha med andra ord.

Mycket dans är det nu. Le Robocop exempelvis. Ja, det på spanska humorfiguren, Rodolfo Chikilicuatres, uppmaning vi ska Baila le Chiki Chiki och göra Le Robocop.