Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Scan har i ett pressmeddelande slagit fast att grisar inte betar utan bökar. En skitsak kan tyckas innan man inser att den enbart bökande grisen i Scans värld därmed inte behöver ta del av EU:s regler om fritt bete utomhus. Jag bestämde mig för att reda ut saken med Sveriges ledande forskare. Svaret? Jo, det är precis som man fick lära sig i småskolan, grisar är allätare som både betar och bökar.

Frågan kom upp efter förra veckan debatt kring Scans beslut att bunta ihop KRAV-märkt kött med EU-ekologiskt som har lägre krav på bland annat utevistelse.

Magdalena Høøk Presto har nyligen doktorerat på en avhandling om ekologisk grisuppfödning där hon särskilt studerat grisarnas behov av föda. Fram till i vår, då hon får sällskap av en kollega i samma forskningsprojekt, är hon ensam i landet om att ha doktorerat på ekologisk grisuppfödnoing i ett bredare perspektiv. Hon om någon bör alltså veta om grisar betar eller bökar.

Svaret är, enligt Magdalena Presto, både och. ”I sin naturliga miljö både betar och bökar grisar. Finns det bete så utnyttjar grisen det för att täcka upp till 10 procent av sitt energibehov. Grisar är alltså inga renodlade gräsätare som idisslare och de klarar sig inte så bra på enbart bete.”

Grisar räknas därmed inte in i gruppen växtätare (herbivores) som måste ha rätt till bete enligt EU:s förordning, för grisarna räcker det med ”utevistelse” och grovfoder.. Enligt EU-förordningen ska däggdjur ha tillgång till bete eller en rastyta i friska luften, och för grisarna är det alltså det senare som gäller.

I Annex 8 till förordningen anges dessutom hur stor yta EU-grisarna är berättigade till i rastfållan. Under 50 kilos kroppsvikt är ytan 0,6 kvadratmeter, mellan 50 och 85 kilo är ytan 0,8 kvadratmeter och och de grisar som väger ännu mer har rätt till 1 hel egen kvadratmeter.

Appropå bökning så anger samma förordning att de EU-ekologiska grisarna, visserligen har rätt att böka, men inte nödvändigtvis i jord: ”for the purpose of rooting different substrates can be used.”

”Visst kan grisar böka runt i halm men det är inte alls samma sak som att söka föda i jorden på ett naturligt sätt”, påpekar Magdalena Presto.

Henrik Ennart

Undvik julskinkor som injicerats med mycket vatten, påpekade Mats-Eric Nilsson, redaktionschef på SvD och författare till boken Den hemlige kocken i dagens SvD. Richard Tellström som är lektor i måltidskulturhistoria vid Restauranghögskolan i Grythyttan mejlar och påpekar att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ för den som vill ha en tillsatsfri höjdpunkt på julbordet med ännu djupare historiska rötter: revbensspjäll.

Den (av nitrit kan man tillägga) rosaröda julskinkan är egentligen en produkt av nationalromantiken på slutet av 1800-talet. Jag är verkligen ingen expert på nationalromantiken men en snabb googling friskar upp minnet. Vi talar alltså om en tid då det diktades nationalsånger och annan patriotisk musik likaväl som nationella litterära epos. Inom konsten symboliserade Anders Zorns dalkullor en lantlig kritik mot storstäder och industrialism. Det var en tid då alla vikingahjälmar fick horn och vad kunde då passa bättre än att placera en storsvensk grisskinka mitt på julbordet?

Men, tillbaka till Tellström, innan skinkan gjorde entré var det färska tjocka revbensspjället den vanligaste julfestmåltiden. ”Själva poängen med julslakten, som enligt traditionen ska ske just nu vid Lucia-tid, var just att få färskt kött till julens- och nyårets fester. Det saltinlagda köttet och fläsket var vardagskost resten av året och inget som skapade feststämning på julbordet. Och i Norge är alltjämt ”ribbe”, alltså tjocka färska revebensspjäll, den riktiga julmaten” påpekar Tellström.

Hans tips är att titta närmare på den äldre julmaten för att få inspiration till en mindre E621-ig jul.

Henrik Ennart

Slaktkycklingar med benfel föredrar foder som innehåller smärtstillande medel, när de får chansen att välja, förklarade Helena Leander, mp, när SvD:s artikelserie om slaktkyckling debatterades i riksdagen. En av de studier som dragit en sådan slutsats gällde fåglar med benfel och den hittar du här.

Som framgick av artiklarna visar nya studier att cirka 10 procent av Ross 308 och 22 procent av Cobb 500 har allvarliga benfel som bedöms som en trea eller sämre på en femgradig skala. De två modellerna svarar för i stort sett hela den svenska produktionen och dominerar även importen.

Leander hade i en interpellation till jordbruksminister Eskil Erlandsson frågat om det rimliga i att Sverige tillåter import av föräldradjur som är så hårt framavlade att det medför lidande, när sådan avel är förbjuden inom Sveriges gränser enligt djurskyddslagen.

Eskil Erlandsson
poängterade vikten av en sund djurhållning och välkomnade den rapport som EU-kommissionen utlovat om hur genetiska förändringar påverkar djurens välfärd. I väntan på den (det kan ta ett par år) påpekade han att de svenska producenterna för en dialog med de utländska avelsföretagen och att konsumenterna har en möjlighet att visa sin makt i affären. ”Men då tittar man oftast mer på priset.”

Några åtgärder utlovades inte heller för att underlätta import av ägg eller dagsgamla kycklingar av långsamväxande kycklingraser. Det omöjliggörs idag av salmonellareglerna.

Det innebär att Sverige inte bara är ett av få länder som inte har utbredd salmonella. Vi är dessutom det enda landet där man inte kan köpa riktig kyckling.

Henrik Ennart

SvD:s artikelserie om slaktkyckling vållar debatt i riksdagen. Helena Leander, mp, har i en interpellation frågat om jordbruksminister Eskil Erlandsson, c, avser att underlätta import av traditionella kycklingraser och förhindra import av fåglar som avlats så hårt att det medför lidande för djuren. Sådan avel är förbjuden inom Sveriges gränser enligt djurskyddslagen, men den lagen gäller inte då aveln sker utomlands.

Som SvD berättade visar studier att 12 respektive 22 procent av de två snabbväxande kycklingraser som föds upp i Sverige (Ross 308 respektive Cobb 500) drabbas av allvarliga benfel när skelettet inte klarar att bära upp den volym som kroppen programmerats för att bygga upp.

Sverige är dessutom ett av få länder där konsumenterna inte kan köpa alternativ i form av frisk ekologisk kyckling av traditionella raser. När Bosarp som producerar ekokyckling undersökt möjligheterna av import av ägg och dagsgamla kycklingar har det visat sig omöjligt på grund av de svenska salmonellareglerna.

Debatt i riksdagen den 2 december.

Henrik Ennart

I söndagens reportage om kycklingindustrin fanns en uppgift om att 1,34 procent av de 74 553 936 kycklingar som förra året kom in till landets slakterier var så sjuka eller skadade att de kasserades. Tyvärr föll en faktaruta bort som redovisade vilka olika typer av skador som besiktningsveterinärerna angivit i sina rapporter. Här kommer den istället:

Exempel på orsaker:
Leverskador: 59 548
Bukvattusot: 163 588
Kräv och magdilatation: 33 464
Tumörer: 7 913
Benfel: 63 083
Självdöda: 135 979
Hudinflam/bölder: 240 370
Blödningar/färska frakturer/rodnader: 22880


Även om det
är en låg procent blir det hisnande siffror i absoluta tal. Man ska också komma ihåg att kassationerna inte görs av några moralisk/etiska skäl utan för att säkra ätkvaliteten. Kan delar av en skadad kyckling ätas upp så hamnar den inte i den här statistiken.

För slakteriet är det inget egenvärde att behöva rensa ut dåliga kycklingar och därför kräver man att uppfödarna gör den gallringen innan avresan. Statistiken visar alltså den restpost som blir kvar efter uppfödarens slutgallring, plus nya skador som tillkommit på väg till slakt.

Några korta kommentarer kring posterna:

Blödningar/frakturer/rodnader:
Det här handlar om ben- och vingbrott som uppstått då djuren lastats hos uppfödaren och då de senare töms ut ur transportburarna strax före slakt. Det är anmärkningsvärt att ett stort slakteri som kronfågels i Kristianstad rapporterad osannolikt låga noll (0!) fall under det år SvD studerade medan Kronfågels slakteri i Valla som tidigare fått kritik och därför i flera år arbetat aktivt med frågan, rapporterar 6499.

Hudinflammation/bölder: Tidigare var det främsta skälet att kycklingarna gick runt i strö som blivit vått och frätande av deras egen avföring. Så är det fortfarande utomlands men i Sverige har många uppfödare installerat golvvärme och mekaniska fläktar för att minska fotfelen, vilket gjort att ströet och luften torkat upp. Följden har blivit nya hudinflammationer på grund av uttorkning.

Bukvattusot: Har ökat rejält de senaste decennierna och hänger ihop med fågelns snabba tllväxt. När hjärtat inte riktigt orkar pumpa runt blodet uppstår olika typer av cirkulationsrubbningar som ödem.

Benfel: Det största skälet till att kassera fåglar med benfel är att de är mindre än de andra eftersom de har haft svårare att brotta sig fram till foderautomaten och därmed fått äta mindre. Fåglar som avviker i storlek är inte önskvärda i slakteriet med dess standardiserade maskiner. Om till exempel bedövningen sker genom att huvudet doppas i ett elbad kan små fåglar hålla sig över ytan och får då halsen skuren i medvetet tillstånd. Upprepade studier visar klart att cirka var tionde fågel (Ross 308) eller var femte (Cobb 500) har allvarliga benfel som gör ont. Siffran ovan anger alltså att bara en liten bråkdel av dessa kasseras på slakteriet, andra gallras hos uppfödaren medan det stora flertalet konsumeras.

Självdöda:
Syftar i huvudsak på de fåglar som dör under transport till slakteriet.

Kräv- och magdilation: Tarmpåverkan som kan orsakas av parasiter och jordbakterier. Bokförs även under tarminflammation. Konventionella fåglar får ett slags antibiotika (som lämpligt nog inte är antibiotikaklassat eftersom kyckling inte ska få antibiotika) som kallas koccidiostatika. Det är verksamt mot ett slags tarmparasiter som finns naturligt men som frodas i trängseln vid intensiv uppfödning. Kravkyckling får inte äta koccidiostatika. En ökad exponering för jordbakterier och parasiter förklarar varför något fler magproblem rapporteras från de slakterier som tar emot eko-kyckling.

Bland övriga poster (alla redovisas inte här) märks inte minst skador i hjärta och luftvägar.

Henrik Ennart

Nyheterna kring plastkemikalien bisfenol A duggar tätt. Idag presenterade en rådgivande vetenskaplig kommitté till det amerikanska livsmedelsverket Food and drug administration, FDA, en svidande kritik mot den egna myndighetens riskbedömning av kemikalien som bland annat finns i nappflaskor av polykarbonat.

Yttrandet går stick i stäv med EU:s livsmedelsmyndighet Efsa som i veckan gjorde klart att man inte såg några skäl att ändra synen på bisfenol A efter den senaste tidens oroande forskningsrön. Den uppfattningen har hittills delats av FDA, men nu dömer myndighetens egna vetenskapliga experter ut FDA:s hantering av frågan och klassar säkerhetsmarginalen som ”inadekvat”.

Experterna har på FDA:s egen begäran gått igenom forskningen på området. Nu pekar de på en lång rad brister:

• Vid riskvärderingen har FDA inte tagit hänsyn till och undersökt möjligheten att bisfenol A kan ackumuleras i kroppen. Man har inte heller tagit hänsyn till att risken kan variera mellan olika barn.

• Bedömningen av hur stor exponering som barn utsätts för har stora begränsningar och baseras på provtagningar av ett för litet urval av flaskor med bröstmjölksersättning. Dessutom har man räknat med medelvärdet och inte tagit hänsyn till spridningen och att halterna kan variera.

• FDA förklarar inte heller kriterierna för hur data valts ut till riskbedömningen. Expertgruppen motsätter sig särskilt att en lång rad studier som visat på risker inte tagits med i bedömningen med påstådd hänvisning till att de inte uppfyller ett särskilt protokoll (GLP) för hur studier ska genomföras. Expertgruppen föreslår istället att alla studier som uppfyller det statliga forskningsorganet CERHR:s kriterier vägs in i riskvärderingen. Det innebär visserligen att man accepterar studier med olika typer av brister men detta balanseras, enligt expertgruppen, av det mycket stora antal studier det handlar om vars resultat tyder på att låga doser av bisfenol A kan ge hormonella utvecklingsskador.

• FDA för dessutom inget adekvat resonemang kring osäkerheten i sin bedömning, menar experterna.

Sammanfattningsvis menar den rådgivande expertgruppen att FDA:s säkerhetsmarginal för bisfenol A är ”inadekvat” och att den nivå som anses säker behöver ”sänkas väsentligt”.

Henrik Ennart

Det lär dröja innan EU begränsar användningen av den omstridda plastkemikalien bisfenol A i nappflaskor. I ett yttrande avvisar EU:s experter den studie som nyligen orsakade internationell debatt kring kemikalien.

Studien publicerades i tidskriften Jama och visade att personer med höga halter av bisfenol A i urinen också var hårdast drabbade av hjärtsjukdomar och diabetes. Forskarna hade använt den databas som har mest uppgifter om både människors bisfenol- och hälsosatsus, den amerikanska NHANES-studien.

Efsas experter skriver nu att ”det saknas information om exponeringen under den tid som behövs för att utveckla sjukdomar som diabetes och kardiovaskulära åkommor”.
Det stämmer, Jama-studien kan inte bevisa att det finns ett orsakssammanhang och teoretiskt kan samvariationen vara en slump. Problemet är att det skulle krävas en enorm studie som följer en stor grupp människor under många år för att presentera den information som Efsa efterlyser. Sedan skulle expertgruppen med samma oklanderliga forskningsnit kunna efterlysa att resultaten upprepas av en annan forskargrupp.

Nyligen besökte jag ett seminarium arrangerat av Sveriges toxikologiska förening där det framgick att experterna anser att dagens bevis inte räcker för att slå fast att bisfenol A är farligt vid nuvarande exponering. Men det framgick också att experterna ser många oroande tecken och att det saknas bevis för att dagens dos är säker. Kunskapen om bisfenol A – en av världens vanligaste plastkemikalier – är helt enkelt liten.

Frågan är alltså vem som ska stå med risken under de år det tar innan riskerna utretts? Sedan Efsas experter sagt sitt blir svaret: konsumenten. Men bisfenol A skulle kunna göras till ett av de första ämnen som granskas utifrån EU:s nya och strängare kemikalielagstiftning. Det skulle kunna ge ett annat resultat än det som EU just levererat utifrån de gamla reglerna.

Frågan är vad politikerna tycker?

Henrik Ennart

Jag tillbringade dagen på hjärt- och lungfondens hearing på temat: Är det dags att uppdatera kostråden? Intressant att se hur otroligt starkt åsikterna går isär och på slutet verkade alla landets ledande forskare på området mest vara överens om att de var oeniga om det mesta, inklusive behovet av att äta mindre mättat fett. Och så var de överens, men inte riktigt, om att medierna orsakade förvirringen.

Mest intressant tyckte jag nog att Mai-Lis Hellenius anförande var. Varför då, kanske någon undrar? Det fanns ju många färgstarka talare. Jo, Mai-Lis som är professor vid Karolinska universitetssjukhuset tillhör skaran etablerade forskare som inte profilerat sig som Atkins-vän eller kritiker av dagens näringsrekommendationer.

Nu sa Mai-Lis att målet att minska intaget av mättat fett kanske spelat ut sin roll eftersom konsumtionen redan minskat jämfört med för några decennier sedan. Fokus borde istället ligga på fettkvalitet, alltså att människor får i sig tillräcklig mängd av enkelomättat och fleromättat fett. Just den åsikten var väl så nära konsensus man nådde i fettdebatten denna dag. Aha, tänkte jag. Just så kan naturligtvis en framtida justering av näringsrekommendationer och kostråd motiveras.

Jo, sen sa Mai-Lis Hellenius en annan sak också som jag tyckte var bra, nämligen att vi måste prata mer om mat än om näringsämnen i framtiden. Det var hon (och stenålderskostaren Staffan Lindeberg) ganska ensamma om, för trots att knappast någon tänkbar boll undgick att hamna i luften denna dag så var det faktiskt en som lyste med sin frånvaro:

Ingen nämnde den processade maten (även om Staffan Lindeberg antydde den). Om vanliga konsumenter ska få ut något av rekommendationen så måste de vara begripliga och inte bara handla om att öka eller minska någon kemisk förening med si eller så många procent. Hur sjutton ska det förresten gå till när man stresshandlar på Ica eller Coop?

Är det något vi vet så är det att ju mer processad maten är, desto mindre näring finns det kvar. Det fleromättade fettet, som alla efterlyste, oxiderar. Flera viktiga vitaminer och dussintals bioaktiva ämnen med känd eller hittills okänd funktion försvinner. Enzymer upphör att existera.

Om epidemiologiska studier säger oss så lite som många experter tycks vara överens så kanske vi skulle drista oss att lita lite mer på Darwin istället. På något sätt klarade sig ju människan hit. Det fanns eskimåer som nästan bara åt fiskfett som mådde jättebra, det fanns skottar som nästan bara åt havre som mådde lika bra, afrikaner som levde gott på fet mjölk och det finns fortfarande folk på ögruppen Trobrianderna som mår bra på att äta mycket frukt. Lärdomen? Den minsta gemensamma nämnaren är inte näringsämnet utan att maten är färsk.

Därför skulle jag vilja se det här kostrådet: Ät färsk mat och sådan som är tillverkad på ett traditionellt sätt. Det spelar ingen roll om det är kött eller potatis bara det kommer från färska, traditionellt tillagade eller åtminstone lågprocessade råvaror. Ta gärna ordentligt med ärter och andra grönsaker till. Variera så mycket du kan. Industrimat kan du äta om du tycker att det är gott, men räkna inte med att det är nyttigt. Färsk och traditionell mat har fungerat evolutionärt några hundra tusen år längre än de nya produkter som just blandats ihop bland forskningsavdelningarnas provrör. Visst kan dom vara hälsosamma, men hur stor är chansen att forskarna upptäcker något överaskande redan nästa år, så varför ta risken?

Undvik processad industrimat så maximerar du chansen att må bra!

Henrik Ennart

Det är både logiskt och väntat att det animaliska A-vitaminet retinol plockas bort ur barnens AD-droppar. Då är det svårare att förstå poängen med att bara rekommendera dropparna för alla barn upp till två års ålder istället för, som tidigare, upp till fem. Är det något som olika kostundersökningar visat så är det att många barn får i sig för lite D-vitaimin.

AD-dropparna ska, som SvD tidigare berättat, snart bara bli D-droppar. Frågan har åter aktualiserats genom att Läkemedelsverket godkänt den första produkten som ska marknadsföras till barn. Därmed återstår bara ett formellt beslut i Livsmedelsverkets styrelse.

Bakom förändringen ligger en oro över att det animaliska A-vitaminet retinol i för stora doser ska bidra till benskörhet. En stor svensk studie har visat att så troligen är fallet och att avståndet mellan den dos vi behöver och den dos som kan vara skadlig är ganska liten. Nyttan av A-vitamintillskott anses dessutom vara obefintlig. Problemet med överkonsumtion uppstår i praktiken bara för den som äter kosttillskott i olika former och gäller knappast för den som enbart håller sig till en köttrik kost. Problemet är inte alls kopplat till betakaroten som är den vegetabiliska forme av A-vitamin.

Men tyvärr tar
Livsmedelsverket inte bara ett steg framåt utan även ett kliv tillbaka. När verket tog över ansvaret från Socialstyrelsen 2006 sänkte man den rekommenderade åldern för de barn som generellt bör få dropparna från fem till två år. Visserligen finns det kvar en formulering om att barn som får i sig för lite mellanmjölk (som är berikad med D-vitamin), för lite berikat margarin, som är ute lite i solen eller har mörk hy bör äta tillskott av D-vitamin.

Livsmedelsverkets egna stora kostundersökningar avslöjar däremot att det inte är en liten begränsad grupp som behöver tillskott. D-vitaminstatusen rasar när barnen börjar skolan. Då får nio av tio för lite att jämföra med det bara något mindre alarmerande fyra av tio bland femåringar. Den tänkbara orsak som verkets egna experter levererat är att detta är en effekt av att en del femåringar fortfarande äter AD-droppar!

Varför då inte fortsätta att ge det generella rådet? Förklaringen tycks vara att många föräldrar ändå struntar i AD-droppar när barnen blir 3-4 år, men varför inte möta det med ökad information istället för att bara ge upp? Allt fokus tycks istället ensidigt riktas mot att barnen ska äta berikade mejeriprodukter, men det rådet överdriver dessvärre kraftigt bilden av hur mycket D-vitamin barnen
kan få i sig den vägen. Faktum är att det finns mångfalt mer i både mandelkubbar och punschrullar, för att inte tala om ägg, kyckling och fisk.

En annan nöt är att de allt fler föräldrar som föredrar socker- och kolhydratsnålt framför fettsnålt tvingas ge sina barn livsmedel som inte berikats med D-vitamin.

Riskerna med att överkonsumera A-vitamin förstärks sannolikt om intaget av D-vitamin är för lågt. Så: vad är hönan och vad är ägget? Beror benskörheten i äldre åldrar på för mycket eller för lite av det ena eller det andra vitaminet? Oroade skol- och barnläkare som jag pratat med menar att myndigheterna istället borde ta ett samlat grepp för bättre skeletthälsa där fokus mer riktas mot intaget av kalcium och D-vitamin via mat och sol, men även mot vikten av mer motion och att informera om riskerna med rökning.

Henrik Ennart

Kanada förbjuder som första land plastkemikalien bisfenol A (BPA) i nappflaskor och vissa andra matförpackningar. Samtidigt rapporteras nya rön om riskerna med BPA. Den här gången att kemikalien kan gynna utvecklingen av cancer som redan uppstått.

Det formella kanadensiska beslutet, som kom sex månader efter att regeringen, aviserat skärpta regler, innebär att Kanada omedelbart inför regler som förbjuder import, försäljning och reklam för nappflaskor i polykarbonatplast av sådan typ som innehåller kemikalien BPA.

”Det finns bevis för att exponering av låga doser BPA, särskilt i känsliga skeden i livet, kan leda till permanenta störningar av hormonella system, utveckling och reproduktiv förmåga”, skriver regeringen i ett uttalande.

Inför beslutet gjorde landets hälsomyndigheter en kartläggning som visade att barn upp till 18 månader framför allt exponerades för BPA via nappflaskor. Kemikalien lösgörs särskilt lätt om innehållet värms upp eller om flaskan blir repig. Enligt myndigheterna införs förbudet för säkerhets skull eftersom de halter barn kan få i sig ligger under de där man vet säkert att skador uppstår.

Olika konsumentgrupper kritiserade beslutet som de ansåg inte var tillräckligt långtgående. På senare tid har ett flertal forskningsrapporter antytt att bisfenol verkar på sätt som man tidigare inte känt till, och att risker kan finnas även för vuxna. En brittisk studie kopplade nyligen BPA till ökad risk för diabetes och hjärtsjukdom medan en Nordamerikansk studie visade på hjärnskador och skadad inlärningsförmåga hos människan närstående apor.

Myndigheterna har hittills lämnat motstridiga besked om riskerna. Livsmedelsmyndigheterna i EU och USA har sagt att dagens användning av BPA är säker. Flera internationella forskarkonferenser, liksom en rapport från amerikanska national toxicology program, har tvärtom rapporterat att det finns en betydande osäkerhet och att riskerna inte kan avskrivas.

Ytterligare ett orosmoln
bidrar forskare vid universitetet i Cincinatti med. I en ny studie visar de att BPA motverkar effekten av viktiga cancermediciner (kemoterapi) genom att skapa en grupp proteiner som skyddar cancercellerna. BPA orsakade alltså inte uppkomsten av cancer, men bidrog till att sjukdomen blev svårare att behandla.

Läs mer:

17/9 2008: Konsumentkrav i USA: Bort med BPA ur maten!
16/9 2008: Ny larmrapport om plast i mat
11/9 2008: Vanlig plast kan leda till sjukdom
25/4 2008: Hur säkra är nappflaskorna?
23/3 2007: Omstritt ämne i nappflaskor
23/2 2007: Omtvistat ämne tillåts i barnmatsburkar