Fick just ett glatt mejl från Peter Streijffert, hemmakocken som i det egna köket tävlar mot Findus i grenen matlagning. Resultatet av drygt ett års duellerande är att hemlagat vinner, konstaterar Peter, nöjt.

Hans enmanstävling, som inleddes i november 2008, går ut på dag efter dag jämföra en Findus färdigrätt med en hemlagad vardagslunch av samma typ. Vem var snabbast och billigast i dag?

Och även om Peter själv enväldigt korar dagens vinnare – man måste ju väga samman tidsåtgången och kostnaden – är det omöjligt att inte bli imponerad av resultatet.

Peter leder just nu med 228-13. Hittills har hans luncher kostat 2 193 kronor medan Findusrätterna kommit upp i 6 039 kronor. Fabriksmaten har tagit 1 470 minuter att mikra medan Peter behövt 1 919 minuter för att göra sina rätter.

Att det är billigare med hemlagat är kanske inte så märkligt. Men att tidsvinsten med färdigrätterna inte är större förvånar nog desto mer. På hemsidan www.matduell.se avslöjar Peter i detalj hur han gör för att slå matjätten.

Det handlar förstås om planering och organisation. För att kunna äta bättre och godare.

Det pågår som bekant ett regeringsarbete för att transformera vår nation, spefullt kallad Landet Brunsås, till Matlandet Sverige. Efter att ha tränat på pop och design anses vi nu mogna för att – i konkurrens med italienare och fransmän – sälja vårt långsmala rike med kulinariska argument.

Ett ambitiöst politiskt långkok, kan man tycka. Det underlättas dock knappast av att livsmedelsbranschen nu väljer att kasta sten i grytan. För vad ska man annars säga om den ”skandinaviska” reklamkampanj som Lidl sprider bland franska hushåll?

Under varumärket Södergården marknadsför butiksjätten som bäst sådana E-nummerprodukter som citronmuffins och dammsugare. ”Svenska delikatesser” trumpetar Lidl, och riskerar därmed att överrösta jordbruksministerns utspel om den intressanta svenska matkulturen.

Vi svenskar kan sträcka på oss. Äntligen finns vi på kaffekartan. Vi har ”fått” Starbucks, som heter när ett globalt företag finner vårt insnöade land tillräckligt intressant för en första etablering.

Ursäkta ironin, om den nu gick fram, men nyheten att den amerikanska kedjan – med 4500 kaféer världen över – igår skaffade sig ett brohuvud på Arlanda, gör inte att jag kastar mig på flygtåget.

Om fem år kommer Starbucks att finnas över hela landet sedan jätteföretaget målmedvetet glufsat i sig de espressobarer och konditorier som ännu lyckats stå emot kedjor som Coffeehouse by George, Wayne’s och Espresso House.

Svenskarna – liksom tyskarna, polackerna och kineserna – vill få sin italienska caffè latte serverad i de pappmuggar som förekommit i flest amerikanska teveserier. Det är den enkla förklaringen till att det stora landet, med sitt usla kafferykte, kan bli något så oväntat som kaféexportör.

Sporrad av sina brittiska framgångar har Jamie Oliver tagit klivet över Atlanten. Med start i en av USA:s matmässigt ohälsosammaste städer – Huntington, West Virginia – vill den passionerade tv-kocken nu dra igång något som liknar en amerikansk folkrörelse för bättre matvanor.

Liksom tidigare i England riktar Jamie in sig på den usla skolmaten, och sätter samtidigt upp målet att alla ungdomar under sin skoltid ska lära sig att laga tio rätter. Enligt honom en ovärderlig kunskap att ha med sig in i vuxenlivet.

Cynikerna skakar säkert redan på huvudet. Men man måste ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med när den vältalige kocken under 21 laddade minuter presenterar sitt ambitiösa projekt.

Kokainsniffandet började i jetsetmiljöer, men fanns något decennium senare bland missbrukarna på gatan. Och på samma sätt är det med det utskällda köttklistret.

Limmet användes först av de uppburna världsberömda kockarna inom den så kallade molekylära gastronomin, men det vara bara en tidsfråga innan det skulle hamna i de billigaste av köttfabriker.

Kändiskokainisterna var vackra på bild och kunde, åtminstone till en början, berusa sig med stil – till skillnad från de föraktade gatuknarkarna. Och de limmande stjärnkockarna sysslade förstås inte med något simpelt som att trycka ihop köttslamsor till en hel biffliknande bit, utan hade högre konstnärliga ambitioner.

Toppkockarna ville skapa matkreationer som var otänkbara utan nya kemiska substanser. Men deras kök blev fashionabla testlaboratorier för tillsatsindustrins E-nummer.

Den exklusiva molekylära gastronomin är döende, men köttklistret ligger snart på var mans tallrik.

I veckan blev jag på debattsajten Newsmill anklagad för att fiska i grumliga rasistiska vatten. Det var historikern Jonathan Metzger som efter att ha sett TV-serien Landet Brunsås kommit fram till denna oväntade analys.

Hans tes är att vi som talar oss varma för oförfalskade livsmedel är motståndare till att matkulturer blandas. Men hur skulle man överhuvudtaget kunna vara det? Det är ju genom sådana influenser kors och tvärs som den stora mångfalden av matkulturer har vuxit fram – och fortsätter att utvecklas.

Att vi i dagens butiker erbjuds guacamole med 1,5 procent avokado eller fuskvarianter av pesto, pizza och soja är dock något helt annat. Det handlar då inte om olika matkulturer som på ett intressant sätt befruktar varandra. Utan om en livsmedelsindustri som i sin ständiga jakt på nya produkter prånglar ut så kallade etniska matvaror, som är rika på tillsatser men fattiga på riktiga råvaror.

Det var därför den mexikanska konsuln i det första programmet såg så skräckslagen ut när Erik Haag försökte bjuda henne på svenska tacos.

I samma avsnitt dristade jag mig till att efterlysa fler bosniska krogar i Sverige, vilket Metzger reagerar särskilt mot. Även bosnier måste väl få baka vanliga pizzor om de vill, invänder han. Och på just den punkten kan jag förstås bara hålla med.

Men visst är det ändå konstigt – och trist – att det finns så få irakiska, kurdiska, chilenska, finska eller bosniska restauranger i vårt land. Kan det vara så enkelt att de flesta svenskar bara kan tänka sig att äta sådan ”utländsk mat” – sushi, pizza, thai – som brukar förekomma amerikanska teveserier?

Det står ”fjällröding” på krogmenyn. Men den kan lika gärna vara odlad i Sydsverige, säger den norrbottniske handlaren och skakar på huvudet. Kvalitetsskillnaden mellan hans fjällröding från Padjelanta och den odlade versionen är slående. Men hur många kroggäster, som betalat dyrt för den äkta varan, får chansen att upptäcka den?

Problemet skulle trots allt vara begränsat om det bara gällde lappländska fiskar, men krogarnas råvarufusk är tyvärr betydligt mer utbrett än så. Allt som kan låta fint på en meny kan den mindre nogräknade krögaren trixa med.

Och risken för upptäckt är närmast obefintlig. Kommunens livsmedelsinspektörer är fokuserade på att i detalj kontrollera hur de många hygienreglerna efterlevs, och bryr sig sällan om att skärskåda de luftiga påståendena om den mat som serveras.

Därför är dagens nyhet från Linköping så glädjande. Här har inspektörerna för ovanlighets skull undersökt den så kallade redligheten hos stadens pizzerior, restauranger och gatukök. Hos 28 av 89 inspekterade matställen upptäcktes att rätterna bestod av andra ingredienser än vad man skyltade med.

Den grekiska fetaosten var ofta dansk eller tysk komjölksost och ryggbiff såldes som oxfilé. Dessutom bluffades med sådant som parmaskinka, löjrom, kalvfilé, krabba och mozzarella.

Inget talar väl för att de östgötska krögarna skulle var särskilt samvetslösa eller okunniga om sina råvaror. Dags alltså för landets övriga kommuner att följa Linköpings exempel!

”Om man satte glasväggar på matindustrins anläggningar skulle den inte kunna fortsätta på det här viset särkilt mycket längre.”

För mig är detta nyckelrepliken i den amerikanska dokumentären ”Food Inc”, som går upp på svenska biografer på fredag. Uttalandet kommer från en bonde som sorgset reflekterar över hur den gigantiska köttindustrin i sina enorma fabriker behandlar djur, människor och miljö. Själv slaktar han sina kycklingar småskaligt och utomhus, vilket inte oväntat fått de livsmedelsmyndigheter som är i maskopi med storindustrin att försöka ingripa – av hygieniska skäl.

Filmens tema är hur lite konsumenten egentligen vet. Och hur mycket som görs för att hon ska hållas ovetande. Den som läst Eric Schlossers ”Snabbmatslandet” eller Michael Pollans ”Till matens försvar” kommer att känna igen en hel del, men till deras budskap läggs nu mängder av stillsamt omskakande bilder.

Någon Michael Moore-dokumentär är det dock inte frågan om. Historien om den urspårade matindustrin berättas i ett helt annat tonläge. Och är därför så mycket svårare att avfärda.

Se den!

Av de många nyheterna i dagens strida ström fastnade jag för en till synes obetydlig uppgift på Svenska Dagbladets sportsidor. Den svenska truppen till de stundande vinterspelen ska över Atlanten föra med sig 100 kg Ahlgrens bilar. Det blir 625 påsar med sammanlagt 93 750 bilar har SvD räknat ut.

För att våra vinteridrottare ska kunna göra sitt bästa är det viktigt att hitta ”ett svenskt hörn i OS-byn”, förklarar Robert Andersson på Sveriges Olympiska Kommitté den stora mängden godispåsar.

Ingen kan väl förmena en snörvlande skidåkare att lassa in några godisbitar efter att ha forsat fram genom spåren. Det intressanta är istället vad den rekordartade mängden tillsatsstinna småbilar säger om vår sockerdopade nation.

Under de senaste 20 åren har den svenska godiskonsumtionen ökat med 50 procent, berättar Thomas Hedlund och André Perssons i sin avslöjande bok ”Godis åt folket”. År 2007 hade vi genom den välorganiserade lösgodisexplosionen lyckats komma upp i nästan 17 kilo per person. Det är exempelvis sju gånger mer än portugiserna.

I inget annat land äter vuxna människor godis som vi svenskar gör.

Se där, en gren som vi redan har vunnit!

Det första leendet. De första stegen. De första orden. Javisst. Men missa inte de första smakerna!

Det kanske inte är någon prestation i likhet med de andra, men en stor sak att få vara med om. När Joni, som nu är fem månader, testar sig fram bland vinterns rotfrukter sitter jag som morfar gärna på första parkett.

Att se hur hon prövande undersöker moset med tungan och läpparna, och en stund senare fäktande med armarna glupskt gapar efter skeden med potatis, palsternacka eller svartrötter, är en premiärföreställning man inte vill missa. Hur känns och smakar en mandelpotatis mosad med en klick smör, när det är för allra för första gången?

Fast helt jungfrulig mark är Jonis smaklökar nog inte. Nya forskningsrön talar för att modersmjölken innehåller smakämnen från mammans kost. Mödrar som äter smakmässigt rik mat tenderar att få barn som är nyfikna på nya smaker.

Egentligen är det fantastiska smaksinnet ännu ganska outforskat. De flesta forskningsmiljonerna går till att utveckla nya metoder för att manipulera våra matupplevelser. Nya smakförstärkare som är tänkta att ersätta den utskällda glutamaten. Eller mikroinkapslade aromämnen som på ett sinnrikt sätt ska aktiveras i slutfasen av den industriella tillagningsprocessen.

Frågan är bara om de kommer att falla Joni på läppen. Ännu så länge ser hon ut att njuta av de hemlagade rätter som Linnea och David hittar i Johanna Westmans och Kenneth Anderssons Första mosboken. Samt i ett tummat exemplar av 70-talshäftet Alternativ barnmat.

Smaka på den titeln! Redan då ansågs den fabriksgjorda barnmaten vara normen.