Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

dominican5

Farthållaren för två timmar var en glad lax som inte missade ett tillfälle att spexa. Foto: Jonas Hansen.

Sugen på att springa ett lopp på en exotisk plats? Kanske rentav något av loppen i Punta Cana Marathon? Grattis, du har en fantastisk upplevelse framför dig. I mitt tycke finns det inget bättre semesterupplägg än det när du kombinerar ett lopp med sol och bad.

Och eftersom jag var nyfiken på hur det är att springa ett lopp i Karibien och den delen av världen dessutom fanns på min önskelista var det bara att slå till. Det kommer att komma fler uppdateringar på hur man lyckas med sitt exotiska lopp, här kommer fem viktiga punkter att tänka på:

1. Jetlag
Att springa ett motionslopp som äger rum långt bort innebär att du förflyttar dig över flera tidszoner. Den som har smakat på jetlag vet att man inte alltid är jättestöddig de närmaste dagarna efter ankomst. Vet du med dig att du är extra känslig, se till att anlända till resmålet gärna två-tre dagar före loppet så att din kropp hinner acklimatisera sig och du kan göra dig själv rätttvisa under loppet. Å andra sidan kan det förstås vara skönt att ”klara av” loppet så snart man kommit fram, men då får du acceptera att det kanske inte kommer gå exakt som du vill. Förutom jetlag finns ju andra yttre omständigheter som värme, hög luftfuktighet och så vidare.

dominican7

Färsk, solmogen frukt är något av det bästa med att vara i tropikerna. För att vara på den säkra sidan kan det dock vara klokt att hålla sig till skalad frukt innan du springer ditt lopp. Foto: Jonas Hansen.

2. Kistras
Det är klokt att vara lite extra vaksam på vad du äter och dricker när du kommit fram till resmålet. Det finns nämligen inget värre än att stå på startlinjen med pajad mage och i värsta fall behöva bryta på grund av detta. Undvik kranvatten och drick, borsta tänderna och skölj frukt i vatten på flaska. Det brukar ofta finnas stora dunkar med vatten som du kan köpa billigt på närmaste supermarket. Samma sak när du äter på restaurang, undvik frukt som äts hel och kan ha sköljts i kranvatten, välj hellre frukt med skal. Packa också ner Imodium eller motsvarande, för att ta till om olyckan ändå skulle vara framme.

dominican6

Punta Cana Marathon går på en bana som sträcker sig mestadels inom Punta Cana Resort samt byn Punta Cana. Foto: Jonas Hansen.

 3. Logistiken
Det är inte alltid superuppstyrt med transporter till starten och därifrån. Åker du på egen hand, se i god tid till att boka transport. Jag tog taxi både till och från start/mål eftersom det inte fanns kollektiva transporter att tillgå. Mitt hotell låg också relativt nära starten, det kan vara bra eftersom lopp på platser som Punta Cana startar i ottan för att undvika att deltagarna ska behöva springa i den värsta värmen. Är det flera på ditt hotell som ska springa loppet, kolla om receptionen kan styra upp en kollektiv transport så ni kan dela på kostnaden.

dominican4

Efter loppet väntar detta. Sämre after run kan man ha, eller vad säger du? Foto: Petra Månström.

 4. Starttid
Som jag skrev i punkt 3 så startar lopp på varma platser ofta mycket tidigt. Punta Cana Marathon hade första start redan 5.00, för maratonlöparna. Halvmaran startade vid 6.00 och milen 6.15. Det innebär för de flesta att man springer på relativt tom mage och dessutom på en tidpunkt som man kanske inte är så van vid. Vill du optimera dina möjligheter till ett bra genomförande, se gärna till att träna under liknande förutsättningar (tidig start, kanske bara med en lätt smörgås eller liknande i magen). Annars kan du också göra som jag, testa och se vad som händer. Det brukar gå bra för de flesta även om man kanske inte kommer att persa. Men det är sällan tiden som är viktigast i lopp på dessa platser. Ett hett tips i all välmening: ta gärna med dig våtservetter eller lite toapapper eftersom man aldrig vet vad magen hittar på när man får för sig att springa lopp i värme i arla morgonstund. Det kan dessutom vara så att det inte finns papper i bajamajorna i startområdet.

dominican2

Att springa lopp på exotiska platser är en fantastisk upplevelse. Såväl när det gäller naturen du springer i som människorna och stämningen. Foto: Petra Månström.

5. Fötterna
Att springa lopp i värme och hög luftfuktighet innebär en påfrestning på fötterna. De kan svullna, du kan få jobbiga blåsor, skav och annat. Mitt absolut bästa tips är att införskaffa Sportslick, en fantastisk produkt som min fina vän MarathonMia introducerade mig till i fjol inför Swissalpine Marathon. Det är en salva som du smörjer in fötterna med rikligt innan du drar på sig strumporna. Strumporna får dessutom gärna vara av kompressionstyp i syfte att motverka svullnad. Gillar du inte att springa i kompressionsstrumpor kan det vara en god idé att ta med sig ett par att dra på sig när du åker tillbaka till hotellet. Tejpa och plåstra också gärna om fötterna på ställen där du vet med dig att du brukar få problem. Klipp också ner naglarna och ta fotvård någon vecka före loppet.

Till sist: SPRING SNYGGT OCH LYCKA TILL!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Senaste inläggen

Petra Månström

puntacana2

Djupt koncentrerad maratonbloggare bara minuter innan starten gick. Foto: Jonas Hansen.

Det började som ett femkilometerslopp arrangerat av ett gäng dominikanska eldsjälar. Nu har loppet växlat upp till maraton, halvmaraton samt milen och lockar omkring 1 500 löpsugna deltagare. 

Hur hamnade då jag här? Jo, jag satt en kylslagen och mörk novemberkväll i fjol och googlade efter solsmekta lopp under vajande kokospalmer – helst i Karibien. Av någon anledning hamnade jag i Dominikanska republiken och fastnade för Punta Cana. Här fann jag nämligen ett lopp som gick av stapeln under en lämplig tidpunkt i mitten av april: Punta Cana Marathon. Perfekt!

Sedan kom en hälsporre emellan och ställde till med lite problem. Så jag beslutade mig för att ändra distansen till halvmaraton. Väl på plats i Dominikanska republiken konstaterade jag att det kommer att bli ett tufft lopp, av flera anledningar. Luftfuktigheten är nämligen en helt annan än hemma och de delar av banan som går utmed havet ger också en utmaning i form av saltmättad luft. Och så värmen ovanpå det. Nu startar maratonet klockan fem på morgonen och halvmaran vid sex, men det är ändå runt 27 grader och fuktigt.

puntacana3

Punta Cana Marathon är garanterat trängselfritt. Vackra vyer utlovas också. Foto: Jonas Hansen.

Klockan fyra på morgonen ringer väckarklockan i hotellrummet på hotell Westin Punta Cana Resort & Club. Jag gnuggar gruset ur ögonen och äter en ”frukost” i form av Resorb och en energikaka, mer än så får jag inte ner. Där har vi ännu en utmaning: springa lopp i arla morgonstund, innan kroppen riktigt är beredd på att anstränga sig. Jag kan heller inte påstå att jag direkt har tränat för att greja tidiga lopp på ett bra sätt, men bara att gilla läget. Bestämmer mig för att fokusera på att ha kul längs banan, ta mig i mål och sedan åka tillbaka till den dignande hotellfrukostbuffén.

Vårt hotell ligger bara tio minuters bilfärd från starten, så vid fyra drar vi härifrån i taxi. En medlöpare som också är med i bilen kommer med lite goda råd. Bland annat att jag bör ta mig i mål senast klockan åtta, för sedan blir värmen olidlig. Klockan åtta, det innebär en halvmara på två timmar. Låter kanske enkelt, men förutsättningarna är lite annorlunda nu. Så jag bestämmer mig för att göra vad jag kan för att klara den tiden, plus eller minus några minuter.

I startområdet utanför hotell Four Points by Sheraton är det fullt ös. Löpare som joggar omkring eller köar till någon av de fyra uppställda bajamajorna, alternativt pinkar i någon träddunge. Av ren självbevarelsedrift kombinerad med ormrädsla ställer jag mig i bajamajakön. Självklart finns det inget toapapper kvar när det väl är min tur. Precis vad jag behövde… Tänker att jag snart är i hotellduschen igen och försöker flytta fokus.

puntacana6

Här kommer Månström med sega ben men med ett brett leende på läpparna! Vi är ju ändå i Västindien! Foto: Jonas Hansen.

puntacana4

En av de vackraste delarna av loppets bansträckning, utmed Karibiska havet under vajande palmer. Foto: Petra Månström.

In i startfållan, det är först lite oklart exakt var den ligger men efter att speakern har föst några löpare åt rätt håll är alla på plats. Dominikanska republikens nationalsång ljuder och sedan börjar nedräkningen: fyra, tre, två, ett – KÖR! Jag börjar springa och det känns omgående som att röra benen i sirap. Underbart. Bara att tänka positivt och hämta energi från omgivningarna och musiken i hörlurarna: Dr Alban, E-Type och Scooter. Samt lite Blümchen och Lasse Holm. Särskilt mycket publik är det inte, så när som på en och annan yrvaken hotellgäst som tagit sig ut från hotellbungalowen för att skåda löparspektaklet.

Större delen av banan är inom Punta Cana Resort, så det handlar mycket om golfbanor och prydliga paradisstränder. Samt ändlösa asfaltsvägar. Vätskestationerna är föredömligt många, nämligen varannan kilometer vilket är välbehövligt. Dessutom langas det sportdryck och vatten samtidigt, så att man kan inmundiga den förstnämnda och hälla den sistnämnda över sig själv för att kyla ner kroppen. Ja, jag skulle säga att den största behållningen av loppet är den exotiska platsen och den glada stämningen mellan löparna. Det tjoas, hejas och peppas. Ett bra tag har jag häng på tvåtimmarsfarthållaren som är en riktigt glad gamäng. Efter ett fotostopp tvingas jag dock släppa dem och sedan kommer jag aldrig ikapp. Hur som helst, fotona blev kanon. Det är inte tiden som är viktigast utan att ha kul och skapa många minnen.

puntacana1

Och DÄR spurtar jag i mål, med lackande svett och armarna i skyn. Tiden på tavlan är för maratonlöparna, ifall ni undrar. De startade en timme före halvmaralöparna. Foto: Jonas Hansen.

puntacana7

Medaljen! Visst är den fin, lite härligt 80-talsretro? Visst blir du också sugen på att kombinera semester i paradiset med att springa ett lopp? Inget att fundera över, bara åk hit och kör nästa år! Foto: Petra Månström.

När vi viker av från strandslingan börjar pannbensbiten. Det är asfalt, asfalt och raksträckor. Dessutom börjar värmen slå till och jag får stanna flera gånger för att hälla vatten över min överhettade kropp. Sakta men säkert närmar sig mål och jag får verkligen bita ihop för att ta mig framåt. Hälen ger däremot inga väsen ifrån sig, skönt det åtminstone! Men så äntligen dyker 20-kilometersskylten upp och alltså är det bara en dryg kilometer kvar. Jag samlar alla krafter jag har och skrämmer upp tempot en aning. Plockar rätt många löpare och kan stunden senare spurta i mål med ett stort leende och armarna i skyn. Den färgsprakande medaljen är min! Jag klarade det! Och blev dessutom 28:e dam av drygt 170 startande – vilken grej!

Greppar en flaska vatten, lite sportdryck men får knappt ner något eftersom jag börjar må väldigt illa. Lyckas nätt och jämnt undvika att kräkas, lutar mig mot ett staket en stund och blir sedan lite piggare. In i taxin och tillbaka till hotellet. Tio minuter senare står jag i en skönt svalkande dusch och sedan sitter jag och njuter av färsk frukt, gröt och färskpressad juice till frukost.

En helt okej avrundning på en svettig men rolig morgon. Resten av dagen blir det viloläge på stranden. YES!

Petra Månström

Löpare

Sofia är anmäld till sitt första halvmaraton men har nu drabbats av en skada. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Har bara för någon vecka sedan börjat följa Maratonbloggen och jag har anmält mig till mitt första halvmaraton. Jag har alltid varit en aktiv löpare, men bara upp till ungefär 12 km. Men för två månader sedan fick jag en inflammation på fotens utsida, under fotknölen. Den har inte blivit mycket bättre trots att jag endast kör cykel och gym nu för att inte belasta den. Verkar som jag kommer hamna i gips ungefär hela februari, tror du fortfarande jag kommer kunna vara med i halvmaratonet jag är anmäld till i mitten av maj? Och har du några tips på hur min skada kan lindras? Tacksam för alla tips!

Tack så mycket!

Mvh Sofia Häger

SVAR:

Hej Sofia!

Kul att du satsar på halvmaran! För det behöver man vara skadefri en längre tid för att hinna träna upp sig. Skador brukar mest typiskt komma då belastningen kommit en bit på väg och det börjar gå bra prestationsmässigt. Det de flesta inte räknra med är att det tar längre tid för vävnaderna att anpassa sig till den ökade belastningen än konditionen och styrkan ökar. Skillnaden mellan dessa ökar skaderisken. Kan det vara mekanismen i ditt fall, att det relativt gått ”för bra”? Överbelastnigen startar en inflammationsprocess, d v s sätter igång kroppens läkningsmekanismer.

De strukturer som är vanligaste skadelokaler i det du beskriver är senorna till peroenusmusklerna, de muskler som, förutom att stabilisera i fotleden, vrider foten inåt och sträcker på foten. Skadan kan vara mer eller mindre allvarlig, från enbart senskidereaktion till att senstråk går av eller senan hoppar ur sitt läge. Beroende på hur allvarlig skadan är rekommenderas olika åtgärder. Vid enbart senskidereaktion kan avlastning och alternativ/underhållande träning under läkningstiden vara tillräckligt. Vid långvarig smärta eller avlastning är det nödvändigt att komplettera med koordinationsträning för fotleden, då underbensmusklerna snabbt tappat i funktion.

Jag vet inget om din behandlingssituation, men det kan vara hjälpsamt med en ”second opinion” hos någon läkare med erfarenhet av löparrelaterade skador, för att optimera rehab. Ju allvarligare skada desto större är behovet av seriös och idrottsanpassad rehab/underhållsträning för att kunna återgå i önskad aktivitet.

Lycka till!

Dan Leijonwall, överläkare SSC och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

Göteborgsvarvet

Emelie ska springa Göteborgsvarvet i vår och undrar om det är för tätt inpå att springa en annan halvmara en månad innan. Foto: TT.

FRÅGA:

Hej!

Jag har anmält mig till en halvmara i vår (Göteborgsvarvet) men är nu också lite sugen på att springa ett annat lopp en månad innan, även detta en halvmara. Min fråga är om det är för tätt att springa två med en månads mellanrum. Hur ska jag träna för att orka/hålla mig skadefri i så fall? Jag tränar idag löpning tre dagar i veckan plus ett styrkepass, och jag har sprungit halvmaraton förut.

Med vänliga hälsningar,

Emelie

SVAR:

Hej Emelie,

jag tycker inte det är för tätt att springa två halvmaror med en månads mellanrum. Man återhämtar sig normalt sett rätt snabbt efter en halvmara. Däremot hade jag tyckt att en månad hade varit för tätt mellan två maratonlopp. Jag tycker du ska jobba vidare med ditt upplägg i träningen, d v s tre löppass och ett styrkepass.

För att vara så bra förberedd som möjligt tycker jag du ska köra ett av löppassen som ett långpass, någonstans mellan 15-20 km. Ett pass ska helst vara någon typ av intervallträning (långa eller korta i variation ) och ett ska vara ett vanligt distanspass på cirka 10 km. Då har du en bra träningsvecka som gör att du får de kvaliteter som behövs för att hålla dig skadefri och springa bra.

Våga också ta det riktigt lugnt och vila helt en vecka efter den första halvmaran så du återhämtar dig ordentligt. Sen kan du träna bra i två veckor för att sedan trappa ner träningen sista veckan inför Göteborgsvarvet.

Lycka till!

Malin

Har du också en fråga till Maratonbloggens expert på löpning, Malin Ewerlöf? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

petra_pekar

Så här glad såg man ut en stund före start i Prag halvmaraton. Foto: Privat.

Hemma i Sverige igen och att jag sprang halvmaran i lördags blir jag smärtsamt påmind om typ hela tiden. Det är en sak att kuta långt på en skogsstig, men ett halvmaraton på asfalt känns i kroppen.

Särskilt som det var ett tag sedan jag rockade loss på det här viset på hårt underlag. Och sedan var det ju avsaknaden av kvalitetspass. Igår morse kunde jag knappt gå den första halvtimmen efter att jag vaknat och jag fick gå baklänges nedför trappor. Nu är det lite bättre, men fortfarande smärtar vader och fötter. Sedan har vi ju de här härliga blodblåsorna på fötterna som gör att jag nog kommer att avstå från löpning även idag.

Men på något fakiraktigt sätt tycker jag ändå att det är lite skönt att det känns i kroppen att man har tagit ut sig. Tror faktiskt aldrig att jag har tagit i så här mycket på ett lopp. Vanligtvis brukar jag ju vika ner mig, men tack vare framgångsrika mindfulnessövningar mot slutet av loppet lyckades jag hålla farten (nästan) in i mål. Frågade mig själv var i kroppen det egentligen gör ont. I armarna? I knäna? I öronen? I huvudet? I fötterna? Nej, det enda stället som ömmade var tårna och det berodde ju på blåsorna. Var jag verkligen tvungen att byta löpsteg till en klampig häl-landning? Nej! Upp på framfoten igen! Och det gick ju. Men priset betalar jag som sagt just nu. Vad var det jag hade lagt linimentet nu igen…

Petra Månström

usain

Spexar lite inför starten. Foto: Privat.

För femte året i rad var det dags för Prag halvmaraton tidigare idag. Banan kan jag ju, så där var det inga överraskningar. Men ett desto mer osäkert kort var min löpform, som var minst sagt dunkel.

Efter Nyårsloppet 2013 har jag knappt sprungit några intervallpass alls utan mest fokuserat på lugnare pass, helt enkelt för att jag inte haft varken ork eller lust att pressa kroppen för hårt när det har varit mycket på andra fronter. En bok har ju kommit ut och en sprillans ny podd har lanserats. Bland annat.

Ställde mig på startlinjen med ambitionen att ta mig runt i ett tempo runt 5:20 min/km, för det är ungefär vad jag trodde att kroppen kunde mäkta med just nu. Men när starten hade gått och jag började springa kändes det på tok för lätt med den farten. Förhållandena var ju utomordentliga med mulet och runt 18 grader, så jag testade att öka lite och se hur länge det höll.

kyss

Lycklig Petra efter målgång. Foto: Privat.

Passerade milen på strax under 50 minuter och blev faktiskt chockad över att det hade gått så pass fort. Sprang på och tänkte att vi får väl se om det håller in i mål. Allt kändes hyfsat lätt och smärtfritt fram till och med 15-kilometerspasseringen. Då började benen stumna till och jag fick börja jobba mentalt. Hade hittills tagit loppet i femkilometersblock men nu blev det fokus på att beta av kilometer för kilometer. Sex kilometer till i den här farten borde jag väl greja med lite jävlaranamma? Det var ju inte så att jag flåsade utan det enda ”problemet” var ju en lokalt stelhet i underbenen. Inget skäl att vika ner sig.

Kilometer 16. Mamma och pappa stod mitt på bron med gel och sportdryck. En välkommen milstolpe! Försökte få i mig så mycket sportdryck jag kunde men magen protesterade. Sög i mig gelen men fick nästan kväljningar. Hållet kom som ett brev på posten. Det var nu jag började få betala för avsaknaden av längre tröskelpass. Samtidigt hoppade det upp en liten rackare på min axel som viskade: ”Du viker väl inte ner dig bara för att det tar emot lite? Det är ju bara att springa, kom igen nu!”

rufnfie

En grupprunfie måste man ju ta! Foto: Privat.

Kilometer 17. Jobbigt, jobbigt. Bet ihop och lät Born to be alive gå på repeat i öronen. Det var den enda låten i spellistan som funkade just nu, varken Scooter eller Kim Wilde var tillräckligt catchy. Kilometer 18. Hur ska det här gå? Jag pallar inte. Vem fasen uppfann kullerstenar med flera centimeters avstånd mellan varandra? Kilometer 19. Bara två ynka kilometer kvar men det kändes som en hel evighet. Försökte komma ihåg hur långt två kilometer är. Det är väl inte mycket? Det kändes som att jag sprang i sirap men en snabb titt på klockan talade om att jag inte tappat alltför mycket, max en 20-25 sekunder på andra halvan.

Sista biten in i mål gick på ren vilja. Tappade ännu några sekunder men vägrade att lyssna på skallen som skrek åt mig att börja gå. Bara 500 meter kvar, det är ju ingenting! Kom igen nu, Månström! Lyckades uppbringa någon slags spurt men inte såg det snyggt ut. Slagsidan var påtaglig och jag har nog aldrig varit så här slut efter ett lopp. Fick luta mig mot ett kravallstaket i några minuter och pusta ut. Trodde faktiskt att jag skulle tvingas spy men det gick över och sedan kunde jag linka mot väskförvaringen.

Mitt femte halvmaraton i rad i Prag var avklarat – på 1.45 vilket innebar en 27:e plats i min åldersklass! Inte illa med tanke på förberedelserna. Kul! Fler här som har sprungit halvmaran i Prag idag? Hur gick det?

Petra Månström

praghalvmara2014-1

Efter att man hämtat ut sin nummerlapp dyker ens namn upp på en skärm, spännande! Foto: Privat.

För femte året i rad snörar jag på mig löparskorna och kör halvmaran i Prag. Premiäråret 2010 var jag så nervös att jag mådde illa. Minns att Milla och Lisa flätade tävlingsfrisyr på mig på hotellrummet medan fjärilarna gjorde krumsprång i magen. Nästkommande år har jag mest haft ångest för hur loppet ska gå och att jag är för långsam. Hur är då status i år? Jo, för första gången på länge har jag frid! Ser loppet som en enbart rolig och icke-ångestframkallande grej. Ser mest fram emot after run:en efteråt men det ska såklart bli roligt att springa och uppleva ett Prag i vårblom. Nu kör vi, halvmaran är ju trots allt den roligaste distansen (tycker jag)!

Petra Månström

ekvall655

Mikael Ekvall vinner Sentrumsløpet i Oslo i fjol. Igår satte han nytt svenskt rekord på halvmaraton. Foto: Vegard Grøtt/TT.

”Mitt livs bästa lopp”, kallar han det. Och med all rätt. Under gårdagens VM i halvmaraton i Köpenhamn klev Mikael Ekvall fram ordentligt i rampljuset när han putsade Mustafa Mohameds svenska rekord på halvmaratondistansen.

Tiden 1:02:28 är en förbättring på tolv sekunder av det två år gamla rekordet.

– Jäklar va gött! Var trött vid tio redan men orkade bita i! Hade bra draghjälp av en irländare och vi hjältes åt. Sista kilometern visste jag att chansen på svenskt rekord fanns. Jäklar va gött igen! Och igen! säger Ekvall till Friidrott.se.

Kenyanen Geoffrey Kamworor vann herrloppet på 59.08. På damsidan såg det sämre ut för svensk del. Isabellah Andersson sprang in på en blygsam 32:a plats och var med 1:12:15 nästan fem minuter efter segrande kenyanskan Gladys Cherono (1:07:28). En fantastisk prestation stod helt blinda tunisiskan Soumaya Boussaid för, hon tog sig in som 54:e dam på 1:15:11.

Petra Månström

Amsterdam halvmara

I mååååål! Vilken underbar känsla, alltid lika välkommet! Undertecknad och supersnabbfotade Nina. Foto: Privat.

Det här året har ju varit lite av ett mellanår för mig. Särskilt efter halvmaran i Stockholm i mitten av september tänkte jag att nu tar jag säsongsvila och skippar det inplanerade Amsterdamäventyret. Jag hade ju runner’s high under hela det loppet i fjol och ”tokpersade”. Den bedriften visste jag redan på förhand att jag inte skulle vara i närheten av i år. Men jag gillar ju Amsterdam och resesällskapet var också på topp. Så nej, att hoppa av fanns inte på kartan. Varken från resan eller loppet.

Med tanke på hur löpningen har känts den senaste tiden var jag inställd på att slita från det att startskottet gick och ända in i mål. Riktigt så illa blev det nu inte, men fjolårets surrealistiska runner’s high-upplevelse var förstås som bortblåst. Tackade mig själv för att jag bestämt mig för att springa utan att ha igång klockan, jag stängde av den precis innan starten. Så det var bara jag och löpningen – och förstås en ansenlig skara medlöpare som ibland blev lite väl närgångna. Men den olidliga trängseln och knuffandet som jag upplevde under halvmaran i Stockholm slapp jag i alla fall idag, tack och lov.

mizunoamsterdam2

Vid sporthallen träffade vi på de här två festliga, rosa morferna som sprang till förmån för bröstcancerforskningen. We like! Foto: Privat.

mizunoamsterdam4

Ja, även den här medaljen klarade bittestet! Foto: Privat.

Ungefär tre kilometer in i loppet störde jag mig framför allt på två saker: Att jag av någon outgrundlig anledning bestämt mig för att springa i ”Volvo kombi”-dojorna som visserligen är supersköna men också toktunga. Det kändes som att lyfta en betongklump – vid varje löpsteg. Men största irritationsmomentet var effekterna av den där ”värmesalvan” som jag smörjt in armar och underben med. Det var ju lite kylslaget på morgonen och jag fick för mig att det var en jättebra idé att smörja in mig med den där salvan som enligt förpackningen skulle ”utveckla en långverkande, värmande effekt”. Resultatet blev att det kändes som att springa med brinnande armar och ben. Inte så smart. Fail!

På plussidan noterar jag en hel del saker. Bland annat att jag inte vek ner mig och bröt eller saktade ner alldeles för mycket. Jag höll i och kämpade på trots att kroppen jobbade lite emot mig idag och det är jag nöjd med. Och visserligen kändes det som att springa i extra seg sirap efter 13 kilometer men trots det tappade jag inte alltför mycket trots en kanske väl optimistisk start. Funktionärerna får också en guldstjärna, har sällan sett så engagerade och alerta medarbetare vid ett lopp. Behövde inte ens stanna till vid vätskestationerna utan funktionärerna stod ju där och langade på ett exemplariskt sätt.

mizunoamsterdam3

Jag fick en fin medalj också! Foto: Privat.

mizunoamsterdam8

Täten i maran som startade i morse. Vann gjorde Wilson Chebet på nytt banrekord, 2:05:36. Galet bra! Foto: Petra Månström.

Slutklämmen i Vondelpark blev som väntat en ytterst plågsam historia. Hade en tjej i lila linne som ibland låg lite före mig och ibland låg jag före henne. Bestämde mig för att ha henne bakom mig i mål och lyckades på så sätt skrämma upp farten några snäpp — tror jag. Jag vet ju inte säkert då klockan var avstängd. Lite synd också att det fattades en del kilometermarkeringar samtidigt som markeringarna för maran som fortfarande hade löpare kvar på banan fanns kvar. Men gissade att  när en stor portal förkunnade att man sprungit ”40 km” så innebar det att det var ungefär två kilometer kvar även av halvmaran.

Försökte mig på någon slags spurt men kom av mig när jag höll på att ramla på spårvagnsräls. Förbannade än en gång mig själv för att ha lagt på den där jäkla eldsalvan och sedan dök ingången till Olympiastadion upp i blickfånget. Nu fanns det ju bara en sak och det var att SPURTAAAA!!! Det blev en hyfsad spurt, inte alls med samma klipp som i fjol men ändå med hedern i behåll. Bara två minuter från fjolårets pers på 1.41 var jag tydligen också. Hade någon sagt att jag skulle springa halvmaran på den tiden när jag stapplade i mål på halvmaran i Stockholm för dryga månaden sedan hade jag bara skrattat. Men det gick ju! Det fanns tydligen lite krut i benen. Och löpning är ju ändå rätt kul. Eller nej, det är superkul. Särskilt efteråt!

Vill passa på tacka för alla fina hejarop och annan pepp före, under och efter loppet! Ni är bäst!

Petra Månström

amsterdam8

Inne i en av bokstäverna som bildar ”Amsterdam” utanför Olympiastadion. Foto: Privat.

amsterdam6

Nina i en annan bokstav. Foto: Privat.

amsterdam4

Det är bra hyfs på cyklarna i Amsterdam. Foto: Privat.

amsterdam3

Ett av dagens mellanmål… Foto: Privat.

amsterdam5

Cyklar och kanaler är det gott om i Amsterdam. Foto: Privat.