Annons

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

trott_lopare

Frågeställaren blev helt utslagen efter ett långpass. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Har ett par gånger drabbats av liknande men aldrig något i stil med det som hände mig efter ett långpass under långfredagen. Löpte ett långpass på 20 km. Det kändes bra hela tiden och jag var pigg direkt efteråt. Drack ett glas mjölk och åt en liten bit choklad innan dusch. Åt sedan en normal måltid cirka 30-45 minuter efter passet. Blev direkt efter måltiden mycket trött och somnade på soffan. Sov cirka 5-10 minuter och vaknade av att jag var yr och illamående. Behövde uppsöka toan. Yrsel och magont med stark känsla av illamående hängde kvar i cirka 30 minuter. Frun stöttade med Loka och vätsekersättning. Sedan mådde jag okej resten av dagen. Vad kan detta vara och vad kan jag göra för att förebygga?

Mvh Per Ohlsson

SVAR:

Hej Per!

Jag utgår från att du är frisk sedan tidigare och är van vid löpning.

Min huvudmisstanke är att du drabbats av ”paltkoma”. Den uppkommer mest typiskt när sockret i muskler och lever blir helt uttömt, t ex om man laddat dåligt och ger sig ut på långpass. När man därefter äter en kolhydratrik måltid svarar kroppen med att pumpa ut relativt mycket med insulin, vilket tillfälligt och snabbt kan få blodsockernivån att gå ner, varvid bl a trötthet, darrighet, kallsvettning och yrsel kan uppträda. Kroppen kompenserar detta med andra hormoner, vilket kan ta en stund.

Botemedlet är att inte tömma sina glykogendepåer (socker i muskler och lever) fullständigt: 1) Förbereda även icke-tävlingslöpning genom att äta regelbundet samt ladda inför längre lopp, 2) undvika snabba kolhydrater både innan och efter löpning.

Om det uppträder flera gånger, särskilt trots ovanstående åtgärder, och om andra symtom uppträder och/eller om symptomen är ihållande, bör annan diagnos övervägas. Sök hos din husläkare i första hand.

Vänliga hälsningar,

Dan Leijonwall, överläkare SSC och nsvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Petra Månström

traningsvark

Fia har problem med kraftig träningsvärk efter sina löppass. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Lider av träningsvärk på framsidan av låren. Springer kortare sträckor två gånger om dagen. Idag drog jag på lite extra och sprang något längre. Nu är jag helt förstörd, kan knappt gå. När jag stretchar känner jag att det tar på rätt ställen. Jag är jättenoga med stretching. Varför blir det så här? Jag vill verkligen inte ge upp min träning.

Med vänlig hälsning,

Fia

SVAR:

Hej Fia!

Din fråga är lite svår att bedöma, då man behöver lite fler bakgrundsuppgifter för att kunna komma med ett hjälpsamt svar. Jag har svarat på frågor om träningsvärk flera gånger här på Maratonbloggen, och tillåter mig därför att citera mig själv:

Träningsvärk brukar dels räknas som ett kvitto på aktuell ansträngning, i synnerhet om aktiviteten är ovan ur någon synvinkel (ändrad löpbelastning/-fart/-längd/-teknik/-underlag etc), och dels tecken på en aktuell mikroskada som håller på att läka. Smärtan är en av komponenterna i läkningsprocessen. Träningsvärk brukar hålla i sig runt 2-7 dagar, beroende på återhämtningskvalitet och hur mycket mikroskada som åstadkommits. Träningsvärk ur medicinsk synvinkel innebär behov av vila för att läka, något som du kan tänkas försumma när du löptränar så ofta. Att inte tillåta sig läkning innebär risk att utveckla överträningssyndrom.

Det finns dessutom flera andra orsaker till smärta i muskulaturen. Ett exempel är småbristningar i muskulaturen, som i sin tur kan bero på brist på smidighet. Lokal smärta man även bero på andra mer generella inflammationstillstånd. För att få en bättre uppfattning av vad det kan röra sig om behövs fler uppgifter, helst också en undersökning där man även ser över dina funktionella kvalitéer som löpare.

Vänliga hälsningar,

Dan Leijonwall, överläkare SSC och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

loparben655

Kristina, 17, har tränat i över tio år. Idag får hon ont så fort hon ska träna och får råd av Dan Leijonwall. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Jag är en tjej på 17 år. I mer än halva mitt liv har jag varit väldigt aktiv inom olika sporter, i 10 år har jag spelat fotboll och jag tränade i stort sett varje dag. För tre år sedan slutade jag då min kropp inte pallade mer. Idag när jag joggar eller tränar får jag ont för minsta lilla, jag får till exempel inflammation i smalbenet så fort jag springer en längre runda. Jag har gått till läkare och de ger mig inga vidare svar på hur jag ska gå tillväga, så därför undrar jag om du vet något jag kan göra för att slippa få så ont jag springer.

Med vänlig hälsning,

Kristina

SVAR:

Hej Kristina!

Jag är inte helt säker på vad du frågar efter, om det handlar om enbart underbensbesvär eller om att du får ont lite varstans i samband med träning/joggning.

Om det mest handlar om underbensbesvär och löpning får jag hänvisa till det jag skrivit tidigare, bl a i frågor här på Petras blogg, på IMES-mottagningens hemsida och på webbsidan Löparhälsa.

Om det handlar om ospecifik smärta på olika ställen blir det svårare, då detta oftare handlar om andra saker än om idrottandet i sig. Det rör sig om ett stort spann av sjukdomar, där vi läkare gärna vill utesluta allvarliga orsaker först, såsom inflammationssjukdom, fibromyalgi, övertränings/utmattningssyndrom m fl. Hos en allmänläkare stannar man oftast vid det, vilket inte brukar göra den drabbade särskilt nöjd. ”Kom tillbaka om det inte blir bra på sikt” är inte ett besked man vill ha, utan en rimlig förklaring till smärtan så att man antingen kan åtgärda eller acceptera faktum och gå vidare. Beskedet gör sällan att den drabbade går tillbaks till samma vårdgivare, utan leder i värsta fall till en rundvandring hos olika mer eller mindre seriösa utövare av läkekonst.

Om man har aktivitetsrelaterad ospecifik smärta behöver man göra en basal utredning för att utesluta de vanligaste orsakerna, samt få mer detaljerade uppgifter om den som drabbats. Detta sker lämpligast hos husläkaren, som har den bästa överblicken medicinskt. Om man inte kommer fram till något orsakssamband (= diagnos), eller om allmänspecialisten/husläkaren inte har någon lösning, trots diagnos, är det dags att bli remitterad vidare. Vart den skickas bestäms av vad vad man kommit fram till, vilket är viktigt för den som tar emot remissen, inte minst för att slippa ”börja om från början” med basal utredning. Om utredningen pekar på idrottsrelaterad åkomma kan det vara hjälpsamt att konsultera idrottsmedicinsk specialist.

Vänliga hälsningar,

Dan Leijonwall, överläkare SSC och nsvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

Löpare

Sofia är anmäld till sitt första halvmaraton men har nu drabbats av en skada. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Har bara för någon vecka sedan börjat följa Maratonbloggen och jag har anmält mig till mitt första halvmaraton. Jag har alltid varit en aktiv löpare, men bara upp till ungefär 12 km. Men för två månader sedan fick jag en inflammation på fotens utsida, under fotknölen. Den har inte blivit mycket bättre trots att jag endast kör cykel och gym nu för att inte belasta den. Verkar som jag kommer hamna i gips ungefär hela februari, tror du fortfarande jag kommer kunna vara med i halvmaratonet jag är anmäld till i mitten av maj? Och har du några tips på hur min skada kan lindras? Tacksam för alla tips!

Tack så mycket!

Mvh Sofia Häger

SVAR:

Hej Sofia!

Kul att du satsar på halvmaran! För det behöver man vara skadefri en längre tid för att hinna träna upp sig. Skador brukar mest typiskt komma då belastningen kommit en bit på väg och det börjar gå bra prestationsmässigt. Det de flesta inte räknra med är att det tar längre tid för vävnaderna att anpassa sig till den ökade belastningen än konditionen och styrkan ökar. Skillnaden mellan dessa ökar skaderisken. Kan det vara mekanismen i ditt fall, att det relativt gått ”för bra”? Överbelastnigen startar en inflammationsprocess, d v s sätter igång kroppens läkningsmekanismer.

De strukturer som är vanligaste skadelokaler i det du beskriver är senorna till peroenusmusklerna, de muskler som, förutom att stabilisera i fotleden, vrider foten inåt och sträcker på foten. Skadan kan vara mer eller mindre allvarlig, från enbart senskidereaktion till att senstråk går av eller senan hoppar ur sitt läge. Beroende på hur allvarlig skadan är rekommenderas olika åtgärder. Vid enbart senskidereaktion kan avlastning och alternativ/underhållande träning under läkningstiden vara tillräckligt. Vid långvarig smärta eller avlastning är det nödvändigt att komplettera med koordinationsträning för fotleden, då underbensmusklerna snabbt tappat i funktion.

Jag vet inget om din behandlingssituation, men det kan vara hjälpsamt med en ”second opinion” hos någon läkare med erfarenhet av löparrelaterade skador, för att optimera rehab. Ju allvarligare skada desto större är behovet av seriös och idrottsanpassad rehab/underhållsträning för att kunna återgå i önskad aktivitet.

Lycka till!

Dan Leijonwall, överläkare SSC och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

Löpare

Camilla vill komma igång med löpning men känner att hon hela tiden misslyckas. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox. 

FRÅGA:

Hej!

Jag är en powerwalkare som vill lära mig jogga. Har testat lite olika träningsplaner, bland annat från Runkeeper, men misslyckas hela tiden. Ska tilläggas också att jag haft problem med min puls som skenat till 190 slag per minut av endast lite ansträngning. Har fått tabletter nu som sänker pulsen (metoprolol) men det känns som att jag nu motionerar med ett motstånd. Att powerwalka fungerar ganska bra, behöver bara stanna och vila ibland men kan sedan fortsätta. Har du något tips på hur jag kommer vidare? Vill känna friheten av löpning.

Med vänlig hälsning,

Camilla

SVAR:

Hej Camilla!

Kul att höra att du vill börja löpträna! Det är ett alldeles utmärkt sätt att förkovra sitt välbefinnande, både fysiskt och psykiskt.

Inte minst av motivationsskäl är det viktigt att vara medveten om vilket syfte man har med sin löpning. Rekreation? Prestation? Specifika hälsoskäl? Upplevelseskäl? Viktreglering? Det avgör också innehållet i och upplägget av löpningen. I ditt fall känner jag inte till detta, men gissar att det handlar om må bra-skäl.

Du nämner att du ”misslyckas hela tiden”, och att ”pulsen skenar”. Eftersom jag inte vet din ålder eller vilken ansträngningsgrad som då är aktuell kan jag inte bedöma om 190 slag/minut är rimligt. Man kan räkna ut sin maxpuls själv genom (hos kvinnor) att dra sin ålder från 230. Om man således är 30 år blir maxpulsen 200 slag/min, teoretiskt. I praktiken är den individuella variationen stor. Behandling med betablockerare (metoprolol) är inte aktuellt enkom för att sänka pulsen, utan skall användas endast om det är medicinskt motiverat p g a sjukdom. En biverkning av sådana läkemedel är nämligen att det sänker konditionen, framför allt vid högre ansträngningsgrad.

Ta ett snack med din husläkare (eller den läkare som ordinerat metoprolol) om hur du bör ligga pulsmässigt, inte minst med tanke på att man ordinerat betablockerare. För att mäta konditionen kan man göra ett s k arbetsprov (cykel-ergometertest), något du kan få remiss till. Om du känner dig osäker på träningsupplägg kan det vara hjälpsamt att kontakta en löpcoach eller gå med i en löparklubb. De som passerar på min mottagning med samma frågeställning skickar jag till Löparkliniken.

Lycka till!

/Dan Leijonwall, överläkare SSC och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till Maratonbloggens idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

tennis

Annas son på tio år har fått körtelfeber. Nu undrar hon hur det kommer att gå med hans tennistävling den 1 januari. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Jag har en son på 10 år som idag har fått svar att han hade körtelfeber. Han spelar tennis varje dag och tränar hårt och tävlar mycket. Nu blev det nattsvart när vi fick beskedet eftersom man har hört att sjukdomen kräver fem månaders vila. Hur är det med det här egentligen, när kan han börja träna igen? Imorgon ska vi ta ett leverprov, bör vi inte ta ett nytt blodprov om ett par veckor? Han har en jättestor tävling 1 januari, antar att det är kört med den?

Anna

SVAR:

Hej Anna!

Så här är det med körtelfeber:

Körtelfeber (mononukleos) är en virussjukdom, kallas på engelska för kissing disease, då det smittar f f a via saliv. De flesta smittas redan under barnaåren – över 90 procent av 20-åringar i Sverige har smittats tidigare i livet och har därmed en livslång immunitet. Ju tidigare i livet man smittas desto mindre symtom upplever man, och ju senare desto mer symtom. Smitta i barnaåren kan förlöpa som en vanlig förkylning, och typiskt för senare smitta är kraftigare symtom: flera veckor med allmänpåverkan, huvudvärk, svårigheter att svälja, hög feber, rejält svullna tonsiller och lymfkörtlar. Inte sällan är tonsillerna belagda med gråvit avstött vävnad som luktar illa.

Inte sällan har vi läkare misstagit symtomen som halsfluss, en bakteriell sjukdom som behandlas med antibiotika, vilket inte biter på virus. Bilden kan kompliceras av att man samtidigt har virus och bakterier, där bakterierna brukar vara ett ”bifynd” och viruset det som ger symptom. Har man oturen att då få behandling med antibiotika (amoxicillin) får man i princip alltid kliande hudutslag som reaktion på läkemedlet.

Viruset kan inte behandlas, med mer än symptombehandling (t ex febernesättande och smärtstillande vid behov) men det goda är att kroppen själv lär sig att hantera det, varvid man får livslång immunitet.

Sjukdomen leder mycket sällan till komplikationer. En reaktion på viruset är att levern påverkas och mjälten svullnar (mer eller mindre), vilket gör att man åtminstone första månaden efter att ha blivit frisk bör undvika fysik aktivitet, i synnerhet inom kontaktsporter, f f a då mälten kan skadas om den kläms (störst risk 2:a och 3:dje sjukdomsveckan). Den komplikationen är allvarlig och kan ge kraftig inre blödning, men är sällsynt.

Av vana tar vi läkare ofta en titt på leverprover (ett blodprov), som alltid är förhöjda. Nyttan av att göra denna kontroll är tveksam, då det bara visar på en allmän och förväntad viruspåverkan.

Att återgå till idrott förutsätter att den drabbade mår bra, att man avvaktar minst 4 veckor efter tillfrisknande med aktivitet och att återgång sker successivt och med hänsyn till den vanligen påföljande allmänna tröttheten.

Varför din son skulle behöva avstå från tennis under fem månader låter således inte rimligt, men då jag inte har alla fakta på bordet är mitt råd att tala med den behandlande läkaren om detta. Jag vet inte heller om det är rimligt med ”jättestor tävling” 1 januari, då det inte är angivet när sjukdomen började, och om/när din son blivit frisk. Ovan nämnda riktlinjer är generella råd.

Goda Luciahälsningar!

Dan Leijonwall, specialistläkare och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

Framfotslöpning.

Annika födde barn i april och vill nu komma igång med löpningen igen, men det gör ont i underbenen. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Jag är en van löpare som varit relativt förskonad från smärta och skador. Födde barn i april i år och har inte kunnat springa under graviditeten på grund av komplikationer. Under hösten har jag kommit igång med löpningen igen men har alltså haft nästan ett års uppehåll.

Så till min fråga. Efter att jag börjat springa igen efter uppehållet har jag problem med smärta och ömhet i området mellan vaden och skenbenet på insidan av underbenet. Vilar jag några dagar försvinner det och springer jag längre och/eller intensivare pass förvärras problemet. Jag har ett lätt löpsteg och sprang tidigare mycket på framfoten men är nu tvungen att i större utsträckning dämpa löpsteget och sätta i hela foten.

Vad ska jag göra? ”Styrketräning” för vaderna? Är det en inflammation i muskelfästet till följd av överansträngning?

Tacksam för råd!

Med vänlig hälsning,

Annika

SVAR:

Hej Annika!

Att komma tillbaka till löpning efter graviditet kräver planering, om man skall förekomma överbelastningsfenomen. Ett vanligt skadeområde är just underben, där både styrka och koordination/stabilitet hunnit anpassa sig till andra förhållanden under och efter graviditet. När man så sätter igång igen går styrkeuppbyggnad och stabilitet ganska lätt att träna upp, om man ger det extra tid. Det som tar längst tid att bygga upp är vävnadståligheten, som släpar efter och gör att vävnaderna reagerar tidigt och relativt kraftigt på belastning. Besvären som uppstår är kroppens sätt att signalera en varning, att ta det lugnare med belastningen.

I ditt fall kan man misstänka att du överbelastat vissa muskler (med tanke på lokalisationen förmodligen m tibialis posterior och/eller m flexor hallucis longus). Vad de heter spelar mindre roll, men däremot vad mekanismen bakom överbelastningen består i. Dessa muskler styr fotvinkling och stortåkraft, något du använder i varje löpsteg, och f f a samarbetar de med andra vadmuskler i löpkedjan = koordination och stabilitet. När musklerna är sämre koordinerade är överbelastning av enskild muskel vanlig. I det läget är träning av koordination/stabilitet hjälpsamt som komplement till en långsammare löpupptrappning.

Jag föreslår att du börjar om från början med löpträningen: principer för löpupptrappning enligt Löparkliniken/IMES: Spring maximalt så länge du är smärtfri – sluta löpa när smärtan inträder och gå resten av det önskade löppassets längd. Öka sedan löpmängden med max 5 min/vecka, upp till önskad löpnivå. Backa 2 veckor i upptrappningen om du utvecklar smärta trots detta schema. Komplettera med stabilitet/koordinationsträning. Observera att man ofta behöver få denna träning manuellt instruerad, och att det skall följas upp, för att kunna vara effektiv.

Jag kan inte helt utesluta andra orsaker till smärtan, då jag inte undersökt dig. Stressfraktur är en av de diagnoser man helst vill utesluta, då det kräver ett helt annat omhändertagande. Se vidare på sajten Löparhälsa.

Lycka till!

/Dan Leijonwall, specialistläkare och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

nasduk

Ulrikas 20-årige son drabbas av upprepade förkylningar. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Min son som är 20 år gammal spelar mycket fotboll men han är nästan alltid förkyld, riktiga dunderförkylningar åker han på och de sitter i cirka 1,5 vecka. Sällan ihop med feber, bara ont i halsen. Nu undrar jag om du kan ge oss tips om hur man ska i framtiden förebygga så kraftiga och så återkommande virusattacker. Kan man gå till vårdcentralen och ta blodprov för på något sätt se om immunförsvaret är bra eller dåligt? Känner du till det receptfria läkemedlet Therimin?

Tacksam för tips!

Vänligen Ulrika

SVAR:

Hej Ulrika!

Täta förkylningar kan bero på många olika saker, beroende på vad man menar med förkylning. Förkylning uppfattas hos mina patienter som flera olika symptom, eller enbart ett symptom: t ex ont/rodnad/svullnad i halsen, allmän sjukdomskänsla, frossa, feber/feberkänsla, snuva, hosta, andfåddhet, muskelvärk, trötthet. När doktorn tänker på förkylning tänker denne mest på virusinfektion eller bakterieinfektion, med en eller flera av dessa symptom. Om man har en eller flera av dessa symtom kan det emellertid bero på annat än att man enbart drabbats av ett virus. Har man dessutom upprepade symtom av samma sort vidgas diagnospanoramat. ”Förkylning” kan således vara allergi, virusinfektion, influensa, astma o s v.

Inom idrotten förekommer virusinfektioner i samma omfattning som hos icke-idrottare. Upp till 5-6 st/år är inom normalgränserna för frekvens, något mer hos föräldrar med småbarn på dagis/skola, dubbelt hos barn. En vanlig fråga är om det kan finnas en bakomliggande sjukdom, t ex immunbrist bakom, vilket mycket sällan är fallet. Det som är specifikt för idrottare med upprepad förkylning kombinerat med hög träningsdos är risken för att det kan vara ett symptom på eller delorsak till utmattning/överträning, samt den ökade risken för hjärtmuskelinflammation. Vid båda tillstånden är den största risken om man pressar sig till träning trots sjukdomssymptom, något som definitivt inte är hjälpsamt.

I ditt fall med sonen som har upprepad förkylning behöver man undersöka honom och få uppgifter om förkylningsfrekvens, symptom och lägga till en kroppsundersökning, för att kunna vara behjälplig med behandlingsråd. Sök för detta hos husläkare på ordinarie tid eller hos idrottsläkare. Se även Löparhälsa.se.

Therimin innehåller enl FASS paracetamol, är likvärdigt med Alvedon och Panodil, och är febernedsättande och smärtstillande.

Vänliga hälsningar,

Dan Leijonwall, specialistläkare och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till Maratonbloggens idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

ryggont

Oscars ryggsmärta sitter nu också i höft och bäcken. Idrottsläkare Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej,

jag har problem med något som från början var en huggande smärta i ländryggen på ena sidan men som numera även sitter i höft/bäcken. Smärtan är så pass att jag tappar all kraft när det hugger till.

Jag har varit sjukskriven i drygt två månader på grund av detta (arbetar som brandman) och går hos sjukgymnast och läkare. Enligt dem är jag stel i bäckenet och baksida lår och jag ska stretcha och träna bålstabilitet. Det har jag gjort flitigt och regelbundet under den här perioden men det blir verkligen inte bättre. Jag har även fått kortisonsprutor i bäckenleden utan resultat.

Det jag är rädd för är att de ”låst sig” vid den här diagnosen utan någon mer ingående undersökning. Jag nämnde att jag ibland får ont i samband med att jag sprungit långt (men även när jag går eller reser mig ur sängen eller vrider mig i soffan) och det är som att de låst sig vid att det är på grund av löpningen, punkt. De lyssnar inte till mina egna analyser, som att jag är svag i baksida lår och stark i framsidan, öm i musklerna runt rumpan och höften, pronerar en del med ena foten med mera.

Har du något tips hur man lägger fram det här för dem? Läkaren är extremt dålig på att ta kritik och sjukgymnasten ändrar diagnos/inställning så fort jag säger något, alltså kan jag lika gärna undersöka mig själv. Eller har du tips på vart man kan vända sig för att träffa nån som har koll på idrottsskador? Jag bor i Kiruna men åker hur långt som helst för rätt hjälp.

Oscar

SVAR:

Hej Oscar!

Det är mycket oroande och beklagligt att höra att din doktor inte kan ta kritik och att du känner dig utelämnad till dig själv i kontakten med sjukgymnasten. I sådant läge kan det vara hjälpsamt att byta behandlare. Det är en vårdgivares främsta plikt att skapa goda förutsättningar för kommunikation, då det är en förutsättning för framgångsrik handläggning.

Dina besvär är svåra att värdera utan en funktionell undersökning och tillgång till fler uppgifter, varför min bedömning blir lite av en gissning: Dina besvär talar för en överbelastningssituation, där bål-bäckenstabiliteten, inte minst i och med ditt yrke, ställs på sin spets. Långvarig smärta gör saken sämre, då muskulaturen bland annat reagerar med att försvagas. Smärtan är också sannolikt orsak till de ”give-awayfenomen” du upplever i smärttopparna. Kortison har en tveksam plats i behandlingsarsenalen av de besvär du beskriver, om man inte kan härleda smärtan från en bäckenledsiflammation. Min egen erfarenhet av patienter som utfört bålstabilitetsträning (till exempel på ”core-pass”) är att de till och med kan ha lägre grad av bålstablitet än de som inte ”kört bålstab-träning”. Förklaringen är förmodligen att man i träningen felrekryterat ytlig, grov muskulatur och inte kommit åt de stabiliserande bäckenbottenmusklerna och (transversus-) bukmusklerna. I ditt fall ställs i och med din yrkessituation än högre krav på bålstabiliteten, något som gör att man som behandlare verkligen måste försäkra sig om att bålstabliteten ligger på den acceptabla nivån i relation till de krav som ställs.

Ett viktigt steg är kartläggning av besvären, i form av funktionell ryggundersökning hos någon med specialkunskap och erfarenhet av ryggrehab. Dessutom bör man, om man inte redan gjort det, utföra en magnetröntgen av ländrygg och bäckenleder. För detta bör du remitteras av din läkare.

Bästa hälsningar,

Dan Leijonwall, specialistläkare och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se

Har du också en fråga till Maratonbloggens idrottsläkare Dan Leijonwall? Mejla den till spring@svd.se!

Petra Månström

Löpare

Zrinko har problem med illamående efter längre löppass. Dan Leijonwall ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej Dan,

jag behöver lite hjälp kring mitt dilemma.

Jag är amatörlöpare och har sprungit ganska många halvmaror. När jag springer sträckor som överstiger 21 km så har jag oftast börjat må illa en timma efter avslutad löpning och två timmar efter så kräks jag och sedan blir allt bra. Jag har provat många varianter av uppladdning och återhämtning för att komma underfund med problemet men utan framgång. Av alla långlopp som jag har sprungit så har cirka 80 procent slutat i illamående och kräkning. Jag kan däremot springa 18-19 km utan illamående eller kräkningar. Att just några extra kilometer kan ställa till det!

Jag upplever att magen stannar upp och låter inte maten passera för återhämtning först förrän jag kräks och det blir någon form av omstart i magsäcken. Jag som sagt sökt en hel del svar på forum och då också provat mig fram men utan att det har hjälpt mig.

Mitt mål är att öka distansen mot maraton. Provade i somras att springa ett 30 kilometer långt bergslopp och det resulterade att jag kräktes 3 kilometer innan mål men fortsatte dock att slutföra loppet.

Jag hoppas att du har tid och möjlighet att hjälpa mig, eller om du vet någon som du kan rekommendera.

Mvh Zrinko

SVAR:

Hej Zrinko!

Jag citerar delvis mig själv från sajten Löparhälsa i detta svar: hälften av alla deltagare i uthållighetsidrotter, t ex långdistanslöpare, har symptom på mag-tarmstörningar, bl a med illamående, kräkningar, buksmärta, uppblåsthetskänsla, diarréer, magkramper, och blod i avföringen. Dessa symptom brukar i löparsammanhang kallas ”löparmage”. Till skillnad från muskel- och senvävnad är tarmen inget organ som anpassar sig till ökade nivåer av fysisk (och mental) stress. Kostsituationen påverkar i hög grad mag-tarmsymptom och möjliggör ökad prestation, och kan förebygga en hel del av dessa besvär.

Mekanismerna bakom ”löparmage”, är dels mekaniska och dels hormonella. Kroppens rörelse ger en mekanisk stress på mag-tarmkanalen, vilket förflyttar innehållet i systemet. Om tjocktarmen innehåller mycket avföring resulterar det i tarmtömningsreflex. Det är av det skälet klokt att besöka toaletten innan löpstart. Samtidigt leder muskelarbetet till en omdirigering av blod, och därmed syre, från mag-tarmsystemet till muskulaturen, vilket leder till ”hypoxisk stress” (påfrestande låg syrehalt).

Det leder i sin tur till en kraftig frisättning av flera mag-tarmhormoner, vilket ger en kraftig stimulering av mag-tarmkanalens funktioner. Blodflödet i tarmen minskar mer hos minde vältränade än hos vältränade, vilket gör att symtomen blir mindre ju mer vältränad man är. En effekt av det hormonella påslaget är en ökad sekretion (utsöndring av vätska) i mag-tarmsystemet, vilken ger en vattning diarré, vilket under långdistanslöpning förvärrar risken för vätskebrist.

Symptom från över mag-tarmkanalen, sura uppstötningar, kräkning och illamående är dels resultatet av det hormonella påslaget i systemet, och dels magsäckens stora mekaniska förflyttning i löpningen tillsammans den ökade bukpressen, vilket leder till mekaniskt läckage upp i matstrupen. Denna mekanism kan dessutom förvärra ett redan etablerat bråck i övre magmunnen, något som förekommer hos 30% av vuxna, med bl a inflammation i matstrupen som följd.

En iakttagelse jag själv gjort som tävlingsläkare i distanslöparsammanhang är att illamåendet och kräkningarna avtar med avståndet från målet efter målgång. Det kan ha att göra med att nedvarvning, att gå några hundratal meter efter målgång i stället för att stanna eller lägga sig ner, gör att mag-tarmsystemet får chans att återanpassa sin funktion mer skonsamt.

Inget symptom, förutom diarré med risk för vätskebrist, är farligt i sig, men kan vara nog så besvärligt. Vid misstanke om mag-tarmsjukdom av annan sort, t ex då symptomen kvarstår även mellan träningspassen, bör man söka läkare för undersökning och bedömning.

Vänliga hälsningar,

Dan Leijonwall, specialistläkare och ansvarig läkare för Stockholm Marathon
www.idrottsdoktorn.se