Stötvåg, laser, knak och brak…

11069935_10153160187180960_8584764588622093792_n

Det här är en så kallad ”hälsporrestrumpa”, en strumpa som hjälper till att stretcha ut plantar fascian (senstråket under hälen) så att den kan läka i utstretchat läge. Det innebär att man ofta slipper det där jobbiga ontet under hälen de första stegen man tar på morgonen. Man sover alltså med fördel med denna strumpa. Foto: Privat.

Har man hälsporre och driver en stor blogg om löpning så får man förstås diverse tips om hur man ska komma tillrätta med problemen. Det är lätt att bli lite matt.

Rubriken till det här inlägget syftade till att illustrera vilken djungel alla som drabbas av hälsporre hamnar i. Man får höra allt möjligt om vilken metod man ska ta till. Någon lovprisar en metod som en annan förkastar. Och så vidare.

Jag inledde hälsporreperioden med total löpvila och antiinflammatorisk medicin. Det tyckte inte jag fungerade så bra på mig. Smärtan under hälen försvann visserligen, men när jag skulle dra igång igen  – mycket lugnt och bara några kilometer i lunktempo – så var man tillbaka på ruta ett igen. Suck. Har också testat att springa längre distanser och då har det inte gjort det minsta ont förrän jag har legat i soffan efter passet. Då har smärtan kommit tillbaka med full kraft. Suck.

Jag skaffade ortopediska skoinlägg redan i december, jag har slutat gå barfota hemma, rullar taggboll under foten och masserar plantar fascian enligt konstens alla regler. Jag stretchar vaden, gör tåhävningar och tränar alternativt. Jag har skaffat en särskild strumpa som ska stretcha ut den inflammerade senan och låta den läka i utsträckt läge så att man förhindrar småbristningar när man kliver upp på morgonen. Vissa säger att strumpan är super, någon har blivit ”botad” av den. En annan säger att den är verkningslös.

Fotstyrkeövningar (”plocka handduk”, knyta ihop fötterna och spreta med tårna) kör jag dagligen sedan några månader. Jag har fått kotorna knackade och det funkade mirakulöst bra i några dagar. Sedan kom smärtan tillbaka. Just nu känner jag stor uppgivenhet eftersom jag har lagt ner en ansenlig summa pengar på diverse behandlingsmetoder som uppenbarligen inte fungerar. Ska man behöva ta banklån för att bli av med en sketen hälsporre?

Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna springa smärtfritt igen. Lite pepp tas tacksamt emot…

Långspinning med Krutgubben!

langspinning

Tre timmar spinning senare såg vi så här pigga ut. Foto: Privat.

Är man så knäpp att man anmäler sig till ett cykellopp på 21 mil fördelade på 2 300 höjdmeter gäller det att förbereda sig. För jag vill inte vara med om samma upplevelse som under Vättenrundan 2012 då jag kämpade mig runt pölen med 200 träningskilometer i benen. Så igår hakade min cykelpartner in crime, Mia, och jag på ”Krutgubben” tretimmarsspinning på världsrekordgymmet Actic i Kista (Kristina Paltén satte sina löpbandsrekord där). Det blev en spinningupplevelse jag sent ska glömma. Eller vad sägs om dans bredvid och på cyklarna, intervaller, frågesport och armhävningar (också dessa på cykeln). Samt headbangande till Iron Maiden. Dessutom var banprofilen densamma som under ett visst cykellopp i augusti som jag och Mia är anmälda till… Tack vare dessa kreativa påhitt försvann de tre timmarna som i ett huj – aldrig har ett spinninglångpass känts så kort. Fram för mer energi och pulstoppar också på de långa spinningpassen, de behövs för annars blir det lätt som att kolla på när färg torkar. Eller tråkigare ;-)

Stort tack till Joakim (Krutgubben) för att jag fick vara med!

Se upp, nu kommer njutningslöparen!

maran3

Stockholm Marathon 2014 sprang jag på ren glädje och stannade för en selfiepaus när jag kände för det. Som här, när två tigrar dök upp i höjd med Torsgatan på sista varvet. Foto: Petra Månström.

Är vi på väg mot en ny löparvåg, där fokus ligger på att njuta och lyssna mer på kroppen än att bara köra på till varje pris? Ja, jag tror det.

Diskuterade saken med en god vän som också bor på Kungsholmen och följaktligen springer runt densamma lite nu och då. För några år sedan var de flesta löpare man såg kittade till tänderna med senaste sportklockan, högteknologiska kläder, kontrasthöjdande sportglasögon och pulsmätare. Nu tycker mig både jag och min vän urskilja en ny typ av löpare runt holmen, nämligen den chosefria njutningslöparen.

Någon kanske invänder och menar att det är klart att du lägger märke till andra typer av löpare nu när du själv har taggat ner lite på ambitionerna. Och absolut kan det vara så. Men när jag har tagit upp det här med andra som har betydligt högre ambitioner med sin löpning så nickar de igenkännande. Det är definitivt något på gång bland de löpare som tidigare har sprungit med nya pers och blodsmak i munnen som största mål. De tycks ha antagit en mer avslappnad relation till sin sport, tagit på sig mer avslappnade kläder och kanske rentav glömt sportklockan hemma.

Många av oss som drog igång med full kraft för en fyra-fem år sedan har ju hunnit dra på oss en del skavanker. Särskilt vi som inte alls sprungit överhuvudtaget tills vi med råge hade passerat de 30. Nu har vi löparknän, kroniska hälsporrar, gubb- och gumvader, hallux valgus och gud vet vad. Vi har tappat lusten att jaga livet ur oss för att sänka maraperset med någon futtig minut och har istället lärt oss att uppskatta ett socialt liv med människor som inte bara håller på med träning – och så har många av oss hittat alternativa träningsformer och fastnat för dem. Som till exempel cykel, simning eller skrotlyftning.

Vi kanske inte vill släppa löpningen helt, men vi vill utöva den på våra villkor och utan att ha något program som ger ont i magen och en känsla av stress. Vi vill kunna ta en vinare eller två på helgen och äta godis utan att känna att vi saboterar morgondagens intervallpass. Och kanske rentav ta en helkväll och missa det planerade morgonpasset som istället förvandlas till en långpromenad på eftermiddagen. Får man skriva så här på en träningsblogg utan att människor blir upprörda? Förmodligen inte, men jag provar ändå…

Har löpargruppen spelat ut sin roll?

grupplopning

Löpning i grupp är energigivande och roligt, men många tycker också att det kan framkalla prestationsångest. Foto: Colourbox.

För några dagar sedan stod jag ute på Djurgården och jobbade med en plåtning. Det var många löpare i farten eftersom det var lunchtid och jag reagerade på att flera av ekipagen som passerade bestod av en person som pratade avslappnat och utan ansträngning – och en som försökte svara lika avslappnat, mellan de tunga andhämtningarna.

Fick känslan av att tempot för den sistnämnda personen kanske var lite för högt för att orka hålla igång ett samtal. Tänker också på flera samtal jag har haft den senaste tiden med personer som tidigare har tränat med olika typer av löpargrupper men som nu valt att springa på egen hand. Anledning? Det är skönare att själv få bestämma tempo och slippa ”tvångskonversera” med någon mellan andhämtningarna.

Det här får mig att börja fundera över löpargruppernas framtid. Helt säkert kommer det alltid finnas människor som vill springa i grupp, men jag tror att vi framöver kommer att få se en trend där allt fler vill löpträna på egen hand. Man har testat gruppupplägget och tycker att det är socialt och trevligt, men också något som kan upplevas som stressande. Man får prestationsångest, helt enkelt. Det hänger också ihop med de inlägg jag tidigare har skrivit om målhets och det faktum att allt fler härmar eliten i sin träning. Till slut orkar man helt enkelt inte utan längtar tillbaka till det ursprungliga, den otvungna friheten att bara kunna ge sig ut och själv bestämma fart och distans.

Personligen har jag ett komplicerat förhållande till grupplöpning. Å ena sidan gillar jag att det finns ett visst ”tävlingsmoment”, åtminstone gjorde jag det när jag hade tidsambitioner i min träning. Men jag kunde också tycka att det var jobbigt att bli ihopföst med en massa människor och känna mig tvungen att prata medan jag springer, fast jag egentligen är en ensamvarg som helst springer solokvist låter tankarna flyga iväg. Jag kunde också tycka att gruppassen tenderade att bli väl flåshurtiga och käcka, fast ibland kunde jag också gilla den delen. Å andra sidan ger gruppen en pepp och motivation som gör att man inte viker ner sig i första taget, utan slutför.

Komplicerat, helt enkelt. Vad är värst: prestationsångest inför varje pass eller att riskera sämre tider och ett sämre socialt liv? Kanske är variation det bästa. Hur som helst så har jag mer och mer börjat uppskatta det pannbensbyggande och frihetsfyllda i att springa solokvist.

Jag snorar och spottar – med lösögonfransarna på

smink_kalla

Aja baja, Charlotte! Är det inte lite kajal jag ser där runt ögonen? Och vad har du på kinden? Foto: Anders Wiklund/TT.

Att jag vurmar för genusfrågor och jämställdhet mellan könen är ingen hemlighet. Det framgår ofta tydligt på den här bloggen. Men idag läste jag en ledare i en annan svensk dagstidning som fick mig att sucka uppgivet.

Ledarförfattaren, Lena Andersson, gör avstamp i det faktum att det inte längre bara tycks vara ”utländska friidrottare på korta, explosiva distanser” som utför sina tävlingar iförda smink. Nu har sminket slagit rot även i den tidigare från fåfänga så fredade snorsporten och Andersson lanserar teorin att det kanske finns någon kvinnlig längdåkare som hellre drar ner lite på tempot för att slippa åka in i målområdet med rinnande mascara och snor hängande ur näsan.

Hon tar också upp experterna i SVT:s studio under VM i Falun, en man och en kvinna. Mannen såg ”ren, kammad och effektiv” ut medan den kvinnliga experten, som liksom mannen var före detta elitåkare, var ”fixad som om hon skulle på bal”. Andersson menar att risken här är att folk inte tar in vad den kvinnliga experten säger eftersom de har fullt upp med att beundra hennes yttre. ”Att addera mycket prål, eller skönhet, är att säga: det du ser är viktigt. Att inte göra det är att säga: det jag säger är viktigt”, läser jag.

Varför blir jag då uppgiven av att läsa det här? Jo, för att visserligen tycker jag om att bli bekräftad i form av likes på Instagram, Facebook och så vidare. Det tror jag är en sak som jag delar med många som pysslar med liknande saker som jag i sociala medier. Men det faktum att jag tycker om att ha lite smink när jag tränar har inget som helst att göra med att jag vill behaga någon eventuell man i spåret. Tvärtom, känner jag mig snygg blir jag också starkare och snabbare.

swissalpine12

Efter över elva timmars löpning i bergen runt Davos. Lösögonfransarna sitter där de sitter, mascaran på nedre fransarna har runnit lite. Bryr jag mig? Nope. Gjorde piffningen (som tog ca tre minuter) att jag presterade bättre? Japp. Behagade jag någon man längs vägen? Ingen aning. Bar sportglasögon. Foto: Privat.

Måste jag alltid ha smink när jag tränar? Absolut inte. Jag skulle inte ställa mig framför spegeln och måla mig inför ett pass, om det inte handlar om en plåtning, tv-inspelning eller så. Men om jag har haft smink på mig under dagen, därför att sminket jämnar ut färgen i ansiktet och får mig att se lite piggare ut – plus att jag gärna sminkar över någon eventuell finne – då tvättar jag inte bort det bara för att jag ska träna. Rinner mascaran? Skaffa vattenfast, om du nu trivs i mascara! Eller lösögonfransar. OM du nu vill det, för att det får dig att känna dig piggare och gladare. Jag skaffade lösögonfransar i fjol och tycker det är toppen att kunna känna sig snygg utan att behöva lägga ner en massa tid på att sminka sig.

I min värld är inte allt svart eller vitt. Jag kan personligen reagera på såväl män som kvinnor när de känns lite väl fixade. Känns makeupen eller ”fixningen” överdriven för ändamålet kan jag bli avvaktande men försöker ändå ta in vad personen har att komma med. Folk har sina anledningar att se ut som de gör och det är inget jag lägger mig i eller kommenterar. Kanske reagerar folk när de ser mig, men det bjuder jag på i så fall. Måhända tar det längre tid för folk att fatta att tjejen med ”partysminkning” också har något att komma med (eller vad säger du, LG? ;-) när det gäller det jag har att säga, men jag tycker inte att det ligger på mig att sluta sminka mig för att folk snabbare ska ta in vad jag säger.

Och JA, jag snorar, spottar och frustar precis så mycket som jag vill. Struntar fullständigt i om sminket rinner, men sedan jag skaffade lösögonfransar (undrar om Lena Andersson testat sådana, eller de kanske är för objektifierande?) rinner det väldigt lite om mitt smink. Det sitter där det sitter, även efter elva timmar och 45 minuter i fäders löparspår mellan Sälen och Mora.

Istället handlar det om att vi måste få till en attitydförändring i samhället, att acceptera människor som de är – med eller utan smink. Oavsett vilket kön, sexuell läggning eller bakgrund en människa har ska vi behandla vederbörande som en jämlike vars budskap är lika viktigt som någon annans. Det är inte sminket som är problemet, utan fördomar. Ska vi tjejer som gillar att sminka oss ibland sluta med det bara för att snabbare bli tagna på allvar? Borde vi inte istället inse att alla människor är värda att tas på allvar?

Jobba bort fördomarna i samhället istället för att tvinga oss tjejer (och killar) som gillar lite smink att tvätta bort det. Önskar alla en fin lördag!

Vad hände med alla sunda träningsförebilder?

fyren2

Japp, jag har träningshetsat i mina dagar. Nu försöker jag istället lyssna mer inåt och träna så som jag känner för. Att bara köra på för att kanske förbättra maraperset med någon minut orkar jag inte längre med. Inte just nu, i alla fall. Och det är helt okej. Foto: Privat.

”Jag är morgonmänniska och går jag upp vid 04.30 och tränar. Min man har hakat på, så numera kör vi ofta tillsammans. Jag har valt bort allt jag inte vill göra och träffar bara dem jag verkligen vill umgås med. Att leva i en familj med fem barn kräver en ordentlig struktur i grunden, så jag är van att organisera min vardag.”

Ovanstående är ett utdrag ur ett reportage om det stundande Vasaloppet och den elitmotionärstrend som råder i Sverige just nu. Den som uttalar sig är en egen företagare som har fem barn och tränar 15-17 timmar i veckan, året om. Jag är full av respekt för den här tjejen, samtidigt som jag kan känna mig lite matt. Av flera anledningar. En del av mig skulle vilja vara lika effektiv, orka hantera enorma mängder träning samtidigt som man rattar ett krävande jobb och fem barn. Ja, kanske är jag lite avis någonstans. Men en annan del av mig blir matt därför att jag tycker att det är synd att den här elitmotionärstrenden, som ofta anammas av människor på höga chefspositioner, får vanliga dödliga människor att rygga tillbaka och associera träning med något blodsmakande och plågsamt.

”Allt ska mätas och man måste ha mål och inte bara delta för att det är kul. Det är managementtänkande som tagit sig in på idrottens område”, säger Sverker Sörlin, författare och professor vid avdelningen för Historiska studier vid KTH, i reportaget jag nämnde ovan. Målhetsen som råder i motionssvängen just nu har jag bloggat om tidigare. Den har sitt ursprung inom elitidrotten och lever och frodas på många träningshåll. Jag vet till och med personliga tränare som vägrar ta emot klienter som inte har uttalade mål.

Jag tycker att det hade varit uppfriskande om jag i ett reportage inför Vasaloppet eller liknande hade fått läsa om en motionär som eftersträvar balans i tillvaron. Som planerar in såväl sofftid som tid med den eventuella familjen och tid för att träna. Jag har full förståelse för att folk väljer att leva som den morgonpigga tjejen i SvD-reportaget, det är intressant att läsa om, men det vore kul om vi också kunde betrakta människor som tränar lagom mycket och har lite lägre eller inga mål alls med sin träning som förebilder. Många människor skulle nog känna mindre prestationsångest då.

”Man ska träna för att må bra, men det är många som tränar över 500 timmar per år och börjar försaka relationer, familj och karriär. När idrottandet tar energi istället för att ge, då är det dags att tänka om”, läser jag vidare i reportaget.

Jag är böjd att hålla med. Eller vad säger du?

Idrottsministern som hatade löpning

11022529_10153136396465960_6667925560123552061_n (1)

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström har nyss fyllt 30, kommer från Riddarhyttan i Västmanland. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet.

Premiär för en politiker i Maratonpodden! Han är killen som har goda förutsättningar att efterträda Thomas Bodström som ”snyggministern”. Gabriel Wikström fyllde nyligen 30 och han berättar inte bara om hur festen var, dessutom svarar han på frågan om varför han övergav LCHF-dieten, hur det var att bli pappa vid 23 års ålder och hur det känns när folk dömer ut honom på grund av hans ålder. Och inte minst: killen ska ju kuta ett av Sveriges största långlopp inom kort! Vilket är loppet och hur tänker han greja det med 15 minuters träning några gånger i veckan?

Kostexperten: ”Allergisk mot mjölkprotein – fungerar ärtprotein?”

Proteindrink

Vad ska man äta efter träningen om man är allergisk mot mjölkprotein, undrar Sofia. Carolin Helt svarar. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej,

om man är allergisk mot mjölkprotein, vad kan man äta efter träning då? Läste att vassle är det bästa för muskeltillväxt – men det kan inte jag som inte tål mjölk äta, antar jag.

Just nu dricker jag ärtprotein direkt efter träningen. Är det bra?

Är det någon skillnad på vad man äter efter ett styrkepass jämfört med konditionspass? Vore jättetacksam för svar då jag vill göra mitt bästa för bra resultat.

Tack och med vänlig hälsning,

Sophia

SVAR:

Hej Sofia!

De allra flesta som är allergiska mot mjölkprotein eller laktosintoleranta tål vassleprotein bra.  Men det finns de som inte tål det eller som kan utveckla en överkänslighet vid regelbunden användning och då kan ett vegetabiliskt protein vara ett alternativ ta till direkt efter ett styrkepass. Ärtprotein innehåller höga halter av aminosyran L- arginin, vilket har visat sig vara hälsosamt i en del studier – i alla fall för måttligt tränade personer. För att få en så komplett aminosyraprofil som möjligt med vegetabiliskt protein är det dock ett tips att använda en blandning av olika källor, exempelvis ris-, hampa- och ärtprotein.

Efter ett styrketräningspass är kroppen som mest inställd på att bygga upp muskelmassan och är det någon gång du bör äta lite extra så är det just då. Om du inte har lyxen att mötas av ett dukat bort direkt efter passet, drick då din proteindrink och se sedan till att du får i dig ett större mål mat inom 1-2 timmar. Ät riktig mat! Kött, fisk och kyckling är alla bra proteinkällor. Att det är gynnsamt för muskulaturen att äta protein finns det gott om studier på, det gäller inte bara för elitidrottare. Vi kvinnor måste dessutom jobba extra hårt då vår hormonella miljö gör muskeltillväxten ännu svårare, ät proteinrikt men var för den sakens skull inte rädd för att äta kolhydrater.

Efter ett konditionspass kan du tänka på lite olika sätt beroende på vad syftet är med träningen är. Vill du kunna prestera på topp inom åtta timmar bör du se till att få i dig kolhydrater för att återställa glykogenlagren, protein för muskulaturens återhämtning och för att minska risken för skador.

Vill du däremot öka kroppens förmåga att använda fett som bränsle ska du hålla nere på kolhydratsintaget inför nästa pass. En ny avhandling från Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm har precis presenterats. Tränar man uthållighet med låga nivåer av glykogen i kroppen tycks det öka tillverkningen av kroppens cellkraftverk, mitokondrierna. Man har i alla fall lyckats hitta vissa markörer för att det är så. ”Train low compete high” bygger på lågintensiv träning med låga glykogenlager och att man tävlar eller på annat sätt högpresterar med välfyllda glykogenlager. Att lägga in något sådant pass ökar förmågan att använda fett som främsta energikälla och på så sätt öka uthålligheten. Dessa pass bör dock vara lågintensiva. Högintensiva intervallpass bör göras med fyllda glykogenlager. Att träna allt för ofta med låga glykogenlager riskerar att försämra förmågan att använda kolhydrater som bränsle vilket kan leda till försämrad prestation på högre intensiteter.

Dröjer det 24 timmar eller längre mellan dina konditionspass är mitt tips att inte krångla till det. Det är lätt att snöa in på detaljer men det är trots allt helheten som ger resultat. Fokusera på att äta en lagom mängd, varierad och bra mat, regelbundet och var noga med sömnen. Det sistnämnda är mitt bästa tips för att må bra och ha ork att träna hårt oavsett träningsform.

Referenser:

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22313809

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24942068

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25029703

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23075551

Hälsningar Carolin

Har du också en fråga till Maratonbloggens expert på kost, Carolin Helt? Mejla den till spring@svd.se!

Här är min stora utmaning för 2015!

tourofjamtland1

Tour of Jämtland kallas av många för norra Europas vackraste cykellopp. Foto: Tour of Jämtland.

Hälsporren trodde att den kunde stoppa mig, men ack så fel den hade. För vad gör man inte när en krånglande häl ”tvingar upp” en på spinningcykeln?

Jo, man anmäler sig till ett coolt cykellopp för att ta reda på om det verkligen är så där vidrigt att cykla långt som det kändes under Vätternrundan 2012. Då hade vi regn nästan hela tiden och jag hade ynka 20 mil cykling i benen. Den här gången tänkte jag vara åtminstone lite bättre förberedd.

Den här tävlingen har en utformning som passar utmärkt för en ”äventyrsmotionär” som mig: 21 mil och 2 300 höjdmeter. Vad heter då loppet? Jo, Tour of Jämtland! Starten går i norska Trondheim och målet finns i Åre. Gissar att det kommer ömma en hel del i cykelrumpan när man rullar in på en välförtjänt after bike. Är mycket glad över att ha med mig riktigt inspirerande sällskap på det här äventyret, nämligen fantastiska MarathonMia. Ni vet tjejen som jag sprang Jämtlandstriangeln med i snöstormen midsommardagen 2014. Tjejen med Pannbenet av Kryptonit och mängder av respektingivande ultralöplopp på cv:t. Men nu är det två hjul som gäller och många härliga träningspass har vi att se fram emot. Nya racerhojar är också på väg!

I fredags körde vi vårt första gemensamma pass då vi hyrde oss en alldeles egen spinninglokal på Actic i Kista! Grymt roligt att få bestämma musik och upplägg själv. Nu köööör vi!!

Mejl som betyder allt

Det finns mejl som griper tag direkt, som gör en varm och glad inombords. Mejl som gör att det jobb man lägger ner på Maratonbloggen, Maratonpodden och så vidare känns så himla värt:

”Hej Petra!

Jag är en tjej på 22 år och studerar på högskola. Jag har haft en relativt bra uppväxt och allt sådant, men blev mobbad i gymnasiet vilket ledde till depression, ångest, bulimi och massa sådant. Nu är min ätstörning snart borta helt hoppas jag och jag mår mycket bättre än innan. Som du nog förstår har träning varit lite komplicerat – det har alltid blivit lite för mycket och för hårt. Speciellt gällande löpning, vilket var något jag hatade förr och var bara ångestfyllt då jag ändå alltid tvingade mig ut för att bränna kalorier. Jag gav upp väldigt fort och kände mig misslyckad.

Min pojkvän tipsade mig en dag om att lyssna på dig. Han är triathlet, tränar mycket och älskar att springa. Det är något som jag varit avundsjuk på, då jag knappt innan kunde tänka tanken för det skulle bli för jobbigt psykiskt. Hursom, jag lyssnade. Jag kommer inte ihåg vilket avsnitt jag lyssnade på först, men det med Emelie Forsberg sköt rakt i mitt hjärta då du berättar att du haft det svårt med mat. Jag hade ingen aning om att du haft det svårt då du sprudlar av energi och verkar så glad nu. Låter lite töntigt när jag skriver det nu, men jag fick äntligen se att man KAN bli helt fri. Jag ville bli lika glad och sprudlande som dig en dag. En förebild är du. Jag älskar dina poddar, instagram-inlägg, blogginlägg osv. Det har hjälpt mig så otroligt mycket. Tack för att du får mig att vilja bli bättre, att ta ännu mer avstånd från sjukdomen!

Fortsätt som du gör, du inspirerar fler än bara mig!”

Önskar er alla en underbar helg! Själv befinner jag mig i Falun där jag just har sett Johaug, Björgen och Kalla med flera gjort fantastiska insatser i VM.

Petra Månström och Erica Treijs Tv Webb-tv

”Blodsmak är inte viktigast nu”

Petra om vägen till lyckad maratonträning.

”Träning minskar suget efter godsaker”

TRÄNING

Så påverkas din aptit av träning.

Hälsotrenden ger
ny typ av mat

Nyttigt

Ät rätt för att må bra.

Få håller sig smala enbart genom träning

GUDIOL

”Bromsar inte viktuppgång.”

Träningen som ”blir av” är sällan bäst

TRÄNING

”Utseendemål är ett problem.”

Bantande svenskar fuskar med motionen

HÄLSA

”De vet – men fuskar ändå.”

”Högintensiv träning gör dig friskare”

TRÄNING

Gudiol kommenterar hetsig debatt.

Fyra koppar skyddar mot cancer

Hälsa

Nya rön om dryckens hälsoeffekter.

En tallrik gröt om dagen förlänger livet

HÄLSA

Gröten inte bara het i Hollywood.

Gryn gör dig gladare

6 anledningar att älska kolhydrater.

Hemligheten bakom platt mage

FORSKNING

Upplägget som verkligen fungerar.

”Dieter fungerar
inte på sikt”

GUDIOL

3 nycklar till en varaktig viktminskning.

Så blir du snabbare – genom att lyfta skrot

TRÄNING

Gudiol om rädslan för styrketräning.

”Kvinnor är rädda för att bli bulliga”

TRÄNING

Gudiol: ”Därför kan du sluta oroa dig.”

Träning minskar risken för influensa

STUDIE

Men du måste ta i – ordentligt.

HÄLSA

Fröna som är mer än bara topping

De 7 nyttigaste fröna du kan äta.

HÄLSA

Träningen stressar varannan svensk

”Vi får inte ihop vardagspusslet.”

HÄLSA

Så bra är kaffet – egentligen

Ökar livslängden och blodtrycket.

HÄLSA

Är socker eller stevia bättre än aspartam?

Experten om omdiskuterad lightläsk.

BLOGG

Nu kommer njutningslöparen

”Vi är på väg mot ny löparvåg.”

HÄLSA

Här är maten som gör dig glad

10 humörhöjande livsmedel.

BLOGG

”Jag snorar – med lösögonfransarna på”

Fördomarna måste bort, inte sminket.

KOST

Här är maten som plattar till din mage

10 livsmedel som får magen i trim.

HÄLSA

Här är anti-förkylningsmaten

10 immunförstärkare.

HÄLSA

De tio nyttigaste frukterna

Bra för vikten, skyddar kärl och hjärta.