Emelie vann Transvulcania!

emelie

Svenska traillöparstjärnan Emelie Forsberg grejade en överlägsen seger i loppet Transvulcania på kanarieön La Palma. Foto: Selu Vega/Transvulcania.

Stort grattis till fantastiska Emelie Forsberg som nyligen tog hem segern i 87 kilometer långa ultramaratonet Transvulcania, med en höjdstigning på 8 525 meter. Sin första seger i loppet, som äger rum på kanarieön La Palma, tog Emelie hem redan 2013.

Emelie ledde överlägset under hela loppet:

– Det här var verkligen en överraskning, jag som inte ens trodde att jag skulle kunna ta mig i mål. Jag tog det här loppet som en smygöppning av trailsäsongen efter en lång vinter, men jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så här bra. Som alltid är det magiskt att springa Transvulcania, med atmosfären och alla människor som hejar på dig under hela loppet.

Mer Emelie Forsberg får du i min intervju med henne för Maratonpodden från i fjol.

Tränare med elitförflutet – en bra idé?

sollopning

Debatten om överdriven träning, ortorexi, går varm just nu. Många tycker dock att den är onödig. Foto: Erik Johansen/TT.

På senare tid har det blossat upp diskussioner om ortorexi lite här och var. Många av dem som engagerar sig är profiler med ett förflutet som elitidrottare, vilket har fått mig att fundera över hur bra det egentligen är att ha en tränare eller förebild som har sysslat med elitidrott.

Först en disclaimer: har många MYCKET BRA erfarenheter av träning med före detta elitidrottare. Men jag har också en rad mindre bra erfarenheter av träning och diskussion med personer med den bakgrunden. Min fundering är om någon som har elitidrottat verkligen, på ett bra sätt, kan sätta sig in i hur det är att vara en simpel motionär. Är inte risken att det lätt kan bli så att personen redan från början har ett annat tänk och en annan inställning till träning att råden till motionärer riskerar att bli fel?

Eller att det är lätt hänt att träningspassen man rekommenderar till motionärer får samma upplägg som de pass han eller hon själv körde som elitaktiv, fast i en annan fart? Det är ju så att elitlöpare totalt sett har en större mängd och stabilare träningsgrund att stå på än de flesta motionärer, vilket gör att man har förmågan att absorbera tuffa intervallpass. En heltidsarbetande motionär som nyligen rest sig ur soffan och börjat träna hårt har ju onekligen inte samma förutsättningar och löper större risk för skador och bristande motivation.

Kan det lätt bli så att den med elitidrottarförflutet kan tycka att hela diskussionen om ortorexi känns fånig därför att motionärerna redan befinner sig på en så mycket ”lägre” nivå? Är det verkligen relevant att ens diskutera detta ämne när problemen med fetma i vårt land är så mycket större? Man kanske viftar bort råden om att våga vila med att ”Bah, vilan ska ju vara aktiv – sofflocket är bara fetmabildande”. Personligen måste jag säga att jag verkligen älskar att efter ett träningspass få duscha länge, äta en god måltid och lägga mig på sofflocket och äta praliner, det är ju själva grejen med att träna (förutom själva passet då). Som före detta elitidrottare tror jag det kan vara svårt att helt släppa de höga kraven på sig själv och andra. Det är lätt hänt att gå över gränsen och tappa glädjen.

Jag säger inte att det enbart är personer med elitidrottarförflutet som tenderar att vifta bort ortorexidebatten, men det är trots allt en trend jag tycker mig se. Vad säger ni som kanske tränar med en före detta elitidrottare, som själv har elitidrottat eller har en sådan person som idrottslig förebild? Är det bara jag som tycker att debatten om överdriven träning faktiskt är viktig och behövs?

Bästa sista minuten-tipsen inför Tough Viking

toughviking2

Jag och min lagkamrat under fjolårets Tough Viking på Gärdet. Foto: Tough Viking.

Imorgon ställer jag upp i hinderbaneloppet Tough Viking här i Stockholm tillsammans med några kompisar. Är du också anmäld till ett hinderbanelopp och känner fjärilarna i magen sprida sig? Då har jag riktigt bra tips att komma med här, i fjol gjorde jag nämligen ett stort reportage om just den här typen av lopp i Svenska Dagbladet. Där finns bland annat en intervju med Gladiatorvinnaren Konstantin Avramidis:

Intervju med Konstantin, där han bland annat avslöjar sitt hat- respektive favorithinder

”Vi försöker bygga bort skaderisken” – intervju med David Klint, mannen bakom Tough Viking

Konstantin Avramidis tekniktips för tre vanliga hinder

Min krönika om Tough Viking 2014 – ”Så känns 10 000 volt rakt genom kroppen”

Stort lycka till alla som kör! Vi ses kanske i Hagaparken imorgon!

Tuva Malmo: ”Jag kan lätt bli för resultatberoende”

tuva

Fredag och dags för en ny veckans löpare! Den här gången har jag nöjet att presentera Tuva Malmo, 23, som bor i Stockholm men kommer från Gävle. Familjen består av ”världens bästa föräldrar och en syster som är den roligaste jag vet”. Hon pluggar till internationell inköpare på SIH och jobbar extra på Åhléns City.

Hur länge har du sprungit?

– Jag har sprungit så länge jag kan minnas, men med några uppehåll då och då. Men jag vet att min första löpartävling gjorde jag som fyraåring, så jag har snart 20-årsjubileum i löparvärlden.

Vad fick dig att börja springa?

– Först och främst var det mina föräldrar som var väldigt insatta i friidrottsvärlden när vi var små, så de tog med mig och min syster på terränglopp i närheten av där vi bodde. Väldigt snart efter det började jag friidrotta och då blev löpningen ett självklart moment i den träningen. Men vad som fick mig att fortsätta med löpningen efter tonåren var att jag behövde något som fick mig att koppla av. Under gymnasiet fick jag en utmattningsdepression och då blev löpningen min räddning.

Vad får du ut av din träning?

– Den är min terapi och mitt självförtroende. Det finns inget som får mig att känna mig så stark och modig som när jag springer. Det är något med känslan av att hjärtat slår fort, man tar sig själv framåt och att allt hänger på mig själv. Sedan får min träning mig även att prestera bättre i skolan, sova bättre och äta ordentligt med mat.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Jag hade en tuff period våren 2014 då jag drabbades av en stressfraktur på smalbenet vilket gjorde att jag var tvungen att vila från all löpning, promenad och träning som innehöll hopp och stötar i drygt tre veckor. Även fast jag skulle varit lycklig över att det läkte så pass fort så var det en mentalt jobbig period för mig. Men jag lärde mig att det faktiskt går att träna på andra sätt och lyckades ändå hålla igång tack vare cykling, crosstrainern och köra styrketräning. Förutom skador har jag haft tunga perioder i form av motivationsbrist och den psykiska delen i själva löpningen. Jag kan lätt bli för manisk och resultatberoende och det får mig att tycka att träningen är meningslös om jag inte gör personbästa. I dessa situationer har jag lärt mig att istället köra varierad träning och ta någon vecka med mindre löpning för att hitta tillbaka till glädjen igen. Sedan efter lite längtan så är jag tillbaka med ny motivation igen.

Tränar du något annat än löpning?

– Jag har faktiskt precis blivit introducerad till crossfitvärlden och kör på Vici Athletics ett par gånger i veckan. Är det något jag saknat under tidigare år så är det att träna med sällskap och nu äntligen har jag fått det! Tack vare crossfiten har jag även fått lära mig den rätta tekniken i många styrkeövningar och det har fått mig att våga lyfta tungt även på egen hand de få gånger jag går till ett gym.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– Närmast i framtiden ligger att klara av mitt första maraton, det blir här i Stockholm den 30 maj och mitt mål är att göra under 4 timmar. Jag tror att själva upplevelsen från att klara av en sådan distans kommer få mig att vilja springa både längre och fortare. Kanske blir det Lidingöloppet redan till höst, det sägs ju vara tuffare än Stockholm Marathon. Och New York Marathon om något år.

Ditt absolut bästa löparminne?

– Det var 13 september 2014 och jag skulle för andra gången springa Stockholm Halvmarathon. Med flera månaders förberedelse visste jag att jag var i min bästa form och jag kände hur mycket spring det fanns i benen. Solen sken, det var en fin sensommardag och jag gjorde min bästa halvmara någonsin. Tack vare all träning höll jag mig pigg hela vägen in i mål och kunde de sista kilometrarna faktiskt öka tempot en aning. Känslan av att få springa in på upploppet till hundratals hejarop och få göra personbästa med fem minuter var magiskt. Jag njöt av varenda meter i 1 timme, 43 minuter och 3 sekunder.

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

– Mitt bästa tips är att hitta den träningsform man faktiskt kan längta efter. Löpning är inte för alla och alla trivs inte på gymmet, så det gäller att man lyssnar på vad man själv vill och inte efter vad alla andra gör. Sedan tror jag det bästa är att planera sin träning, skapa tid för att träna 2-3 gånger i veckan och utgå från dina egna förutsättningar. Många gör misstaget att gå ut för hårt och för ofta, vilket oftast leder till att det blir något kortvarigt. Börja lugnt och försök sedan att få träningen som en självklar del i vardagen. Det är lite som att borsta tänderna: det är inte alltid så roligt, men det kommer få dig att må bättre.

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Mina löparhörlurar från JBL och min absoluta favorit – ett Flipbelt. Flipbelt är ett band man bär på höften där man kan förvara mobil, nycklar, kreditkort, en sportbar och så vidare under själva träningspasset. Ett tips till alla som inte har några fickor på sina plagg eller som bara vill slippa bära telefonen på armen.

Följ Tuva på hennes blogg.

Svensk löpnings Garbo om hårdträning och helrör

biten2

Åke ”Biten” Eriksson är Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna. Här vinner han Stockholm Marathon 1991 på 2:12,38. En tid som de flesta svenska maratonlöpare är ljusår från idag. Foto: Christer Selander/Stockholm Marathon.

”Efter Chicago Marathon var man ju som på moln. Jag och Stefan hade laddat upp med pilsner på hotellrummet. Det var rätt många pilsner, så man började bli lite slirig. Då ringde telefonen och det visade sig vara Sportradion i Stockholm som ringde. Och jag var ju bra på kanelen. Men jag fick skärpa till mig och jag tror inte att det var så farligt.”

Åke ”Biten” Eriksson är Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna och är en av de absolut trevligaste människorna jag någonsin har intervjuat. I slutet av december 2014 flög jag till Halmstad för att träffa den mytomspunna löparstjärnan, som sedan han lade löparskorna på hyllan har hållit mycket låg profil. Det blev ett skönt snack om omänskligt hård träning, om blöta efter loppet-fester och hur man gör för att bli så snabb som han. Och så avslöjar han vad som egentligen hände efter VM-fiaskot i Tokyo… Lyssna direkt i spelaren nedan eller följ någon av länkarna. Mycket nöje!

Vinn plats i årets färgstarkaste lopp!

colorrun1

Vill du persa är The Color Run knappast loppet för dig. Men vill du maximalt roligt och dessutom bli täckt av regnbågens alla färger – då är det här grejen för dig! Du kan jogga, gå, krypa eller hjula längs banan, du bestämmer! Foto: Jens Skovgaard/The Color Run.

Nu är det tävlingsdags igen! Och den här gången finns det riktigt fina priser i vinstpotten. Fem personer har nämligen chansen att vinna två startplatser i tävlingen The Color Run, som går av stapeln i Stockholm den 23 maj. Förra året deltog 6 000 stockholmare i loppet, där man tar sig fram längs den fem kilometer långa banan och samtidigt pudras med färgat majsmjöl. Vill du läsa mer om loppet, färgen och så vidare, kolla här

Om du vill ha chansen att vinna en startplats åt dig och en vän vill jag att du besvarar följande tävlingsfråga:

Vilket år ägde världens första The Color Run rum?

Ditt svar mejlar du tillsammans med namn och adress samt en kort, slagkraftig motivation om varför just du och din vän ska vinna (max 200 tecken inklusive blanksteg) till spring@svd.se. Ange ”The Color Run” i mejlets ämnesrad. Tävlingen pågår till och med tisdagen den 12 maj kl 23.59. Stort lycka till!

Starstruck!

marit

Vilken grej! Så häftigt att få snacka om allt möjligt med skiddrottningen Marit Björgen här i Kosta. Foto: Petra Månström.

Idag är det en sådan där overklig dag som man kommer att minnas länge. För idag fick jag möjlighet att intervjua en av mina absolut största idrottsliga förebilder, norska skiddrottningen Marit Björgen. Hon har en vinnarskalle och ett psyke som överträffar det mesta. Så roligt att för Maratonpoddens räkning få prata med henne om vilken musik som passar bäst under backintervallerna, vilken mat som hjälpte henne ur överträningssvackan och hur det känns att bli kallad för ”råskinn”. Snart i Maratonpodden alltså!

Fråga Malin: ”Löpningen ger mig stumma vader”

female-runner

Karoline har precis börjat löpträna och har problem med stumma vader. Malin Ewerlöf ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hejsan!

Läser din blogg med stor glädje och lär mig mycket! Jag har en fråga till dig. Jag har nyligen börjat löpträna ganska friskt och hårt, cirka 2-3 pass i veckan med mycket träning för att bli lite snabbare. Den senaste träningen (i söndags, idag är det torsdag) gav mig helt stumma vader. Staplade fram som ett nyfött föl…. Det gjorde så ont, så ont, så ont. Att gå i trappor var inte att tänka på de första dagarna. Nu idag har det blivit lite bättre men dock oerhört stel/stum. Jag stretchar flera gånger i timmen med olika övningar men känner inte att det hjälper. Har hört att massage kan hjälpa så ska boka in detta nu.

Men min fråga till dig; hur kan man undvika stumma/stela vader? Vad ska jag tänka på nästa gång jag ger mig ut och springer? Är det någon träning som jag ska prioritera? Kan man träna bort detta?

Ja, som du hör så skulle jag välkomna alla tips och råd för att kunna gå och framför allt springa utan att mina vader stör mig!

Tack för en bra blogg!

Hälsningar Karoline

SVAR:

Hej Karoline,

det är alltid svårt att säga varför just du får så stumma och stela vader när du springer. Ofta får man stelare vader om man springer lite längre fram på foten eller kör snabbare löpning där man tvingas fram på foten med högre tyngdpunkt och mer frånskjut med vaderna. Det är något som man brukar kunna vänja sig vid och tåla bättre och bättre så småningom. Massage är superbra om man har dessa problem. Jag känner själv ofta av stela vader och går regelbundet på massage vilket hjälper mycket mer än stretch. Annars tror jag bara på att fortsätta springa och träna upp vaderna lite extra med små hopp, t ex hoppa hopprep och göra vadhävningar så att du blir ännu starkare.

Lycka till!

Malin

Har du också en fråga till Maratonbloggens expert på löpning, Malin Ewerlöf? Mejla den till spring@svd.se!

Simon: ”Gick förbi min spegelbild en bakissöndag”

simon

Passionerade löparen Simon Wikstrand är en av initiativtagarna till Helsingborg Marathon. Foto: Lisa Wikstrand.

Söndag och dags för ännu en veckans löpare. Den här gången är det Simon Wikstrand, 29, som är en av initativtagarna till Helsingborg Marathon. Han bor i just Helsingborg tillsammans med hustrun Lisa, sönerna Elliot, 2, och Leo, ett par veckor samt hunden Sixten.

Hur länge har du sprungit?

– Min första kontakt med ”ren löpning” var 2010. Det var i samband med att några på min dåvarande arbetsplats i Malmö skulle springa Broloppet från Danmark till Sverige. Det var sista året de skull arrangera loppet och jag tycket det var en rätt häftig grej att vara med på ett lopp som går över Öresundsbron. Jag tog mig an utmaningen och insåg inte förrän några veckor senare hur långt det var. ”Hur lång är en halvmara egentligen? VA?!? Hur långt sa du att det var?” Det var en chock när jag insåg att jag tackat ja till att springa 21,1 km men jag är tävlingsmänniska så jag backade inte. Tränade hårt inför loppet och gick i mål långt under vad jag förväntat mig och blev inspirerad. Jag gjorde sedan som så många andra och lade löpningen på hyllan trots ”framgången” och plockade sedan upp den igen 2012. Sedan dess har jag varit hooked på löpning.

Vad fick dig att börja springa?

– Jag gick förbi min egen spegelbild en bakissöndag 2011 och hoppade till. Stannade och gick tillbaka och insåg att jag inte var samma person som för några år sedan. Ett stillasittande jobb i samband med dålig kost och stress hade satt sina tydliga spår och jag hade både gått upp i vikt och kände mig allmänt sliten. Jag bestämde mig där och då att aldrig gå tillbaka till detta igen. Två veckor senare började jag träna fem dagar i veckan och äta mer hälsosamt. Några månader senare hade jag tappat närmare 8 kilo och hade fått muskler på ställen jag inte visste att man kunde ha muskler på. I samband med detta kom jag igång med löpträning men det var inte helt lätt. Jag kom aldrig in i det där riktigt härliga ”flow” som många löpare beskrev. Det var mest tungt och jobbigt. Men en vårdag under styrketräningsförbud gav jag mig istället ut på en löptur på morgonen. Daggen låg över en grässlätt vid Pålsjö Skog i Helsingborg och allt släppte. Den morgonen förändrade mitt liv och där och då blev jag blev löpare.

Vad får du ut av din träning?

– Balans, självuppfyllelse och utlopp för min tävlingspassion. Jag älskar känslan av att känna mig stark och löpningen bygger självförtroende men skapar främst en balanserad vardag. Att hantera allt i livet med familj, jobb och allt annat kräver en plats och tid där man får göra något man älskar. Får jag denna tid så blir jag en bättre människa i allt annat jag gör.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Har haft många svackor med löpningen och de flesta av dem har varit relaterade till skador. Fick löparknä efter mitt första maraton i Köpenhamn 2013, hälseneinflammation efter samma lopp 2014 och sen en massa efterföljande småskador och sjukdomar resten av 2014. Jag var i mitt livs form under våren 2014 och rev mängder av barriärer som jag aldrig trodde var möjliga att komma förbi. Gjorde två av mina livs lopp under åtta dagar och sedan kom hälseneinflammationen. Det var verkligen ett otroligt slag mot självkänslan och glädjen med löpning, framför allt eftersom jag kände att jag hade mycket kvar att ge. Jag hanterade dem till stor del genom att prata om det med mina löparvänner och fick mycket pepp och energi genom kompisar på Instagram. Jag satte igång med styrketräning och crosstrainer istället och körde på och sedan en dag på semester i Nice i Frankrike vågade jag mig ut på en morgonjogg. Smärtan var nästan helt borta och det var helt fantastiskt. Jag tror det är viktigt med positiva människor runtomkring en när man har svackor som kan motivera en och hjälpa en att komma tillbaka.

Tränar du något annat än löpning?

– Jag vill säga ja men jag får vara ärlig och säga nej. Jag har styrketränat i några år och även provat på cykling men jag har blivit för seriös och ”girig” med mina löppass. Men när jag har haft skador eller svackor har jag väldigt snabbt plockat upp hantlarna eller ställt mig på crosstrainern istället. Jag är disciplinerad på det sättet och tycker det är viktigt med kontinuitet i träningen.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– En stor del av min träning går ut på det som jag gillar absolut mest med löpningen: att tävla. Det är som en drog för mig och det är där jag älskar att prestera. Även om jag lite klichéartat tycker att ”det är resan som är målet” så älskar jag tävlingsmomentet och känslan som det ger. Så två av mina stora drömmar innefattar just tävling. Den ena är att springa Boston och New York Marathon, två av världens häftigaste långlopp. En bonus hade varit att klara att kvala in på tid till loppen, något som jag hoppas göra under 2015 eller 2016. Den andra är att klara milen under 35 minuter (vilket Simon gjorde under SM-milen nyligen, nya milperset lyder 34.59 red anm).

Ditt absolut bästa träningsminne?

– Jag har några stycken träningsminnen som jag verkligen kommer ihåg, svårt att plocka ut ett… Men om jag måste välja är det när jag med min hemmaklubb, IS Göta, sprang ett uppdelat 10 000-meterstest. Man springer 10 km uppdelat i intervaller: 2000+2000.1500+1500+1000+1000+500+500m med en minuts vila mellan intervallerna. Vi sprang den på banan för Springtime (10 km stadslopp i Helsingborg) och jag kom redan på första intervallen mellan två klungor. Jag valde att haka på den främsta med klubbens snabbaste löpare och hakade på deras snabba tempo. Vid tredje intervallen (när vi avverkat 4 km) var jag helt sjukt trött, men jag gav mig inte. Vid 7 km ville jag inget annat än att stanna och hoppa av passet. Men klungan med klubbkompisar peppade på mig att fortsätta och jag sprang i mål på testet på 34:55 (när man tar bort vilan mellan intervallerna). Jag hade matchat mig med klubbens snabbare löpare och bevisat för mig själv att jag fixar det. En helt fantastisk känsla i hela kroppen. Två veckor senare sprang jag själva loppet på 35:32, en tid jag innan detta passet inte trott var möjligt.

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

– När jag kom igång med löpningen gick jag ut för hårt. Jag hade en bild av en löpare med ”flow” som bara flyter fram och ler. Jag sprang 2 km i skogen, flåsade och trodde jag skulle dö. Kontraster mot vad jag trodde det skulle bli! Men det beror på att jag gick ut för hårt. Lägg hellre upp en plan på en längre period och räkna inte med att du ska tycka att det är skitroligt redan på första passet. Det tar några gånger innan man kommer in i det och hittar hur man gillar att träna. Jag tycker också att man ska våga testa nya träningsformer och även testa träning i grupp, detta har gett mig väldigt mycket glädje i min träning!

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Det är så otroligt lätt för mig att säga gps-klockan, men det är så det är. Jag är statistiknörd och kan inte vara utan den, framför allt på intervallpass!

Så blev jag av med min hälsporre

stretch

Stretchar efter gårdagens sköna distanspass längs Söder och Norr Mälarstrand. Foto: Petra Månström.

Vet ni vad? Jag vågar knappt skriva det här inlägget. För då kanske eländet kommer tillbaka. Vågar liksom inte riktigt tro på att hälsporren är borta. En sak vet jag: det kommer att ta en god stund innan jag slutar känna efter och analysera varenda löpsteg jag tar:

”Gör det inte lite ont ändå?”
”Vågar jag fortsätta?”
”Tänk om jag sabbar allt nu?”

Men nu har jag genomfört mitt tredje löppass med mina vanliga löparskor. Med vanliga menar jag skor som inte är någon variant av Hoka One One. De skorna är förvisso super och en stor anledning till att jag kunde starta upp löpningen på ett ganska tidigt stadium. Men känslan att springa i gamla favoriterna är svårslagen. Man kommer närmare marken, får ett bättre frånskjut och känner sig snabbare.

Hur som helst. Hur gjorde jag då, vilket är framgångsreceptet? Hur blir man kvitt detta löpargissel som tycks drabba så oerhört många? Jag vill en gång för alla poängtera att jag inte sitter inne på något universalrecept, utan kan bara berätta vad som fungerade och inte fungerade för mig. Sedan kan det förstås också vara så att sporren ändå skulle ha läkt spontant efter de här fyra månaderna som jag har lidit av eländet.

Det kan mycket väl också vara så att de behandlingsmetoder jag testat och tyckt inte har fungerat kanske ändå har påskyndat läkningen. Som sagt, den här skadan är komplex. Kanske var det inte ens regelrätt plantar fasciit, alltså en inflammation i bindväven under hälen, som jag har lidit av. Kanske är det inflammation någon annanstans i foten. Ont gjorde det hur som helst. Och nu gör det inte längre ont.

Nåväl, här kommer mina punkter:

1. Träna upp fotstyrkan
Alla som löptränar borde ha fotstyrketräning som en naturlig del av sin träning. Även när man inte är skadad. Sjukgymnast David Felhendler tipsade mig om en rad effektiva övningar som ni hittar videoklipp på här.

2. Testa olika sjukgymnaster/naprapater
Det finns en rad olika behandlingsmetoder som erbjuds av naprapater, sjukgymnaster, kiropraktorer med flera. Alla metoder passar inte på alla, så testa gärna olika metoder innan du bestämmer dig. Dock kan det vara en god idé att ge en metod åtminstone några besök innan du bestämmer dig för att byta. Oftast är ju dessa experter privatpraktiserande och inte helt billiga att besöka. Hör dig för med löparbekanta och försök få rekommendationer. Jag kan rekommendera Jonas Hård af Segerstad, naprapat på kliniken Naprologica här i stan. Han tillämpar en metod som kallas neurokinetisk terapi, där man söker efter kompensatoriska rörelsemönster ur motorkontrollcentrums perspektiv. Förenklat innebär det att smärta kan bero på obalans, överanvändning eller överbelastning av vävnader. Jonas gjorde en screening på mig och jag fick sedan med mig ett gäng hemövningar, bland annat en som gick ut på att varva massage av vänsteraxeln med bäckenlyft. Ja, det låter lite knasigt men funkade på mig.

3. Ge dig inte ut för tidigt!
Jag vet hur det är! Man vill bara ut och testa lite, se hur det känns. För att kanske i värsta fall inbilla sig att det inte gör ont – fast det gör jätteont. Det luriga är också att smärtan avtar när man blir varm, så då kan det onda delvis maskeras. Smällen kommer när du har duschat och vilat benen en stund. DÅ kommer rekylen med en hård smäll. Så, gör inte mitt misstag och ge dig ut för tidigt och ”testa lite”. Inse att det här kommer att ta en stund och ha tålamod. Kör alternativ träning så länge, spinning, landsvägscykling och vattenlöpning är några utmärkta sätt att hålla igång flåset på.

4. Stretcha!
Vi löpare är sällan särskilt bra på att stretcha. Vad är vitsen med det liksom och kom det inte någon forskning för ett tag sedan som sa att stretching är onödigt? Kanske det, men är du skadad så är det inte riktigt samma spelregler. Tvärtom kan stretchingen hjälpa till att påskynda läkningen och har du syndat och gett dig ut för tidigt kan rejäl stretching minska den där mardrömssmällen jag beskrev i punkt 3. Här är exempel på en grym stretchövning för dem med hälsporre.

5. Underskatta inte placeboeffekten
Strassburgstrumpor, laser, knak och brak. Det finns många olika metoder som har hjälpt folk som lider av hälsporre. Och tror du på behandlingen ökar ju sannolikheten att den fungerar. Strumpmetoden fungerade tyvärr inte för mig då nattsömnen blev lidande, men andra har rapporterat att den fungerar mycket bra. Prova dig fram och underskatta inte placeboeffekten.

6. Byt fokus
Om du bara har i skallen att du vill tillbaka till löpningen kommer du att bli knäpp. Till slut kanske suget blir så stort att du ger dig ut och ”testar lite” och bara slår upp eländet igen. Mitt tips är att försöka hitta en alternativ älsklingsträning, för mig blev det spinningintervaller. Genom att blåsa ut järnet på cykeln fick jag den där efterlängtade endorfinkicken och löpsuget dämpades. Dessutom anmälde jag mig till en cykeltävling i sommar, för att ytterligare skapa en morot till att fortsätta cykla.

7. Skaffa skoinlägg
Nej, skoinlägg kan inte ersätta fotstyrketräning. Men i den akuta fasen av skadan kan det vara bra med ett inlägg som har gjutits efter dina fötter. Jag besökte Anatomic vid Sophiahemmet här i Stockholm som fixade inlägg åt mig för strax under 2 000 pix. Inte helt gratis och känns det dyrt kan du även köpa generella inlägg på Apoteket etc som också fungerar bra. Jag har alltid i inläggen i mina löparskor när jag springer, kliniken kan skära till inläggen så att de passar i dina favoritskor. Ha även inlägg i dina vardagsskor, då fungerar generella bra eftersom belastningen på fötterna inte är lika stor när du promenerar som när du springer.

8. Tejpa
Tejpning hjälper till att öka fotens motståndskraft under läkningen. Du ska absolut inte ersätta fotstyrketräning med tejpning, men under de första passen och under tävling/hårda pass kan tejpning vara en bra idé. Uppsök sjukgymnast eller liknande som kan visa dig hur du tejpar rätt.

9. Ha tillförsikt
Till sist: du kommer att bli bra! Förr eller senare läker eländet ut. Genom att fuska och ge dig ut för tidigt förlänger du eländet. Tänk positivt och peppa dig själv med positiva målbilder. Snart är du ute i spåret igen och då kommer du att uppskatta löpningen ännu mer, tro mig!

Stort lycka till! Har du fler tips, skriv gärna i kommentarsfältet nedan!

SvD:s träningsskribent Jacob Gudiol är sjukgymnast och arbetar även men utbildning av personliga tränare. Han driver också flera träningsbloggar. TRÄNING

Så kan medielarmen sabotera din träning

”Effekten lika potent som placebo.”

Fick placebo – satte nytt personbästa

TRÄNING

”De trodde att de fick steroider.”

”Racercykeln har blivit min snuttefilt”

BLOGG

SvD:s Erica Treijs cyklar till Paris.

”Höjbara skrivbord inte enda lösningen”

TRÄNING

”Stå inte samma som att röra på sig.”

Petra Månström och Erica Treijs Webb-tv

”Blodsmak är inte viktigast nu”

Tv

Petra om vägen till lyckad maratonträning.

”Träning minskar suget efter godsaker”

TRÄNING

Så påverkas din aptit av träning.

Hälsotrenden ger
ny typ av mat

Nyttigt

Ät rätt för att må bra.

Få håller sig smala enbart genom träning

GUDIOL

”Bromsar inte viktuppgång.”

Träningen som ”blir av” är sällan bäst

TRÄNING

”Utseendemål är ett problem.”

Bantande svenskar fuskar med motionen

HÄLSA

”De vet – men fuskar ändå.”

”Högintensiv träning gör dig friskare”

TRÄNING

Gudiol kommenterar hetsig debatt.

Fyra koppar skyddar mot cancer

Hälsa

Nya rön om dryckens hälsoeffekter.

En tallrik gröt om dagen förlänger livet

HÄLSA

Gröten inte bara het i Hollywood.

Gryn gör dig gladare

6 anledningar att älska kolhydrater.

”Hur bra är det att äta frukt egentligen?”

”Innehåller fruktos och är ofta besprutad.”

HÄLSA

5 goda skäl att äta en curryrätt ikväll

”Motverkar cancer och benskörhet.”

HÄLSA

Här är anti-förkylningsmaten

10 immunförstärkare.

HÄLSA

Här är maten som gör dig glad

10 humörhöjande livsmedel.

HÄLSA

Rot motverkar träningsvärk

7 anledningar att äta ingefära.

HÄLSA

Träningen stressar varannan svensk

”Vi får inte ihop vardagspusslet.”

HÄLSA

Fröna som är mer än bara topping

De 7 nyttigaste fröna du kan äta.

HÄLSA

Så bra är kaffet – egentligen

Ökar livslängden och blodtrycket.

HÄLSA

Här är maten som gör dig friskare

8 antiinflammatoriska livsmedel.

HÄLSA

Är socker eller stevia bättre än aspartam?

Experten om omdiskuterad lightläsk.