Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

ewa

En överlycklig Ewa efter Stockholm Marathon 2014. Foto: Privat.

Nu är det dags för en ny veckans löpare! Den här gången möter du Ewa Hutmacher, 36, som bor på Södermalm tillsammans med maken Daniel. Hon jobbar som löpcoach och kostrådgivare med egna företaget Snabbfoting samt är även utbildad personlig tränare. Hon älskar att coacha och inspirera andra till att må bra och utmana sig. 

Hur länge har du sprungit?

– Min bakgrund som löpare är bara några år. Jag tog mina första steg i joggingspåren bara för 2,5 år sedan och har lagt mycket tid och engagemang på att utvecklas i träningen vilket har gett fina framsteg. Jag har både pannben för löpning och ett brinnande intresse.

Vad fick dig att börja springa?

– Motion är något som får mig att må bra och det ger mig en god hälsa och perfekt avkoppling. Att springa och att så småningom bli en riktig löpare började som ett slutsteg av en större viktminskningsresa som behövdes för att skapa en sund kropp. Min personliga tränare hade låtit löpningen marinera länge och han lyckades till slut få mig att testa. Jag tyckte tidigare att det var det värsta som fanns att springa med flås och kräkkänslor i tankarna och dåliga minnen från skoltiden. Efter en tid väcktes dock nyfikenheten och från att det var tufft i början vändes det hela till något fantastiskt givande och utvecklande och jag märkte framstegen som kom när jag la tid på att lufsa runt till en början i parken hemma på Söder till att klara första milloppet någon månad senare. Jag var långt utanför komfortzonen på mitt första lopp men så glad.

Vad får du ut av din träning?

– Träning ger så mycket, till exempel glädje, energi, kraft, avkoppling, bättre sömn och utmaning för mig. Jag får tid att ta hand om mig själv och min kropp för min hälsas bästa. Att röra mig så mycket som jag gör både privat och i jobbet gör också att jag kan äta gott och inte oroa mig över vikten heller vilket är härligt, kosten är viktig för att få resultat i träningen. Egentid är viktigt för mig och jag älskar olika sorters träningspass med allt från tuffa, fartiga intervaller som är rejält utmanande till de underbara, meditativa långpassen som gärna sker utomhus även om jag klarar att stå på löpbandet länge. Jag älskar långa distanser: halvmaror och maraton är mina favoriter, jag tar in alla synintryck, känslan i kroppen och ljud ute eller bra musik, tar tag i pannbenet och sätter en fot framför den andra och lubbar framåt oavsett vind eller väder. På min väg fram hinner jag också se alla härliga människor och njuta av naturen och allt runtomkring.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Att förbereda sig länge för ett lopp och sedan ha det avklarat med den återhämtningstid som behövs har ibland gett mig små svackor. Jag brukar hantera det genom att verkligen låta min kropp få den vila och den mentala återhämtning jag behöver. Jag skiftar till annan träning då och börjar sakta att planera framåt så det finns något på horisonten igen. Det blir i dessa perioder mindre löpning och mer yoga, styrka och rörelseträning än tidigare samt cykelträning, eller vattenlöpning som komplement. Viktigast när svackorna kommer är nog ändå den lugna träningen med yoga och helt kravlösa promenader men genom att hålla blicken framåt och inte fastna i situationen tar jag mig alltid upp snabbt. Yoga och kravlös träning är också perfekt när stress i livet och faktorer utifrån blir för stor.

Tränar du något annat än löpning?

– Absolut, annars skulle kroppen gå sönder. För att hålla mig hel och få resultat blir det rörlighetsträning, balansträning eller yoga, styrketräning för hela kroppen men också med betoning på löpspecifika övningar. Vattenlöpning är grymt bra ibland för att inte nöta och belasta för mycket men med möjlighet att träna grymma mjölksyraintervaller i vattnet. Tar några simtag ibland men jag är inget riktigt vattendjur.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– Min favoritdistans är att springa långt så jag vill prova fler maraton. Är väldigt nyfiken på att testa någon variant utomlands, till exempel Berlin, New York eller i Japan och givetvis göra en bra tid på Stockholm Marathon. I framtiden finns tankar om korta ultralopp men även vackra halvmaraton som jag skulle vilja springa på bra tider. Att jobba med träning och löpning gör det något svårare att planera in kvalitetsträning så drömmen är att kunna planera tid att utvecklas även i min egen träning med bättre tider framåt. I styrketräningen har jag en del mål också och jag försöker klara mina första chins under året. Att häva upp sin egen kroppsvikt skulle vara stort.

Ditt absolut bästa träningsminne?

– Jag kommer aldrig glömma när jag sprang mitt första maraton 2014, vilket underbart lopp trots lite olyckliga omständigheter. Jag hade tränat och förberett mig länge och kände mig riktigt taggad för att bräcka magiska fyratimmarsmålet. Mat, skor och kläder hade jag testat och gjort de förberedelser som var nödvändiga. Men jag hade inte planerat att krascha magen dagen före loppet. Jag vaknande samma morgon med en mage som inte alls var på hugget. Jag tog mig ändå till starten och första milen gick dock galant och det var helt underbart att ösa fram till med under planerad fart och det blev runt 52 första milen vilket var snabbare än planerat. Men efter att ha fått hurrarop och gel av min coach och några slurkar vatten sa kroppen, vad fan håller du på med. Bra flyt och härlig känsla byttes till sega ben, mjölksyra och därefter plågamma kilometer. Snabbt fick jag ta ett beslut, jag bestämde mig för att göra mitt längsta lopp någonsin, fartmålet var bara att kasta i sjön denna gång. Så jag saktade in farten som lösning och benen och illamåendet blev bättre och jag sprang sista tre milen kilometer för kilometer, promenarede ibland och vinkade glatt, hejade på publiken och bara njöt av varje steg istället för att bry mig om fyratimmarsmålet. Det blev grymt roligt istället och extra kul att heja fram löpare som hade det jobbigare än jag. Världens bästa känsla att komma in på Stadion med extra fart i benen sista biten och vråla över mållinjen av lycka.

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

  • Se till att träningen verkligen blir av, boka in två tillfällen i kalendern varje som du viker till dig och din träning. Ett möte precis som med en chef, din dejt eller någon viktig person. Din träning och hälsa är betydelsefull.
  • Släpp prestation och krav i början, sätt igång bara och bygg upp långsamt med några få träningspass per vecka. Det blir så mycket roligare att höja målen senare och bocka av delmålen stegvis istället för att falla platt om du sätter upp 5 pass per vecka direkt med orimliga mål.
  • Har du svårt att komma gång eller iväg se till att börja träna med en kompis eller kollega. Det är mycket lättare och för många också jäkla roligt att ha någon att träna tillsammans med. Det är svårt att säga nej när någon väntar på dig!
  • För att motivera dig till träningen gör något du är nyfiken eller lockas av, bli inspirerad av andra och sedan: bara ut och kör!

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Mina snabba svarta löparglasögon och gärna kompressionstights, leendet finns alltid med oavsett väder.

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Senaste inläggen

Petra Månström

toughviking1

Här är lag Jetvindarna! Två obstacle race-debutanter och två som varit med förr. Foto: Favelle Lamb.

I fjol premiärkörde  jag mitt första så kallade obstacle race (hinderbanelopp) någonsin – Tough Viking på Gärdet i Stockholm. Då var banan 15 kilometer lång, i lördags var den 8 kilometer och låg i Hagaparken. 

Vet inte riktigt varför jag stod på startlinjen igen den här gången, jag har ju alltid varit lite tveksam till de här loppen. Framför allt har jag oroat mig för att bli skadad: kanske stuka foten, få hjärnskakning eller något ännu värre. Eftersom jag vet med mig att jag är lite feg är det lika bra att bejaka det och inte ta några onödiga risker. Visst ska man satsa och försöka klara alla hinder, men inte om det sunda förnuftet säger emot. Då finns ju alltid alternativet att göra 30 armhävningar istället.

toughviking4

Andra hindret – den uppfriskande istanken. Foto: Richard Ström/Tough Viking.

Så igår efter att startskottet hade brunnit av sprang vi rakt in i hindret ”Evil”, en mur bestående av respektingivande amerikanska fotbollsspelare som med mitsar och kuddar gjorde sitt bästa för att stoppa vår framfart. Sedan direkt ner i istanken, som är precis vad det låter: en tank full med iskallt vatten där man är tvungen att doppa huvudet en gång för att ta sig under en bräda. Sedan fortsatte loppet med en löpning innan vi kom fram till armgången, ”Monkey bar”, där det första jag såg var en tjej som föll lite olyckligt från räckena och ner i marken. Bestämde mig snabbt för att inte riskera något utan började beta av de där armhävningarna. Vet att jag kan greja armgången vid gynnsammare tillfällen, när räckena inte är plaskvåta från allas våta händer. Men här kändes det bara dumt att chansa och kanske få träningssäsongen förstörd.

toughviking3

Loppets hemliga hinder, en rutschkana som bjöd på ett rejält pirr i magen. Foto: Richard Ström/Tough Viking.

Min absoluta favorit under loppet, Swissalpine Marathon-finisher som man är, var självklart löpningen ett antal gånger upp och ner för Hagatippen – den så kallade ”Hill of Tears”. Här har man ju harvat några gånger och det var en skön känsla att passera många, många löpare som verkade ha det tungt i motlutet. Gå snabbt med händerna som stöd på framsida lår visade sig dessutom vara långt mer effektivt än att springa och dra på sig mjölksyra.

Sedan kröp vi genom vattenfyllda rör, bar vattendunkar på axeln, välte traktordäck, hoppade mellan utlagda bildäck och dök under hinder i vattnet. Repklättring och romerska ringar fanns också längs banan. Ringarna skippade jag eftersom de hängde väldigt högt upp och jag har hört om olyckliga fall och benbrott sedan tidigare år. Då jag inte tränat specifikt för just den här typen av lopp beslutade jag mig för att det var bättre att beta av de där 30 armhävningarna.

toughviking2

Jag och delar av lag Jetvindarna på väg mot mål. Andra halvan av laget kom in en stund senare. Foto: Favelle Lamb.

Jag är glad att jag tränar en hel del löpning, för det var gott om den varan igår. Noterade att många av deltagarna inte verkade ha tränat så mycket på just det momentet. De var visserligen väldigt starka i hindren, men däremellan gick det tungt för många. Löpning är ju ändå det man gör mest under ett obstacle race och har man tränat en del innan är det lättare att kunna använda den biten av loppet som ”återhämtning” inför nästa hinder. Min utmaning till kommande lopp blir att träna mer specifikt för att få en teknik som tar bort rädslan för några av de svåraste hindren. En vacker dag ska jag klara den där rampen också! Vann herrklassen igår gjorde förresten Konstantin Avramidis, vinnare av 2014 års Gladiatorerna, som jag intervjuade för SvD i fjol.

Riktigt roligt lopp som jag kan rekommendera varmt. Tough Viking skiljer sig verkligen från vanliga löplopp på så många sätt. Det är kul att den här genren har vuxit sig så stark och tycks locka en helt ny grupp idrottare som kanske mer kommer från styrketräningshållet än löpningen. Kul!

Petra Månström

emelie

Svenska traillöparstjärnan Emelie Forsberg grejade en överlägsen seger i loppet Transvulcania på kanarieön La Palma. Foto: Selu Vega/Transvulcania.

Stort grattis till fantastiska Emelie Forsberg som nyligen tog hem segern i 87 kilometer långa ultramaratonet Transvulcania, med en höjdstigning på 8 525 meter. Sin första seger i loppet, som äger rum på kanarieön La Palma, tog Emelie hem redan 2013.

Emelie ledde överlägset under hela loppet:

– Det här var verkligen en överraskning, jag som inte ens trodde att jag skulle kunna ta mig i mål. Jag tog det här loppet som en smygöppning av trailsäsongen efter en lång vinter, men jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så här bra. Som alltid är det magiskt att springa Transvulcania, med atmosfären och alla människor som hejar på dig under hela loppet.

Mer Emelie Forsberg får du i min intervju med henne för Maratonpodden från i fjol.

Petra Månström

sollopning

Debatten om överdriven träning, ortorexi, går varm just nu. Många tycker dock att den är onödig. Foto: Erik Johansen/TT.

På senare tid har det blossat upp diskussioner om ortorexi lite här och var. Många av dem som engagerar sig är profiler med ett förflutet som elitidrottare, vilket har fått mig att fundera över hur bra det egentligen är att ha en tränare eller förebild som har sysslat med elitidrott.

Först en disclaimer: har många MYCKET BRA erfarenheter av träning med före detta elitidrottare. Men jag har också en rad mindre bra erfarenheter av träning och diskussion med personer med den bakgrunden. Min fundering är om någon som har elitidrottat verkligen, på ett bra sätt, kan sätta sig in i hur det är att vara en simpel motionär. Är inte risken att det lätt kan bli så att personen redan från början har ett annat tänk och en annan inställning till träning att råden till motionärer riskerar att bli fel?

Eller att det är lätt hänt att träningspassen man rekommenderar till motionärer får samma upplägg som de pass han eller hon själv körde som elitaktiv, fast i en annan fart? Det är ju så att elitlöpare totalt sett har en större mängd och stabilare träningsgrund att stå på än de flesta motionärer, vilket gör att man har förmågan att absorbera tuffa intervallpass. En heltidsarbetande motionär som nyligen rest sig ur soffan och börjat träna hårt har ju onekligen inte samma förutsättningar och löper större risk för skador och bristande motivation.

Kan det lätt bli så att den med elitidrottarförflutet kan tycka att hela diskussionen om ortorexi känns fånig därför att motionärerna redan befinner sig på en så mycket ”lägre” nivå? Är det verkligen relevant att ens diskutera detta ämne när problemen med fetma i vårt land är så mycket större? Man kanske viftar bort råden om att våga vila med att ”Bah, vilan ska ju vara aktiv – sofflocket är bara fetmabildande”. Personligen måste jag säga att jag verkligen älskar att efter ett träningspass få duscha länge, äta en god måltid och lägga mig på sofflocket och äta praliner, det är ju själva grejen med att träna (förutom själva passet då). Som före detta elitidrottare tror jag det kan vara svårt att helt släppa de höga kraven på sig själv och andra. Det är lätt hänt att gå över gränsen och tappa glädjen.

Jag säger inte att det enbart är personer med elitidrottarförflutet som tenderar att vifta bort ortorexidebatten, men det är trots allt en trend jag tycker mig se. Vad säger ni som kanske tränar med en före detta elitidrottare, som själv har elitidrottat eller har en sådan person som idrottslig förebild? Är det bara jag som tycker att debatten om överdriven träning faktiskt är viktig och behövs?

Petra Månström

toughviking2

Jag och min lagkamrat under fjolårets Tough Viking på Gärdet. Foto: Tough Viking.

Imorgon ställer jag upp i hinderbaneloppet Tough Viking här i Stockholm tillsammans med några kompisar. Är du också anmäld till ett hinderbanelopp och känner fjärilarna i magen sprida sig? Då har jag riktigt bra tips att komma med här, i fjol gjorde jag nämligen ett stort reportage om just den här typen av lopp i Svenska Dagbladet. Där finns bland annat en intervju med Gladiatorvinnaren Konstantin Avramidis:

Intervju med Konstantin, där han bland annat avslöjar sitt hat- respektive favorithinder

”Vi försöker bygga bort skaderisken” – intervju med David Klint, mannen bakom Tough Viking

Konstantin Avramidis tekniktips för tre vanliga hinder

Min krönika om Tough Viking 2014 – ”Så känns 10 000 volt rakt genom kroppen”

Stort lycka till alla som kör! Vi ses kanske i Hagaparken imorgon!

Petra Månström

tuva

Fredag och dags för en ny veckans löpare! Den här gången har jag nöjet att presentera Tuva Malmo, 23, som bor i Stockholm men kommer från Gävle. Familjen består av ”världens bästa föräldrar och en syster som är den roligaste jag vet”. Hon pluggar till internationell inköpare på SIH och jobbar extra på Åhléns City.

Hur länge har du sprungit?

– Jag har sprungit så länge jag kan minnas, men med några uppehåll då och då. Men jag vet att min första löpartävling gjorde jag som fyraåring, så jag har snart 20-årsjubileum i löparvärlden.

Vad fick dig att börja springa?

– Först och främst var det mina föräldrar som var väldigt insatta i friidrottsvärlden när vi var små, så de tog med mig och min syster på terränglopp i närheten av där vi bodde. Väldigt snart efter det började jag friidrotta och då blev löpningen ett självklart moment i den träningen. Men vad som fick mig att fortsätta med löpningen efter tonåren var att jag behövde något som fick mig att koppla av. Under gymnasiet fick jag en utmattningsdepression och då blev löpningen min räddning.

Vad får du ut av din träning?

– Den är min terapi och mitt självförtroende. Det finns inget som får mig att känna mig så stark och modig som när jag springer. Det är något med känslan av att hjärtat slår fort, man tar sig själv framåt och att allt hänger på mig själv. Sedan får min träning mig även att prestera bättre i skolan, sova bättre och äta ordentligt med mat.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Jag hade en tuff period våren 2014 då jag drabbades av en stressfraktur på smalbenet vilket gjorde att jag var tvungen att vila från all löpning, promenad och träning som innehöll hopp och stötar i drygt tre veckor. Även fast jag skulle varit lycklig över att det läkte så pass fort så var det en mentalt jobbig period för mig. Men jag lärde mig att det faktiskt går att träna på andra sätt och lyckades ändå hålla igång tack vare cykling, crosstrainern och köra styrketräning. Förutom skador har jag haft tunga perioder i form av motivationsbrist och den psykiska delen i själva löpningen. Jag kan lätt bli för manisk och resultatberoende och det får mig att tycka att träningen är meningslös om jag inte gör personbästa. I dessa situationer har jag lärt mig att istället köra varierad träning och ta någon vecka med mindre löpning för att hitta tillbaka till glädjen igen. Sedan efter lite längtan så är jag tillbaka med ny motivation igen.

Tränar du något annat än löpning?

– Jag har faktiskt precis blivit introducerad till crossfitvärlden och kör på Vici Athletics ett par gånger i veckan. Är det något jag saknat under tidigare år så är det att träna med sällskap och nu äntligen har jag fått det! Tack vare crossfiten har jag även fått lära mig den rätta tekniken i många styrkeövningar och det har fått mig att våga lyfta tungt även på egen hand de få gånger jag går till ett gym.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– Närmast i framtiden ligger att klara av mitt första maraton, det blir här i Stockholm den 30 maj och mitt mål är att göra under 4 timmar. Jag tror att själva upplevelsen från att klara av en sådan distans kommer få mig att vilja springa både längre och fortare. Kanske blir det Lidingöloppet redan till höst, det sägs ju vara tuffare än Stockholm Marathon. Och New York Marathon om något år.

Ditt absolut bästa löparminne?

– Det var 13 september 2014 och jag skulle för andra gången springa Stockholm Halvmarathon. Med flera månaders förberedelse visste jag att jag var i min bästa form och jag kände hur mycket spring det fanns i benen. Solen sken, det var en fin sensommardag och jag gjorde min bästa halvmara någonsin. Tack vare all träning höll jag mig pigg hela vägen in i mål och kunde de sista kilometrarna faktiskt öka tempot en aning. Känslan av att få springa in på upploppet till hundratals hejarop och få göra personbästa med fem minuter var magiskt. Jag njöt av varenda meter i 1 timme, 43 minuter och 3 sekunder.

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

– Mitt bästa tips är att hitta den träningsform man faktiskt kan längta efter. Löpning är inte för alla och alla trivs inte på gymmet, så det gäller att man lyssnar på vad man själv vill och inte efter vad alla andra gör. Sedan tror jag det bästa är att planera sin träning, skapa tid för att träna 2-3 gånger i veckan och utgå från dina egna förutsättningar. Många gör misstaget att gå ut för hårt och för ofta, vilket oftast leder till att det blir något kortvarigt. Börja lugnt och försök sedan att få träningen som en självklar del i vardagen. Det är lite som att borsta tänderna: det är inte alltid så roligt, men det kommer få dig att må bättre.

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Mina löparhörlurar från JBL och min absoluta favorit – ett Flipbelt. Flipbelt är ett band man bär på höften där man kan förvara mobil, nycklar, kreditkort, en sportbar och så vidare under själva träningspasset. Ett tips till alla som inte har några fickor på sina plagg eller som bara vill slippa bära telefonen på armen.

Följ Tuva på hennes blogg.

Petra Månström

biten2

Åke ”Biten” Eriksson är Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna. Här vinner han Stockholm Marathon 1991 på 2:12,38. En tid som de flesta svenska maratonlöpare är ljusår från idag. Foto: Christer Selander/Stockholm Marathon.

”Efter Chicago Marathon var man ju som på moln. Jag och Stefan hade laddat upp med pilsner på hotellrummet. Det var rätt många pilsner, så man började bli lite slirig. Då ringde telefonen och det visade sig vara Sportradion i Stockholm som ringde. Och jag var ju bra på kanelen. Men jag fick skärpa till mig och jag tror inte att det var så farligt.”

Åke ”Biten” Eriksson är Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna och är en av de absolut trevligaste människorna jag någonsin har intervjuat. I slutet av december 2014 flög jag till Halmstad för att träffa den mytomspunna löparstjärnan, som sedan han lade löparskorna på hyllan har hållit mycket låg profil. Det blev ett skönt snack om omänskligt hård träning, om blöta efter loppet-fester och hur man gör för att bli så snabb som han. Och så avslöjar han vad som egentligen hände efter VM-fiaskot i Tokyo… Lyssna direkt i spelaren nedan eller följ någon av länkarna. Mycket nöje!

Petra Månström

colorrun1

Vill du persa är The Color Run knappast loppet för dig. Men vill du maximalt roligt och dessutom bli täckt av regnbågens alla färger – då är det här grejen för dig! Du kan jogga, gå, krypa eller hjula längs banan, du bestämmer! Foto: Jens Skovgaard/The Color Run.

Nu är det tävlingsdags igen! Och den här gången finns det riktigt fina priser i vinstpotten. Fem personer har nämligen chansen att vinna två startplatser i tävlingen The Color Run, som går av stapeln i Stockholm den 23 maj. Förra året deltog 6 000 stockholmare i loppet, där man tar sig fram längs den fem kilometer långa banan och samtidigt pudras med färgat majsmjöl. Vill du läsa mer om loppet, färgen och så vidare, kolla här

Om du vill ha chansen att vinna en startplats åt dig och en vän vill jag att du besvarar följande tävlingsfråga:

Vilket år ägde världens första The Color Run rum?

Ditt svar mejlar du tillsammans med namn och adress samt en kort, slagkraftig motivation om varför just du och din vän ska vinna (max 200 tecken inklusive blanksteg) till spring@svd.se. Ange ”The Color Run” i mejlets ämnesrad. Tävlingen pågår till och med tisdagen den 12 maj kl 23.59. Stort lycka till!

Petra Månström

marit

Vilken grej! Så häftigt att få snacka om allt möjligt med skiddrottningen Marit Björgen här i Kosta. Foto: Petra Månström.

Idag är det en sådan där overklig dag som man kommer att minnas länge. För idag fick jag möjlighet att intervjua en av mina absolut största idrottsliga förebilder, norska skiddrottningen Marit Björgen. Hon har en vinnarskalle och ett psyke som överträffar det mesta. Så roligt att för Maratonpoddens räkning få prata med henne om vilken musik som passar bäst under backintervallerna, vilken mat som hjälpte henne ur överträningssvackan och hur det känns att bli kallad för ”råskinn”. Snart i Maratonpodden alltså!

Petra Månström

female-runner

Karoline har precis börjat löpträna och har problem med stumma vader. Malin Ewerlöf ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hejsan!

Läser din blogg med stor glädje och lär mig mycket! Jag har en fråga till dig. Jag har nyligen börjat löpträna ganska friskt och hårt, cirka 2-3 pass i veckan med mycket träning för att bli lite snabbare. Den senaste träningen (i söndags, idag är det torsdag) gav mig helt stumma vader. Staplade fram som ett nyfött föl…. Det gjorde så ont, så ont, så ont. Att gå i trappor var inte att tänka på de första dagarna. Nu idag har det blivit lite bättre men dock oerhört stel/stum. Jag stretchar flera gånger i timmen med olika övningar men känner inte att det hjälper. Har hört att massage kan hjälpa så ska boka in detta nu.

Men min fråga till dig; hur kan man undvika stumma/stela vader? Vad ska jag tänka på nästa gång jag ger mig ut och springer? Är det någon träning som jag ska prioritera? Kan man träna bort detta?

Ja, som du hör så skulle jag välkomna alla tips och råd för att kunna gå och framför allt springa utan att mina vader stör mig!

Tack för en bra blogg!

Hälsningar Karoline

SVAR:

Hej Karoline,

det är alltid svårt att säga varför just du får så stumma och stela vader när du springer. Ofta får man stelare vader om man springer lite längre fram på foten eller kör snabbare löpning där man tvingas fram på foten med högre tyngdpunkt och mer frånskjut med vaderna. Det är något som man brukar kunna vänja sig vid och tåla bättre och bättre så småningom. Massage är superbra om man har dessa problem. Jag känner själv ofta av stela vader och går regelbundet på massage vilket hjälper mycket mer än stretch. Annars tror jag bara på att fortsätta springa och träna upp vaderna lite extra med små hopp, t ex hoppa hopprep och göra vadhävningar så att du blir ännu starkare.

Lycka till!

Malin

Har du också en fråga till Maratonbloggens expert på löpning, Malin Ewerlöf? Mejla den till spring@svd.se!