Bara femtio meter kvar till mål, dags att lägga på ett kol. Sista kilometern gick på 4:29! Foto: Marcus Nilsson/Sapiens.se.
Nyårsafton och därmed dagen för Nyårsloppet i Vallentuna – ett lopp som faktiskt firar 30-årsjubileum i år. I morse kan man lugnt säga att jag var ganska opepp på att överhuvudtaget delta, även om jag vet att det är ett väldigt trevligt lopp. Men benen var tunga efter flera veckors hårdkörning med 80-90 kilometer i veckan och huvudet var också ganska otaggat. Så, vad göra? Byta distans från milen till fem kilometer eller strunta i alltihop?
Det blev trots allt så att jag tog mig till Vallentuna med Charlotte och Björn, hämtade ut nummerlappen, hälsade på en massa löparbekanta och satte igång någon slags uppvärmning. Småjoggade lite, körde löpskolning och fyra stegringslopp. Såg fel på klockan och hamnade i startfållan bara någon minut innan startskottet gick. Hann inte ens bli nervös och det kanske var lika bra. Plötsligt var man igång och jag hade nästan glömt att det var tävling. Det kändes nästan som ett Running Sweden-pass!
Glömde tydligen också att jag hade på mig en Garminklocka, för den kollade jag aldrig på. Intalade mig själv att ta det lugnt, inte riva och slita – bara flyta med och hitta en avslappnad men fokuserad hållning. Det fungerade riktigt bra för jag började plocka ett par löpare i backen efter 3,5 kilometer. Efter backen försvann mjölksyran ur benen hyfsat snabbt och jag malde på fram till varvningen. Fortfarande med en stark och bra känsla, knappt andfådd men hade som sagt inga planer på att fräsa på mer än så här. Är det grundträningsperiod så är det, men jag insåg att här håller jag på att få till ett riktigt bra snabbdistanspass. Jag menar, 10 kilometer i halvjobbig fart snyter man ju inte ur näsan bara så där.
Glada löpare efter målgång i Nyårsloppet. Från vänster: Björn, Ken, Henrik, Charlotte och undertecknad. Foto: Privat.
Kom att tänka på att det här ju faktiskt är en ganska snabb bana, förutom två ganska jobbiga backar är det antingen flackt eller svagt utför. Är lite förvånad över hur jag betedde mig under loppet – kollade som sagt aldrig på klockan och tänkte att det här går väl bra och jag kommer nog in runt 50 minuter. Högre ambitioner än så hade jag inte, det var ju bara ett bra snabbpass jag skulle klara av här.
Passerade 9 km-skylten och var fortfarande pigg och glad. Men tänkte ändå att den här sista kilometern kan jag väl fräsa på lite då. Plattan i mattan – just for the fun of it. Började längta lite efter att få spurta, för kort och snabbt gillar jag ju. Och för att få komma fram till spurten lite snabbare lade jag på en rem och flög förbi ett gäng gubbar i toppluva och fladderoveraller. Vilken kontrast mot Frankfurt Marathon, där plockade jag ju ingen mot slutet – snarare tvärtom. Där blev jag liksom omsprungen av halva Tyskland.
Men nu var vi i Vallentuna och här ska spurtas. Och tjoheeeeej, vad det gick! Nu började det kännas kräkjobbigt och mjölksyran rann till ordentligt. Jobba, jobba, upp med knäna och framåt, framåt. Speakerns stämma trängde genom musiken i mina hörlurar och förkunnade att ”här kommer maratonbloggaren Petra på Svenska Dagbladet och hon är på väg mot en riktigt bra tid”. Och han hade rätt, för när jag för första gången kollade på klockan – sekunderna efter målgång – visade den 47.33! Helt galet, det är ju bara 18 sekunder från mitt milpers (från Milspåret 2011) och den gången kan jag intyga att det inte kändes så här lätt. Galet men oerhört kul!
I målfållan mötte jag Henrik och Ken som båda satt fina pers, Björn som fixat en riktigt fin tid och en kort stund senare kom Charlotte in och hon verkade också nöjd med sin prestation. Vilken dag! Tänkte på hur skönt det är med sådana här mindre lopp, att få springa in i mål nästan helt ensam och få känna sig som en elitlöpare – medan speakern nämner ditt namn. Coolt! Vallentuna FK ska ha en eloge för ett riktigt fint arrangemang som de kan vara stolta över. Hoppas att deras Nyårsloppet slog deltagarrekord i år, det kändes i alla fall så. Hela 146 herrar fullföljde 10-kilometersklassen och vann överlägset gjorde Ababa Lama från Sundbybergs IK på toksnabba 31.27. Damklassen hade 53 fullföljande och vann där gjorde Fanny Fredriksson från IF Thor på 38:50. Och i den klassen landade Petra Månström från Bloggjoggarna in på en 17:e plats!
Gott nytt år önskar jag er alla! 2012 går jag för sub45 på milen! CHEERS to a NEW YEAR and another chance for us to get it right!!!
