Jag under en pannlampejogg i Ursvik i höstas. Foto: Privat.

Får ofta frågan hur jag orkar springa ”så där långt”, som trettio kilometer i lördags till exempel. Nu är ju som bekant ”långt” ett väldigt vitt begrepp. Någon som sprungit ett rejält ultralopp tycker förmodligen att mina trettio kilometer var ganska futtiga medan någon som kanske bara klarar av att springa någon kilometer tycker att det är svindlande långt.

Men ska jag tala utifrån mig själv så tycker jag inte att trettio kilometer är kort. Sen beror ju den upplevda jobbigheten på fart och underlag förstås. Det var självklart jobbigare att springa en mara på hård asfalt i strax under 5:40-fart än att kuta trettio kilometer i 6:40-fart på mjuka skogsstigar. Lite som att jämföra äpplen och päron.

Ett vanligt misstag som jag tror att nybörjare gör (jag vet eftersom jag gjort dem själv) är att hålla för hög fart på de längre passen. Då blir det jobbigt, benen blir stumma snabbt och man tappar sugen. Då kan en mil kännas som en evighet. Så mitt bästa tips till dem som vill slå nya distansrekord är att våga sänka farten. Det kan vara jättesvårt i början men försök. Försök fokusera mer på löptekniken och hållningen än farten och spring gärna i kuperad terräng så blir det svårare att pinna iväg för snabbt. Kuperingen håller nere farten samtidigt som hjärtat får jobba. På riktigt långa pass är det ibland bättre att gå i uppförsbackar än att springa, för att hålla nere pulsen och för att benen inte ska dra på sig för mycket mjölksyra. Ibland går det till och med snabbare att gå uppför en riktigt brant backe än att springa.

Att successivt lära sig att springa längre och längre är en träningssak. Öka på mängden försiktigt och spring gärna i grupp så hinner man knappt tänka på att tiden går och kilometerna tickar på. Musik i öronen är ett annat bra knep som avleder uppmärksamheten från ansträngningen. Spring också gärna i varierad terräng så att du får annat att tänka på än ”oj vad jobbigt, oj vad långt, undrar vad klockan visar nu”.

Lycka till!