SVD Offert - Bästa sättet att få offerter.

Få offerter från tusentals kvalitetssäkrade företag - snabbt, enkelt och tryggt.

POPULÄRAST  JUST  NU:

SvD i samarbete med

Viva Nyårsloppet!

Bara femtio meter kvar till mål, dags att lägga på ett kol. Sista kilometern gick på 4:29! Foto: Marcus Nilsson/Sapiens.se.

Nyårsafton och därmed dagen för Nyårsloppet i Vallentuna – ett lopp som faktiskt firar 30-årsjubileum i år. I morse kan man lugnt säga att jag var ganska opepp på att överhuvudtaget delta, även om jag vet att det är ett väldigt trevligt lopp. Men benen var tunga efter flera veckors hårdkörning med 80-90 kilometer i veckan och huvudet var också ganska otaggat. Så, vad göra? Byta distans från milen till fem kilometer eller strunta i alltihop?

Det blev trots allt så att jag tog mig till Vallentuna med Charlotte och Björn, hämtade ut nummerlappen, hälsade på en massa löparbekanta och satte igång någon slags uppvärmning. Småjoggade lite, körde löpskolning och fyra stegringslopp. Såg fel på klockan och hamnade i startfållan bara någon minut innan startskottet gick. Hann inte ens bli nervös och det kanske var lika bra. Plötsligt var man igång och jag hade nästan glömt att det var tävling. Det kändes nästan som ett Running Sweden-pass!

Glömde tydligen också att jag hade på mig en Garminklocka, för den kollade jag aldrig på. Intalade mig själv att ta det lugnt, inte riva och slita – bara flyta med och hitta en avslappnad men fokuserad hållning. Det fungerade riktigt bra för jag började plocka ett par löpare i backen efter 3,5 kilometer. Efter backen försvann mjölksyran ur benen hyfsat snabbt och jag malde på fram till varvningen. Fortfarande med en stark och bra känsla, knappt andfådd men hade som sagt inga planer på att fräsa på mer än så här. Är det grundträningsperiod så är det, men jag insåg att här håller jag på att få till ett riktigt bra snabbdistanspass. Jag menar, 10 kilometer i halvjobbig fart snyter man ju inte ur näsan bara så där.

Glada löpare efter målgång i Nyårsloppet. Från vänster: Björn, Ken, Henrik, Charlotte och undertecknad. Foto: Privat.

Kom att tänka på att det här ju faktiskt är en ganska snabb bana, förutom två ganska jobbiga backar är det antingen flackt eller svagt utför. Är lite förvånad över hur jag betedde mig under loppet – kollade som sagt aldrig på klockan och tänkte att det här går väl bra och jag kommer nog in runt 50 minuter. Högre ambitioner än så hade jag inte, det var ju bara ett bra snabbpass jag skulle klara av här.

Passerade 9 km-skylten och var fortfarande pigg och glad. Men tänkte ändå att den här sista kilometern kan jag väl fräsa på lite då. Plattan i mattan – just for the fun of it. Började längta lite efter att få spurta, för kort och snabbt gillar jag ju. Och för att få komma fram till spurten lite snabbare lade jag på en rem och flög förbi ett gäng gubbar i toppluva och fladderoveraller. Vilken kontrast mot Frankfurt Marathon, där plockade jag ju ingen mot slutet – snarare tvärtom. Där blev jag liksom omsprungen av halva Tyskland.

Men nu var vi i Vallentuna och här ska spurtas. Och tjoheeeeej, vad det gick! Nu började det kännas kräkjobbigt och mjölksyran rann till ordentligt. Jobba, jobba, upp med knäna och framåt, framåt. Speakerns stämma trängde genom musiken i mina hörlurar och förkunnade att ”här kommer maratonbloggaren Petra på Svenska Dagbladet och hon är på väg mot en riktigt bra tid”. Och han hade rätt, för när jag för första gången kollade på klockan – sekunderna efter målgång – visade den 47.33! Helt galet, det är ju bara 18 sekunder från mitt milpers (från Milspåret 2011) och den gången kan jag intyga att det inte kändes så här lätt. Galet men oerhört kul!

I målfållan mötte jag Henrik och Ken som båda satt fina pers, Björn som fixat en riktigt fin tid och en kort stund senare kom Charlotte in och hon verkade också nöjd med sin prestation. Vilken dag! Tänkte på hur skönt det är med sådana här mindre lopp, att få springa in i mål nästan helt ensam och få känna sig som en elitlöpare – medan speakern nämner ditt namn. Coolt! Vallentuna FK ska ha en eloge för ett riktigt fint arrangemang som de kan vara stolta över. Hoppas att deras Nyårsloppet slog deltagarrekord i år, det kändes i alla fall så. Hela 146 herrar fullföljde 10-kilometersklassen och vann överlägset gjorde Ababa Lama från Sundbybergs IK på toksnabba 31.27. Damklassen hade 53 fullföljande och vann där gjorde Fanny Fredriksson från IF Thor på 38:50. Och i den klassen landade Petra Månström från Bloggjoggarna in på en 17:e plats!

Gott nytt år önskar jag er alla! 2012 går jag för sub45 på milen! CHEERS to a NEW YEAR and another chance for us to get it right!!!

Petra Månström 31 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Bloggåret i bilder: augusti-oktober

Vi fortsätter summeringen av Maratonbloggen 2011 med en koll på augusti-oktober. Då hann jag bland annat med att delta i Bellmanstafetten, i ett lag med toksnabba tjejer – en femteplats i damklassen blev det! Jag fann det här med terränglöpning på riktigt, bland annat genom löparläger i Sälen i augusti och Edsåsdalen (med Markus Torgeby och Mattias Jaktlund) i september. Det gav rejäl mersmak kan jag säga! Lidingöloppet blev inställt för min del på grund av en enveten förkylning och halva oktober försvann i sjukdomen from hell. Men det som inte dödar härdar, sägs det ju. Faktum är att jag känner mig starkare än någonsin efter att ha klarat den här pärsen. Jo – det blev en sväng ner till Höllviken också, på pressofficerskurs nummer två. Också det oerhört givande!

Petra Månström 30 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Bloggarnas nyårslöften!

Ovan från vänster: Ellinor, Maria, Miranda, Kenth, Mia och Sara – välkända ansikten i träningsbloggvärlden. Fotona är hämtade från respektive blogg.

Här är nyårslöften och träningsmål för 2012 från ett gäng träningsbloggare:

Ellinor:

”Träningslöften: Att periodisera träningen mera. Är det återhämtningsvecka så är det. Är det tung vecka så är det blyben som gäller. Att träna på det sätt som passar mig och min kropp Träningsmål får bli tävlingsmål: Jag ska springa fler terränglopp av den anledningen att det roar mig. Mer skoj i tillvaron!”

Miranda:

”Mitt träningsmål för 2012 är att bli snabbare, starkare och springa ännu längre! Och samtidigt ha kul. Det första målet blir att försöka komma under 10h på tävlingen Lejonbragden 100 km i april. Det vore en dröm!”

Mia:

”Mitt träningsnyårslöfte är som vanligt: Hålla mig skadefri och träna med Glädje.”

Kenth:

”2011 var ett okej år, men jag nådde inte riktigt fram till mina personliga rekord. När jag ser fram emot träningsåret 2012 tänker jag mest på vårsäsongen och framförallt på Prag Halvmarathon och Boston Marathon. Mina tidsmål här är 1.20 och 2.55. Jag ska träna bra med långpass, gärna med inslag av maratonfart. Jag ska också träna mer kvalitet än jag brukar i form av intervaller i olika längd och fart, men också lägga in lite snabbdistans i form av olika testlopp. Jag ska ha genomfört tuffare träningar så att jag är väl förberedd när jag står på startlinjen i mina prioriterade lopp.”

Sara:

”Mitt generella nyårslöfte inför 2012 är att samla på upplevelser, både på hemmaplan och bortaplan. Löppass i terräng, cykelpass i fin natur eller inomhusträning på konvent med extra allt. 2012 ska annars bli året då jag cyklar mer. CykelVättern (terräng) i augusti är det stora målet, främst sett till upplevelse än tid och placering. Jag har hört att SiljanRunt (landsväg) ska vara en upplevelse så den tänker jag också planera in!”

Maria:

”Jag är i grunden prestationsmänniska och 2012 ska jag prova en ny strategi. Mitt löfte är att njuta mer av löpningen, och fokusera mer på känsla än på tider. Det tror jag kommer höja hela upplevelsen!”

Finns det fler träningsbloggare här som vill dela med sig av sina mål inför 2012?

Petra Månström 30 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Träningsprofilernas nyårslöften!

Från vänster: Rubin McRae, välmeriterad löpare och löptränare som driver Running Sweden. Fitnessprofilen Ove Rytter utkom år 2010 med boken ”Träning för män 40+”. Ulrika Flodin (f d Johansson) gick från medeldistans till långdistans och vann Lidingöloppet 2010. Foto: David Magnusson/Per Bernal/Roger Vikström (Scanpix).

Nu kickar jag igång en liten inläggsserie där en rad svenska träningsprofiler delar med sig av sina nyårslöften/träningsmål inför 2012. Låt dig inspireras och hitta egna, fantastiska mål med det nya året! Först ut är Rubin McRae, Ove Rytter och Ulrika Flodin:

Rubin McRae:

” I want to train a little more for myself – this past year has been between 160-240km/week running and only about 10km self. Next year I want to have at least 50/50… Marathon in under 2.30. I want to run close to 30 minutes again for 10km and should go hand in hand with the goal above. I want to be an hour faster over Axa Fjällmaraton than this year (i år var sluttiden 5:08:24 reds anm). I want to enjoy Stockholm City Triathlon and if this goes well an Ironman in the future.”

Ove Rytter:

”Mitt nyårslöfte är att besvara alla de frågor jag får från män 40+, vilka kontaktar mig. Ett annat är att hålla mig ifrån gymmet på högfrekventa tider. Min egen träning fungerar bra – och det finns ingenting jag vill göra bättre, eller sämre. Träning är en livsstil. Inte ett tidslimiterat projekt.”

Ulrika Flodin:

”Oj, jag har massor av mål för säsong 2012. Mitt främsta mål just nu är att komma tillbaka i bra form efter barnafödande och jag kan ju avslöja att jag precis i denna stund, mer eller mindre bestämt mig för att ställa upp på veteran-SM, 3000m, i feb i Huddinge. Tävlingsdjävulen är för stark för att låta bli. Stora SM hinner jag inte träna upp mig för.

Men annars är min tanke att försöka vara i så bra form att jag gör min comeback på terräng-SM i vår, där målet är att ta en pallplats. Om tiden räcker? Ja, det får vi se. Sen fortsätter min mållista: pallplats på SM, 5000m. Jag vill ta en finnkampsplats på 5000m. Jag vill ta mig under 34 minuter på milen och under två timmar på Lidingö för att nämna några mål.

Kanske tar jag mig vatten över huvudet, men höga målsättningar är någonting som triggar mig och får mig att skratta och le mitt i all hård träning. Om det här kallas nyårslöfte vet jag inte, men jag har hur som helst redan tjuvstartat och tränar nu varje dag för att ta tillbaka en landslagsplats.”

Och när vi ändå håller på: Vilket är just DITT träningslöfte/träningsmål för 2012? Skriv gärna i kommentarsfältet!

Petra Månström 30 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Fråga Malin: Jag får inte springa längre

Barbro, 66, har drabbats av artros i höft och fot och avråds från att löpträna. Malin Ewerlöf Krepp ger råd. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej Malin,

jag är nu 66 år och som över en natt har artros (i en fot och en höft) och andra krämpor satt in. Jag har tränat i hela mitt liv och de senaste 15 åren en mix mellan jogging (3 ggr/vecka) och styrketräning (2 ggr/vecka). Nu har jag ont överallt i alla leder och sjukgymnasten säger att jag måste ta det lugnt men GÅ får jag göra. Vilka är de största förlusterna med att sluta springa och vilka är de eventuella vinsterna med power walk? Känner en enorm frustration över detta så jag hoppas att det finns några vinster med mitt nya motionerade – alltså att gå istället för att springa.

Med vänliga hälsningar,

Barbro

SVAR:

Hej Barbro,

jag förstår din frustation att inte längre kunna träna det du tycker mest om. Men nu är läget som det är och då finns det ändå en massa olika bra träningar som är riktigt bra träning. Om du ska ut på power walk så ger det ännu mer om du går med stavar och verkligen använder dem (inte bara sätter i dem i marken utan trycker på). Dessutom kan du gå i kuperad terräng vilket också ger ett större flås och mer träning för musklerna. Det går att gå istället för springa och ändå hålla sig i bra form. Dessutom skulle jag vilja tipsa dig om att prova att köra wet vest i vatten det vill säga löpning på djupt vatten med en speciell väst eller ett bälte som gör att du kommer i rätt vattenläge och kan köra riktigt bra intervaller och distanslöpning utan att slita på leder och ben. Elitidrottare använder det i sin träning främst under skadeperioder men jag har även sett många äldre motionärer inklusive min pappa som kör sådan träning för det är så skonsamt och skönt.

Lycka till!

/Malin

Har du också en löparfråga till Malin Ewerlöf Krepp? Mejla in den till spring@svd.se!

Petra Månström 30 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Bloggåret i bilder: maj-juli

Fortsätter bildkavalkaden från 2011 med maj-juli. I maj nådde min löpning nya höjder under Göteborgsvarvet, jag persade med nästan tio minuter och upplevde mitt livs första runner’s high. En helt fantastisk upplevelse! Jag medverkade också i P4 Radio Stockholm där jag pratade om bloggar och Vårruset och sedan toppade jag mitt lag i nämnda lopp med de galanta damerna ”Johanna” och ”Karin”. Jonas Leijonhufvud, min forna nemesis från Stockholm Marathon 2010, fick för första gången nöjet att slå mig på ett lopp – han hann i mål några sekunder före mig på Milspåret.

Men vad gjorde det när jag tokpersade på Varvet några dagar senare. Den veckan går till historien som ”persveckan”. Två pers på en vecka – på milen och sedan halvmaran. Undrar om man får uppleva det igen… Nej, fel – undrar NÄR jag får uppleva det igen. Vi spelade in vårens sista Spring! på plats på Stockholms Stadion medan löparna i Stockholm Marathon sprang i mål och jag fick bland annat nöjet att langa sportdryck till Anders Szalkai på Odengatan. Vilket halleluja moment!

Det blev många svettiga tisdagar med Running Sweden i somras och endorfinkicken efter de där passen går inte av för hackor. De är beroendeframkallande! Har inte missat många Tough Tuesdays sedan jag började träna med Rubin och hans glada gäng i april. Jag och hundratalet andra kostymklädda löpare lekte Säpovakter när vi säpojoggade genom Stockholm och blev välkomnade av riksmarskalken himself, som hade med sig en hälsning från kronprinsessan och hennes Daniel.

Jag testade livet på luckan under några intensiva veckor, det var både annorlunda och utvecklande. Sedan blev det en hel hög långpass också, bland annat med Running Sweden. Minns fortfarande grispasset i juli, när kvicksilvret var uppe över 30 grader i skuggan och vi sprang bort till Ursvik, klämde Extremen (15 km) och sprang hem igen. Tre hypersvettiga mil. Uj uj.

Fortsättning följer…

Petra Månström 29 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Bloggåret i bilder: januari-april

Nyårsafton närmar sig och det är dags att sammanfatta året. Börjar med en tillbakablick på januari-april, som innehöll en hel massa träning men också premiären av ett helt nytt webbtv-program om löpning, ”Spring!”. Men för att ta det från början så sprangs 2011 in tillsammans med ett gäng glada löpare, med skumpa i vätskebältet. På dagen hade Nyårsloppet avverkats i en massa minusgrader men vid tolvslaget var det lite varmare och snön vräkte ner.

Det åktes en hel del skidor också – löpningen gick det desto segare med eftersom året började med en lång, kylslagen period. Kyla byttes mot värme och morgonjogg på stranden när vi drog ner till Portugal för en veckas träningsläger i solen. Jag hann också träffa de oerhört inspirerande systrarna Kallur och snacka löpning och löparfrisyrer med dem.

Vilken är din löparhöjdpunkt under 2011?

Petra Månström 29 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Fråga Nicklas: Komma tillbaka efter hälsporre

Att komma tillbaka till löpning efter hälsporre kräver tid och tålamod. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Jag har sedan juli besvärats av plantar fasciit (hälsporre reds anm) och har inte sprungit sedan dess. Efter månader av vila från löpningen och rehabilitering av foten känner jag mig nu redo att sakta komma tillbaka till löpningen. Än så länge har jag bara testat att jogga kortare sträckor varvat med promenad en gång och det har känts bra.

Förstår att skynda långsamt är melodin men vet inte riktigt hur. Hur ska jag lägga upp löpåterkomsten för att vänja leder och undvika att jag slår upp min gamla skada? Känner att fotlederna behöver stärkas upp igen, vilka övningar kan jag göra?

/Karin

SVAR:

Hej Karin!

Skönt att plantar fasciiten läkt ut och jag vet att det kan vara långdraget och handikappande. Precis som du skriver så är skynda långsamt en förutsättning för att du ska slippa återfall. Om jag börjar med att svara på frågan om att stärka upp fotleden så kommer jag hänvisa till övningar som varit med vid svaret till en tidigare fråga. Dessa kan du göra 2 gånger/vecka och då antingen i samband med ett löppass eller som enskilt pass.

YouTube Preview Image

Du kan läsa mer om respektive övning under videorutan.

Löpmässigt så handlar det om en långsam ökning av såväl intensitet som distans. Jag har ingen bild av hur mycket du sprang tidigare, din nuvarande status och dina målsättningar vilket gör att jag kommer att undvika att rekommendera specifika distanser eller hastigheter. Börja med 1-2 pass/vecka med minst ett par dagar mellan varje pass. Detta med anledning att det ibland inte visar sig direkt om du gått ut för hårt och smärtan kan komma senare. Upplevd smärta under passet är också ett dåligt tecken. Smärtan är väldigt subjektiv och vi har alla olika smärttålighet och smärttröskel. Så även här är det ditt sunda förnuft som gäller. Öka distansen med maximalt 10% om passet innan kändes bra.

Får du för dig att senare köra långpass, men att du då känner viss osäkerhet eller att du inte litar på din fot, så skulle jag rekommendera att testa tejpning enligt Malmömetoden för att på det sättet avlasta plantar fascian. Detta är en tejpning som många terapeuter kan och känner till.

Jag hoppas detta svarar på din fråga och att du med en bra start kan få en riktigt skön vår i löpspåret. Lycka till!

/Nicklas

Mer läsning om hälsporre:

Har du också en träningsfråga till vår PT Nicklas Lindström? Mejla in den till spring@svd.se!

Petra Månström 29 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Att älska sig själv

Bryter trenden med svettiga löpbilder och visar den här bilden från tidigare idag, på väg hem från frukost på stan. Foto: Privat.

Många talar om samma sak, men det är först när man upplevt det själv som man verkligen förstår vad det handlar om. Det här med att rensa huvudet, skingra tankarna och kunna se klarare – allt tack vare en löprunda. När jag springer känner jag mig fri, allt är så okomplicerat och diverse problem får smarta lösningar. Jympa som jag höll på med väldigt mycket tidigare är himla kul men jag hamnade aldrig i så där meditativa och rofyllda tillstånd som nu när jag springer. Samtidigt som jag är glad att jag har hittat löpningen kan jag inte låta bli att tänka att jag borde ha gett den en chans tidigare. Men bättre ”sent” än aldrig!

Det här med att älska sig själv och ”först när du älskar dig själv kan du älska andra” är slitna klyschor. Men väldigt sanna! Löpningen har verkligen hjälpt mig att älska mig själv. Jag är stolt över hur jag har förändrats sedan jag började springa. Jag har blivit gladare, mer avslappnad och mer närvarande i nuet. Det låter kanske simpelt men betyder väldigt mycket. Jag tycker verkligen om det som löpningen har gjort och gör med mig.

Hur har löpningen påverkat dig? Vilken typ av löpning gillar du bäst? Hårda, svettiga pass eller lugna, sköna distanspass? Eller kanske något helt annat?

Petra Månström 28 december 2011 | | kommentarer(View Comments)

Kenyanskt pass + after run!

Jag och Sirpa efter gårdagens progressiva pass med Running Sweden. Foto: Katarina Carlén.

När jag igår eftermiddag kollade i Running Sweden-schemat vad det skulle springas för pass så stod det bara lite kryptiskt ”surprise”. Överraskningen visade sig vara ett kenyanskt pass, alltså ett progressivt pass där man ökar farten successivt. De grupper som kunde komma i fråga för mig att springa med var grupp tre som startade på 5:10 min/km och gick ner till 4:20 min/km samt grupp fyra som startade på 6:10 min/km och gick ner till 5:20 min/km.

Lite irriterande att det inte fanns en grupp däremellan (det hade passat mig perfekt) men eftersom ingen sprang i grupp fyra valde jag att hänga på grupp tre och sedan släppa om jag tyckte det gick för fort. Det här är ju vinter, lågsäsong och inga hjältedåd ska utföras mer än kontinuerlig mängdträning för att bygga upp kroppen inför vårens och sommarens äventyr. Vill inte springa kvalitetspass där man måste riva och slita, sådant spar vi till säsongsträningen och tävling – på sin höjd tänker jag komma upp i tröskelfart så här års. Så jag accepterade att jag hamnade långt efter resten av gruppen, det gäller bara att veta vad man pysslar med och varför. Fick till ett riktigt bra pass som mer liknade ett tröskelpass än ett kenyanskt pass. Startade på 5:10 min/km och senare delen av det 6,4 kilometer långa kvalitetsblocket gick i en fart strax under 5 min/km. Perfekt!

Sedan följde nedvarvning och stretching på Planet Fitness, därefter gemensam promenix till närliggande O’Learys där jag och Kattis körde en uppskattad after run. Mer sånt, tycker jag – alltid kul att snacka lite mer avslappnat med sina löparpolare (inte alltid lätt att klämma fram det man har på hjärtat medan man kämpar sig genom en intervall, haha).

Petra Månström 28 december 2011 | | kommentarer(View Comments)
« Äldre inlägg