Peer Ågren under Sträcklöpet tidigare i år, ett millopp som går över stock och sten i obanad terräng. Foto: Privat.

Jag stannar ofta till vid Peer Ågrens statusuppdateringar och kommentarer i träningsforumet på Facebook, kommer på mig själv med att småle och tänka att ”ja, han slår faktiskt huvudet på spiken när han skriver så där” – det är alltid tänkvärt och med en stor portion självironi. Därför bad jag honom skriva en liten krönika om vad som motiverar och inspirerar honom till träning – ja, varför han rör på sig. Här är den:

Varför rör jag på mig? E’re så enkelt att jag vet att jag måste förflytta mig eller mina kroppsdelar i en viss riktning för att det står så i SvD:s söndagsbilaga: ”Livsviktigt att motionera, annars dör du!” eller finns det en helt annan förklaring?

22.00 torsdag, nyspolat och man kan nästan se hur isen ”torkar”, det är jäkligt svårt att hålla sig så vi häller ut hinken med puckar och kör på. Uppvärmning sker per automatik när jag leker att den sitter fett uppe i högra krysset. Passet består alltid av enbart två mål och 22 veteraner spelar VM-final där det viktigaste är absolut förnedring av motståndarna, ibland är det OS-final mot några finansfjantar från Lidingö och då gäller tacklingsförbudet, men bara nästan. Så där håller det på och 23.30 blir vi utslängda av vaktis som tycker att nu får det f-n vara nog, nu vill jag gå hem och kör in med ismaskinen på rinken i en tydlig protest.

Det handlar om motivation, det är därför jag rör på mig – låter mig glida bort i Foppadrömmen och sätta den där straffen eller som igår kväll faktiskt njuta av att Bruno kör skiten ur oss på en gångväg vid Östermalms IP. Det spelar ingen roll om det är veteranhockey, militärträning eller Sträcklöpet, det handlar för mig i alla lägen om motivation och glädje att få träna. När jag var 20 så kunde jag stå en halvtimme efter en träning och skjuta handledsskott mot en och samma punkt, jag var motiverad att intill perfektion kunna styra pucken just till den punkten. Idag är motivationen en annan, nämligen glädjen av att oavsett vad jag tränar så har jag glada kamrater med mig på resan, prestationen kommer liksom av sig själv.

Jag tror inte att just jag hade tagit del av idrottens underbara värld om inte den sociala stärkelsen funnits med, det finns ju fina exempel på motsatsen, typ Stenmark, även om de nog är i minoritet. Det är kul att komma sist in efter Gunnars* jäkla ruscher och det e OK att inte orka slå bildäcket i stenen hela tiden fast Magnus* hojtar oavbrutet (han har blivit lite mjuk den där Spyfys*, va?) för min belöning är prestationens belöning som kommer av motivationen som kommer av er, mina vänner.

Vad kan man lära sig av detta? Jo, föga överraskande och enligt min tes att oavsett om man springer långskubb som Petra eller kör militärträning så är motivation kopplat till prestation men ännu viktigare att den sociala delen av idrott är grunden. Tänk efter, hur många i din träningsomgivning är surfisar? Du får en lussekatt för var och en, av mig! Så, fortsätt med vad du nu tränar men lägg lite x-tra krut på det sociala, motivera folk till att börja springa, hoppa, militärträna eller pucka, och tjata på dom att fortsätta. Alla vill inte tävla men alla vill ha kul och känna motivation till att bli lite lite bättre. Vi börjar idag folks!

Peer Ågren

PS! Egentligen e’re Kenta Nilsson som kom på den, Globen 1989 http://www.youtube.com/watch?v=QobAlzxDdXcfeature=results_main&playnext=1&list=PLA967C431C65AC6FA

* Namn (samt smeknamn) på instruktörer i militärträning, en slags fysträning som sker utomhus.