Det här med att kombinera ett tidskrävande intresse med en relation är inte alltid helt lätt, tydligen. Foto: Colourbox.
Jag har fått en hel del läsarrespons apropå mitt inlägg om ”Hurtbulle + hurtbulle = sant?”, en fråga som verkar ha aktualiserats i och med att det är semestertider. Inte så konstigt kanske – det är ju ofta när vi har tid att umgås som vi börjar irritera oss på varandras brister. Semestern är ju som sagt begränsad och det är inte alltid lätt att hitta en lösning som passar båda parter, särskilt om den ena är träningsfrälst och den andra avskyr allt som handlar om träning och svett. Tänkte publicera några av era kommentarer sist i det här inlägget, men först lite ny reflektion eftersom jag har funderat en hel del på det här ämnet sedan jag skrev det där om hurtbullarna.
Pratade nyligen med en kollega som de senaste åren blivit alltmer frälst på löpning. Han ville försöka springa åtminstone någon mara varje år, gärna en på våren och en på hösten. Att kombinera löpartävlingarna med semestern var otänkbart eftersom hans respektive sagt ifrån att hans löpning absolut inte fick inkräkta varken på resten av familjens semester eller på den gemensamma semesterkassan. Så han fick klämma in i sina maror på helger utanför semesterperioden.
Kan man finna sig i att ha det så här, så absolut. Relationer handlar ju om att ge och ta och känner man att man kan nöja sig med att ägna sig åt sin löpning till vardags och utanför familjens semester så är ju allt i sin ordning. Risken är bara att den ena parten med tiden börjar känna sig förfördelad och det blir obalans. Min egen reflektion var bara att det borde kunna gå att kompromissa om nu semestern skulle råka sammanfalla med ett lopp. Det borde ju rimligen finnas mer att göra på många av de platser där lopp arrangeras, sådant som övriga familjemedlemmar kan pyssla med under tiden tävlingen pågår?
Här kommer några av era kommentarer apropå relationsinlägget om hurtbullarna:
”Vi är också två träningsnördar och visst blir livet lite av ett träningsläger men det är ju själva tjusningen! Varför gå på bio när man är barnledig, när man kan gå ut och springa 5 mil ihop? :) Hade nog haft svårt att ha förståelse för det stora tränings-tidsuttaget om jag själv var en soffpotatis. Så för egen del tror jag lika barn leka bäst :)” /Anna
”Jag och min man tränar båda rätt mycket. Jag tycker det är jättekul att vi delar intresset men visst leder det till lite pusslande då vi har barn. MEN min pappa har alltid tränat mycket och min mamma inte alls och det har fungerat alldeles utmärkt det med. Inga sura miner. Tror att knäckfrågan är tidsåtgång och möjlighet att även göra grejer ihop hela familjen, det vill säga inte låta träningen ta över för familjelivet helt.”
”Jag tränar ganska mycket medan min sambo inte alls är lika frälst. För mig är träningen inte bara ett sätt att hålla mig i form, utan jag har också börjat älska att gå på gym. min sambo löptränar ibland, men han kan inte ta in att jag faktiskt tycker om att träna och tycker att det är ROLIGT att gymma. Detta bidrar till småfnurror på tråden ibland. detta beror dels på att jag har lite issues med min kropp och han därför inte tror att jag tränar för att det är kul, utan bara för att ”bli smal”. Han tycker att jag är fixerad vid min vikt, när det egentligen också handlar om att jag tycker om att träna och mår bättre både fysiskt och psykiskt av att röra på mig. Fnurrorna beror också på att jag tycker om att äta någorlunda nyttigt, medan han inte skulle kunna nämna två livsmedel innehållandes snabba kolhydrater ens om han fick tio minuters betänketid.” /Emma
Fler här som har åsikter i frågan? Hur har ni löst ”problemet” om det nu finns ett sådant? För det här med att lyckas med en relation när man tränar väldigt mycket och jobbar mycket är ju verkligen inte enkelt.
