Hej, jag heter Petra och är oftast en ”Smygare” – när jag springer ensam. Med sällskap, som här med MarathonMia, är det ”Rivstartaren” som gäller. Foto: Privat.

Ni som glatt spänstar iväg så fort ni har stängt ytterdörren kan sluta läsa nu. För det här inlägget vänder sig till er som liksom jag då och då tycker att det känns lite fånigt att ”bara sätta igång och springa”. Förstår ni hur jag menar? Det handlar alltså inte om att komma igång och träna utan det där om huruvida man ska gå några snabba steg så man kommer bort en bit från porten innan man sätter igång. Eller om man ska våga rivstarta direkt.

Jag känner mig ofta lite töntig och uttittad när jag iklädd full löparmundering inklusive tung elektronisk utrustning lämnar porten hemmavid. Jag brukar fippla lite med Garmin och låtsas att jag väntar på att den ska hitta satelliterna – fast den redan har gjort det – bara för att komma bort en bit från porten. Dock ska jag tillstå att jag vissa dagar, dock fortfarande extremt sällan, känner mig så pass mycket ”on top of things” att jag vågar köra direkt – oavsett om folk vänder sig om och tycker att man är en jobbig hurtbulle.

Ja, det handlar om självförtroende. Ja, det handlar säkert om personlighet. Vem är du? ”Rivstartaren” eller ”Smygaren”?

Löpning – lika enkel att utöva som svårflörtad, åtminstone för mig. Foto: Colourbox.

Fram till december 2009 kunde jag inte förstå hur folk kunde nörda in sig på löpning. Finns det egentligen en tråkigare sport? Man sätter bara ena benet framför det andra – gång på gång. Samtidigt kunde jag med logikens hjälp förstå själva grejen – att löpning går hem hos många just eftersom den är så enkel att utöva och kräver varken gymkort eller svindyr utrustning. Men vill man göra den till en dyr och krånglig materialsport är det ju fritt fram. Man kan anmäla sig till lopp och använda dem som morot till träningen, men man kan lika gärna springa för att hålla sig snygg naken eller bara för att det är så skönt.

Flera gånger den senaste tiden har jag funderat på vad jag egentligen höll på med innan jag började springa regelbundet. Nu låter det som att jag ångrar att jag inte hittade löpträningen tidigare – men så är det inte. Istället är jag glad över alla sporter jag testat tidigare och hur de har gjort min kropp genomtränad. Nu har jag hittat löpningen och är lika förvånad som glad att det blev vi. Lite som en svårflörtad dejt…

Fann du och löpningen varandra direkt? Eller fick ni dejta flera gånger innan det var klappat och klart?