Jag och några av mina medlöpare i Running Sweden, som idag roade sig med tuffa, branta backintervaller varvat med tröskelintervaller. Foto: Privat.
3 x (5 x 150 m brant backe + 1 km @ tröskelfart*). Smaka på det. Jag gjorde det tidigare ikväll, under ledning av the one and only Rubin McRae från Running Sweden. Hade lovat mig själv att ta det lite lugnare (i alla fall inte maxa) eftersom jag fortfarande hade förra tisdagens urladdning i färskt minne. Efter uppjogg i ungefär 5:40-fart runt om i Hagaparken kom vi fram till en backe som påminde mer om en vägg en en vanlig, hederlig backe. Nåväl, efter löpskolning och stegringslopp var det bara att bita ihop och sega sig uppför ”väggen”. Allt medan Rubin tjoade och peppade, ibland sprang han till och med jämsides med var och en av oss och gav personlig coachning.
I mitten av tredje backintervallen var benen proppfulla av mjölksyra och jag hade god lust att bara strunta i det här och kliva av. Men icke. Ytterligare två vändor avklarades, nu med en manlig rygg som fokus. Jag skulle helt enkelt inte släppa den ryggen, bestämde jag. Utan paus tog sedan första tröskelintervallen vid och då fortsatte jag att ta häng på nämnda rygg och bet mig fast i den. Aldrig har det känts så behagligt att springa i tröskelfart som nu. Sista 250 meterna hade jag den fina snittfarten 3:59 min/km. Tänk att vinnaren av 2011 års Boston Marathon sprang över minuten snabbare per kilometer. I 42,195 kilometer. Science fiction är vad det är.
Pulskurva över de fem backintervallerna inklusive nedförsjoggen och tröskelintervallen. Skärmdump från Garmin Connect.
Ja, om de övriga två seten finns väl inte så väldigt mycket att säga mer än att de var tokjobbiga. Om möjligt ännu värre än den första. Rubin och hans kollega Thomas gjorde ett kanonjobb med att peppa oss alla och på sista tröskelintervallen sprang Rubin bredvid och manade på mig. Pulsen drog iväg ganska ordentligt redan under de första hundra meterna, så jag höll igen lite – men sedan stabiliserade den sig och mot mål kunde jag glänsa lite med min spurtstyrka. Kan skryta med att få tar mig i en spurt. Kanske borde man ha blivit sprinter istället?
Platsen där det hände. Vad som är backintervall och tröskelintervall tror jag framgår… Skärmdump från Garmin Connect.
Vill återigen tacka Rubin och hans Running Sweden för att de får mig att göra saker jag knappt trodde jag var kapabel till. Löpbandsintervaller på egen hand – bah! Nej, nu är det hårdkörning med Rubin och coach Ingmar som gäller! Ett annat stort plus med Running Sweden är att alla är så bra på att peppa sina medlöpare, det ger verkligen massor av ny energi.
(*: tröskelfart är den punkt precis innan mjölksyra produceras i högre grad än den transporteras bort.)
