Tyvärr har ett fel inträffat.

Välkommen till Svenska Dagbladet. Tyvärr har något hänt som gör att sidan inte kan visas.

Klicka här för att försöka ladda SvD på nytt.

Aktuell driftinformation.

Vill du skicka ett mejl till SvD:s webbredaktion, klicka här.

Hej matematikdebatt!

24 april 2014 kl 13:13 |

Apropå vårt farväl till goda mattekunskaper kan ett par intressanta bloggposter rekommenderas.

Ledarsidans kolumnist Andreas Bergh har hittat lite färsk forskning på området och funnit att det förefaller vara ganska gynnsamt att göra något så otidsenligt som ”att tyst lyssna på en lärare”.

Jenny Maria Nilsson har – med avstamp i Peter Santessons bloggpost om hur vår mattekurva ser ut över tid i Pisamätningarna – beskrivit hur hon som frustrerad förälder fått genomleva både ett och två skiften i matematikundervisningen – alla annonserade med samma triumfatoriska visshet om att förut lärde vi barnen på fel sätt, men nu jäklar är det genialiska grejer på gång. Nilsson skriver:

Informationen var ungefär densamma: ”Vi förstod ju egentligen inte, vi bara räknade.” (Om min och lärarens generation.) Men nu, med problembaserat lärande och mellanledsräkningen, skulle barnen förstå. Jag struntade rätt mycket i det där. Min sambo hjälpte le kids med matteläxan, jag med annat. Någon gång fick jag ett vredesutbrott, en period fick man inte ställa upp tal alls utan skulle enbart räkna från vänster till höger och hålla summorna som blev i ental, tiotal och så vidare tillfälligtvis i huvudet. (Vid de vanliga räknesätten.) ”My ass, skrek jag, att det är enklare för barn att förstå utifrån detta! Fucking tiotal och ental i snygga kolumner ovanpå varandra is da shit!” fortsatte jag, ty jag har en faiblesse för amerikaniserat kraftspråk. Jesus, tänkte min man, skåningen skrämmer barnen och hädanefter skötte han matten.

Så det dröjde till 2008 innan jag ställde frågan. Möjligen berodde det på att allt skedde i så god vilja och det är inte roligt att regna på någons parad. På ett föräldramöte, efter läraren informerat om att matteundervisningen numera var bättre, frågade jag: ”Om denna matematik är så överlägsen mot den vi räknade varför blir då mattekunskaperna sämre?” Läraren, som jag för övrigt tyckte mycket om, hade inget svar. Alltså, det var som om det var första gången hen tänkte på detta. Hen blev tyst och sa bara ”Jag vet inte”.

 

Ack ja. Det finns väl snart ingenting mer problembaserat än vår skola.

Borgerligheten hoppas på ökad brottslighet

23 april 2014 kl 13:13 |

Regeringen vill numera satsa på försvaret (DN 22/4). Omvärlden har gjort sig påmind och med den även det svenska försvarets prestanda. Ett par uppgraderingar, minst, är akut nödvändigt. 5,5 miljarder kronor per år, men – naturligtvis – finansierade ”krona för krona”. Finansieringen består bland annat av ett icke-införande av nystartszoner samt av ”höjda dags och ordningsböter” liksom ”höjda kontroll- och förseningsavgifter i skatteförfaranden”. En alert läsare ringde och påpekade det paradoxala i situationen. Försvarsvänner har nu anledning att sätta sitta hopp till ökad brottslighet och fler bötesfall under kommande år. Ju fler som bryter mot lagen, desto starkare har försvaret möjlighet att bli. En logik som inte känns helt… harmonisk.

”Vi går inte med i Nato. Vi går med i Jens Stoltenberg.”

23 april 2014 kl 12:12 |

På dagens ledarsida avslutar Per Gudmundson sin kommentar till gårdagens försvarsutspel från regeringen på följande vis:

”Problemet lär svårligen kunna lösas budgetvägen. Enkelt uttryckt: Rysslands officiella kostnader för militären uppgår till 3 biljoner rubel årligen, alltså omkring 550 miljarder kronor. Det kan bara ett medlemskap i Nato uppväga.”

 

Natomedlemskapet är ju en av de politiska frågor där borgerligheten stångat pannan blodig både länge och väl, utan några särskilda framgångar får man säga. Snarare tvärtom, om det förut fanns en relativ konsensus om fördelarna med Nato så har enigheten blivit betydligt mera splittrad under Alliansens tid vid makten. Även här har M tonat ner sin position, för att bättre passa in i en mer skeptisk mainstreamfåra. Saken formulerades till exempel i DN häromveckan, av Gunnar Johansson:

”Moderaterna vill egentligen också in i Nato, men talar för sin del ytterst ogärna om saken. Statsminister Fredrik Reinfeldt har angett tre förutsättningar för svenskt medlemskap: ett folkligt stöd, att Finland också skickar in ansökan och att Socialdemokraterna är med på tåget. Resonemanget är fullt logiskt, men ger dessvärre S veto i frågan. Och där härskar ännu den förljugna neutralitetsromantiken.”

 

Ja, så har det ju sett ut både länge och väl. Men frågan är om det inte snart finns momentum för ett socialdemokratiskt fotbyte? I höst efterträder ju S norska älskling Jens Stoltenberg Anders Fogh Rasmussen som generalsekreterare för Nato. ”Vi i Norge ser Nato både som en politisk och en militär allians, inskärpte han i en TT-intervju nyligen, samtidigt som han lovade att förbli en aktiv socialdemokrat.

Ett uppenbart guldläge för kursändring ju. Och eftersom jag är så hjälpsam bjuder jag härmed Socialdemokraterna på en pitch med framgångsgaranti. Så här ska du sälja in det hos gräsrötterna Löfven!

”Vi går inte med i Nato. Vi går med i Jens Stoltenberg.”

 

Ja, det är journalisternas fel

22 april 2014 kl 11:11 |

Idag skriver Jonas Thente en mycket tänkvärd text i DN som många bör läsa och ta till sig. Ta till sig i bemärkelsen låta den bli en vändpunkt, inte bara en paus. Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”vi”, skriver Thente. ”Vi” i bemärkelsen journalisterna, mediearbetarna och de professionella deltagarna i samhällsdebatten.

Gudarna ska veta att han har rätt. Jag beskrev något liknande i en text för några år sedan, under rubriken ”En professionaliserad debatt där få kan delta”. Iakttagelsen då var att samtalets förutsättningar nu är så snäva att den som är dåligt uppdaterad på vilka ord som fått ny eller starkare politisk laddning riskerar att avfärdas eller attackeras redan vid första försöket. Tänk dig exempelvis någon som använder begreppet ”politiskt korrekt” och med detta bara menar politisk/social anpasslighet och konflikträdsla. En sådan miss vore i princip irreparabel och vederbörande skulle kastas ut ur det offentliga samtalet omedelbart. Helt enkelt: ”Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.”

 

Thente fokuserar mycket på klassdimensionen i denna utfrysning av möjliga debattdeltagare och identifierar också sättet på vilket attackerna rättfärdigas: man låtsas att den man angriper är makthavare genom att poängtera att denne är vit, är man etcetera. Han skriver:

”Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”

 

Jag håller i princip med honom. Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början. Mitt enda lilla aber är att Thente petar in ett lätt självspäkande formulering om ”rättfärdiga medelklassförespråkare”. Inte hela världen, kanske vill han bara visa att han känner till sina privilegier. Men, om ambitionen är att förbättra samtalsklimatet bör man akta sig för att hjälpa slappa markörer av detta slag att växa till sig och bli slagträn. På samma sätt som usel stavning och andra menande blinkningar som Thente nämner har blivit effektiva vapen mot de bortsorterades försök att göra sig hörda så är ordet medelklass ett tröttsamt sätt att fula ut debattörer. Vår första strävan borde alltid vara att lyssna på den som vill säga något och försöka förstå varur hans/hons/hens upplevelser och analyser kommer. Den artigheten bör omfatta alla, oavsett klass, härkomst och kön.

 

Det mest intressanta passagen i Thentes text är emellertid den där han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet. Thente ger ett utmärkt exempel i Åsa Romsons och MP:s förslag om att förbjuda anonymitet på nätet häromveckan (ett förslag som jag själv inte ens trodde var sant, men som sedermera visade sig vara exakt så illa):

”Stämningarna mot dem (näthatarna) är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.”

 

Nej, ingen vurmar för näthatarnas ventiler. Den som näthatat kan numera förvänta sig att få sin dörr knackad av Robert Aschberg, och eventuellt få nöjet att hängas ut i TV när man presenteras med skadeståndsanspråk från en eller annan ledsen journalist. Jag tycker förvisso inte om näthat mer än någon annan, men jag kan konstatera att det är rätt sällan som bedragaren, hustrumisshandlaren eller fyllebilisten får motsvarande behandling. En vanlig medborgare kan rentav få intrycket att det betraktas som en värre förseelse att skicka hemska mejl till journalister än att slå någon på käften. (Vad säger i så fall det om journalistkårens människosyn, för att använda ett slitet uttryck?) Gör det ena och du döms eller får dina böter, end of story. Gör det andra och ett helt team på Expressen gör sig redo att hänga ut dig med namn och bild.

Thente använder verkligen exakt rätt ord när han beskriver detta som ”stämningar”. För nej, det är inte någon gigantisk journalistisk sammansvärjning som leder fram till detta, det är just stämningarna, i kombination med lättjan och positioneringen. Det är som om de grundläggande demokratiska reflexerna håller på att utraderas till förmån för att ha koll på vem/vilka som är grupp non grata. Hur ska man annars förklara att folk på allvar både tänker och framför tankar om anonymitetsförbud? Att vi på riktigt har en seriös debatt om huruvida vi borde frånta vissa rätten att demonstrera?

Allt detta görs av människor som tror att de skyddar demokratin. Jag tror allt oftare att de är demokratins värsta fiende.

 

Tidigare skrivet om näthat här, här, här och här.

”Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning”

22 april 2014 kl 11:11 |

Förra veckans mest sensationella nyhet var att Frank Baude lämnar Kommunistiska partiet, tidigare kallat KPML(r), dessförinnan benämnt KFML(r). Baude var partiledare under nära trettio år, från organisationens grundande fram till 1998. Men nu tycker han att Kommunistiska partiet har begått en ”småborgerlig avvikelse”.

Anledningarna till Baudes avhopp anges i ett brev från honom till partiledningen, där han kritiserar partiets ”sekterism” som bland annat tar sig uttryck i ”det nya ivrandet för feminismen i partiet”. Baude går till källorna och förklarar:

”Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Andelen proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.

I marxismens klassiker finns absolut ingenting att hämta för dem som vill försöka förena denna borgerliga idériktning med en proletär politik. Tvärtom så anser de kommunistiska klassikerna att den proletära revolutionen är vägen att frigöra kvinnan från det dubbla förtrycket under kapitalismen och den kapitalistiska ideologin. I boken ‘Kvinnan och socialismen’ utgiven av Gidlunds förlag 1971, är en samling utdrag av av Lenins skrifter med förord av hans hustru Krupskaja och efterord av Clara Zetkin där framgår tydligt Lenins proletära syn på kvinnokampens nödvändighet och inriktan. Han säger där ‘Det organisatoriska framgår ur vår ideologiska uppfattning: inga särskilda föreningar för kommunistkvinnor. En kvinnlig kommunist är medlem av partiet liksom den manlige kommunisten.’ Lenin pekar sedan ut under vilka olika betingelser kvinnorna lever och sammanfattar detta med orden: ‘Vi behöver särskilda grupper som arbetar bland kvinnorna, särskilda agitationsmetoder och organisationsformer. Detta är inte feminism utan praktisk revolutionär förnuftsmässighet.’ Lenin understryker alltså att det råder en ideologisk skillnad mellan feminism och kommunistisk politik.”

Hela det fyra sidor långa brevet finns utlagt på internet. Där beskrivs även andra ”brott” mot Lenins principer. Stor underhållning!

BREV TILL LEDARSIDAN: Sovjet/Ryssland var och är en farlig stat

21 april 2014 kl 11:11 |

Vad var det jag sa! Apropå Putin och Ukraina. Bakom denna utmanande travesti ligger det ändå en del allvar. Hur kan utrikes- och säkerhetspolitiska analyser och förutsägelser sedan decennier tillbaka visat sig så fullständigt ha missbedömt verkligheten?

I hela mitt 72-åriga liv har jag på ett eller annat sätt konfronterats med Sovjetunionen/Ryssland. Från början på 1960-talet till slutet på 1980-talet tjänstgjorde jag regelbundet i flygvapnets incidentberedskap. Från 1976 och fram till slutet på 1980-talet tjänstgjorde på Försvarsstabens Sektion 2, som på den tiden även innefattade underrättelsetjänsten.

Under åren 1974–1976 tjänstgjorde jag på svenska ambassaden i Moskva med ansvar för den politiska rapporteringen. 1976 tillträdde jag som UD:s folkrättssakkunnige. I denna egenskap var jag med om att handlägga de sovjetiska ubåtskränkningarna: U-137 i Karlskrona 1981 och Hårsfjärden i oktober 1982. Jag skrev Sveriges båda protestnoter 1981 och 1983 till Sovjetunionen. Jag hade själv hand om sonderingarna med Sovjetunionen 1985-1987 om den svåra gränsdragningen i den s k Vita zonen öster om Gotland.

Under hela denna långa tid kännetecknades Sveriges sovjetpolitik av en undfallenhets-, anpassnings- och förnöjsamhetspolitik som för en folkrättssakkunnig i UD till slut blev omöjlig att acceptera. Därför avgick jag i protest från denna befattning i UD 1987. Min erfarenhet av svensk sovjetpolitik får väl därför sägas ha varit ganska gedigen. Av denna anledning beslutade jag mig på ”gamla dar” och innan det s a s är för sent, att utge mina noggrant förda dagboksanteckningar från min tid i UD och försvaret under det kalla kriget.

När jag 2013 utgav volym 1 av min Dagbok från UD – Högdramatik i UD – Ubåtar, protestnoter och annat (1981–1983) recenserades den i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift i juli 2013 av en person på följande sätt:

Boken ska nog läsas som en saltad inlaga av en man som intensivt såg Sovjetunionen som ett ständigt hot mot Sverige. /—/ Vill man slippa det kalla krigets hårdaste värderingar är nog en annan bok att föredra. Theutenberg visste var han stod, med vad och vilka han hade att göra.”

Det är inte min avsikt att gå i svaromål mot recensionen utan mer att använda denna så sent som i juli 2013 skrivna recension som en illustration till hur insiktsfulla experter, massmediafolk, politiker m fl unisont hugger i sten.

Den mest centrala analysfunktionen som finns för landets säkerhet har begått århundradets miss. Det militära försvaret är väl de facto nedlagt, vår neutralitetspolitik övergiven, vi har inga vänner och ingen försvarspakt som NATO som kan skydda oss. Vi står inför exakt samma katastrofala situation som under 2:a världskriget, då några landsstormsmän skulle försvara landet medan nazityska trupper åkte på den svenska järnvägen på väg till det av Nazi-Tyskland ockuperade Norge. Lika lite som då finns det nu något invasionsförsvar att tala om. Detta p g a av en fullständigt felaktig analys av läget.

Jag påstår inte att en rysk invasion står för dörren, men historiskt och geopolitiskt sett har Sverige haft sin givna roll som en mycket betydelsefull Östersjömakt samt numera genom den s k solidaritetsförklaringen också med ansvar för att bistå sina baltiska grannar ”om olyckan skulle tima”. Militärt tomrum är i detta sammanhang direkt farligt för stabiliteten. Och det är framförallt de forna sovjetiska imperiestaterna som dagens Putin-styrda Ryssland är intresserat av. Alldeles intill Sverige tvärsöver Östersjön.

Recensionen påminner om att man så sent som sommaren 2013 inte skulle nämna det dåvarande Sovjetunionen som ”en potentiell fiende”, utan att detta betraktades som något som tillhörde det kalla krigets jargong. Den kommunistiska/marxist-leninistiska/stalinistiska diktaturen Sovjetunionen hade i början av 1990-talet rasat samman, och i den folkrättsliga statssucessionen efterträtts av Ryssland. Efter några inledande demokratiska piruetter har det av KGB-mannen Putin ledda Ryssland slagit in på exakt samma linje som såväl det nationalistiska kejsarriket Ryssland som det av den kommunistiska ideologin styrda Sovjetunionen (1922–1991).

Den marxist-leninistiska ideologin är väl nu försvunnen men drömmen om Rysslands nationella storhet lever kvar från kejsartiden. Den osaliga Brezjnev-doktrinen – den formel enligt vilken Sovjetunionen intervenerade militärt i Tjeckoslovakien 1968 och så när i Polen 1980 – har militärt ersatts av Putin-doktrinen och den kommunistiska ideologin av den nationalistiska ”KGB-ismen”. FN-stadgan samt all folkrätt kastas överbord.

Som en påstådd ”kalla kriget-krigare” har jag inför publiceringen av volym 2 av Dagbok från UD som handlar om min tid i försvaret, i synnerhet på Op 2 i Försvarsstaben, samt om min tid som diplomat på svenska ambassaden i Moskva, funderat på hur jag skall få folk att begripa att Sovjetunionen/Ryssland var – och är – en farlig stat. Ett budskap som innehållsmässigt går tvärt emot det populistiska mantrat om Ryssland. Inför detta dilemma kom så självaste president Putin till undsättning. Genom invasionen, ockupationen och t o m annekteringen av Krimhalvön och det militära hotet mot Ukraina har han i ett enda slag och över en natt gjort min anakronistiska dagbokstext fullt relevant igen. Ryssland var och är ett permanent hot mot sin omgivning om landets nationalistiska imperieambitioner hotas. Något som den samlade expertisen ständigt förnekat. ”Ingen fara alls!”

Nu frågar sig hela etablissemanget varför de har har invaggat sig själva i en totalt felaktig föreställning. Mitt svar är att det är mycket beroende på att kritiker och nej-sägare, som jag själv, antingen självmant på sin tid lämnade sina poster i UD och andra relevanta instanser, eller att de sorterades bort. Politikerna ville bara ha ja-sägare på bekostnad av de kärvare och besvärligare experterna. Detta gällde på min tid den socialdemokratiska regeringen, men samma sak tycks tyvärr gälla fortfarande.

Hos experterna fanns dock allt underlag som tänkas kan, men som politikerna valt att lägga ad acta – i dammhögen – och bortse ifrån. Allt skulle styras av politiska preferenser och önsketänkande. Detta utvecklar jag ytterligare i volym 2 av Dagbok från UD. Som tack vare Putins snabba aktion mot Krim och Ukraina möjligen kan ses som mer av relevant text än kalla-kriget-prosa.

Bo J Theutenberg, f d UD:s folkrättssakkunnige  1976-1987, ambassadör, professor i folkrätt och f d ÖB:s folkrättslige rådgivare.

Glad Påsk!

20 april 2014 kl 0:00 |

paskLedarredaktionen önskar i dag alla läsare en glad påsk! (Påsken blir ju, enligt den kristna traditionen, inte glad förrän i dag, Påskdagen.)

Illustration: Joanna Andreasson

Klockrent med ett Nationalmuseum Design!

16 april 2014 kl 11:11 |

Under en tid har ombyggnation pågått i de lokaler som tidigare varit Kulturhusets administrativa del. Nu ska dessa istället bli utställningsyta i det nya allkonsthus som det sammanslagna Kulturhuset/Stadsteater utgör. Igår var det pressträff och då avslöjades vad för slags verksamhet som ska husera i de nya lokalerna, nämligen ett samarbete där Nationalmuseum Design flyttar in vid Sergels torg. (Läs även på Madeleine Sjöstedts blogg.)

Vilken klockren idé! På Nationalmuseum trängs många samlingar och designavdelningen på Nationalmuseum har alltid känts lite malplacerad och rumphuggen. Att låta form, design och konsthantverk breda ut sig vid Plattan istället är en tanke så självklar att man undrar varför det inte hänt redan förut.

Samarbetet ska löpa till 2017, men frågan är om den här förnyelsen inte är kandidat för permanentande redan nu? Jag tror att det är stor chans att Nationalmuseum Design växer fast vid Sergels torg. Inte mig emot.

 

KOMMENTAR: Så görs skolvalet mer rättvist

16 april 2014 kl 9:09 |

Det socialdemokratiska Skånedistriktet vill avskaffa skolvalet för att motverka diskrimineringen. I sin ledare (15.4) skriver Per Gudmundson att detta skulle drabba de allra fattigaste; som därmed skulle vara helt hänvisade till sin lokala skola; ofta i utanförskapsområden. Detta om något skulle skapa segregation menar Per Gudmundson.

I snart 10 år har jag arbetat med skolorganisationsfrågor i Hackney, London; idag som skolplaneringschef. Hackney har många utanförskapsområden, men numera även en del populära områden. Även England tillämpar systemet med fritt skolval till statligt finansierade skolor. (En mycket liten andel elever i privata skolor; ungefär 7%.)

Det finns emellertid några viktiga skillnader mellan hur det fria skolvalet tillämpas i England och Sverige. Till och med de konservativa i England inser att ett fritt skolval enligt svensk modell, där kölistor används, skulle innebära att resursstarka föräldrar – vanligen med bättre finansiella förutsättningar – skulle fylla en del skolor helt. Detta sker i Sverige idag. Med mina engelska glasögon på är det omöjligt att förstå hur det i Sverige accepteras att friskolor tillämpar ansökningsförfaranden som i praktiken är diskriminerande. Detta förvånar även annars konservativa engelsmän. Enligt uppgift finns det svenska friskolor som enbart har barn födda i början av året – förskoleklassen fylls med barn som ställts i kö några månader in på året, 6 år före skolstart! Detta rimmar illa med att ge alla lika förutsättningar – en nyinflyttad kan aldrig komma ifråga. För dessa skolor måste man ha skolstarten i åtanke redan samma månad barnet föds.

I England finns ett strikt regelverk kring skolantagning. Alla måste söka om plats till både primary school (5-10 år) och senare till secondary school (11-16). Att ha en ordinarie antagningsomgång , där alla får ett erbjudande att ta ställning till, gör att resursstarka föräldrar inte kan konkurrera ut andra genom att ställa sina barn i kö år i förväg. Inga statligt finansierade skolor får själva administrera sin antagning – alla ansökningar går genom kommunen centralt (i London koordinerad av de 33 kommunerna gemensamt och ingen diskrimineras för att de bor i en annan kommun än den skolan är belägen i).

För den grupp föräldrar som kan tänkas glömma, eller inte känna till, att de måste ansöka om skolplats finns en kommunalt anställd Choice Adviser, vars uppgift är att hjälpa föräldrar att göra genomtänkta val baserat på deras förutsättningar. I Sverige, där det till skillnad från i England finns lätt tillgänglig information om vilka barn som skall börja skolan nästa år borde det vara enkelt att se till att alla utnyttjar möjligheten att välja.

Utöver att antagningsprocessen är koordinerad finns exakta regler kring vilka antagningskriterier man får använda: skolorna sätter själva upp regler för detta, men det är förbjudet att ge förtur baserat på exempelvis en elevs ev. särskilda behov; vilken skola eleven gått på tidigare; tidigare resultat eller information om uppförande; föräldrarnas ekonomiska situation eller civilstånd; eller att intervjua barn eller föräldrar som beslutsgrund. Barn i familjehem får alltid förtur. De vanligaste kriterierna är syskonförtur och hur långt ifrån skolan man bor; ibland finns upptagningsområden som är gjorda med hänsyn till socioekonomiska områden. I större städer är det trots detta oftast ett reellt val mellan flera skolor.

Skolvalet bör absolut inte avskaffas – att återgå till en situation där en elev som mår dåligt i en skola förvägras byta till en annan skola trots att det finns plats vore förkastligt. Däremot är det av yttersta vikt att skolvalsprocessen är rättvis: genom att alla faktiskt väljer, på lika villkor, vid samma tidpunkt, med stöd till de som inte vet hur processen fungerar.

Varje skola vill ha en problemfri elevkohort. Samhället måste se till att alla elever har samma möjlighet att komma in på skolor som är samhällsfinansierade. Vi kommer inte att helt lösa problemet med skolsegregation så länge det finns en uttalad bostadssegregation; men ett steg i rätt riktning vore att låta kommunerna överta ansvaret för antagning till alla skolor. Endast härigenom skulle vi kunna skapa ett skolsystem där alla barn faktiskt får möjlighet att välja skola – inte bara de vars föräldrar tänker till många år i förväg.

Åsa Melander
Skolplaneringschef, Hackney, London

Salami-taktiken illusterad

15 april 2014 kl 14:14 |

Det pratas mycket om Salami-taktik just nu, med anledning av Rysslands gradvisa uppstyckning av Ukraina. Exempelvis ägnade Nordegren & Epstein en god stund av gårdagens program åt detta.

Den bästa illustrationen av Salamin-taktik som jag har kommit över är dock en scen i den klassiska satiriska BBC-serien Yes, Prime minister. Tursamt nog finns scenen på Youtube, för alla som undrar vad allt handlar om.

YouTube Preview Image

Yes, Prime minister visas annars på Axess TV, flera gånger i veckan.