REPLIK: ”Kristen tro leder till politisk reflektion”

Bra att Biskopsbrevet om klimatet diskuteras! Dock är det förbryllande att SvD bygger sin diskussion på en förvrängande läsning, med påståenden som går stick i stäv med vad vi skriver i vårt klimatbrev. Ledarskribenten Maria Ludvigsson utgår från sin uppfattning att Svenska kyrkan har övergivit teologin och blivit en grund, populistisk och politiserad organisation. Och hon menar sig hitta belägg för precis det.

Det hon inte ser är att brevet från första till sista sidan drivs av teologi. Det finns ett helt kapitel (4) om just det hon efterlyser, nämligen ett kristet resonemang om människans roll, om hennes kraft och svaghet, värdighet och begränsning, synd och omvändelse. Även det själavårdande perspektivet (kap 3) har gått henne förbi. Att säga att teologin i brevet består av ”diverse bibelcitat för att underbygga en politisk hållning” är lika träffande som att säga att ML:s artikel är en samling kommatecken.

Så nej, det är inte ”Politik före Gud” i biskopsbrevet, men väl politik utifrån tro på Gud. Kristen tro leder till politisk reflektion, dvs reflektion över det samhälle och den värld vi lever i. Det leder i sin tur till att offentligt ge ord åt denna reflektion. I ett demokratiskt samhälle är det också rimligt att utmana dem som har ansvaret för att politiska beslut fattas, beslut som behövs för ett gott samhälle och ett gott liv. Klimatfrågan behöver sådana beslut.

En kyrka bygger inte ett samhälle vid sidan om. Dess företrädare vänder sig till dem som på ett legitimt sätt har att fatta politiska beslut. Och de behöver alltid förhålla sig kritiska och självkritiska till makten.

Politiken är viktig, men ändå bara en bland många krafter. Det är dags att vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är uttryck för människans värdighet – samverkar, skriver vi (sid 8). Vi vill till exempel se tvärvetenskaplig forskning mellan naturvetenskap, lycko- och välfärdsforskning och religionsvetenskap.

Maria Ludvigsson hävdar att vi tillskriver centralt fattade beslut större vikt än teknisk utveckling och mänskliga framsteg. Tvärtom! Det är just erfarenheten av vad teknisk utveckling och mänskliga framsteg kan betyda som hoppfullt genomsyrar brevet. Men det är ofrånkomligt att goda tankar, utveckling och framsteg stöds av politiska beslut.

Ett centralt ärende i biskopsbrevet är att möjliggöra ett hopp som frigör nödvändig handlingskraft. Maria Ludvigsson får det istället att låta som om vårt enda ärende är tillväxtkritik, att vi med en ”arrogant västerländsk vänster” raljerar över fattiga människor som strävar efter ett ekonomiskt drägligt liv.

Det är inte den ekonomiska tillväxten i sig som avgör hur samhällets klimatpåverkan ser ut utan ”tillväxtens innehåll”. Biskopsbrevet ifrågasätter alltså inte ekonomisk tillväxt som sådan, utan vi diskuterar vårt beroende av tillväxt och konsumtion utifrån ett globalt rättviseperspektiv. Vi frågar: Är det möjligt att med vår planets begränsningar tro att den rika världens hittillsvarande tillväxt kan utsträckas till alla? Är det enbart ekonomiska termer som ska användas för att tala om välstånd? Håller vår generation på att vältra över kostnaderna för jordens framtid på våra barn och barnbarn? Det börjar, tack och lov, bli allt mer vedertaget att tillväxt symboliseras av mer än dollartecken. Tillväxt behöver inkludera ekonomisk, ekologisk, social och även andlig hållbarhet.

Kyrkan är ett internationellt nätverk. Frågorna om rättvis och hållbar tillväxt ställs till oss av våra vänner från andra delar av världen. Från dessa vänner hör vi också om påverkan genom förändrade klimatförhållanden. Som så ofta är det redan fattiga och utsatta människor som drabbas först.

Maria Ludvigsson påstår att konkreta utvecklings- och implementeringsförslag saknas. Kan hon ha slutat läsa innan hon kom till sidan 89? För det är där uppmaningarna börjar till Svenska kyrkan, dess församlingar, stift och nationella organ, till alla våra medmänniskor, till beslutsfattare och myndigheter, företag och organisationer, medlemsstaterna i FNs klimatkonvention (UNFCCC), internationella beslutsfattare och organisationer samt kyrkoledare i hela världen.

I en debattartikel i The Guardian i våras efterlyste generalsekreteraren för FNs klimatkonvention Christiana Figueres de religiösa ledarnas röst om klimatförändringarna. I religiösa traditioner finns en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som rent sekulära projekt kan sakna. Det handlar inte om att fika efter relevans utan om att bidra med det som ligger i vårt uppdrag. Relevansen kommer då av sig självt.

I svenska valtider tål det att upprepas: Som kyrka drivs vi inte av vänster- eller högervindar utan av evangeliet om Jesus Kristus.

 

För Svenska kyrkans biskopskollegium

Antje Jackelén, ärkebiskop
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift
Thomas Söderberg, biskop i Västerås stift

”Ett biskopsbrev om klimatet” finns på svenska och engelska på Svenska kyrkans webb.

Förkylning är inte allt här i världen

Att hälsa medelst ”high five” eller ännu hellre ”fist bump” reducerar förkylningsrisken, rapporterar internationella nyhetsbyråer. Forskare vid universitetet i Aberystwyth, Wales, har mätt hur mycket virus och bakterier som överförs vid olika hälsningsmetoder, och konstaterar att en ”fist bump” bara smittar en tiondel så mycket som en traditionell handskakning. Hälsningen där knutna nävar möts lär ursprungligen ha uppstått bland motorcykelgäng, där handskar förhindrade vanliga handslag.

Den allt mer utbredda gängkulturen har dock inte enbart hälsofördelar, vilket senast illustrerades vid skottlossningen i Linköping häromdagen.

Kanske är ändå den gamla hälsningen, som visar öppenhet och förtroende, att föredra framför den av forskarna rekommenderade knutna näven, som används för att signalera så kallad respekt mellan gängkrigare.

Har tiden kommit för ett fritt Kurdistan?

Har tiden kommit för kurdernas självständighet? Sedan det första Gulfkriget 1991 har kurderna i norra Irak varit relativt självständiga från Bagdad. Sedan 2003 har självständigheten blivit mer formell. I dag sköter kurderna sin egen säkerhet, har sin egen regering, sina egna institutioner och en mycket stark egen identitet. Kurdernas regionala regering (KRG) har sagt att en folkomröstning om självständighet ska hållas. En orsak är att centralregeringen i Bagdad hållit tillbaka den kurdiska delen av budgeten sedan årsskiftet. På SvD Brännpunkt i dag skriver Fredrik Malm (FP) att Sverige bör erkänna Kurdistans självständighet om de utropar den. Det är lätt att hålla med om.

Kurderna var en av de stora förlorarna när kartan ritades om i ruinerna efter det Ottomanska imperiet, enligt Sykes-Picot-avtalet (något jag tidigare har skrivit om). De splittrades i fyra stater – Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Nu när både Irak och Syrien är i upplösningstillstånd har kurderna en större chans att få sin självständighet, vad det verkar. Men Iran har varnat för att de inte kommer acceptera formell självständighet. Turkiet har förvisso upprättat goda relationer med KRG i Irak, men är oroliga för hur självständighet där skulle påverka kurderna i det egna landet. Det finns fortfarande många hinder för formell självständighet.

Häromdagen skrev jag om de kristnas situation i Irak. När IS, tidigare ISIS, tog över stora områden i norra Irak ryckte den kurdiska militären Peshmerga fram och tog över viktiga områden. Det är omstridda områden, som nu är en buffert mellan Kurdistan och IS-kontrollerade territorier. Delar av Ninevehslätten kontrolleras nu av peshmerga, men den slätten är även assyriernas ursprungsområde. Många där vill ha en egen fristad, ett eget självstyre. Något som bör respekteras, även av KRG. Hittills har KRG varit relativt bra på att respektera minoriteters rättigheter. På flykt i Irak är inte bara assyrier och kristna som syrianer, kaldéer och mandéer, utan även jezidier, shabak och turkmener. Dessa gruppers rättigheter måste respekteras. Hur rättfärdig en befrielsekamp än är finns alltid risk att nationalism rinner över till majoritetens tyranni, även om den risken ofta överdrivs. Etnisk chauvinism kan ibland följa med nationalism, men det är viktigt att understryka att det inte behöver vara så. Förhoppningsvis blir det inte så med kurderna i Irak, om de utropar självständighet. Men detta är något att hålla ögonen på.

Inte heller USA stöttar formell självständighet för irakiska Kurdistan. De är rädda att det kommer sätta ett prejudikat för regionen. Om Iraks gränser ritas om är det osäkert vad som kan ske. Vilka andra gränser kommer ifrågasättas? 21 miljoner kurder lever i Turkiet, Syrien och Iran. Ett scenario är därför att kurderna i Irak får alltmer självständighet, i synnerhet ekonomiskt, men trots det formellt sett fortsätter att tillhöra Irak. Men frågan är om de skulle acceptera det. Och frågan är om det ens är legitimt. Som Fredrik Malm skriver i dag: ”[...] Kurderna har precis som andra folk rätten att avgöra sin framtid”. Precis så.

Public service på villovägar – igen

”Gunnar Axen(m) slänger ut tv:n när han blir arg på SR. Trist stil att andra ska betala för valdebatt o allsång han kommer att se på datorn.”, twittrar SVT:s vd Eva Hamilton. Varför Hamilton tar för givet att Axén tittar på valdebatt och allsång på SVT inryms inte i de 139 tecken som väljs som kommunikationsform. Inte heller får vi någon klarhet i Hamiltons uppfattning i sakfrågan. Det hade behövts en hel avhandling för det.

Bakgrunden till uppståndelsen är den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axéns reaktion – att köra iväg sin TV-apparat till återvinningen och därpå säga upp sin TV-licens – på Athena Farrokhzadhs sommarprogram i P1.

I det beryktade programmet tar Farrokhzahd ställning för vänsteraktivisters våld och hot mot politiska meningsmotståndare. För detta våld är hon tacksam, i antirasismens namn är alla medel tillåtna. Därtill spelas en cover av Ebba Gröns låt ”Beväpna er” i långsamt tempo. Våld är nödvändigt eftersom ”den strukturella rasismen genomsyrar det svenska folkhemmets historia” och nationalstaten bör upplösas då den ligger till grund för den europeiska migrationspolitiken. Varför människor från hela världen ger upp allt för att få en fristad i den strukturella rasismens högborg förblir oklart. Följdfrågorna uteblir givetvis, det är ju en fin vänsteraktivist vi har att göra med!

Farrokhzads kommentar på anmälningarna går, föga förvånande, i samma arroganta ton som hennes sommarprat:

”Public service gör teve och radio för allmänheten, och mitt sommarprogram är i allmänhetens tjänst, eftersom de analyser och åtgärder jag föreslår gagnar allmänheten.”

Analyser och åtgärder, minsann! Som gagnar allmänheten! Vilken allmänhet då?

Det är glädjande att programmet, i skrivande stund, anmälts 17 gånger till Granskningsnämnden. Förhoppningsvis inkommer fler anmälningar. Förhoppningsvis kan vi äntligen få en seriös debatt kring public service vara eller icke vara, om opartiskhet och snedvridna granskningar. Förhoppningsvis vågar fler politiker ta bladet från munnen i frågan, inte bara de som inte avser att kandidera i höstens val.

En socialdemokrat som gillar LOV

I senaste numret av Stockholmstindningen beskriver Erik Lindberg, aktiv i Socialdemokrater för Tro och solidaritet (fd Broderskaparna) LOV som en garant för mer ideella organisationer inom välfärden. Det har han alldeles rätt i. LOV är ofta att föredra framför LOU då LOV lägger beslutet hos medborgaren medan det senare låter det vara upp till politiken att välja (upphandla) utförare. En viktig påminnelse till socialdemokrater över hela landet; LOV möjliggör mångfald på ett sätt som enbart kommunala utförare aldrig kan. Lindberg skriver: ”Socialdemokraterna var kritiska när Lagen om valfrihet (LOV) infördes av Alliansen år 2008. (…) Men nu har det visat sig att just denna lag gör det möjligt för non-profit-företag att finnas med som alternativ.”

När Ulf Bjereld själv får välja

I söndags skrev jag i söndagskrönikan om att bristen på simkunnighet bland unga på sina håll är ett bekymmer. Jag konstaterade att den kritikstorm från tongivande socialdemokrater (däribland Ulf Bjereld) som drabbade Tobias Billström (M) när han i en SvD-intervju som nyutnämnd talesperson i integrationsfrågor tog upp frågan tillsammans med många andra saker som han upplevde problematiska, var orimlig. Talande nog uteblev kritiken helt när Ibrahim Baylan (S) i den gångna veckan lyfte samma problem.

Ulf Bjereld replikerar nu min krönika på sin blogg och säger:

”Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet”.

Jag antar att Bjereld med ”debatten i mars” avser de anklagande debattinlägg som han och andra nämnda i min artikel gjorde efter SvD-intervjun. Det var ju själva poängen i min text; att han och andra hade ett val när de för sig själva avgjorde vad Tobias Billström sade i den där intervjun. Antingen kunde man först och främst läsa in att han var orolig för att många unga uteblev från sexual- och simundervisning, eller också kan man läsa som fan läser Bibeln och enkom göra den tolkning som S-debattörerna gjorde. Så självklart har Ulf Bjereld rätt i att debatten för hans del handlade om det han ville att den skulle handla om.

Eftersom det nu upprepat framkommit tydligt att simkunnigheten är ett problem (redan den 16/4 skrev Sanna Rayman om detta), ges återigen Ulf Bjereld och andra ett val. Man skulle kunna tänka sig en mer ödmjuk och resonerande inställning. Jag ger här ett förslag på hur man skulle kunna formulera sig:

”Det ordval ministern använde ledde för min egen del tanken åt att svensk skola skulle göra medvetna undantag. Men eftersom han själv backade från det ordvalet några veckor senare, men fortsatte framhärda med stöd i reda siffror att simkunnigheten var ett problem, får man väl anta att ministern hade ett ärligt uppsåt.”

Ulf Bjereld väljer dock en annan väg:

”Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda ”undantag” särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår.”

Här slår alltså Ulf Bjereld fast vad Ulf Bjereld tidigare uppfattade om Billströms uttalande, och berättar att han uppenbarligen har bestämt sig för att inte ändra uppfattning om saken.

Vidare skriver Ulf Bjereld: ”Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken” och ”Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.”

Den som läser den ursprungliga intervjun med Tobias Billström i SvD, konstaterar att stycket där simkunnigheten tas upp föregås av följande citat från minister/integrationspolitiske talespersonen, där han talar om att lagen måste gälla för alla:

”Det finns en tendens att man bedriver någon form av omvänd diskriminering; att man säger att det här berör bara en grupp som är utrikesfödda, det handlar om andra normer, en annan kultur. Men lagen måste gälla lika för alla”.

Man skulle kunna kalla även det uttalande för en jämlikhetspolitisk ambition. Och med en sådan i grunden går det lätt att konstatera att det finns områden där jämlikheten brister, som exempelvis deltagande i sexual- och simundervisning i skolan, vilket Tobias Billström sedan tar upp i intervjun. Med ordvalet ”det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning” som han sedan sa var olyckligt (eftersom det fällde ner en förståelseridå för vissa), men med argumentet att ”det är anmärkningsvärt med tanke på att det är en kunskap som alla har rätt till”.

Ja. Om lagen ska gälla för alla gäller det förstås alla sorters lagar. Dels handlar det om lagar som förbjuder. Dels handlar det om lagar som ger rätt.

Mitt anspråkslösa förslag är att vi nu går vidare från debatten om ministerns ordval, vilket han redan den 14/4 själv sa var olyckligt, och väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt. Ulf Bjereld ställer sig alltså positiv till Ibrahim Baylans förslag om att införa obligatorium för kommunerna att arrangera simskola på sommaren. Igår twittrade skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) att Stockholm redan gör så: ”I Sthlm erbjuds alla elever som ej klarar simningen sommarsimskola. Ca hälften av dessa deltar.”

Skulle man dra någon försiktig analys av detta kan man kanske ge Baylan delvis rätt och delvis bakläxa; sommarsimskola tycks kunna fånga upp en del av dem som inte deltar under skolterminerna, men kanske bara hälften. Vill man nå alla – och alla ska väl med? – måste man hitta andra verktyg också, vilket var precis det Tobias Billström talade om.

Sanera inte sagorna

Rabén & Sjögren håller just nu på att ge ut en ny version av en gammal folksaga, bättre anpassad till vår samtid. I den nya Rödluvan dödas inte vargen, utan räddas med nål och tråd av mormor, jägaren och Rödluvan. En del kritiska röster har höjts, men Rabén & Sjögren tycker att detta slut är ”mer begripligt än att lägga stenar i magen på en varg”. Jag vill gärna hjälpa Rabén & Sjögren att göra fler sagor mer begripliga, så här kommer några förslag.

I den nya Askungen är de elaka styvsystrarna inte alls elaka, utan tvärtom snälla. Det finns glasskor i allas storlekar, och alla går på balen tillsammans. I slutet gifter sig prinsen med både Askungen och systrarna och så lever de lyckligt polyamoröst i alla sina dagar.

”Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är”, frågar den elaka drottningen i Snövit sin magiska spegel. ”Du duger precis som du är”, svarar spegeln. Snövit och Drottningen kämpar tillsammans för att minska utseendehetsen i kungariket. Dvärgarna blir accepterade som de är och tvingas inte längre gömma sig i en gruva.

I Törnrosa har svininfluensavaccinet som Maleficent Corp producerat givit hela hovet narkolepsi. Prinsen lyckas framgångsrikt driva deras mål och de får alla skadestånd. Vid ett tillfälle är han lockad att kyssa en sovande Törnrosa, men väcker henne först och ber om hennes samtycke. ”Utan samtycke, inget samlag”, slutar sagan sedelärande.

Barnböcker ska även tilltala vuxna. Därför blir vuxenvärldens för tillfället rådande ideal ett nålsöga som barnböckerna ska passera genom. De vuxnas goda smak tenderar rätt ofta att slå över i moralpanik. Det blir som i fallet med Rödluvan inte sällan parodiskt när gamla sagor ska läggas tillrätta för att skydda barnen från allt hemskt. För sagornas sensmoral återfinns ofta i det godas slutgiltiga seger över det onda. Eller i den förtrycktas hämnd. Sagorna har den handling de har för att förmedla ett budskap, vilket går förlorat i nya tillrättalagda versioner. Att Askungen varit förtryckt – i Grimms version är det heller ingen gudmor som hjälper henne, utan hon gör allt själv – gör att man njuter när styvsystrarna skär av sig stortån och hälen för att passa i glasskon. Och det är okej. Det är en saga. Att Askungen till slut får sin prins trots att hon varit motarbetad är katharsis. Eller att vargen blir dödad för den delen. Han hade ju ätit upp Rödluvans mormor!

Men visst förändras folksagor med tiden. Just Rödluvan handlar enligt många som tolkat sagan om sexuell mognad. Men när Bröderna Grimm samlade in sina sagor tog de bort sexuella inslag från dem. ”I den här nya upplagan har vi noggrant tagit bort varje uttryck som kan vara olämpligt för barn”, skrev de i förordet till en upplaga av ”Kinder- und Hausmärchen” från 1819. Vem vet vad vargen hade för sig med mormor i de ursprungliga versionerna? Eller Snövit och dvärgarna? Grimmbröderna levde förvisso i pryda tider vars sexualmoralism vi i dag fnyser åt. Men vår egen tid präglas av en annan, ofta minst lika kvävande, moral. Våra barn ska fostras till dygdiga medborgare, och barnböckerna får ofta fungera som instrument. Det är en sak att göra nya versioner, som till exempel den nya filmen Maleficent, en annan att ta bort allt anstötligt. Att läsa sagor är ett av de bästa sätten för barn att vänja sig vid och förstå det svåra i tillvaron. Därför bör sådant som död, hämnd, girighet och andra tunga inslag finnas kvar. Förklara hellre än att sanera. Barn begriper mer än man tror.

Inte den misshandlade kvinnans fel

Kvinnor som blir misshandlade av sina män ska inte gnälla så förbannat. Det tyckte Anna Hagwall, riksdagsledamot för SD, i en intervju med P4 Dalarna. ”Vi ska verkligen tänka att vad är min roll i det hela och mitt ansvar i det hela att jag är förtryckt”, utvecklade Hagwall.

Gnälla? Eget ansvar? Hagwalls uttalanden är inte bara korkade, utan farliga.

Våldsutsatta kvinnor har länge haft svårt att bli sedda som just de brottsoffer de är. Det finns en myt om att en viss typ av kvinnor söker sig till våldsamma män. Det stämmer inte. Tvärtom visar forskningen på att våldsamma män utsätter många olika kvinnor. Kvinnan kan vara vem som helst, hon är ingen ”typ”. ”Thomas” som intervjuades i Studio Ett (13/5 2013) vittnade om sin egen framfart i flera relationer. ”Mina nära och kära var livrädda för mig”, som han sade. Problemet var inte kvinnorna utan att Thomas misshandlade dem. Den ena efter den andra. Med hjälp av en av Sveriges få mansjourer har han nu påbörjat en behandling som verkar ge resultat. Tyvärr tillhör han den minoritet av de våldsamma männen, som inser att ansvaret är helt och hållet deras eget, inte den utsatta kvinnans.

”I dag måste man inte bo med en man som är våldsam”, sade Hagwall. Nej, det finns inte någon lag på det, om det är vad Hagwall avser. Men även kvinnor som lyckas bryta sig loss från relationen är utsatta. I en tredjedel av fallen bryts besöksförbud. I många fall har man gemensamma barn och gemensamt boende. En anledning till att kvinnor stannar i destruktiva förhållanden handlar om vad forskarna Carin Holmberg och Viveka Enander kallar normalisering. Successivt isoleras kvinnan från vänner, familj och omvärld. Samma person som misshandlar och kontrollerar henne blir hon samtidigt helt beroende av. Det kan också medföra att kvinnan utvecklar ett slags Stockholmssyndrom i förhållande till mannen.

Tillgången till kvinnojourer och skyddade boenden är begränsad. En kartläggning som Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) gjorde i slutet av förra året visade att allt fler kvinnor och barn tvingas stanna kvar allt längre på jourerna. De har ingen annanstans att ta vägen. Sju av tio kvinnojourer anger att bostadsbristen är orsaken till att fler hjälpsökande stannar längre. Sanna Rayman skrev på ledarsidan om detta (25/11 2013):

Kvinnojouren i Västerort tvingades avvisa 18 kvinnor och 8 barn 2011, läser jag. Året därpå, förra året, steg den siffran till 40 kvinnor och 24 barn. I Södertälje ser det ännu värre ut, där fick 24 kvinnor nej när de sökte sig till kvinnojouren 2011, men 2012 var det hela 60 stycken. Lunds kvinnojour nekade 25 kvinnor och 14 barn 2011. Illa nog, men 2012 fick 87 kvinnor och 102 barn vända i dörren. Kvinnohuset Kassandra i Göteborg räknar 54 avvisade kvinnor 2011 och hela 131 stycken 2012. I Höganäs nekades 192 kvinnor 2012, att jämföra med 2011 då ”bara” 119 stycken fick nej.

Att Anna Hagwall lägger skulden på kvinnor för deras utsatthet är klassisk patriarkal logik. Det är samma visa som när kvinnor har blivit våldtagna. Vad hade hon på sig? Hur betedde hon sig?

Skuldbördan tycks alltid hamna på kvinnan.

Replik: MP-parlamentariker replikerar Maria Rankka om ISDS

I en kolumn i SvD (5/7) skriver VD för Stockholms handelskammare, Maria Rankka, att politiker som kritiserar den kontroversiella ISDS-mekanismen i handelsavtal ”inte vet vad de pratar om”. Vi tar gärna debatten med Rankka om den tvistlösningsmekanism som vi ser som mycket problematisk.

Det finns stora skäl till varför debatten om Investor-State Dispute Settlements (ISDS) är stor just nu. I sin senaste rapport om ISDS pekar FN-organet UNCTAD på att antal rättsfall ligger kvar på en rekordhög nivå. Via TTIP, det planerade handelsavtalet mellan EU och USA, skulle systemet ge företag på båda sidor Atlanten möjlighet att stämma inom alla områden som förhandlas. Många kontroversiella fall de senaste åren har inneburit att nära 200 miljö-, konsument- och fackliga organisationer kritiserat mekanismen för att leda till att demokratiska principer undermineras.

Och ja, vi miljöpartister delar stora delar av den här kritiken. Vi är bl.a. oroliga för att tvistlösningsmekanismen kan vara ett hot mot folkhälsan. Rankka är givetvis bekant med de stämningsförfaranden som tobaksbolaget Phillip Morris nu leder mot Australien och Uruguay, i Australiens fall för att landet valt att införa så kallad ”plain packaging”, det vill säga neutrala cigarettpaket med varningstext och bild. Detta görs i syfte att skydda folkhälsan, då rökning dödar i genomsnitt 40 australiensare varje dag. Plain packaging har framhållits av Världshälsoorganisationen (WHO) som den i särklass mest effektiva åtgärden för att förebygga rökningens skadliga inverkan på folkhälsan, och det är även därför som nu Nya Zeeland planerar att införa en liknande lagstiftning.

Stämningen mot Australien har dock fått en avskräckande effekt, och Nya Zeeland har nu skjutit sina planer på framtiden i avvaktan på utgången i stämningen mot Australien. Det här är bara ett exempel på hur stämningar via ISDS kan leda till att lagförslag för att skydda folkhälsan kan försenas eller motarbetas. Tidigare stämningar har bl.a. riktats mot förbud av skadliga läkemedel, mot fracking, ja, listan kan göras betydligt längre.

Stockholms handelskammare är via sitt skiljedomsinstitut en ledande aktör i att administrera de rättsfall och tvister som initieras via ISDS. Därigenom är man tillsammans med en mängd stora advokatbyråer en del av den industri som växt fram som en effekt av det här systemet. Runt om i Europa och USA ser vi nu hur dessa stora advokatfirmor rycker ut till mekanismens försvar. Maria Rankka företräder i allra högsta grad ett särintresse, och det vore klädsamt om hon påtalade detta i debatten.

Givetvis bör företag ha rätt till juridiskt skydd. Det har de dock idag, även utan ISDS. Det normala domstolsväsendet bör därför kunna användas även för internationella investeringsavtal. Risken är annars stor att demokratin ersätts med affärsjuridiken. Då hamnar enskilda människors hälsa och rätt på undantag.

Vi miljöpartister är tydliga med att vi säger nej till en ISDS-mekanism i handelsavtalet med USA.

Max Andersson, (MP), EU-parlamentariker

Bodil Ceballos, (MP), EU-parlamentariker

Peter Eriksson, (MP), EU-parlamentariker

Isabella Lövin, (MP), EU-parlamentariker

 

Maria Rankka svarar: Miljöpartiets EU-parlamentariker skriver att demokratiska principer riskerar att undermineras samt att folkhälsan hotas av tvistelösningsmekanismen ISDS. Därför säger de nej till ett frihandelsavtal mellan EU och USA som innehåller ISDS. Det är svårt att förstå att man hellre säger nej till ett avtal som skulle skapa jobb och tillväxt på båda sidor av Atlanten än att acceptera en vedertagen mekanism för tvistelösning mellan investerare och stater. Dessutom finns ännu ingen färdigförhandlad ISDS-klausul, vilket gör det ännu mer obegripligt att så kategoriskt säga nej. Problemet med miljöpartisternas argumentation är att de blandar ihop det som är processuellt – tvistelösningsmekanismen – och det som är materiellt – innehållet i avtalet.

Om man på allvar vill att frihandelsavtalet ska främja tillväxt och jobb behövs ett gott investeringsklimat över Atlanten. Det förutsätter ett robust investeringsskydd.

Tvistelösningsmekanismen i det här fallet påverkar i sig inte innehållet i avtalet på exempelvis miljöområdet. ISDS tillämpar endast de villkor som staterna demokratiskt har beslutat om. ISDS utformar inte villkoren. ISDS är den procedur som ser till att avtalet tillämpas på det sätt som staterna avsett – både för stater och investerare – och innebär att en investerare som diskriminerats eller behandlats oskäligt kan få kompensation. Skiljeförfarande sker dessutom i samverkan med allmän domstol. Lagen anger hur ett skiljeförfarande måste gå till för att uppfylla krav på rättssäkerhet och allmän domstol avgör om ett skiljeförfarande har uppfyllt kraven på rättssäkerhet eller inte, om så skulle behövas.

Skiljeförfarande används ofta av parter från länder med väl fungerande rättsväsenden, inklusive Europa och USA. Fördelarna handlar om neutralitet och effektivitet. Spelplanen utjämnas mellan parterna eftersom ingen part behöver uppträda på bortaplan och anpassa sig till annat lands processregler eller språk.

Stater sluter regelbundet avtal med andra stater. Ett avtal med villkor för investeringsskydd i avtal mellan stater representerar statens vilja, dvs. är lika mycket ett demokratiskt fattat beslut som en nationell lag i landet i fråga.

Det är viktigt att notera att även stater är bundna av ingångna avtal. En stat kan inte undgå ansvar för avtal som ingåtts med andra stater genom att stifta nya, inhemska lagar som strider mot internationella åtaganden. Detta är en grundläggande folkrättslig princip.

Det stämmer att Sverige genom Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut har en mycket stark ställning inom internationellt skiljeförfarande. Efter Världsbanken är Stockholms skiljedomsinstitut den största institutionen i världen vad gäller just investerartvister. Sverige spelar en viktig roll på detta område, har ett gott anseende och är dessutom hem för några av världens ledande experter på området.

Att Sverige och svenskt rättsväsende åtnjuter stort förtroende inom internationell tvistlösning är något vi borde vara stolta över. Det bygger på en stark svensk tradition präglad av integritet, neutralitet och högt internationellt anseende för svenska jurister.

Med sådana vänner behöver Löfven inga fiender

Stefan Löfven har det inte lätt. Det beror inte på att han brottas med ett opinionsläge som beskrivs som en framgång, trots att det egentligen är ett historiskt nederlag. Det beror inte heller på han, med rätta, kritiseras för att inte lämna tydliga besked om vilka han önskar samarbeta med vid ett eventuellt regeringsskifte, eller vad för slags politik han vill driva i en rad vägvalsfrågor efter höstens val.

Nej, Löfvens största problem, om man får tro de senaste dagarnas röda och ännu lite rödare kritikstorm, är att han haft en principiell åsikt om rätt och fel i frågan om Israel/Palestina.

”Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.” (Stefan Löfven, Facebook 12/7).

När Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin får frågan om kritiken mot Löfven är befogad svarar hon:

”När man uttalar sig i den här konflikten är det otroligt lätt att hamna fel. När Urban Ahlin gjorde sitt uttalande var han väldigt noga att nämna att Israels våld måste vara proportionerligt. Det är nog viktigt att man håller sig till den här typen av formalia om man inte ska ådra sig kritik som Löfven nu har gjort. /…/ Här uttalar han sig i en fråga som han förmodligen inte har lärt sig hur man ska uttrycka sig i för att inte stöta sig med någon.”

Vidare, på frågan om uttalandet kan få några konsekvenser, säger Mellin:

”Han kommer nog inte lägga ut något mer på Facebook utan att kolla noggrant med sin stab om formuleringarna är korrekta. Annars kommer det här hinna blåsa över till valrörelsen börjar. Men han har gått på en nit, det måste man säga, eftersom det uppfattas på det här viset.”

Löfven har inte gått på en nit. Tvärtom har han formulerat ett ställningstagande som visar på bägge parters ansvar – oavsett vem som började – att sluta. Uttalandet manar till eftertanke och illustrerar problematikens innersta komplexitet, samtidigt som de gravt antisemitiska reaktionerna som ventileras i sociala medier (som bland annat konstaterar att Hitler hade rätt), och även i Löfvens eget kommentarsfält, borde uppmärksammas betydligt mer och sätta igång en diskussion om det ”fina” vänsterhatet.

Brännpunkt
Brännpunkt

”Brist på studiero största problemet”

”Förbättrat arbete mot kränkningar ger ökad trygghet.”

”Lag om hatbrott bör
gälla transpersoner”

KD: 

”Utvidga regeln om straffskärpning.”

”Alla får hjälp från
dag ett i arbetslöshet”

Replik

”De har svårast att få ett jobb.”

Israels ambassadör: ”Hamas bär ansvaret”

Brännpunkt

Civila används som sköldar.

Ledare

Heliga twitterkrigare och kattjihad

LEDARE

Gulliga katter för jihad i sociala medier.

Fi och SD – olika men ändå lika

LEDARE

Fi och SD förenas i besattheten att ställa grupper mot varandra.

Fracking för
ett fritt Europa

LEDARE

Skiffergasrevolutionen har inte nått Europa ännu.

Vinstdebatten – en förlust för skolan

LEDARE

Vinsten är inte problemet, utan förlusten av kunskapsskolan

Naivitet gentemot rysk gangsterstat

OP-ED

Liten chans för allvarliga sanktioner mot Putin

Normalisering av bristande argument

LEDARE

Bedrövlig debatt om rasism