Under morgonen har en het debatt rasat på Twitter om huruvida Fria Moderata Studentförbundets ”Amalthealinje” är strejkbryteri. För den som har missat så är det alltså ett studentförbund som kör en buss mellan Södersjukhuset och Karolinska Sjukhuset för att lindra effekten av strejken för resenärer längs denna rutt.

Strejkbryteri är det inte rent formellt, vad jag förstår. Om SL hade hyrt in FMSF att köra buss här vore det en annan femma, men nu är det ett kampanjande som inte lär göra någon som helst skillnad i fråga om strejkens genomslagskraft. Med tanke på att bara en enkel försening innebär ganska omfattande samhällskostnader behöver inte Kommunal oroa sig, Amalthealinjen lär inte så mycket som repa lacken i den pågående strejken. Bussen är en banderoll på hjul, inget mer. Och hela debatten kring den är på det hela taget ganska ointressant och förutsägbar.

Men strunt i det där. Nu vill jag berätta om ett pressmeddelande som nyss landade i min inbox, från Svenskt Näringslivs Mediaservice. ”Kommunal tar strid för välbetalda män”, basunerar rubriken ut, vilket alltså ska förstås som något illegitimt.

Hela pressmeddelandet som följer är en lång berättelse om hur den nu pågående strejken är ett enda stort hyckleri eftersom man inte strejkade när förhandlingarna för undersköterskorna pågick. Jag vet inte jag. Vill vi verkligen trumma in idén att om man ska strejka på ett område måste man göra det på alla? Att införa generell könskrigslogik över hela arbetsmarknaden verkar som en rätt dålig väg att vandra, även för Svenskt Näringsliv.

Det är väl givet att parterna försöker skjuta varandras argument i sank när det råder konflikt, men är det på allvar Svenskt Näringslivs inställning att fackliga organisationer ska avstå från att ta strid för medlemmar om de är män? Det hoppas jag inte.

Problemet med att kvinnor tävlar i boxning är att det leder till att män slår och misshandlar dem. Eller vänta nu…? Jo, det menar i alla fall Ulf Bjereld på Svt Debatt (18/6), till vardags statsvetarprofessor på Göteborgs universitet. Han tycker att proffsboxning ska förbjudas.

Det som fått Bjereld att prata förbud är att proffsboxaren Frida Wallberg skadades under en titelmatch i helgen. Det var givetvis olyckligt. Men till saken hör att hon är Sveriges bästa, kvinnliga boxare genom tiderna och knappast någon duvunge. Så det blir lite parodiskt att Bjereld tar tillfället i akt att skriva om mäns våld mot kvinnor, när det handlar om kvinnors rätt att tävla i sport på samma villkor som män.

Det finns en alldeles särskild sorts manlig bekännelsegenre som tilltagit på senare år. Den består av män som erkänner hur usla de är – i egenskap av att vara män. Bjereld är ett skolboksexempel: ”Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Jag känner själv kittlingen i dessa företeelser och har svårt att låta bli att titta när möjligheter bjuds.”

Hej, jag heter Ulf och erkänner att jag har känt kittlingen. Men beakta, även om Ulf känner manskittlingen, så väljer han att bekämpa den. För kvinnornas skull! O, så ridderligt. Frida Wallberg och hennes proffsboxande väninnor kommer säkert skicka tack-kort.

Manlighet, i det här fallet definierat som ”sånt som män gillar”, måste avvecklas. Då måste man ta sitt mansansvar och ta avstånd trots eventuella kittlingar. Faktum är att själva kittlingen är anledning nog att ta avstånd från något eftersom den antyder att den onda manligheten håller på att manifesteras. Och då är man bara en hejarklacksramsa från att misshandla någon.

Men för att vara lite allvarlig. Ulf Bjereld hävdar på allvar att de män som slår kvinnor gör det för att hela gruppen män upprätthåller normer som ”förhärligar slagsmål”. Att gruppen som gillar att kolla på boxning, Formel 1, fotboll och hockey är ojämförligt mycket större än gruppen kvinnomisshandlare bekommer inte Bjereld. Men det är egentligen en enkel vetenskaplig fråga – består den grupp som slår kvinnor av samma individer som gillar actionpackad sport? Det vet Bjereld att den inte gör. Men jag gissar att forskarhatten var avtagen för just den här debattartikeln.

Det kan tilläggas att proffsboxning i Sverige är hårt reglerad för att undvika läget i vissa andra länder där dåliga boxare får lön för att agera slagpåsar och ge stigande stjärnor bra statistik. I grund och botten handlar dock proffsboxning om rationella människor som själva väljer. Det är deras eget val. Att boxningsklubbar ger struktur och gemenskap till unga män har snarare minskat våldet i samhället än ökat det. Där har de så att säga kunnat kanalisera de kittlingar som Bjereld själv valt att trycka ned.

Ibland säger man att akademiker är för frånvarande i den offentliga debatten. I vissa fall kunde man önska att professorerna, inte sällan statsvetare, ägnade sig mer åt faktisk vetenskap och lite mindre åt åsiktsprånglande. Är det ingen som bor i elfenbenstornet längre?

Maria Ludvigsson skriver i sin ledare (17/6) att medborgarna inte önskar att ändra stadstrafikens rytm.  Stockholms blodomlopp är idag totalt igenkorkat och varken människor eller varor kommer fram. Det är en situation som ingen kan anse vara önskvärd. Enligt modern forskning och rekommendationer från OECD är medicinen för att råda bot på Stockholms infarkt, cykling och kollektivtrafik. De tar lite utrymme i anspråk och har hög kapacitet att transportera människor. Om fler väljer cykeln eller kollektivtrafiken frigörs också vägarna, så att även de som kör bil kan ta sig fram.

Att införa en hastighetsbegränsning på 30 km/h skulle enligt OECD minska risken för dödsfall i trafiken med 80 %. Då genomsnittshastigheten i rusningstrafik är mindre än 20 km/ h idag, skulle denna sänkning inte heller ge upphov till allt för stora uppoffringar från bilismens sida.

Stadsmiljöborgarråd Per Ankersjö (C)

Jag fick en enkät inför Almedalen. En av alla dessa enkäter som så småningom ska förpackas i form av tårtbitar, staplar och ”tre av fyra journalister tycker” och ligga i hög på bordet i presscentret i Visby om några veckor. Jag svarade trots att jag inte ska dit, jag hoppas det inte var emot reglerna.

En av frågorna var, som brukligt är, vilken fråga jag tror kommer vara ”hetast” under Almedalsveckan. Jag kunde inte komma på någon. Eller alltså, det är klart att jag kan komma på en massa politiska frågor som det råder oenighet kring. Men ingen av dem kommer att vara hetast. Såvida inte Özz Nujen säger något riktigt omtumlande om New Public Managment eller Opt out-lösningar när han modererar Trygg Hansas välfärdsseminarium vill säga.

I Almedalen diskuteras många sakfrågor i smärre sammanhang, absolut. Men hetsen som vilar över helheten är inte sakfrågestyrd. Den hetaste frågan under Almedalsveckan är alltid vem som dominerar Almedalsveckan. Kommer partiet ut på plus eller på minus? Vem vann DJ-battlet och vems tal blev minst sågat. Etcetera. Gosh, jag blir sömnig bara av att tänka på det.

I går var Ulrika Knutson krönikör, även hon gillar public service, och hennes inlägg handlade om den grekiska ekonomins kolapts, om nationen och om public service roll. Den vältaliga Knutson gjorde ett inlägg som avrundades med påståendet: ”Utan public service upphör landet att finnas.”

Vänsterpartiet har gjort en intern enkät i vilken partiets 300 föreningar fått svara på hur de tycker att partiledningen ska ställa sig i fråga om samarbeten. Och kors i taket, det visar sig att ”mer än hälften, 61 procent, vill att Vänsterpartiet ingår regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet”, rapporterar SVT.

”Vi förordar en rödgrön regering, med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I en sådan regering kan och vill vi delta”, säger Jonas Sjöstedt till SvD.

Det resultatet är ju ingen kioskvältare direkt, men däremot är det värt att notera att Sjöstedt nu skärper tonen mot S och MP. Om han tidigare låtit lite mer vädjande, så börjar det nu bli lite mer ultimativ ton, han låter förstå att några mittensamarbeten tänker V inte sitta snällt och acceptera:

”Vi är inte intresserade av att släppa fram borgerliga partier i regeringsställning. Man får inte Jan Björklund och Annie Lööf på köpet om man röstar på oss”, lovar han.

Det betyder att MP och S helst måste klara av en egen majoritet om de vill slippa ha med V i en regering.

Och Sjöstedt vill ha svar före valet, förklarar han:

”Det är naturligtvis uppenbart att Socialdemokraterna och Miljöpartiet närmar sig varandra och tänker sig att regera ihop. Vår fråga är: Med vem? Den frågan bör ju få ett svar före valet.”

Man får inte Jan Björklund och Annie Lööf på köpet om man röstar på Vänsterpartiet, lovar Sjöstedt. Vad som dock låter allt mer sannolikt är att en röst på MP eller S kommer med Sjöstedt på köpet. Det paketpriset kan jag vara utan.

För ett år sedan visade Sifo att 38,8 procent av de tillfrågade hade röstat på S om det varit val då. Motsvarande siffra i dagens Sifo är 31,0 och den skvallrar om en tydligt nedåtgående trend för Löfven. Det senaste året har inte gett partiet det lyft som många partigängare hoppades på när Löfven väl satt sig till rätta i ordförandestolen. Under samma period har V gått fram, från 4,4 procent då till 6,5 procent i dag.

Avståndet mellan blocken har krympt sedan förra månaden. Vänsterblocket har 48,5 procent och Alliansen samlar 42,3 procent.

Det mest intressanta i junis Sifo är att KD gör ett tydligt ryck. Från eländiga 2,7 procent i maj till dagens 4,1 procent. Måtte trenden hålla.

Tidelag förbjuds, rapporterade Ekot häromdagen.

”Det här är ju någonting som varken jag eller regeringen tycker ska tillåtas i det svenska samhället över huvud taget, det ska inte förekomma”, sade landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

”En viktig markering”, sade Johan Beck-Friis, informationschef på Sveriges Veterinärförbund i en kommentar.

Och visst. Ingen tycker att detta ska förekomma och lagen blir en markering. Men den nya lagen lär inte komma åt mycket som inte skulle lagföras även med befintlig lagstiftning mot djurplågeri. ”Det som jag spontant känner till är när någon obehörig person tagit sig in till djur och utsatt dem för våld”, säger mycket riktigt Helena Kättström, djurskyddschef på Jordbruksverket.

Faktum är att tidelagsdebatten är grundad på föreställningen att det förekommer mängder av sexuella övergrepp på djur. I själva verket är lejonparten av de fall som kommer fram aldrig sexuella övergrepp i egentlig mening, utan djurplågeri. Att gränsdragningen faktiskt kan bli komplicerad försökte Eskil Erlandsson poängtera i en numera famös utläggning i riksdagen. Han fick utstå en del hån för det där och bland riksdagsledamöterna uppstod nån sorts tävling i att fatta långsamt, men Erlandsson hade faktiskt rätt. Så här skrev jag om saken då:

”Att lagstifta emot sexuellt utnyttjande är mer en symbolisk lagstiftning än något som skulle hjälpa fler djur. Många goda själar i riksdagen skulle få sova gott ett par nätter och känna att de gjort stoor nytta, trots att de förmodligen inte skulle ha tillfört mycket alls till djurens fromma.

Enligt nedlagda Djurskyddsmyndigheten uppgår antalet fall i Sverige till cirka 220 stycken – räknat från 1970-talet. Erlandsson påpekade i debatten att det i de allra flesta fall inte handlar om något sexuellt utnyttjande, utan om fall där djur helt enkelt skadas och torteras i vad som inte kan ses som annat än djurmisshandel (av det slag som får åtminstone mig att plötsligt överväga att vi återupplivar steglingen som straff).

Dock. Sådan ondska finns det alltså redan lagstiftning emot. Vidare, när det faktiskt handlar om incidenter som kan misstänkas vara sprungna ur zoofili (av ovan 220 tros det vara ett tiotal, max), så är det mycket ovanligt att det ens finns någon misstänkt förövare att tillämpa en ny lag emot. De är helt enkelt inte särskilt öppna med sina förehavanden och tas sällan på bar gärning. Och även om ett sådant ertappande skulle ske så är nuvarande lagar tillräckliga för att fälla.

Men ingen vill höra talas om Erlandssons funderingar kring gränsdragning. De avfärdas som befängda och han hånas och misstänkliggörs trots att de exemplifierande frågor som han ställde i riksdagen faktiskt är fullt befogade. Vad ska ingå som straffbara sexuella övergrepp på djur? Hur kan Monica Green med flera veta när ett djur blivit ”kränkt”? Hon föreslog i debatten att Eskil Erlandsson skulle resa till Norge och studera den lagstiftning som de just nu arbetar med. Intressant i sammanhanget är dock att den norska debatten i frågan väcktes i början av 2000-talet – mycket på grund av Sverige. I insomnade P1-programmet ”Vår grundade mening” rapporterades i juni 2006 om hur en mediemyt framgångsrikt odlades fram under tjugohundratalets början. Siffror helt utan vetenskaplig grund florerade om att hundratals djur våldtogs, till döds sa en del, här i landet årligen. Riksdagspolitikerna greppade frågan med bestämdhet. I diskussionen trängdes debattörer från såväl höger och vänster block och krävde stopp för det ökande djursexet. Utanför lagstiftande rum startades upprop och namnlistor mot djursex. Ibland dök pedofiler upp som jämförelseunderlag, exakt varför vet nog ingen.

Jag rekommenderar starkt att Erlandssons belackare lyssnar på programmet. Där ställs bland annat en relevant fråga som idag kan riktas till alla de som nu mobbar Erlandsson med argument som är kliniskt befriade från exempel och konkreta föreställningar i ämnet:

- Hur tänker ni kring hästaveln? Är just de tafsningarna sanktionerade övergrepp?

Har man sagt A får man minsann stå ut med och respektera att någon säger B samt förväntar sig ett C. Ingen lagstiftning är utan gränsdragningar, så skratta inte åt den som tar sig an en väckt debatt med någon sorts seriositet utöver viljan att kapa åt sig titeln årets djurvän.”

Ingenting nytt har tillkommit, allt jag skrev då gäller lika mycket nu. Läsvärt i ärendet är även Daniel Swedins poäng häromåret om att man inte bör stifta lagar på äckelkänsla, något som även Mårten Schultz berör här.

Och snart har vi alltså lagen. Tänk som riksdagsledamöterna har slitit för att få den på plats. Åratal av debatt. Och nu, en lag. Det ska bli spännande att se om den kommer till användning.

På dagens sida skriver jag om presidentvalet i Iran. Det är förvisso inte givet vem som vinner, men spänningen är likväl allt annat än olidlig. Det är, som jag skriver, fråga om kandidater som alla verkar inom systemet. Ingen står för ”change we can believe in”, om man säger så.

Vid panelsamtalet som refereras medverkade även författaren Ramesh Safavi och talade om homosexuellas och transpersoners situation i Iran. Det faktum att Iran ligger väldigt högt när det gäller könsbyten uppfattas ibland som ett slags vidsynthet. Det är en felaktig uppfattning menar Safavi. Visst kan bytet innebära en lättnad för många, men vägen dit är långtifrån alltid en önskan att byta kön, utan snarare en önskan att kunna leva ett normalt liv, vilket är omöjligt som homosexuell. I praktiken tvingas många till operationsbordet.

För båda grupperna är trakasserier ofta vardag och könsbyten leder långtifrån alltid till det där vardagliga livet man hoppats på, utan kan lika gärna innebära utfrysning från familjen och prostitution som enda försörjningsmöjlighet.

Ramesh Safavi skriver om ett sådant öde på Dissidentbloggen. Samma saker skildras i den här dokumentären (uppdelad i sex youtube-klipp) om könsbytare i Iran som jag verkligen rekommenderar.

”Närodlatrörelsens magi är att man lyckats förena en känsla av snobbighet och folklighet”. Så citeras matskribenten Dave Lowry i ”En hipsters dilemma, försvar för långväga mat”. I boken, som gavs ut i svensk översättning av tankesmedjan Timbro i veckan, argumenterar författarna Pierre Desrochers och Hiroko Shimizu för en globaliserad jordbruksindustri.

För mig är förvisso hipsters ungdomar som tigger pengar av sina föräldrar för att köpa kläder på Urban outfitters och American apparel, för att sedan slå sig ner i Vitabergsparken med Pringles-chips och billig öl. Ett relativt opolitiskt leverne, som främst handlar om att manifestera sin själ genom konsumtion och ”rätt” stil. Saker och ting klarnar emellertid av originaltiteln på boken, ”The locavore´s dilemma: in praise of the 10 000 mile diet”.

En locavore är en person som deltar i en nu världsomspännande rörelse som vurmar för lokalt odlad mat, helst inom en radie av några mil från hemmet. En sådan rörelse finns inte uttalad i Sverige, vilket antagligen är orsaken till hipster-rubriken. En svensk målgrupp för bokens budskap finns, men den är inte enhetlig. Den innefattar allt från miljöpartiröstande övre medelklass som stoltserar med Saltå kvarn-müsli på Skånegatan, till mer konservativt sinnade som vill värna den lilla världens små nätverk, med det svenska jordbruket som främsta kärleksbarn.

I fem kapitel avfärdar författarna lika många, enligt dem, falska myter om närodlat. På många punkter är det svårt att värja sig. Att en effektiv jordbruksindustri kan framställa mer mat till fler människor ter sig uppenbart. En återgång till ett system med småskaliga, lokala jordbruk skulle med all sannolikhet innebära att fattigdom och svält i världen ökade. Förutom mängden mat som jordbruksindustrin kan producera blir också priset lägre, vilket gör att människor får mer mat för sina pengar. Den globala marknaden innebär dessutom att man inte lägger alla ägg i samma korg, en dålig skörd i det egna landet innebär inte en katastrof. Vidare är livsmedelshandeln i sig gynnsam för fattiga länders utveckling.

Även för miljön ter det sig fördelaktigt med den moderna jordbruksindustrin. Möjligheten att köpa säsongsvaror från platser där de för tillfället växer naturligt är bra, då exempelvis växthus på kalla platser är betydligt mer miljöfarligt än de flesta mattransporter mellan länder. Författarna påpekar också att idén om närodlat är anti-urban då den kräver små bosättningar spridda över landsbygden. De gör en god poäng av att städer har potential att minska människans inverkan på naturen då den samlar fler människor på mindre mark.

Författarna vilar sig tungt mot argumentet att dagens globaliserade, industrialiserade jordbruk vinner legitimitet genom den evolutionära process som lett fram till det. Ett vanskligt argument, då sakernas tillstånd inte i sig är en garant för att det är gott. Och premisserna för det som en gång var rätt, kan också ändras.

Diskussionen är därför viktig att föra. Och det finns skäl att syna det moderna jordbruket. Exempelvis bör man inte avfärda vikten av gedigna regelverk, som skyddar såväl djur som människor i produktionsleden. Ju längre bort konsumenterna befinner sig, desto svårare är det för dem att känna till oegentligheter. Väljer man att köpa svenskt kött för att man, tack vare vår hårda djurskyddslagstiftning, känner sig tryggare med att djuren behandlats väl kan det knappast heller kallas protektionism.

Allt bör inte offras för att uppnå ett billigare pris. Att sänka kraven på svenska bönders djurhantering för att göra dem mer internationellt konkurrenskraftiga är exempelvis inte rätt väg att gå. Snarare vore det önskvärt att djurskyddet i andra delar av världen blir bättre i takt med att allt fler har möjlighet att betala för det.

Värt att notera är också att bönderna förvaltar en mångfald av djur-och växtliv på den svenska betesmarken, som kommer att försvinna om jordbruket läggs ned.

Uppenbart är att frågan om närodlat handlar om svåra avväganden och värden som måste sättas i relation till varandra. Fattiga människors förtjänst av en global handel måste vägas mot kostnaden för att hålla en bra djurhållning och att odla utan giftiga ämnen. Uppodlingen av mark som följer av många små jordbruk måste vägas mot viljan att värna en orörd natur. Förtjänsterna med den storskaliga matproduktionen måste vägas mot förtjänsterna med inhemska bönder.

Viktigt är att veta varför man handlar närodlat, och vad man väljer bort till förmån för något annat. Annars är risken stor att man går till bondens marknad på falska premisser– eller bara för att det är en livsstil.