Trots partiets vurm för kortare arbetstid viger miljöpartisterna fredagskvällen åt debatt och partiarbete. På agendan står välfärd och vinst så det kan bli en sen kväll. Nu är ju miljöpartiets kongresser något annat än seminarier med handplockade riksdagsledamöter och det måste ses som en politisk konstart i sig att lyckas fösa ihop kongressens brokiga skara.

Skillnaden mellan partiledningens pragmatiska hållning till vinst i välfärden och ett antal partiföreträdares krav på vinstförbud påminner inte så lite om motsvarande spänning inom arbetarrörelsen. Det visar sig inte minst i kritiken av förslaget till nytt partiprogram där motionsfloran kräver förbud, begränsningar och kontroll. Partistyrelsen svarar med idel avslag.

I Västerås kongresshall sitter systemromantiker som Karin Svensson Smith (fd vänsterpartist) och hoppas att detaljregleringar och stopplagar ska forma ett vattentätt lika för alla-system. Men där sitter också åtskilliga partiaktiva som går igång på mångfald, småskalighet, entreprenörskap och att ”gå sin egen väg”. En av dem, Mats Pertoft, var igår med och presenterade Friskolekommitténs slutrapport. Han påpekade då att det finns en motsättning mellan å ena sidan centralstyrning, detaljregleringar och kontrollbehov, å andra sidan de enskilda skolornas möjlighet att utveckla egna metoder och arbetssätt. Samma motsättningen lever i MP.

Frågan är hur de miljöpartister som styr i kommuner med såväl friskolor som LOV placerar sig i kongressalen. MP sitter i någon form med vid rodret i totalt 92 kommuner. I 72 av dessa finns friskolor och i 57 har man infört eller beslutat att införa LOV.

MP:s väg till makten verkar snarare gå via öppenhet och valfrihet än förbud och Nej-politik. Betänk detta vid kvällens omröstning!

Min gamla kollega på Södermanlands Nyheter, Olof Jonmyren, har satt sig i skolbänken, för att lära sig arabiska. Det visar sig vara mycket svårt och en viktig påminnelse om vad väldigt många i detta land brottas med i SFI-utbildningens klassrum varje dag. Läsvärt!

”Vår lärare heter Linda Deva och hon får bara tala ­arabiska, inte svenska. Jag lär mig att säga bord, stol och fönster. Enkla verbböjningar upprepas. Orden staplas på varandra. Vi skiljer på maskulinum och femininum. Kort därefter minns jag ­alldeles för lite. Att inte kunna skriva ned något är ­frustrerande och det som står på tavlan är ­förstås rena arabiskan för mig. När vår lärare, själv sjuspråkig, pekar på klockan och bok­hyllan för tredje gången och jag famlar efter orden känner jag mig ­närmast obildbar.”

Det finns gott om tänk- och läsvärda kommentarer som på olika sätt kastar ljus över de senaste nätterna i Husby och på andra håll. I dagens SvD skriver exempelvis Inti Chavez Perez oerhört insiktsfullt och fint, och lyckas ringa in en den tidlöshet som präglar händelser som dessa, trots att vi alla gör vårt bästa för att tolka in dem i ett samtida och aktuellt orsakssamband.

Jag tror att det är ett viktigt perspektiv. Av debatten att döma får man emellanåt intrycket att bränderna och skadegörelsen skulle kunna gå att härleda till den nedlagda posten eller den skjutne 69-åringen. Men vi har ju sett detta hända förut? I Malmö eller Uppsala fanns ingen 69-åring eller post. Det som ligger närmast till hands är inte nödvändigtvis det rätta svaret.

Chavez Perez beskriver sin egen barndoms Vårberg och mentaliteten i gäng som hellre jobbar med våld och skräck och konstaterar att det är läge att ”kollektivt släppa revolutionsromantiken”. Och han fortsätter:

”Bränder av bilar, kulturhus eller skolor är inte ett tecken på att folket äntligen reser sig för att göra uppror. Denna infrastruktur som omvandlas till aska är medel för förortsbors frigörelse. Medel som någon nu vill ta ifrån dem.

De som vill göra något gott för samhället engagerar sig på andra sätt. I föreningar, samfund och idrottsrörelser. När jag bodde i Vårberg hade jag stora drömmar om ett bättre samhälle, men ingen av dem tänkte jag bygga med en tändsticka i handen.”

Till temat tidlöshet kan vi också lägga en utläggning av Neos vd Andreas Ericsson, som ger ett historiskt perspektiv både på såna här händelser och debatten kring dem genom att läsa tidningsklipp om två liknande incidenter år 1948 samt år 1987. Likheterna är verkligen slående.

Annat läsvärt som snappats upp är en bra text om politisk förändring av Adam Cwejman och en brandmans sorgsna vädjan i sitt brev till stenkastare som delats flitigt på Facebook. Det finns också massor intressanta klipp från de mängder av intervjuer med Husbybor som Aftonbladet har gjort. Ett av de klipp som delas mycket är ett ljudklipp med flera unga, däribland en klarsynt ung man (från 01.45) i Husby som ganska krasst avfärdar politiska motiv bakom upploppen. Det är väl värt att lyssnas på, så gör det.

Andra intressanta klipp är detta, när två unga religiösa män som nattvandrar och försöker lugna ner situationen intervjuas och påpekar att det inte är ”folket i Husby som gör uppror, utan snarare några enstaka i Husby som förstör för alla andra”.

Och det är ju det som är grejen. Det är de där ”alla andra” vi måste solidarisera oss med. De vars uppslutning igårkväll hade en lugnande effekt enligt Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista. En omfattande och viktig civilsamhällelig uppslutning. I går frekventerade Lugna gatan, religiösa samfund samt flera föräldra- och grannsamverkansgrupper Husbys gator. Det gjorde skillnad.

TT rapporterar om liknande uppslutning överallt. Imamen i moskén i Fittja ska ta upp oroligheterna i Stockholmsområdet vid alla böner under veckan, de äldre eleverna på Fittjaskolan ägnar sina förmiddagarna åt att städa upp efter oroligheterna etc. Och presschefen i Botkyrka, Hediye Güzel säger att:
– Tidigt i tisdags morse träffade jag två föräldrar som berättade att de knackade dörr i området för att berätta vad som hänt, mana till lugn och säga till föräldrarna att hålla sina ungdomar hemma på kvällen.

Även den informationsansvarige vid Södertörnspolisen, Hesam Akbari, har liknande saker att berätta:

– Vi har haft ett stort antal vuxna som rört sig i området och varit på plats för att visa att det som händer inte är okej. Människor som ska upp och jobba på morgonen är ute och hjälper till på natten. De här människorna tycker jag verkligen att man ska uppmärksamma.
– När vi i vissa situationer tvingats till ett mer offensivt agerande har det funnits personer på balkonger som till och med applåderat, så vi upplever att vi har stöd från allmänheten.

Det kommer alltid finnas debattörer som dras till det revolutionsromantiska. Även i denna debatt finns det många som har läst in sina synpunkter på ett antal politikområden i såväl stad som landsting i de stenar som flyger i Husby och de lågor som slickar restauranger i Jordbro. Det är ett fatalt misstag. Läs Chavez Perez igen:

”Bränder av bilar, kulturhus eller skolor är inte ett tecken på att folket äntligen reser sig för att göra uppror. Denna infrastruktur som omvandlas till aska är medel för förortsbors frigörelse. Medel som någon nu vill ta ifrån dem.

De som vill göra något gott för samhället engagerar sig på andra sätt. I föreningar, samfund och idrottsrörelser. När jag bodde i Vårberg hade jag stora drömmar om ett bättre samhälle, men ingen av dem tänkte jag bygga med en tändsticka i handen.”

Kravet på sterilisering för könsbytare upphävdes av riksdagen igår. Det är välkommet. Vi talar inte om lagstiftning som gäller många. I sin protesterande motion poängterar Tuve Skånberg (KD) och Annelie Enochson (KD) att:

”I princip alla transsexuella som opereras vill att deras ursprungliga könskörtlar tas bort. Endast en man av över 500 opererade personer sedan 1972 har valt att behålla sina könskörtlar.”

samt att:

”Det kan också tilläggas att den lagändring som propositionen föreslår berör extremt få människor i världen, och det är fullt möjligt att den aldrig någonsin kommer att komma till användning i Sverige. Lagstiftningen är alltså en extrem särlagstiftning.”

Men lagar skrivs inte bara för majoriteten, utan också för fåtalen eller för principen. Att den gäller så få gör det bara ännu besynnerligare att med sådan intensitet motsätta sig könsbytande individers informerade val. En man av 500 sedan 1972 har fått välja själv. Är det Skånbergs och Enochsons uppfattning att han ”kom undan” då eller?

Nej, låt oss vara glada över att vi äntligen har en anständig lagstiftning som inte ställer steriliseringskrav på människor. Hurra!

I kölvattnet av schlagerfinalen i Malmö i helgen har en del fascinerande rapporter seglat upp. Det handlar om olika anklagelser om röstfusk och uteblivna röster, rapportering som säger ett och annat om hur mycket prestige flera länder österöver lägger i ESC. I litauisk press har det rapporterats om att personer kopplade till Azerbajdzjans bidrag ska ha betalat studenter i Litauen för att rösta på landets bidrag.

Man blir ju förstummad av tanken att någon lägger pengar på att försöka kapa åt sig ett evenemang som allt oftare beskrivs som en besvärlig utgift som inte ger den satsade slanten i retur i form av turism eller annat. Än mer förstummad blir jag när jag läser att en annat röstrelaterad incident har utmynnat i diskussioner mellan Rysslands och Azerbajdzjans utrikesminister. Tio poäng från Azerbajdzjans folk till det ryska bidraget har på något mystiskt sätt uteblivit och ingen verkar veta vad som hänt. Alla tar det dock på största allvar. Eller som Kulturnytt i P1 uttrycker det:

”Den här rysk-azeriska besattheten börjar ju närma sig svenska nivåer i att ta Eurovision Song Contest på allvar.”

Och jo, förvisso ter sig de svenska schlagerfantasterna också smått besatta av att vinna, men än så länge har det bara tagit sig uttryck i ett sökande efter ”det optimala bidraget” som ofta landar i en behagsjuka som bara blir medioker istället.

Jag tror, förhoppningsvis, att vi ändå är en bit ifrån att få höra Carl Bildt leverera schlagerrelaterade kommentarer av typen ”denna upprörande händelse kommer inte att förbli obesvarad”…

Den totala sysselsättningen och antalet arbetade timmar har ökat, enligt SCB:s siffror för årets första kvartal. Enligt Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, är arbetsmarknaden hittills i år starkare än man förväntat sig.

Nära en halv miljon personer är visserligen arbetslösa, och det har skett en ökning med 0,7 procentenheter jämfört med samma tid förra året. Men av de 44 000 personer som blivit arbetslösa sedan april i fjol är 41 000 heltidsstuderande. Ökningen av arbetslösa beror därmed främst på att fler heltidsstuderande söker jobb.

SCB har inte själva någon bra förklaring till denna utveckling, men anför hypotesan att studenter söker sommarjobb tidigare än vanligt.

Handlar det om jobb under semestermånaderna är det naturligtvis en önskvärd utveckling. Men gäller trenden inte bara en bland de heltidsstuderande allmänt god framförhållning inför sommaren, utan att fler anser sig kunna  arbeta vid sidan av sin utbildning bör det ringa varningsklockor. Dels vad gäller kvaliteten på utbildningen om fler känner att de kan arbeta vid sidan av, dels vad gäller studenternas ambition med sina studier. Högre utbildning bör inte ses som försörjningsstöd.

Sverige har redan i dag en av Europas långsammaste genomströmningar på de högre utbildningarna, en av de främsta anledningarna är att studenterna arbetar vid sidan av och därmed inte klarar av studietakten. Det innebär enorma kostnader för samhället, inte bara i form utdragna studietider utan även för att svenskar därmed generellt i kommer ut sent i arbetslivet.

Den grupp som vill och kan jobba men inte aktivt söker arbete har ökat med över 30 000 personer. Enligt SCB är mer än hälften under 25 år. Möjligtvis är många av dessa ansvarsfulla studenter som gärna vill, men inte hinner jobba. Utgörs talet av unga som bara går och drar är det däremot oroväckande.

Sanna Rayman skriver i en ledare (20.5) om protesterna mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest i Malmö som precis avslutats. Rayman tar upp färska exempel på ockupationens vardag och behandlingen av palestinier på Västbanken. En grym och omänsklig tillvaro. Men hon fortsätter med att säga att protesterna mot den israeliska statens ockupation inte är någonting att vara stolt över – för att hårdföra dikaturer som exempelvis Vitryssland deltar i Eurovision.

Här blir det problematiskt. Att relativisera 65 års fördrivning genom att hävda att det ju minsann är värre någon annanstans är en argumentation som haltar betydligt. Med detta argument skulle världens alla diktatorer bekvämt kunna luta sig tillbaka och med en enkel fingervisning hänvisa till en annan plats där saker och ting är om möjligt eländigare. Men värre ska det bli.

För det stora felet som Rayman begår, menar jag, är att koppla samman legitim kritik mot staten Israel med antisemitism. Låt oss konstatera en gång för alla att antisemitism måste bekämpas med alla tillgängliga medel. Vänsterpartiet Malmös kommunalråd med ansvar för antidiskriminering, Hanna Thomé, gör just det inom Malmö Stad. Det är ett viktigt arbete som vi tar på största allvar.

Låt oss också en gång för alla konstatera att legitim kritik av staten Israels övergrepp inte är antisemitism. Att göra den sammanblandningen är att ge sig ut på grumligt vatten. Jag menar att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Kritik mot staten Israel och stöd för den kulturella bojkotten. Stöd till Palestinas frihet. Stenhård kritik mot antisemitism och rasism.

Det var därför som jag talade för en internationell bojkott på den årligt återkommande demonstrationen till minne av Al Nakba som Palestinanätverket arrangerade den 15 maj. En bojkottrörelse inspirerad av kampen mot apartheid i Sydafrika och som stöds av över 200 organisationer i Palestina och Israel.

Det var också därför som jag i lördags den 18 maj jag deltog på min tredje kippavandring på Malmös gator och torg. I solidaritet med Malmös judar, där flera drabbats av antisemitism. För ökad tolerans.

Precis lika lite som kampen för mänskliga rättigheter även för palestinierna kan ta en paus på grund av schlagerfestivalen, lika lite kan arbetet mot antisemitism i Malmö ta paus utan måste ständigt fortsätta.

Daniel Sestrajcic,

ordförande Vänsterpartiet Malmö

SVAR

Legitim kritik av staten Israels är inte antisemitism, det håller jag helt med Daniel Sestrajcic om. Det är därför jag uttryckligen skriver i min ledare att det ”finns många skäl till demonstrationer och skarp kritik” och även exemplifierar varför.

Sestrajcic tycker att jag relativiserar ”65 års fördrivning genom att hävda att det ju minsann är värre någon annanstans”. Han menar att mitt argument gör det möjligt för ”världens alla diktatorer bekvämt kunna luta sig tillbaka och med en enkel fingervisning hänvisa till en annan plats där saker och ting är om möjligt eländigare.”

Verkligen? Var det så jag argumenterade? Låt mig upprepa mig:

”Budskapet från många talare, däribland ordföranden för kulturnämnden i Malmö, Daniel Sestrajcic (V) var att Moran Mazor och resten av den israeliska delegationen gott kunde dra från stan. Sånger med samma budskap, till tonerna av schlagerdängor, framfördes också under protesterna.”

Som synes var min poäng inte att alla diktatorer kan luta sig tillbaka och peka finger åt andra. Jag ifrågasatte Sestrajcics omdöme när han urskiljer staten Israel – i ett startfält bestående av även Vitryssland och Azerbajdzjan – som olämplig deltagare i ESC. Det gör jag nog tyvärr fortfarande.

”Vi gjorde fel och tog vårt ansvar och personen fick ekonomisk ersättning” meddelade Trollhättans förvaltningschef Said Niklund till Trollhättans tidning – Elfsborgs läns allehanda. En muslimsk man har fått 30 000 kronor i skadestånd efter att han som praktikant vägrade skaka hand med den kvinnliga arbetsledaren. Hon menade att han behövde kunna skaka hand med alla för att utföra jobbet. Fallet hann aldrig behandlas av DO, vilket var meningen, utan löstes på förhand genom en utbetalning av kommunen. ”Vi gjorde fel”, menar alltså Niklund, som även delade ut en skarp varning till arbetsledaren. Men det är något vajsing med alltihop.

För det första: Religion bör inte ha en särställning vad gäller tolerans. I så fall blir alltid den religiöse den Andre, någon väsensskilt annorlunda. Alla har rätt att vägra skaka någons hand, men man har inte rätt att kräva att detta ska respekteras i alla sammanhang. Det bör inte göras skillnad på dem som hänvisar till sin religiösa tro och andra som har starka värderingar men inte är religiösa. I sammanhanget är det viktigt att understryka att detta inte gäller alla muslimer. I de flesta muslimska länder är handskakning mellan kvinnor och män vanligt. De allra flesta muslimer i Sverige har inga problem med att skaka hand med någon av motsatt kön. Men de som väljer att göra en viss tolkning av sin religion får också leva med konsekvenserna. Man kan inte förvänta sig en gräddfil av särskilda undantagsregler. Det gäller oavsett om man är fundamentalistisk vegan som vill förbjuda köttätande, radikal ekologist som vill förbjuda elektricitet, eller konservativt religiös som vill könsuppdela samhället. Man kan säga att det kostar att vara självvald minoritet, och individen står alltid inför en avvägning: ju mer avvikande man väljer att vara, desto mer kostar det. Alla har rätt till sin tro, men inte till andras anpassning.

För det andra: En arbetsplats har rätt att ställa krav på sina anställda, både vad gäller kvalifikationer, uppförande och klädkod. Man har rätt att sortera sökande på rimliga kriterier. Nyligen nekades en kvinna jobb på ett hotell för att hennes slöja inte ansågs rimma med hotellets klädkod. Detta anser Diskrimineringsombudsmannen vara diskriminering av religiösa skäl. Men det handlar om att en arbetsplats har rätt att kräva att sökande ska kunna representera företaget, oavsett om det gäller ansiktspiercingar, tatueringar, skepparkrans eller slöja. Samtidigt kan jag personligen tycka att exempelvis slöja eller turban i de allra flesta sammanhang är helt oproblematiskt. Jag hade gärna sett att fler blev mer accepterande här, men det ska inte staten gå in och bestämma. Att betala ut skadestånd i det här fallet leder till en märklig gränsdragning där just kläder som kopplas till religion ska visas en särskild tolerans. Andra som också har starka övertygelser anpassar sig ändå, eller väljer att söka andra jobb. En individs religionstolkning trumfar inte andra individers rättigheter. Det finns en avgörande skillnad mellan att förbjuda till exempel muslimer att söka vissa jobb, och att ha specifika kriterier som vissa muslimer inte vill anpassa sig till.

Åter till Trollhättan. I stadens Jämställdhets- och mångfaldsplan, som Niklund referar till och som togs i bruk i början av året, kan man läsa om både direkt och indirekt diskriminering. Så här motiverar Said Niklund till TTela sitt beslut att betala ut skadestånd.

– Indirekt diskriminering kan uppfattas som neutralt men missgynnar grupper i praktiken om man villkorar, säger han och framhåller att praktikanten missgynnades på grund av sin religion.

I Trollhättan tillämpar man alltså en mycket långtgående definition av jämlikhet, där man snarare ser till utfall än förutsättningar. I princip kan man tolka varje skillnad i representation mellan olika grupper som indirekt uttryck för diskriminering eller som uttryck för indirekt (omedveten) diskriminering.

En annan fråga är också om inte arbetsledaren i egenskap av kvinna kan sägas ha blivit kränkt av behandling, om man ska driva saken till sin spets. Varför ska kvinnan varnas? Är det inte snarare praktikanten som måste ta ansvar för sitt val av religionsutövning? Det hade till exempel inte accepterats om någon vägrade ta en homosexuell eller svart person i hand.

Mångfald är inte ett värde att sträva mot, utan en realitet att hantera. Det bygger på ömsesidig anpassning, men bara det är inte självklart att en majoritetsuppfattning därför måste ändras. Snarare handlar det om definiera vilka rimliga krav som kan ställas, och vilka avvikelser som bör tolereras för att garantera individens rättigheter. I fallet i Trollhättan har man i toleransens namn givit en individs religiösa tro en särställning. Det är inte första gången det skett, och det är en oroande utveckling att man ska betala ut skadestånd till människor som känner sig kränkta för att samhället inte anpassar sig efter just deras värderingar.

I en artikel på Brännpunkt levereras idag en rejäl bredsida mot regeringens och Miljöpartiets överenskommelse om vård till papperslösa. Artikelförfattarna skriver artikeln för att ”markera vår avsky” och förklarar att överenskommelsen är en ”skam för svensk hälso- och sjukvårdspolitik!”

Först fattar jag inte vad det är som är fel. Skribenterna skriver aldrig ut vad de efterfrågar, istället måste man navigera mellan kritiska punkter som, en smula självmotsägande slår fast att nuvarande regler kring vård för papperslösa är godtyckliga och systematiskt diskriminerande samtidigt.

Så läser jag om och börjar så smått inse att artikeln bara är ett annat sätt att säga att begränsning av vilken vård som levereras till vuxna papperslösa inte bör förekomma. Debattörerna anser inte att det är rimligt att vårdgivaren ska behöva göra en bedömning av vilken vård som kan anstå eller inte, då man menar att en sådan krockar med läkaretiken.

Enkelt uttryckt, att inte erbjuda papperslösa samma vårdtillgång som medborgare är diskriminering. Det faktum att regeringen även lämnar öppet för landstingen själva att förhålla sig mer generöst än vad reglerna föreskriver är också diskriminering, menar debattörerna.

Ja, jo. Bedömningar, urval, kriterier, variation och behovsanpassning kommer ju alltid orsaka diskriminering om utgångspunkten är att alla har rätt till allt samtidigt. Men jag vet inte. Är det verkligen detta som är läkaretikens utgångspunkt? I så fall torde man väl känna samma avsky inför att vårdbehovet rangordnas på en akutmottagning eller att det även för medborgare finns skillnader mellan landstingen?

Jag fattar att debattörerna är av åsikten att överenskommelsen mellan Miljöpartiet och regeringen rätt och slätt är ”för snål”. Det kan man givetvis tycka. Men jag tycker nog att man då får argumentera för sin åsikt utan att hänga upp den på att allt annat är oförenligt med läkaretiken. Om den kan rymma bedömningar och lokala variationer när det gäller medborgarna bör den rimligen kunna härbärgera dem även när vi talar om papperslösa.

Mer ledarbloggat om problematiken kring parallella papperslösa samhället hittar du för övrigt här.

Av tonfallet och utsagorna i debatten att döma verkar det ofta som om Sverige är i totalt sönderfall och att välfärden som vi kände den är mer eller mindre nedmonterad.

Och visst, det finns säkert områden där nedskärningar både slår fel eller är fel. Nyligen har ledarsidan exempelvis vevat emot besparingar på rättsläkarna. Vad hjälper fler poliser på gatorna om de inte får hjälp av rättsläkarna när brotten ska utredas, liksom? Samtidigt är faktiskt inte pengar alltid det som fixar biffen. Fler lärare är inte nödvändigtvis lösningen när kvaliteten på lärarna är ett minst lika allvarligt problem, exempelvis.

Dessutom är det där ödesmättade tonfallet som berättar om nedmonterad välfärd och ett land vind för våg en smula överdrivet, milt uttryck. Detta påpekar Fredrik Segerfeldt förtjänstfullt på sin blogg med hjälp av två diagram som visar att vi inte direkt krälar runt på OECD:s botten när det kommer till välfärdsutgifter. Tvärtom.

Läs och titta här.