I kölvattnet av schlagerfinalen i Malmö i helgen har en del fascinerande rapporter seglat upp. Det handlar om olika anklagelser om röstfusk och uteblivna röster, rapportering som säger ett och annat om hur mycket prestige flera länder österöver lägger i ESC. I litauisk press har det rapporterats om att personer kopplade till Azerbajdzjans bidrag ska ha betalat studenter i Litauen för att rösta på landets bidrag.

Man blir ju förstummad av tanken att någon lägger pengar på att försöka kapa åt sig ett evenemang som allt oftare beskrivs som en besvärlig utgift som inte ger den satsade slanten i retur i form av turism eller annat. Än mer förstummad blir jag när jag läser att en annat röstrelaterad incident har utmynnat i diskussioner mellan Rysslands och Azerbajdzjans utrikesminister. Tio poäng från Azerbajdzjans folk till det ryska bidraget har på något mystiskt sätt uteblivit och ingen verkar veta vad som hänt. Alla tar det dock på största allvar. Eller som Kulturnytt i P1 uttrycker det:

”Den här rysk-azeriska besattheten börjar ju närma sig svenska nivåer i att ta Eurovision Song Contest på allvar.”

Och jo, förvisso ter sig de svenska schlagerfantasterna också smått besatta av att vinna, men än så länge har det bara tagit sig uttryck i ett sökande efter ”det optimala bidraget” som ofta landar i en behagsjuka som bara blir medioker istället.

Jag tror, förhoppningsvis, att vi ändå är en bit ifrån att få höra Carl Bildt leverera schlagerrelaterade kommentarer av typen ”denna upprörande händelse kommer inte att förbli obesvarad”…

Den totala sysselsättningen och antalet arbetade timmar har ökat, enligt SCB:s siffror för årets första kvartal. Enligt Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, är arbetsmarknaden hittills i år starkare än man förväntat sig.

Nära en halv miljon personer är visserligen arbetslösa, och det har skett en ökning med 0,7 procentenheter jämfört med samma tid förra året. Men av de 44 000 personer som blivit arbetslösa sedan april i fjol är 41 000 heltidsstuderande. Ökningen av arbetslösa beror därmed främst på att fler heltidsstuderande söker jobb.

SCB har inte själva någon bra förklaring till denna utveckling, men anför hypotesan att studenter söker sommarjobb tidigare än vanligt.

Handlar det om jobb under semestermånaderna är det naturligtvis en önskvärd utveckling. Men gäller trenden inte bara en bland de heltidsstuderande allmänt god framförhållning inför sommaren, utan att fler anser sig kunna  arbeta vid sidan av sin utbildning bör det ringa varningsklockor. Dels vad gäller kvaliteten på utbildningen om fler känner att de kan arbeta vid sidan av, dels vad gäller studenternas ambition med sina studier. Högre utbildning bör inte ses som försörjningsstöd.

Sverige har redan i dag en av Europas långsammaste genomströmningar på de högre utbildningarna, en av de främsta anledningarna är att studenterna arbetar vid sidan av och därmed inte klarar av studietakten. Det innebär enorma kostnader för samhället, inte bara i form utdragna studietider utan även för att svenskar därmed generellt i kommer ut sent i arbetslivet.

Den grupp som vill och kan jobba men inte aktivt söker arbete har ökat med över 30 000 personer. Enligt SCB är mer än hälften under 25 år. Möjligtvis är många av dessa ansvarsfulla studenter som gärna vill, men inte hinner jobba. Utgörs talet av unga som bara går och drar är det däremot oroväckande.

Sanna Rayman skriver i en ledare (20.5) om protesterna mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest i Malmö som precis avslutats. Rayman tar upp färska exempel på ockupationens vardag och behandlingen av palestinier på Västbanken. En grym och omänsklig tillvaro. Men hon fortsätter med att säga att protesterna mot den israeliska statens ockupation inte är någonting att vara stolt över – för att hårdföra dikaturer som exempelvis Vitryssland deltar i Eurovision.

Här blir det problematiskt. Att relativisera 65 års fördrivning genom att hävda att det ju minsann är värre någon annanstans är en argumentation som haltar betydligt. Med detta argument skulle världens alla diktatorer bekvämt kunna luta sig tillbaka och med en enkel fingervisning hänvisa till en annan plats där saker och ting är om möjligt eländigare. Men värre ska det bli.

För det stora felet som Rayman begår, menar jag, är att koppla samman legitim kritik mot staten Israel med antisemitism. Låt oss konstatera en gång för alla att antisemitism måste bekämpas med alla tillgängliga medel. Vänsterpartiet Malmös kommunalråd med ansvar för antidiskriminering, Hanna Thomé, gör just det inom Malmö Stad. Det är ett viktigt arbete som vi tar på största allvar.

Låt oss också en gång för alla konstatera att legitim kritik av staten Israels övergrepp inte är antisemitism. Att göra den sammanblandningen är att ge sig ut på grumligt vatten. Jag menar att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Kritik mot staten Israel och stöd för den kulturella bojkotten. Stöd till Palestinas frihet. Stenhård kritik mot antisemitism och rasism.

Det var därför som jag talade för en internationell bojkott på den årligt återkommande demonstrationen till minne av Al Nakba som Palestinanätverket arrangerade den 15 maj. En bojkottrörelse inspirerad av kampen mot apartheid i Sydafrika och som stöds av över 200 organisationer i Palestina och Israel.

Det var också därför som jag i lördags den 18 maj jag deltog på min tredje kippavandring på Malmös gator och torg. I solidaritet med Malmös judar, där flera drabbats av antisemitism. För ökad tolerans.

Precis lika lite som kampen för mänskliga rättigheter även för palestinierna kan ta en paus på grund av schlagerfestivalen, lika lite kan arbetet mot antisemitism i Malmö ta paus utan måste ständigt fortsätta.

Daniel Sestrajcic,

ordförande Vänsterpartiet Malmö

SVAR

Legitim kritik av staten Israels är inte antisemitism, det håller jag helt med Daniel Sestrajcic om. Det är därför jag uttryckligen skriver i min ledare att det ”finns många skäl till demonstrationer och skarp kritik” och även exemplifierar varför.

Sestrajcic tycker att jag relativiserar ”65 års fördrivning genom att hävda att det ju minsann är värre någon annanstans”. Han menar att mitt argument gör det möjligt för ”världens alla diktatorer bekvämt kunna luta sig tillbaka och med en enkel fingervisning hänvisa till en annan plats där saker och ting är om möjligt eländigare.”

Verkligen? Var det så jag argumenterade? Låt mig upprepa mig:

”Budskapet från många talare, däribland ordföranden för kulturnämnden i Malmö, Daniel Sestrajcic (V) var att Moran Mazor och resten av den israeliska delegationen gott kunde dra från stan. Sånger med samma budskap, till tonerna av schlagerdängor, framfördes också under protesterna.”

Som synes var min poäng inte att alla diktatorer kan luta sig tillbaka och peka finger åt andra. Jag ifrågasatte Sestrajcics omdöme när han urskiljer staten Israel – i ett startfält bestående av även Vitryssland och Azerbajdzjan – som olämplig deltagare i ESC. Det gör jag nog tyvärr fortfarande.

”Vi gjorde fel och tog vårt ansvar och personen fick ekonomisk ersättning” meddelade Trollhättans förvaltningschef Said Niklund till Trollhättans tidning – Elfsborgs läns allehanda. En muslimsk man har fått 30 000 kronor i skadestånd efter att han som praktikant vägrade skaka hand med den kvinnliga arbetsledaren. Hon menade att han behövde kunna skaka hand med alla för att utföra jobbet. Fallet hann aldrig behandlas av DO, vilket var meningen, utan löstes på förhand genom en utbetalning av kommunen. ”Vi gjorde fel”, menar alltså Niklund, som även delade ut en skarp varning till arbetsledaren. Men det är något vajsing med alltihop.

För det första: Religion bör inte ha en särställning vad gäller tolerans. I så fall blir alltid den religiöse den Andre, någon väsensskilt annorlunda. Alla har rätt att vägra skaka någons hand, men man har inte rätt att kräva att detta ska respekteras i alla sammanhang. Det bör inte göras skillnad på dem som hänvisar till sin religiösa tro och andra som har starka värderingar men inte är religiösa. I sammanhanget är det viktigt att understryka att detta inte gäller alla muslimer. I de flesta muslimska länder är handskakning mellan kvinnor och män vanligt. De allra flesta muslimer i Sverige har inga problem med att skaka hand med någon av motsatt kön. Men de som väljer att göra en viss tolkning av sin religion får också leva med konsekvenserna. Man kan inte förvänta sig en gräddfil av särskilda undantagsregler. Det gäller oavsett om man är fundamentalistisk vegan som vill förbjuda köttätande, radikal ekologist som vill förbjuda elektricitet, eller konservativt religiös som vill könsuppdela samhället. Man kan säga att det kostar att vara självvald minoritet, och individen står alltid inför en avvägning: ju mer avvikande man väljer att vara, desto mer kostar det. Alla har rätt till sin tro, men inte till andras anpassning.

För det andra: En arbetsplats har rätt att ställa krav på sina anställda, både vad gäller kvalifikationer, uppförande och klädkod. Man har rätt att sortera sökande på rimliga kriterier. Nyligen nekades en kvinna jobb på ett hotell för att hennes slöja inte ansågs rimma med hotellets klädkod. Detta anser Diskrimineringsombudsmannen vara diskriminering av religiösa skäl. Men det handlar om att en arbetsplats har rätt att kräva att sökande ska kunna representera företaget, oavsett om det gäller ansiktspiercingar, tatueringar, skepparkrans eller slöja. Samtidigt kan jag personligen tycka att exempelvis slöja eller turban i de allra flesta sammanhang är helt oproblematiskt. Jag hade gärna sett att fler blev mer accepterande här, men det ska inte staten gå in och bestämma. Att betala ut skadestånd i det här fallet leder till en märklig gränsdragning där just kläder som kopplas till religion ska visas en särskild tolerans. Andra som också har starka övertygelser anpassar sig ändå, eller väljer att söka andra jobb. En individs religionstolkning trumfar inte andra individers rättigheter. Det finns en avgörande skillnad mellan att förbjuda till exempel muslimer att söka vissa jobb, och att ha specifika kriterier som vissa muslimer inte vill anpassa sig till.

Åter till Trollhättan. I stadens Jämställdhets- och mångfaldsplan, som Niklund referar till och som togs i bruk i början av året, kan man läsa om både direkt och indirekt diskriminering. Så här motiverar Said Niklund till TTela sitt beslut att betala ut skadestånd.

– Indirekt diskriminering kan uppfattas som neutralt men missgynnar grupper i praktiken om man villkorar, säger han och framhåller att praktikanten missgynnades på grund av sin religion.

I Trollhättan tillämpar man alltså en mycket långtgående definition av jämlikhet, där man snarare ser till utfall än förutsättningar. I princip kan man tolka varje skillnad i representation mellan olika grupper som indirekt uttryck för diskriminering eller som uttryck för indirekt (omedveten) diskriminering.

En annan fråga är också om inte arbetsledaren i egenskap av kvinna kan sägas ha blivit kränkt av behandling, om man ska driva saken till sin spets. Varför ska kvinnan varnas? Är det inte snarare praktikanten som måste ta ansvar för sitt val av religionsutövning? Det hade till exempel inte accepterats om någon vägrade ta en homosexuell eller svart person i hand.

Mångfald är inte ett värde att sträva mot, utan en realitet att hantera. Det bygger på ömsesidig anpassning, men bara det är inte självklart att en majoritetsuppfattning därför måste ändras. Snarare handlar det om definiera vilka rimliga krav som kan ställas, och vilka avvikelser som bör tolereras för att garantera individens rättigheter. I fallet i Trollhättan har man i toleransens namn givit en individs religiösa tro en särställning. Det är inte första gången det skett, och det är en oroande utveckling att man ska betala ut skadestånd till människor som känner sig kränkta för att samhället inte anpassar sig efter just deras värderingar.

I en artikel på Brännpunkt levereras idag en rejäl bredsida mot regeringens och Miljöpartiets överenskommelse om vård till papperslösa. Artikelförfattarna skriver artikeln för att ”markera vår avsky” och förklarar att överenskommelsen är en ”skam för svensk hälso- och sjukvårdspolitik!”

Först fattar jag inte vad det är som är fel. Skribenterna skriver aldrig ut vad de efterfrågar, istället måste man navigera mellan kritiska punkter som, en smula självmotsägande slår fast att nuvarande regler kring vård för papperslösa är godtyckliga och systematiskt diskriminerande samtidigt.

Så läser jag om och börjar så smått inse att artikeln bara är ett annat sätt att säga att begränsning av vilken vård som levereras till vuxna papperslösa inte bör förekomma. Debattörerna anser inte att det är rimligt att vårdgivaren ska behöva göra en bedömning av vilken vård som kan anstå eller inte, då man menar att en sådan krockar med läkaretiken.

Enkelt uttryckt, att inte erbjuda papperslösa samma vårdtillgång som medborgare är diskriminering. Det faktum att regeringen även lämnar öppet för landstingen själva att förhålla sig mer generöst än vad reglerna föreskriver är också diskriminering, menar debattörerna.

Ja, jo. Bedömningar, urval, kriterier, variation och behovsanpassning kommer ju alltid orsaka diskriminering om utgångspunkten är att alla har rätt till allt samtidigt. Men jag vet inte. Är det verkligen detta som är läkaretikens utgångspunkt? I så fall torde man väl känna samma avsky inför att vårdbehovet rangordnas på en akutmottagning eller att det även för medborgare finns skillnader mellan landstingen?

Jag fattar att debattörerna är av åsikten att överenskommelsen mellan Miljöpartiet och regeringen rätt och slätt är ”för snål”. Det kan man givetvis tycka. Men jag tycker nog att man då får argumentera för sin åsikt utan att hänga upp den på att allt annat är oförenligt med läkaretiken. Om den kan rymma bedömningar och lokala variationer när det gäller medborgarna bör den rimligen kunna härbärgera dem även när vi talar om papperslösa.

Mer ledarbloggat om problematiken kring parallella papperslösa samhället hittar du för övrigt här.

Av tonfallet och utsagorna i debatten att döma verkar det ofta som om Sverige är i totalt sönderfall och att välfärden som vi kände den är mer eller mindre nedmonterad.

Och visst, det finns säkert områden där nedskärningar både slår fel eller är fel. Nyligen har ledarsidan exempelvis vevat emot besparingar på rättsläkarna. Vad hjälper fler poliser på gatorna om de inte får hjälp av rättsläkarna när brotten ska utredas, liksom? Samtidigt är faktiskt inte pengar alltid det som fixar biffen. Fler lärare är inte nödvändigtvis lösningen när kvaliteten på lärarna är ett minst lika allvarligt problem, exempelvis.

Dessutom är det där ödesmättade tonfallet som berättar om nedmonterad välfärd och ett land vind för våg en smula överdrivet, milt uttryck. Detta påpekar Fredrik Segerfeldt förtjänstfullt på sin blogg med hjälp av två diagram som visar att vi inte direkt krälar runt på OECD:s botten när det kommer till välfärdsutgifter. Tvärtom.

Läs och titta här.

Att ny teknik innebär stora fördelar i vårdens journalsystem är givet. Snabbare åtkomst, mer heltäckande information kan inte minst i akuta situationer vara en välsignelse. Tänk bara hur det var förr, när varje vårdgivare satt på sin lilla lunta med information om en patient som varit på besök. En läkare visste A & B om dig, en annan hade koll på C och A, men inte B och en tredje visste bara D.

Ibland räcker det så, men ibland är helheten viktig. Därför är den nya teknikens fördelar inte fy skam. Men förutsättningen för att de sammankopplade systemen ska ha legitimitet är att integriteten respekteras.

Dessvärre är det inte alltid så, vilket jag har påpekat och oroat mig över i ett antal texter, nu senast med anledning av en rad mycket allvarliga intrång i kvinnors patientjournaler i Malmö – intrång som misstänks ha hedersmotiv i grunden.

Nu läser jag i DT om hur ungdomsmottagningar i Dalarna flaggar för risker med länets system, och även här finns viktiga hedersrelaterade överväganden att göra.

– Det nya systemet synliggör besöket hos oss, säger Åsa Lindgren, barnmorska på mottagningen i Borlänge, och tar ett besök på vårdcentralen som exempel.

– Om man kommer dit med urinvägsinfektion kanske läkaren ställer en obetänksam fråga om besöket här på ungdomsmottagningen inför föräldrarna, säger hon.

Även om innehållet i journalen är skyddat – det är upp till tjejen eller killen själv att godkänna att den öppnas – så är skadan redan är skedd.

Att svara nej på frågan om journalöppning inför sina föräldrar är ju i praktiken detsamma som att tillstå att den innehåller information av känslig art. Redan det kan vara en risk för den som är i pressat läge. För att säkerställa att informationen i ungdomsmottagningarnas journaler inte hamnar i det stora journalsystemet har dessa mottagningar nu gått över till att köra old school, dvs på papper. Onekligen lite ironiskt.

Som sagt. Snabbare åtkomst och mer heltäckande information kan vara en välsignelse, särskilt i akuta situationer. Men allt är inte underbart – än. Klivet från en situation där allt patienten behövde fråga sig själv var ”känner jag förtroende för den här läkaren?” till en situation där man istället förutsätts känna förtroende för ett anonymt ”system” är inte enkelt. Det kommer krävas en del skruvande och rattande med både hängslen och livrem för att få de här systemen i trygg, integritetsskyddad hamn.

Erik Helmersson på DN utvecklar idag ett tema som jag berörde häromdagen efter att ha bevistat en kulturdebatt. Helmersson liksom jag funderar över det som litteraturkritikern och kulturjournalisten Annina Rabe sade som panelist, nämligen att det politiska anslaget är så dominerande i kulturjournalistiken att det nästan blir svårt att sälja in verk som något annat.

Helmersson kopplar det till F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, som har premiär på svenska biografer idag och botaniserar lite bland den kritik som filmen redan mottagit internationellt. Och även där syns den snäva politiskt skräddade kostymen:

Flera av kritikerna, liksom andra skribenter som beskrivit filmen – och romanen – tycks resonera exakt som de kulturredaktörer Annina Rabe talade om.

Så här skriver till exempel Philadelphia Inquirer: ”Fitzgerald’s ’Gatsby’ är ingen kärlekshistoria. Den är en skarp kommentar till den amerikanska drömmens försåtliga faddhet”. Brittiska Guardian talar om hur ”Gatsby” speglar ”känslan att Amerika verkligen är stället där gigantiska förmögenheter skapas, plötsligt och orättvist”.

En artikel i New York Magazine sammanfattar standardsynen på verket; det brukar tolkas efter sin förmåga att ”undervisa unga människor om vår nations politiska, moraliska och sociala vävnad”.

Olycklig kärlek anses kanske vara ett för banalt motiv för att skriva om, vad vet jag. Själv finner jag autopilotade politiska iakttagelser minst lika banala. Helmersson beskriver detta på ett underbart sätt:

”En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”

Just. Det påminner mig om en sak. En gång i tiden, för länge sen, skrev jag yttepyttesmå bokrecensioner i ett magasin. Målgruppen var ung och kidsen förmodades väl inte vilja läsa långa texter om böcker. Artiklarna var snarare i kategorin boktips än egentliga recensioner. Under de år jag på frilansbasis gjorde det där observerade jag en specifik utveckling vad gäller önskemålen från uppdragsgivaren. Mängder av kontaktpersoner och redaktörer passerade revy, men inriktningen var nästan alltid densamma.

Man ville hellre att jag skulle skriva om ”böcker” än om böcker. Det vill säga hellre om en sexualrådgivningsbok för unga killar än om en roman. Hellre om en biografi av en kändis än om en dokumentär skildring av någons liv i en av världens kåkstäder. Hellre om en bok som var liksom Sex & The City i bokform än om en diktsamling. Såvida diktsamlingen inte var rhymes mellan pärmar. Och så vidare…

Det fick däremot gärna vara politiskt. Det till och med uppmuntrades. Med politiskt menades dock ett ganska snävt urval. Olika versioner av vänster, kort sagt. Gärna lite street-känsla, lite graffiti och reclaim the streets liksom, var ett önskemål jag de facto mottog en gång. Det kändes konstigt. Visst fanns det kvalitet att finna i detta fält. Jag fick till exempel nöjet att intervjua Zadie Smith, som utgör en sådan mix av street, urbanitet och politik att en längre text kunde motiveras även för unga. Men ändå. Detta att politik omtalades som populärkulturell produkt. Funkade, var kommersiellt. Föredrogs framför annan litteratur som saknade detta piff. Ja, det kändes konstigt, men ändå kanske möjligt att överse med, givet ungdomsinriktningen. Så tänkte jag i alla fall då. Men att samma snäva trend råder över hela linjen, även på sidor för vuxna…?

”En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”

På två år har den svenska Natoopinionen förändrats radikalt. Nej-sägarna är fortfarande fler än ja-sägarna, men skillnaden har minskat från 27 till 8 procentenheter. Nästan en tredjedel säger numera ja, och de osäkra är många.

Statsvetaren Ulf Bjereld tror inte att det handlar om någon ”Natolängtan” utan om känsla av att vårt försvar inte räcker till, och det har han säkert rätt i. Nato ses inte som något hägrande semestermål att längta till, däremo ses ett medlemskap som ett nödvändigt steg för att förankra vår säkerhetspolitik i verkligheten.

I dag ägnar vi oss åt självbedrägeri med hjälp av den så kallade Solidaritetsförklaringen, som säger att vi inte tänker lämna grannar ohjälpta och att vi förväntar oss att bli hjälpta i motsvarande mån. Det kan man förstås hoppas på, men garantierna är önskade i stället för givna och man kan inte annat än undra vad de tilltänkta räddarna tänkte när de fick nys om incidentincidenten i påskas. Om Sverige inte ens har kraft att hävda sin egen territoriella integritet, vad har de då att erbjuda i hjälpväg?

Sverige har redan flitiga kontakter med Nato. Vi anpassar vår försvarsmateriel till Natostandard. Vi över med Nato. Att inte ta steget fullt ut och bli medlem på riktigt är rena snurren.

Statsminister Fredrik Reinfeldt låter sig inte imponeras av skiftet i opinionen. Att stödet har ökat, att människor är öppna för att ändra sig när de blir klara över hur landet ligger och får höra goda argument, är inte nog. Ska statsministern ta täten i frågan och skapa en majoritet för medlemskap krävs uppenbarligen att mer än hälften redan är för.

Karlskrona är Sverige soligaste stad. Nej, det är Visby. Nej, Karlskrona. Ja, så där kommer det att låta. I år är man i Visby sura över att Karlskrona utropat sig själva till Sverigebäst på sol, nästa år är det kanske Karlskronas tur  att mulna till. Antalet uppmätta soltimmar skiftar nämligen från år till år, även om Visby ofta är i topp. Slumpen går inte riktigt att styra över, oavsett hur ambitiös man är som kommunpolitiker. Och att dunka sig själv i ryggen för något man själv inte presterat kan ses som lite väl skrytsamt.

Det publiceras många rankingar just nu, inte bara vad gäller soltimmar. I dag släpptes Fokus sin stora kommunranking om var det är bäst att bo. För en vecka sedan var Dagens Samhälle ute med en ranking av Sveriges bästa skolkommuner, sorterat efter partifärg.

Den här sortens rankingar blir ofta underlag för debatter. I Expressen har K-G Bergström gått ut hårt mot Socialdemokraterna efter att Dagens Samhälle konstaterade att S-ledda kommuner presterar sämre än de som leds av allianspartier. Anledningen är att de ”50 bästa skolkommunerna” till 82 procent styrs av alliansen, medan 72 procent av de ”50 sämsta skolkommunerna” styrs av S eller V, som Dagens Samhälle skriver. Problemet är att rankingen har stora brister. På statsvetarbloggen Politologerna har forskaren Anders Sundell granskat rankingen närmare utifrån socioekonomiska faktorer, vilket Dagens Samhälle inte gjort.

Kompenserar man för utbildningsnivån i kommunerna som undersöks krymper skillnaderna mellan vänster och högerkommuner. Och eftersom utbildningsnivå till viss del förklarar hur man röstar, där högutbildade tenderar att rösta mer till höger, så bidrar även detta till de uppmätta skillnaderna. Givetvis spelar det roll vilket styre en kommun har, men det blir märkligt att göra som exempelvis K-G Bergström och slå på stora trumman om man glömt att ha med en så viktig faktor som socioekonomisk bakgrund och utbildningsnivå på befolkningen i mätningen.

På samma blogg, och på DN Debatt, har statsvetarna Anders Sundell och Gissur Ó Erlingsson gått igenom även Fokus kommunranking. De konstaterar att kommuner rasar eller stiger väldigt många placeringar från år till år, inte sällan runt hundra placeringar, men att förändringarna inte är bestående över flera år. Det är en stark indikation på att slumpen spelar in, skriver Sundell och Erlingsson: ”Fokus kommunrankning visar alltså i viss mån på verkliga skillnader mellan kommunerna. Det är emellertid inte tillräckligt precist för att man ska dra för stora växlar på förändringar från år till år, då dessa förändringar ofta återställs året därpå.”

Inte riktigt lika slumpartat som antalet soltimmar alltså, men inte heller särskilt användbart. Att kommuner jämförs med varandra är bra. Det behövs. På så sätt kan lyckade experiment sprida sig.  Men om politiker och tjänstemän börjar stirra sig blinda på den här sortens rankningar finns risken att de börjar åtgärda saker som inte behöver åtgärdas. Problemet är egentligen mer djupgående, och gäller nästan alla sorters mätningar. Förr eller senare anpassar sig verksamheter efter att prestera bra inom det som mäts i stället för att bli bättre på riktigt, vilket kallas Campbells lag. Förhoppningsvis tar beslutsfattarna den här sortens rankningar med ett par skopor salt.