Snart är filmen från SlösO här!

Slöseriombudsmannen Martin Borgs lanserar nu sin nya film ”Någon annan betalar – en film om slöseri med dina skattepengar”. Filmen premiärvisas den 19 augusti. Det kommer att hållas flera biografvisningar, så passa på – den lär knappast visas i public service.

I trailern, som ligger på Youtube, bränner Martin Borgs upp sitt skägg. Varför?

”Ja, varför värmer en kommun upp en insjö fem grader? Varför renoverar Falun två hoppbackar för 100 miljoner kr fastän det bara finns fem backhoppare i kommunen? Varför byggde Landskrona en dimmaskin för 200 000 kr i en rondell? Varför är Hells Angels kommunal hyresgäst i Karlstad? Varför…”

I dag släpps biobiljetterna.

Ack, Värmeland du approprierade

Om du ska dansa till elektronisk musik i Kanada får du inte bära fjäderskrud. Det är festivalen Bass Coast som har förbjudit sina besökare att bära huvudbonaden. Det handlar om respekt för Nordamerikas ursprungsbefolkning, säger festivalen. Man har valet att ta av fjäderskruden eller lämna området.

I början av sommaren var det rapparen Pharrell Wiliams som hamnade i blåsväder efter att ha fotograferats i en fjäderskrud för framsidan till modetidningen Elle. För det fick han hård kritik, av vissa åtminstone. En kritisk röst på denna tidnings kultursida skrev: ”Ursprungsbefolkningens makt att lyfta sin kultur begränsas när en artist som Pharrell Williams lyfter den i en västerländsk modetidning. Omvärlden erkänner den först när den blir ekonomiskt fördelaktig.”

Och Pharrell Williams bad om ursäkt: ”Jag respekterar alla folkslag, traditioner och kulturer. Jag är uppriktigt ledsen”. Sensmoralen? Är man inte en indianhövding får man inte bär fjäderskrud. Gör man det så ägnar man sig åt kulturell appropriering.

I måndags rasade twitter mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Orsaken var att Kasselstrand hade kritiserat Pride i en tweet som löd: ”Prideflaggan hissad på @KungligaOperan i Stockholm. En skymf mot vårt kulturarv!”. Kritisk mot Kasselstrands yttrande får man absolut vara, men många verkade i sin heliga vrede missa hur de själva hamnade i en definition av kulturarv som rimmar rätt väl med vulgärnationalistiska tankar. ”Vem har lurat i Gustav Kasselstrandatt den italienska, franska och tyska operanär ett ”svenskt kulturarv”?” skrev en vänsterpartist triumferande.

Kasselstrand Operan

Men om opera inte kan anses tillhöra ett svenskt kulturarv har man gått in i en återvändsgränd: där kultur endast är autentisk om den utförs av människor med en viss härkomst eller hudfärg. Opera kan då bara anses äkta om den sjungs i Italien. Med den logik ägnade sig Jussi Björling åt kulturell appropriering. Ack, Värmeland du approprierade.

Tanken att fjäderskrudar ägs av ett visst folk kanske formuleras som att det handlar om tolerans eller respekt. Men det bygger på en sunkig exotisering där vissa bär med sig sina kulturer i generna. På samma sätt gick en hel del kritiker av Gustav Kasselstrand i en fälla: i sin iver att kritisera SDU-ordföranden köpte de en snarlik kultursyn. Opera kan inte vara svenskt, det är ju italienskt!

För sju år sedan återgav Per Gudmundson på denna ledarsida en historia från Leksand som utspelade sig på 1970-talet. Den kan tjäna som illustration till hur absurda de här tankegångarna är: ”Min far brukar berätta om en brittisk man som var på besök i Leksand för att fira ett bröllop. För att göra det extra festligt lånade han en Leksandsdräkt. Vem som helst kunde inte bära dräkt, visade det sig. På bröllopsfesten i bystugan åkte han på rejält med stryk.”

Bara de med en viss sorts blod i ådrorna får ägna sig åt vissa sorters kultur, menar både den hypertoleranta vänstern och den brunnationalistiska högern. Vilken otroligt fattig värld det hade varit.

 

(Tillägg: Samma sorts kritik som Pharrell Williams fick för fjäderskruden, riktades även mot Carola för sex år sedan när hon bar en samemössa när hon klev av flygplanet i Kiruna inför en konsert. ”Om hon hade behandlat oss med respekt så kanske man till och med hade röstat. Nu tror jag att jag åker till fjälls i stället”, sade samen Bo-Göran Törnqvist till Expressen då.)

Säg inte till väljarna att de har fel

Valrörelsen börjar inte så bra för Moderaterna, eller åtminstone inte för partisekreteraren Kent Persson. Igår lanserade Socialdemokraterna en valfilm, som skildrar en vanlig svensks oro för hur mamma egentligen har det i åldringsvården. Som svar på denna högst beskedliga reklamfilm uttalar sig partisekreterare Persson:

”Det är tydligt att Socialdemokraterna går till val på att svartmåla Sverige. Sverige är ett av världens bästa länder att åldras i, vilket en undersökning från Socialstyrelsen visar. I den framkommer att nio av tio äldre är trygga med den omsorg de får.”

Kent Perssons kommentar är förstås sakligt korrekt. Men vad är det för budskap han skickar till alla de väljare som ändock känner som mannen i filmen? Det är ju djupt mänskligt att känna oro för sina nära och kära, oavsett hur bra eller dålig äldreomsorgen är. Oron är dessutom blocköverskridande. Jag själv, till exempel, har min mor i ett kommunalt demensboende. Det ger mig daglig ångest, trots att jag vet att boendet och vården håller rimlig kvalitet.

Men Kent Persson säger att jag har fel i min oro, för det har Socialstyrelsen konstaterat i en rapport.

Det är inte någon bra kampanjstrategi att säga att väljarna har fel. Partisekreteraren bör istället ta väljarnas oro på allvar.

REPLIK: ”Kristen tro leder till politisk reflektion”

Bra att Biskopsbrevet om klimatet diskuteras! Dock är det förbryllande att SvD bygger sin diskussion på en förvrängande läsning, med påståenden som går stick i stäv med vad vi skriver i vårt klimatbrev. Ledarskribenten Maria Ludvigsson utgår från sin uppfattning att Svenska kyrkan har övergivit teologin och blivit en grund, populistisk och politiserad organisation. Och hon menar sig hitta belägg för precis det.

Det hon inte ser är att brevet från första till sista sidan drivs av teologi. Det finns ett helt kapitel (4) om just det hon efterlyser, nämligen ett kristet resonemang om människans roll, om hennes kraft och svaghet, värdighet och begränsning, synd och omvändelse. Även det själavårdande perspektivet (kap 3) har gått henne förbi. Att säga att teologin i brevet består av ”diverse bibelcitat för att underbygga en politisk hållning” är lika träffande som att säga att ML:s artikel är en samling kommatecken.

Så nej, det är inte ”Politik före Gud” i biskopsbrevet, men väl politik utifrån tro på Gud. Kristen tro leder till politisk reflektion, dvs reflektion över det samhälle och den värld vi lever i. Det leder i sin tur till att offentligt ge ord åt denna reflektion. I ett demokratiskt samhälle är det också rimligt att utmana dem som har ansvaret för att politiska beslut fattas, beslut som behövs för ett gott samhälle och ett gott liv. Klimatfrågan behöver sådana beslut.

En kyrka bygger inte ett samhälle vid sidan om. Dess företrädare vänder sig till dem som på ett legitimt sätt har att fatta politiska beslut. Och de behöver alltid förhålla sig kritiska och självkritiska till makten.

Politiken är viktig, men ändå bara en bland många krafter. Det är dags att vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är uttryck för människans värdighet – samverkar, skriver vi (sid 8). Vi vill till exempel se tvärvetenskaplig forskning mellan naturvetenskap, lycko- och välfärdsforskning och religionsvetenskap.

Maria Ludvigsson hävdar att vi tillskriver centralt fattade beslut större vikt än teknisk utveckling och mänskliga framsteg. Tvärtom! Det är just erfarenheten av vad teknisk utveckling och mänskliga framsteg kan betyda som hoppfullt genomsyrar brevet. Men det är ofrånkomligt att goda tankar, utveckling och framsteg stöds av politiska beslut.

Ett centralt ärende i biskopsbrevet är att möjliggöra ett hopp som frigör nödvändig handlingskraft. Maria Ludvigsson får det istället att låta som om vårt enda ärende är tillväxtkritik, att vi med en ”arrogant västerländsk vänster” raljerar över fattiga människor som strävar efter ett ekonomiskt drägligt liv.

Det är inte den ekonomiska tillväxten i sig som avgör hur samhällets klimatpåverkan ser ut utan ”tillväxtens innehåll”. Biskopsbrevet ifrågasätter alltså inte ekonomisk tillväxt som sådan, utan vi diskuterar vårt beroende av tillväxt och konsumtion utifrån ett globalt rättviseperspektiv. Vi frågar: Är det möjligt att med vår planets begränsningar tro att den rika världens hittillsvarande tillväxt kan utsträckas till alla? Är det enbart ekonomiska termer som ska användas för att tala om välstånd? Håller vår generation på att vältra över kostnaderna för jordens framtid på våra barn och barnbarn? Det börjar, tack och lov, bli allt mer vedertaget att tillväxt symboliseras av mer än dollartecken. Tillväxt behöver inkludera ekonomisk, ekologisk, social och även andlig hållbarhet.

Kyrkan är ett internationellt nätverk. Frågorna om rättvis och hållbar tillväxt ställs till oss av våra vänner från andra delar av världen. Från dessa vänner hör vi också om påverkan genom förändrade klimatförhållanden. Som så ofta är det redan fattiga och utsatta människor som drabbas först.

Maria Ludvigsson påstår att konkreta utvecklings- och implementeringsförslag saknas. Kan hon ha slutat läsa innan hon kom till sidan 89? För det är där uppmaningarna börjar till Svenska kyrkan, dess församlingar, stift och nationella organ, till alla våra medmänniskor, till beslutsfattare och myndigheter, företag och organisationer, medlemsstaterna i FNs klimatkonvention (UNFCCC), internationella beslutsfattare och organisationer samt kyrkoledare i hela världen.

I en debattartikel i The Guardian i våras efterlyste generalsekreteraren för FNs klimatkonvention Christiana Figueres de religiösa ledarnas röst om klimatförändringarna. I religiösa traditioner finns en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som rent sekulära projekt kan sakna. Det handlar inte om att fika efter relevans utan om att bidra med det som ligger i vårt uppdrag. Relevansen kommer då av sig självt.

I svenska valtider tål det att upprepas: Som kyrka drivs vi inte av vänster- eller högervindar utan av evangeliet om Jesus Kristus.

 

För Svenska kyrkans biskopskollegium

Antje Jackelén, ärkebiskop
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift
Thomas Söderberg, biskop i Västerås stift

”Ett biskopsbrev om klimatet” finns på svenska och engelska på Svenska kyrkans webb.

Förkylning är inte allt här i världen

Att hälsa medelst ”high five” eller ännu hellre ”fist bump” reducerar förkylningsrisken, rapporterar internationella nyhetsbyråer. Forskare vid universitetet i Aberystwyth, Wales, har mätt hur mycket virus och bakterier som överförs vid olika hälsningsmetoder, och konstaterar att en ”fist bump” bara smittar en tiondel så mycket som en traditionell handskakning. Hälsningen där knutna nävar möts lär ursprungligen ha uppstått bland motorcykelgäng, där handskar förhindrade vanliga handslag.

Den allt mer utbredda gängkulturen har dock inte enbart hälsofördelar, vilket senast illustrerades vid skottlossningen i Linköping häromdagen.

Kanske är ändå den gamla hälsningen, som visar öppenhet och förtroende, att föredra framför den av forskarna rekommenderade knutna näven, som används för att signalera så kallad respekt mellan gängkrigare.

Har tiden kommit för ett fritt Kurdistan?

Har tiden kommit för kurdernas självständighet? Sedan det första Gulfkriget 1991 har kurderna i norra Irak varit relativt självständiga från Bagdad. Sedan 2003 har självständigheten blivit mer formell. I dag sköter kurderna sin egen säkerhet, har sin egen regering, sina egna institutioner och en mycket stark egen identitet. Kurdernas regionala regering (KRG) har sagt att en folkomröstning om självständighet ska hållas. En orsak är att centralregeringen i Bagdad hållit tillbaka den kurdiska delen av budgeten sedan årsskiftet. På SvD Brännpunkt i dag skriver Fredrik Malm (FP) att Sverige bör erkänna Kurdistans självständighet om de utropar den. Det är lätt att hålla med om.

Kurderna var en av de stora förlorarna när kartan ritades om i ruinerna efter det Ottomanska imperiet, enligt Sykes-Picot-avtalet (något jag tidigare har skrivit om). De splittrades i fyra stater – Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Nu när både Irak och Syrien är i upplösningstillstånd har kurderna en större chans att få sin självständighet, vad det verkar. Men Iran har varnat för att de inte kommer acceptera formell självständighet. Turkiet har förvisso upprättat goda relationer med KRG i Irak, men är oroliga för hur självständighet där skulle påverka kurderna i det egna landet. Det finns fortfarande många hinder för formell självständighet.

Häromdagen skrev jag om de kristnas situation i Irak. När IS, tidigare ISIS, tog över stora områden i norra Irak ryckte den kurdiska militären Peshmerga fram och tog över viktiga områden. Det är omstridda områden, som nu är en buffert mellan Kurdistan och IS-kontrollerade territorier. Delar av Ninevehslätten kontrolleras nu av peshmerga, men den slätten är även assyriernas ursprungsområde. Många där vill ha en egen fristad, ett eget självstyre. Något som bör respekteras, även av KRG. Hittills har KRG varit relativt bra på att respektera minoriteters rättigheter. På flykt i Irak är inte bara assyrier och kristna som syrianer, kaldéer och mandéer, utan även jezidier, shabak och turkmener. Dessa gruppers rättigheter måste respekteras. Hur rättfärdig en befrielsekamp än är finns alltid risk att nationalism rinner över till majoritetens tyranni, även om den risken ofta överdrivs. Etnisk chauvinism kan ibland följa med nationalism, men det är viktigt att understryka att det inte behöver vara så. Förhoppningsvis blir det inte så med kurderna i Irak, om de utropar självständighet. Men detta är något att hålla ögonen på.

Inte heller USA stöttar formell självständighet för irakiska Kurdistan. De är rädda att det kommer sätta ett prejudikat för regionen. Om Iraks gränser ritas om är det osäkert vad som kan ske. Vilka andra gränser kommer ifrågasättas? 21 miljoner kurder lever i Turkiet, Syrien och Iran. Ett scenario är därför att kurderna i Irak får alltmer självständighet, i synnerhet ekonomiskt, men trots det formellt sett fortsätter att tillhöra Irak. Men frågan är om de skulle acceptera det. Och frågan är om det ens är legitimt. Som Fredrik Malm skriver i dag: ”[...] Kurderna har precis som andra folk rätten att avgöra sin framtid”. Precis så.

Public service på villovägar – igen

”Gunnar Axen(m) slänger ut tv:n när han blir arg på SR. Trist stil att andra ska betala för valdebatt o allsång han kommer att se på datorn.”, twittrar SVT:s vd Eva Hamilton. Varför Hamilton tar för givet att Axén tittar på valdebatt och allsång på SVT inryms inte i de 139 tecken som väljs som kommunikationsform. Inte heller får vi någon klarhet i Hamiltons uppfattning i sakfrågan. Det hade behövts en hel avhandling för det.

Bakgrunden till uppståndelsen är den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axéns reaktion – att köra iväg sin TV-apparat till återvinningen och därpå säga upp sin TV-licens – på Athena Farrokhzadhs sommarprogram i P1.

I det beryktade programmet tar Farrokhzahd ställning för vänsteraktivisters våld och hot mot politiska meningsmotståndare. För detta våld är hon tacksam, i antirasismens namn är alla medel tillåtna. Därtill spelas en cover av Ebba Gröns låt ”Beväpna er” i långsamt tempo. Våld är nödvändigt eftersom ”den strukturella rasismen genomsyrar det svenska folkhemmets historia” och nationalstaten bör upplösas då den ligger till grund för den europeiska migrationspolitiken. Varför människor från hela världen ger upp allt för att få en fristad i den strukturella rasismens högborg förblir oklart. Följdfrågorna uteblir givetvis, det är ju en fin vänsteraktivist vi har att göra med!

Farrokhzads kommentar på anmälningarna går, föga förvånande, i samma arroganta ton som hennes sommarprat:

”Public service gör teve och radio för allmänheten, och mitt sommarprogram är i allmänhetens tjänst, eftersom de analyser och åtgärder jag föreslår gagnar allmänheten.”

Analyser och åtgärder, minsann! Som gagnar allmänheten! Vilken allmänhet då?

Det är glädjande att programmet, i skrivande stund, anmälts 17 gånger till Granskningsnämnden. Förhoppningsvis inkommer fler anmälningar. Förhoppningsvis kan vi äntligen få en seriös debatt kring public service vara eller icke vara, om opartiskhet och snedvridna granskningar. Förhoppningsvis vågar fler politiker ta bladet från munnen i frågan, inte bara de som inte avser att kandidera i höstens val.

En socialdemokrat som gillar LOV

I senaste numret av Stockholmstindningen beskriver Erik Lindberg, aktiv i Socialdemokrater för Tro och solidaritet (fd Broderskaparna) LOV som en garant för mer ideella organisationer inom välfärden. Det har han alldeles rätt i. LOV är ofta att föredra framför LOU då LOV lägger beslutet hos medborgaren medan det senare låter det vara upp till politiken att välja (upphandla) utförare. En viktig påminnelse till socialdemokrater över hela landet; LOV möjliggör mångfald på ett sätt som enbart kommunala utförare aldrig kan. Lindberg skriver: ”Socialdemokraterna var kritiska när Lagen om valfrihet (LOV) infördes av Alliansen år 2008. (…) Men nu har det visat sig att just denna lag gör det möjligt för non-profit-företag att finnas med som alternativ.”

När Ulf Bjereld själv får välja

I söndags skrev jag i söndagskrönikan om att bristen på simkunnighet bland unga på sina håll är ett bekymmer. Jag konstaterade att den kritikstorm från tongivande socialdemokrater (däribland Ulf Bjereld) som drabbade Tobias Billström (M) när han i en SvD-intervju som nyutnämnd talesperson i integrationsfrågor tog upp frågan tillsammans med många andra saker som han upplevde problematiska, var orimlig. Talande nog uteblev kritiken helt när Ibrahim Baylan (S) i den gångna veckan lyfte samma problem.

Ulf Bjereld replikerar nu min krönika på sin blogg och säger:

”Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet”.

Jag antar att Bjereld med ”debatten i mars” avser de anklagande debattinlägg som han och andra nämnda i min artikel gjorde efter SvD-intervjun. Det var ju själva poängen i min text; att han och andra hade ett val när de för sig själva avgjorde vad Tobias Billström sade i den där intervjun. Antingen kunde man först och främst läsa in att han var orolig för att många unga uteblev från sexual- och simundervisning, eller också kan man läsa som fan läser Bibeln och enkom göra den tolkning som S-debattörerna gjorde. Så självklart har Ulf Bjereld rätt i att debatten för hans del handlade om det han ville att den skulle handla om.

Eftersom det nu upprepat framkommit tydligt att simkunnigheten är ett problem (redan den 16/4 skrev Sanna Rayman om detta), ges återigen Ulf Bjereld och andra ett val. Man skulle kunna tänka sig en mer ödmjuk och resonerande inställning. Jag ger här ett förslag på hur man skulle kunna formulera sig:

”Det ordval ministern använde ledde för min egen del tanken åt att svensk skola skulle göra medvetna undantag. Men eftersom han själv backade från det ordvalet några veckor senare, men fortsatte framhärda med stöd i reda siffror att simkunnigheten var ett problem, får man väl anta att ministern hade ett ärligt uppsåt.”

Ulf Bjereld väljer dock en annan väg:

”Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda ”undantag” särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår.”

Här slår alltså Ulf Bjereld fast vad Ulf Bjereld tidigare uppfattade om Billströms uttalande, och berättar att han uppenbarligen har bestämt sig för att inte ändra uppfattning om saken.

Vidare skriver Ulf Bjereld: ”Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken” och ”Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.”

Den som läser den ursprungliga intervjun med Tobias Billström i SvD, konstaterar att stycket där simkunnigheten tas upp föregås av följande citat från minister/integrationspolitiske talespersonen, där han talar om att lagen måste gälla för alla:

”Det finns en tendens att man bedriver någon form av omvänd diskriminering; att man säger att det här berör bara en grupp som är utrikesfödda, det handlar om andra normer, en annan kultur. Men lagen måste gälla lika för alla”.

Man skulle kunna kalla även det uttalande för en jämlikhetspolitisk ambition. Och med en sådan i grunden går det lätt att konstatera att det finns områden där jämlikheten brister, som exempelvis deltagande i sexual- och simundervisning i skolan, vilket Tobias Billström sedan tar upp i intervjun. Med ordvalet ”det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning” som han sedan sa var olyckligt (eftersom det fällde ner en förståelseridå för vissa), men med argumentet att ”det är anmärkningsvärt med tanke på att det är en kunskap som alla har rätt till”.

Ja. Om lagen ska gälla för alla gäller det förstås alla sorters lagar. Dels handlar det om lagar som förbjuder. Dels handlar det om lagar som ger rätt.

Mitt anspråkslösa förslag är att vi nu går vidare från debatten om ministerns ordval, vilket han redan den 14/4 själv sa var olyckligt, och väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt. Ulf Bjereld ställer sig alltså positiv till Ibrahim Baylans förslag om att införa obligatorium för kommunerna att arrangera simskola på sommaren. Igår twittrade skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) att Stockholm redan gör så: ”I Sthlm erbjuds alla elever som ej klarar simningen sommarsimskola. Ca hälften av dessa deltar.”

Skulle man dra någon försiktig analys av detta kan man kanske ge Baylan delvis rätt och delvis bakläxa; sommarsimskola tycks kunna fånga upp en del av dem som inte deltar under skolterminerna, men kanske bara hälften. Vill man nå alla – och alla ska väl med? – måste man hitta andra verktyg också, vilket var precis det Tobias Billström talade om.

Sanera inte sagorna

Rabén & Sjögren håller just nu på att ge ut en ny version av en gammal folksaga, bättre anpassad till vår samtid. I den nya Rödluvan dödas inte vargen, utan räddas med nål och tråd av mormor, jägaren och Rödluvan. En del kritiska röster har höjts, men Rabén & Sjögren tycker att detta slut är ”mer begripligt än att lägga stenar i magen på en varg”. Jag vill gärna hjälpa Rabén & Sjögren att göra fler sagor mer begripliga, så här kommer några förslag.

I den nya Askungen är de elaka styvsystrarna inte alls elaka, utan tvärtom snälla. Det finns glasskor i allas storlekar, och alla går på balen tillsammans. I slutet gifter sig prinsen med både Askungen och systrarna och så lever de lyckligt polyamoröst i alla sina dagar.

”Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är”, frågar den elaka drottningen i Snövit sin magiska spegel. ”Du duger precis som du är”, svarar spegeln. Snövit och Drottningen kämpar tillsammans för att minska utseendehetsen i kungariket. Dvärgarna blir accepterade som de är och tvingas inte längre gömma sig i en gruva.

I Törnrosa har svininfluensavaccinet som Maleficent Corp producerat givit hela hovet narkolepsi. Prinsen lyckas framgångsrikt driva deras mål och de får alla skadestånd. Vid ett tillfälle är han lockad att kyssa en sovande Törnrosa, men väcker henne först och ber om hennes samtycke. ”Utan samtycke, inget samlag”, slutar sagan sedelärande.

Barnböcker ska även tilltala vuxna. Därför blir vuxenvärldens för tillfället rådande ideal ett nålsöga som barnböckerna ska passera genom. De vuxnas goda smak tenderar rätt ofta att slå över i moralpanik. Det blir som i fallet med Rödluvan inte sällan parodiskt när gamla sagor ska läggas tillrätta för att skydda barnen från allt hemskt. För sagornas sensmoral återfinns ofta i det godas slutgiltiga seger över det onda. Eller i den förtrycktas hämnd. Sagorna har den handling de har för att förmedla ett budskap, vilket går förlorat i nya tillrättalagda versioner. Att Askungen varit förtryckt – i Grimms version är det heller ingen gudmor som hjälper henne, utan hon gör allt själv – gör att man njuter när styvsystrarna skär av sig stortån och hälen för att passa i glasskon. Och det är okej. Det är en saga. Att Askungen till slut får sin prins trots att hon varit motarbetad är katharsis. Eller att vargen blir dödad för den delen. Han hade ju ätit upp Rödluvans mormor!

Men visst förändras folksagor med tiden. Just Rödluvan handlar enligt många som tolkat sagan om sexuell mognad. Men när Bröderna Grimm samlade in sina sagor tog de bort sexuella inslag från dem. ”I den här nya upplagan har vi noggrant tagit bort varje uttryck som kan vara olämpligt för barn”, skrev de i förordet till en upplaga av ”Kinder- und Hausmärchen” från 1819. Vem vet vad vargen hade för sig med mormor i de ursprungliga versionerna? Eller Snövit och dvärgarna? Grimmbröderna levde förvisso i pryda tider vars sexualmoralism vi i dag fnyser åt. Men vår egen tid präglas av en annan, ofta minst lika kvävande, moral. Våra barn ska fostras till dygdiga medborgare, och barnböckerna får ofta fungera som instrument. Det är en sak att göra nya versioner, som till exempel den nya filmen Maleficent, en annan att ta bort allt anstötligt. Att läsa sagor är ett av de bästa sätten för barn att vänja sig vid och förstå det svåra i tillvaron. Därför bör sådant som död, hämnd, girighet och andra tunga inslag finnas kvar. Förklara hellre än att sanera. Barn begriper mer än man tror.

Brännpunkt
Debattör:

”Fler tycker att bidragsfusk är okej”

”Moralen har åter försvagats.”

”Oacceptabla hot mot fackliga antirasister”

Brännpunkt

”Slår mot det öppna samhället och mot vår demokrati.”

”Jihadismen växer
efter arabiska våren”

Brännpunkt

”Ny typ av militant islamisk extremism har tagit form.”

”Brist på studiero största problemet”

Brännpunkt

”Förbättrat arbete mot kränkningar ger ökad trygghet.”

Ledare

Behövs ett terrorhot i Sverige?

LEDARE

Oslo har aldrig varit så tryggt som under terrorhotet. Fler poliser gör staden trygg.

Prinsessa med huvudet på skaft

LEDARE

Sommarprataren Anna von Bayern kritiserar dagens antiintellektuella strömningar.

Heliga twitterkrigare och kattjihad

LEDARE

Gulliga katter för jihad i sociala medier.

Fi och SD – olika men ändå lika

LEDARE

Fi och SD förenas i besattheten att ställa grupper mot varandra.

Fracking för
ett fritt Europa

LEDARE

Skiffergasrevolutionen har inte nått Europa ännu.

Vinstdebatten – en förlust för skolan

LEDARE

Vinsten är inte problemet, utan förlusten av kunskapsskolan