Erik Helmersson på DN utvecklar idag ett tema som jag berörde häromdagen efter att ha bevistat en kulturdebatt. Helmersson liksom jag funderar över det som litteraturkritikern och kulturjournalisten Annina Rabe sade som panelist, nämligen att det politiska anslaget är så dominerande i kulturjournalistiken att det nästan blir svårt att sälja in verk som något annat.

Helmersson kopplar det till F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, som har premiär på svenska biografer idag och botaniserar lite bland den kritik som filmen redan mottagit internationellt. Och även där syns den snäva politiskt skräddade kostymen:

Flera av kritikerna, liksom andra skribenter som beskrivit filmen – och romanen – tycks resonera exakt som de kulturredaktörer Annina Rabe talade om.

Så här skriver till exempel Philadelphia Inquirer: ”Fitzgerald’s ’Gatsby’ är ingen kärlekshistoria. Den är en skarp kommentar till den amerikanska drömmens försåtliga faddhet”. Brittiska Guardian talar om hur ”Gatsby” speglar ”känslan att Amerika verkligen är stället där gigantiska förmögenheter skapas, plötsligt och orättvist”.

En artikel i New York Magazine sammanfattar standardsynen på verket; det brukar tolkas efter sin förmåga att ”undervisa unga människor om vår nations politiska, moraliska och sociala vävnad”.

Olycklig kärlek anses kanske vara ett för banalt motiv för att skriva om, vad vet jag. Själv finner jag autopilotade politiska iakttagelser minst lika banala. Helmersson beskriver detta på ett underbart sätt:

”En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”

Just. Det påminner mig om en sak. En gång i tiden, för länge sen, skrev jag yttepyttesmå bokrecensioner i ett magasin. Målgruppen var ung och kidsen förmodades väl inte vilja läsa långa texter om böcker. Artiklarna var snarare i kategorin boktips än egentliga recensioner. Under de år jag på frilansbasis gjorde det där observerade jag en specifik utveckling vad gäller önskemålen från uppdragsgivaren. Mängder av kontaktpersoner och redaktörer passerade revy, men inriktningen var nästan alltid densamma.

Man ville hellre att jag skulle skriva om ”böcker” än om böcker. Det vill säga hellre om en sexualrådgivningsbok för unga killar än om en roman. Hellre om en biografi av en kändis än om en dokumentär skildring av någons liv i en av världens kåkstäder. Hellre om en bok som var liksom Sex & The City i bokform än om en diktsamling. Såvida diktsamlingen inte var rhymes mellan pärmar. Och så vidare…

Det fick däremot gärna vara politiskt. Det till och med uppmuntrades. Med politiskt menades dock ett ganska snävt urval. Olika versioner av vänster, kort sagt. Gärna lite street-känsla, lite graffiti och reclaim the streets liksom, var ett önskemål jag de facto mottog en gång. Det kändes konstigt. Visst fanns det kvalitet att finna i detta fält. Jag fick till exempel nöjet att intervjua Zadie Smith, som utgör en sådan mix av street, urbanitet och politik att en längre text kunde motiveras även för unga. Men ändå. Detta att politik omtalades som populärkulturell produkt. Funkade, var kommersiellt. Föredrogs framför annan litteratur som saknade detta piff. Ja, det kändes konstigt, men ändå kanske möjligt att överse med, givet ungdomsinriktningen. Så tänkte jag i alla fall då. Men att samma snäva trend råder över hela linjen, även på sidor för vuxna…?

”En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”

På två år har den svenska Natoopinionen förändrats radikalt. Nej-sägarna är fortfarande fler än ja-sägarna, men skillnaden har minskat från 27 till 8 procentenheter. Nästan en tredjedel säger numera ja, och de osäkra är många.

Statsvetaren Ulf Bjereld tror inte att det handlar om någon ”Natolängtan” utan om känsla av att vårt försvar inte räcker till, och det har han säkert rätt i. Nato ses inte som något hägrande semestermål att längta till, däremo ses ett medlemskap som ett nödvändigt steg för att förankra vår säkerhetspolitik i verkligheten.

I dag ägnar vi oss åt självbedrägeri med hjälp av den så kallade Solidaritetsförklaringen, som säger att vi inte tänker lämna grannar ohjälpta och att vi förväntar oss att bli hjälpta i motsvarande mån. Det kan man förstås hoppas på, men garantierna är önskade i stället för givna och man kan inte annat än undra vad de tilltänkta räddarna tänkte när de fick nys om incidentincidenten i påskas. Om Sverige inte ens har kraft att hävda sin egen territoriella integritet, vad har de då att erbjuda i hjälpväg?

Sverige har redan flitiga kontakter med Nato. Vi anpassar vår försvarsmateriel till Natostandard. Vi över med Nato. Att inte ta steget fullt ut och bli medlem på riktigt är rena snurren.

Statsminister Fredrik Reinfeldt låter sig inte imponeras av skiftet i opinionen. Att stödet har ökat, att människor är öppna för att ändra sig när de blir klara över hur landet ligger och får höra goda argument, är inte nog. Ska statsministern ta täten i frågan och skapa en majoritet för medlemskap krävs uppenbarligen att mer än hälften redan är för.

Karlskrona är Sverige soligaste stad. Nej, det är Visby. Nej, Karlskrona. Ja, så där kommer det att låta. I år är man i Visby sura över att Karlskrona utropat sig själva till Sverigebäst på sol, nästa år är det kanske Karlskronas tur  att mulna till. Antalet uppmätta soltimmar skiftar nämligen från år till år, även om Visby ofta är i topp. Slumpen går inte riktigt att styra över, oavsett hur ambitiös man är som kommunpolitiker. Och att dunka sig själv i ryggen för något man själv inte presterat kan ses som lite väl skrytsamt.

Det publiceras många rankingar just nu, inte bara vad gäller soltimmar. I dag släpptes Fokus sin stora kommunranking om var det är bäst att bo. För en vecka sedan var Dagens Samhälle ute med en ranking av Sveriges bästa skolkommuner, sorterat efter partifärg.

Den här sortens rankingar blir ofta underlag för debatter. I Expressen har K-G Bergström gått ut hårt mot Socialdemokraterna efter att Dagens Samhälle konstaterade att S-ledda kommuner presterar sämre än de som leds av allianspartier. Anledningen är att de ”50 bästa skolkommunerna” till 82 procent styrs av alliansen, medan 72 procent av de ”50 sämsta skolkommunerna” styrs av S eller V, som Dagens Samhälle skriver. Problemet är att rankingen har stora brister. På statsvetarbloggen Politologerna har forskaren Anders Sundell granskat rankingen närmare utifrån socioekonomiska faktorer, vilket Dagens Samhälle inte gjort.

Kompenserar man för utbildningsnivån i kommunerna som undersöks krymper skillnaderna mellan vänster och högerkommuner. Och eftersom utbildningsnivå till viss del förklarar hur man röstar, där högutbildade tenderar att rösta mer till höger, så bidrar även detta till de uppmätta skillnaderna. Givetvis spelar det roll vilket styre en kommun har, men det blir märkligt att göra som exempelvis K-G Bergström och slå på stora trumman om man glömt att ha med en så viktig faktor som socioekonomisk bakgrund och utbildningsnivå på befolkningen i mätningen.

På samma blogg, och på DN Debatt, har statsvetarna Anders Sundell och Gissur Ó Erlingsson gått igenom även Fokus kommunranking. De konstaterar att kommuner rasar eller stiger väldigt många placeringar från år till år, inte sällan runt hundra placeringar, men att förändringarna inte är bestående över flera år. Det är en stark indikation på att slumpen spelar in, skriver Sundell och Erlingsson: ”Fokus kommunrankning visar alltså i viss mån på verkliga skillnader mellan kommunerna. Det är emellertid inte tillräckligt precist för att man ska dra för stora växlar på förändringar från år till år, då dessa förändringar ofta återställs året därpå.”

Inte riktigt lika slumpartat som antalet soltimmar alltså, men inte heller särskilt användbart. Att kommuner jämförs med varandra är bra. Det behövs. På så sätt kan lyckade experiment sprida sig.  Men om politiker och tjänstemän börjar stirra sig blinda på den här sortens rankningar finns risken att de börjar åtgärda saker som inte behöver åtgärdas. Problemet är egentligen mer djupgående, och gäller nästan alla sorters mätningar. Förr eller senare anpassar sig verksamheter efter att prestera bra inom det som mäts i stället för att bli bättre på riktigt, vilket kallas Campbells lag. Förhoppningsvis tar beslutsfattarna den här sortens rankningar med ett par skopor salt.

Åsa Linderborg skriver upprört om gårdagens Uppdrag Granskning. (Som jag skrev lite om på ledarbloggen häromdagen.) Eller nej förresten. Upprört är fel. Hon skriver stramt kritiskt och anklagande insinuant. Att hon skulle göra det var väl förväntat och jag har ärligt talat inte särskilt mycket ork att dissekera hennes text, det är inte så intressant. Men en sak förtjänar lyftas fram och skjutas i sank och det är följande:

”Två av tre exempel handlar om somalier. De var liksom med i hela programmet, men fick aldrig riktigt komma till tals. Bilden som frammanas i UG är att somalier är analfabeter, våldsamma, lätta rekryteringsoffer för terrorism.”

Så var vi där igen. I utmålandet och misstänkliggörandet av andras syften medelst uppenbar förvanskning. För nej. Det där är sannerligen inte bilden av somalier som ”frammanas” i Uppdrag Granskning. Linderborgs beskrivning är direkt felaktig och det är nästan häpnadsväckande fräckt att hon ens skriver de där raderna. Tror hon att det bara är hon som har sett programmet eller vad är det frågan om?

Törs man påminna kulturchefen om att en av programmets tre huvudpersoner var den somaliska journalisten Amun Abdullahi. Eller räknas inte hon som ”riktig somalier”. Och inslagen med DJ:n Kadafi Hussein, de kan inte heller betraktas som en somalier som kommer till tals?

Märkligt. Det ser nästan ut som att Åsa Linderborg osynliggör alla som inte tjänar hennes poänger.

Det var nog meningen att beskedet skulle mottas med harm och kanske till och med förfäran. Konsumentverket meddelade idag att svenska konsumenter i genomsnitt får knappt två minuters vägledning per år. Det vill säga de kommunala konsumentvägledarna har bara tid att ägna var och en av oss knappt 120 sekunder, vilket Konsumentverket vill ändra på.

Jag begriper mycket väl att Konsumentverket vill ha en helt annan reaktion. Men beskedet att 37 kommuner har en eller fler heltidsanställda som dagligen vägleder konsumenter är upprörande av en enda anledning: Det är alldeles för mycket och mindre skattepengar borde läggas på konsumentvägledning.

Därför framförs härmed en eloge till de kommuner som, vilket konsumentverket beklagar, drar ner på nämnda på post i budgeten. Vad är viktigt och vad är viktigast? –Kommunal konsumentvägledning kan inte antas toppa listan över kommunala kardinaluppgifter. Och det är bra så.

Martin Aagård borta på Aftonbladet har blivit så chockad att hans kroppsvätskor svek honom. Det var när Uppdrag Granskning, genom journalisten Magnus Wennerholm, ringde och ställde några kritiska frågor om en text han skrivit, som Aagård blev torr i munnen.

Artikeln i fråga innehöll grova förvrängningar av  debattmotståndaren Per Brinkemos åsikter. Eller ja, förvränga är fel ord. Aagård tillskrev Brinkemo åsikter diametralt motsatta dem Brinkemo gett uttryck för. Det var helt enkelt lågt. Mycket lågt. Den som vill veta mer kan läsa Adam Cwejmans redogörelse för hela förloppet här.

I dagens Aftonbladet försöker Aagård således förekomma Uppdrag Granskning och skjuta programmet i sank innan det sänts. Det går sådär. Han gör stor sak av att Per Brinkemo tidigare har arbetat på UG-redaktionen och drar slutsatsen att denna därför bara är ute efter att försvara en kompis. Därefter gör han exakt samma sak som han gjorde när han debatterade med Per Brinkemo, dvs han rotar fram en gammal bloggpost som Magnus Wennerholm har skrivit. I denna kritiserar Wennerholm vad han menar är en slapp kritik mot Ulf Nilsons användande av ordet ”pursvenskar” och utvecklar en mer innehållslig kritik av Nilson. Detta beskriver Aagård omedelbart som att Wennerholms ”oro för invandringen är uppenbar”. Eh? Wennerholms poäng i texten är att ”med tiden kommer det bli en grymt cool blandning mellan oss och dem”, hamnade den raden mitt i Aagårds blinda fläck eller?

Att Aagårds teknik går ut på att förvanska och vantolka människor vet vi redan och nu fick vi ytterligare ett exempel på detta. Men mer intressant är hur han formulerar sig kring Uppdrag granskning.

”Jag har älskat Uppdrag granskning. Min respekt för Janne Josefsson och hans kolleger har varit nästan osunt stor. De har varit en spjutspets i demokratin och ett sant innovativt tv-program som outtröttligt introducerat både nya metoder och nya ämnen.

(…)

Men något har hänt med SVT:s skjutjärn. Ämnena har blivit luddigare, allt mer politiska. Josefssons arga reportage om barnfattigdomen i januari fick många att ifrågasätta hans agenda. Hela senaste numret av Pockettidningen R ägnas åt att förklara hur polemiskt reportaget egentligen är.

Om Uppdrag granskning ska bli ännu ett debattprogram, maskerat som granskande journalistik, då har vi ett stort problem. Då har Sverige förlorat en viktig ­demokratisk institution.”

Något har hänt med SVT:s skjutjärn, tror Aagård. Tja, kanske. Eller så har inget särskilt hänt, mer än att Aagård nu råkat ut för det som många andra redan varit med om, nämligen granskning. Och när det händer, då ropar Aagård genast om demokratiproblem. Ja jösses.

Frågan om barn- och tvångsäktenskap lär vara aktuell ett tag till, tyvärr, var den kanske lite pessimistiska kontentan av en ledare jag skrev för några månader sedan.

Poängen med detta är förstås inte att problemet är oövervinnligt, men däremot att dylika traditioner är såpass starka att den första, andra eller tredje lagändringen eller kriminaliseringsförsöket kanske inte biter. Traditionen och dess utövare kommer att söka – och hitta – kryphål.

Det betyder emellertid inte att vi ska ge upp, tvärtom, måste man fortsätta att täppa till kryphålen och bekämpa seden. Svenska FN-förbundet driver just nu en kampanj om detta, den som vill veta mer kan exempelvis gilla sidan på Facebook och hitta mer information där. Du som bor i Stockholm kan också bege dig till Zita imorgon kväll. Då arrangeras filmvisning med efterföljande samtal på temat. Filmen som visas är Ana fyller 14 av Shari Sabel Strandmark, som berättar lite om sin film här.

Dessa traditioner är en stöld. Vad det handlar om är att man fråntar unga människor rätten att själva utforma sina vuxenliv, att själva leva sina liv. Där andra bildar familj blir de som utsätts för tvångsäktenskap snarast anvisade att bilda familj med en främling. Tvånget och stölden i detta är helt oacceptabel.

Är kunskapens äpple frånvaron av päron, frågade jag mig i en ledare häromveckan. Texten handlade om besvärliga föräldrar och jag tog avstamp i en Skop-undersökning från Lärarnas Tidning:

”Enligt en undersökning från Skop har var tredje lärare någon gång hotats av en förälder (Lärarnas tidning 2012-09-18). Här talar vi hot – en ganska extrem slutpunkt på situationer som sannolikt inte varit helt optimala förut heller. Men situationer måste inte vara så aggressiva eller konfliktartade för att vara jobbiga. Helt vanligt föräldraengagemang kan också bli en belastning – även om det i grunden är gott. Det säger sig självt att ett 30–40-tal detaljgranskande klassföräldrar kan suga musten ur vilken lärare som helst.”

Det är med andra ord ganska lätt att föreställa sig att hoten föregås av mycket annat. Samarbetssvårigheter, brister i kommunikationen mellan lärare och elevers föräldrar och ren och skär oenighet.

Helgens Kaliber i P1 handlade om just detta. Om föräldramakten i skolan och hur den förefaller ha gått lite väl långt i en del avseenden.

Det enstaka exempel som driver programmet framåt är lite svårt att uttala sig om. Ord står här mot ord i en händelsekedja där 62-åriga lärarinnan Margareta plötsligt fann sig oönskad som klasslärare av i stort sett varje elevs förälder. Numera har hon ingen klass och utför vaktmästarssysslor på skolan. Det är svårt att få grepp om hur allting började, men av reportaget framgår att många föräldrar och elever tyckt att Margareta är för sträng, att hon gapar åt eleverna.

Margareta själv menar att hon säger ifrån, men inte på ett anmärkningsvärt strängt sätt. Det är svårt att veta vem som har rätt, men av inslaget att döma har en förälder bortförklarat en ritad penis på en bänk med att ynglingen i fråga sluntit med pennan. Det gör att man lutar lite åt Margaretas håll, onekligen…

Fallet Margareta må vara svårt att döma av efter bara ett reportage, men den statistik som Kaliber presenterar talar ett tydligare språk:

”Kaliber och Skolministeriet har granskat föräldrarnas makt i skolan. Vi skickade ut frågan via URs lärarenkät  673 lärare över hela landet  och nästan en tredjedel av dom 472 som svarade sa att de varit med om att föräldrar hotat med att göra en anmälan till skolinspektionen om läraren inte gjorde som föräldern ville.”

En tredjedel. Det är många det. Och vi får ta del av en del citat också, där de svarande ger kött på benen åt siffrorna:

”Det verkar som om detta är något man talar om i hemmen – att anmäla till skolinspektionen. ”

”Eleven fick inte godkänt och då satte en enorm hatkampanj igång där jag mejlbombades och ifrågasattes.”

”Jag höjde rösten mot en elev som kränkte en annan elev, det skulle jag aldrig ha gjort. Mamman blev förbannad för att jag höjt rösten och hotade att anmäla till skolinspektionen.”

Det är klart att det också finns lägen där man inte bara bör hota med Skolinspektionen utan också kontakta den. Det finns lägen där det är både rimligt och relevant att vara en besvärlig förälder som protesterar mot brister i skolan. Men de föräldrar som tror att de gör sina barn en tjänst genom att ständigt ta deras parti när lärare i skolan försöker skapa ordning och disciplin i klassrummen bör tänka efter noga.

Det de förväntar sig av skolan är att barnen rustas för livet med gedigna kunskaper. Sådana inhämtas bäst i en miljö präglad av ordning och reda. Att i tid och otid hota med skolinspektionen är i förlängningen inget annat än att hota sitt eget barns framtid.

Väljarna väljer, så är det. Men varför de väljer som de gör kan man klura mycket på. Skillnaderna mellan könen när det gäller röstande, hur kan vi förstå dem? Kan man verkligen påstå att plånboken styr i ett land som trots allt har högre skattetryck än snart sagt varenda jämförbart land i världen? Och hur mycket kan vi läsa in i en liten röst? SD:s framgångar under de senaste åren tolkas ibland som att andelen rasister i befolkningen växer, men det kan vi ju egentligen inte vara säkra på. Den tolkningen är synnerligen tillyxad och troligen även styrd av tolkarens värderingar i hög utsträckning.

En sak som ofta berörs när vi klurar på väljarbeteende är frågan om hur informerad väljaren är. Hur stora kunskaper om samhällsfrågorna och den politik som debatteras har väljaren i allmänhet egentligen? Vad är sambandet mellan små/stora kunskaper och vad man röstar på?
Detta gräver Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare i Götet, i på sin blogg. Han skriver bland annat:

”I tabellen nedan har vi aggregerat upp resultaten för att undersöka om valresultaten i riksdagsvalen 1985-2010 skulle ha blivit annorlunda om alla väljare levt upp till idealet att vara fullt informerade. Fram träder ett intressant huvudmönster. En valmans­kår bestående av fullt informerade väljare hade inneburit aggrege­rade röstvinster för allians­parti­erna C, FP, KD och M i sex av åtta val under perioden. I genomsnitt hade de fyra borgerliga parti­erna gjort 4,9 procentenheter bättre ifrån sig om väljarna varit ma­ximalt politiskt kunniga.

Resultaten ser lite olika ut från val till val. Klart är att de stora partierna Mode­raterna och Socialdemokraterna tycks drabbas hårdast i en tänkt situa­tion med fullt informerade väljare, i snitt –9,6 respektive –7,0 procentenheter under perioden 1985-2010.”

Bloggposten är ett litet smakprov ur den färska boken ”Nya svenska väljare” av Henrik Oscarsson & Sören Holmberg (även omskriven på ledarsidan för en tid sedan) och man kan nog gissa att ovan siffror omedelbums genererade ett antal beställningar av boken till åtminstone Folkpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas respektive strateger…

Det är något ganska ljuvligt med de många youtube-klipp som når oss från den internationella rymdstationen. Bara den rena kunskapsspridningen är guld värd, som när barns frågor om hur man tvättar händerna, hur det ser ut när man vrider ur en trasa eller om man kan gråta i rymden besvaras handgripligen inför kameran, liksom knep om hur man bäst spelar gitarr däruppe.

Mycket av detta har vi kanadensaren Chris Hadfield att tacka för. Det är Hadfield som har haft befäl på den internationellt bemannade stationen sedan december och utöver dagligt arbete och plötsliga oplanerade rymdpromenader han har använt mycketav sin tid däruppe till att på olika sätt dokumentera och skildra livet i rymden och dela med sig av erfarenheterna på Youtube och Twitter etc.

Nu är Hadfields tid i rymden över. Han har lämnat över till ryssen Pavel Vinogradov och styr kosan mot jorden igen. Men först tog han avsked på ett fullkomligt underbart sätt, genom att twittra ut en liten musikvideo i vilken han sjunger och spelar David Bowies Space Oddity, i rymden. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör mig så omåttligt förtjust i detta, men det går inte att se detta klipp och inte älska mänskligheten.