Ja, det är journalisternas fel

Idag skriver Jonas Thente en mycket tänkvärd text i DN som många bör läsa och ta till sig. Ta till sig i bemärkelsen låta den bli en vändpunkt, inte bara en paus. Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”vi”, skriver Thente. ”Vi” i bemärkelsen journalisterna, mediearbetarna och de professionella deltagarna i samhällsdebatten.

Gudarna ska veta att han har rätt. Jag beskrev något liknande i en text för några år sedan, under rubriken ”En professionaliserad debatt där få kan delta”. Iakttagelsen då var att samtalets förutsättningar nu är så snäva att den som är dåligt uppdaterad på vilka ord som fått ny eller starkare politisk laddning riskerar att avfärdas eller attackeras redan vid första försöket. Tänk dig exempelvis någon som använder begreppet ”politiskt korrekt” och med detta bara menar politisk/social anpasslighet och konflikträdsla. En sådan miss vore i princip irreparabel och vederbörande skulle kastas ut ur det offentliga samtalet omedelbart. Helt enkelt: ”Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.”

 

Thente fokuserar mycket på klassdimensionen i denna utfrysning av möjliga debattdeltagare och identifierar också sättet på vilket attackerna rättfärdigas: man låtsas att den man angriper är makthavare genom att poängtera att denne är vit, är man etcetera. Han skriver:

”Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”

 

Jag håller i princip med honom. Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början. Mitt enda lilla aber är att Thente petar in ett lätt självspäkande formulering om ”rättfärdiga medelklassförespråkare”. Inte hela världen, kanske vill han bara visa att han känner till sina privilegier. Men, om ambitionen är att förbättra samtalsklimatet bör man akta sig för att hjälpa slappa markörer av detta slag att växa till sig och bli slagträn. På samma sätt som usel stavning och andra menande blinkningar som Thente nämner har blivit effektiva vapen mot de bortsorterades försök att göra sig hörda så är ordet medelklass ett tröttsamt sätt att fula ut debattörer. Vår första strävan borde alltid vara att lyssna på den som vill säga något och försöka förstå varur hans/hons/hens upplevelser och analyser kommer. Den artigheten bör omfatta alla, oavsett klass, härkomst och kön.

 

Det mest intressanta passagen i Thentes text är emellertid den där han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet. Thente ger ett utmärkt exempel i Åsa Romsons och MP:s förslag om att förbjuda anonymitet på nätet häromveckan (ett förslag som jag själv inte ens trodde var sant, men som sedermera visade sig vara exakt så illa):

”Stämningarna mot dem (näthatarna) är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.”

 

Nej, ingen vurmar för näthatarnas ventiler. Den som näthatat kan numera förvänta sig att få sin dörr knackad av Robert Aschberg, och eventuellt få nöjet att hängas ut i TV när man presenteras med skadeståndsanspråk från en eller annan ledsen journalist. Jag tycker förvisso inte om näthat mer än någon annan, men jag kan konstatera att det är rätt sällan som bedragaren, hustrumisshandlaren eller fyllebilisten får motsvarande behandling. En vanlig medborgare kan rentav få intrycket att det betraktas som en värre förseelse att skicka hemska mejl till journalister än att slå någon på käften. (Vad säger i så fall det om journalistkårens människosyn, för att använda ett slitet uttryck?) Gör det ena och du döms eller får dina böter, end of story. Gör det andra och ett helt team på Expressen gör sig redo att hänga ut dig med namn och bild.

Thente använder verkligen exakt rätt ord när han beskriver detta som ”stämningar”. För nej, det är inte någon gigantisk journalistisk sammansvärjning som leder fram till detta, det är just stämningarna, i kombination med lättjan och positioneringen. Det är som om de grundläggande demokratiska reflexerna håller på att utraderas till förmån för att ha koll på vem/vilka som är grupp non grata. Hur ska man annars förklara att folk på allvar både tänker och framför tankar om anonymitetsförbud? Att vi på riktigt har en seriös debatt om huruvida vi borde frånta vissa rätten att demonstrera?

Allt detta görs av människor som tror att de skyddar demokratin. Jag tror allt oftare att de är demokratins värsta fiende.

 

Tidigare skrivet om näthat här, här, här och här.

”Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning”

Förra veckans mest sensationella nyhet var att Frank Baude lämnar Kommunistiska partiet, tidigare kallat KPML(r), dessförinnan benämnt KFML(r). Baude var partiledare under nära trettio år, från organisationens grundande fram till 1998. Men nu tycker han att Kommunistiska partiet har begått en ”småborgerlig avvikelse”.

Anledningarna till Baudes avhopp anges i ett brev från honom till partiledningen, där han kritiserar partiets ”sekterism” som bland annat tar sig uttryck i ”det nya ivrandet för feminismen i partiet”. Baude går till källorna och förklarar:

”Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Andelen proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.

I marxismens klassiker finns absolut ingenting att hämta för dem som vill försöka förena denna borgerliga idériktning med en proletär politik. Tvärtom så anser de kommunistiska klassikerna att den proletära revolutionen är vägen att frigöra kvinnan från det dubbla förtrycket under kapitalismen och den kapitalistiska ideologin. I boken ‘Kvinnan och socialismen’ utgiven av Gidlunds förlag 1971, är en samling utdrag av av Lenins skrifter med förord av hans hustru Krupskaja och efterord av Clara Zetkin där framgår tydligt Lenins proletära syn på kvinnokampens nödvändighet och inriktan. Han säger där ‘Det organisatoriska framgår ur vår ideologiska uppfattning: inga särskilda föreningar för kommunistkvinnor. En kvinnlig kommunist är medlem av partiet liksom den manlige kommunisten.’ Lenin pekar sedan ut under vilka olika betingelser kvinnorna lever och sammanfattar detta med orden: ‘Vi behöver särskilda grupper som arbetar bland kvinnorna, särskilda agitationsmetoder och organisationsformer. Detta är inte feminism utan praktisk revolutionär förnuftsmässighet.’ Lenin understryker alltså att det råder en ideologisk skillnad mellan feminism och kommunistisk politik.”

Hela det fyra sidor långa brevet finns utlagt på internet. Där beskrivs även andra ”brott” mot Lenins principer. Stor underhållning!

BREV TILL LEDARSIDAN: Sovjet/Ryssland var och är en farlig stat

Vad var det jag sa! Apropå Putin och Ukraina. Bakom denna utmanande travesti ligger det ändå en del allvar. Hur kan utrikes- och säkerhetspolitiska analyser och förutsägelser sedan decennier tillbaka visat sig så fullständigt ha missbedömt verkligheten?

I hela mitt 72-åriga liv har jag på ett eller annat sätt konfronterats med Sovjetunionen/Ryssland. Från början på 1960-talet till slutet på 1980-talet tjänstgjorde jag regelbundet i flygvapnets incidentberedskap. Från 1976 och fram till slutet på 1980-talet tjänstgjorde på Försvarsstabens Sektion 2, som på den tiden även innefattade underrättelsetjänsten.

Under åren 1974–1976 tjänstgjorde jag på svenska ambassaden i Moskva med ansvar för den politiska rapporteringen. 1976 tillträdde jag som UD:s folkrättssakkunnige. I denna egenskap var jag med om att handlägga de sovjetiska ubåtskränkningarna: U-137 i Karlskrona 1981 och Hårsfjärden i oktober 1982. Jag skrev Sveriges båda protestnoter 1981 och 1983 till Sovjetunionen. Jag hade själv hand om sonderingarna med Sovjetunionen 1985-1987 om den svåra gränsdragningen i den s k Vita zonen öster om Gotland.

Under hela denna långa tid kännetecknades Sveriges sovjetpolitik av en undfallenhets-, anpassnings- och förnöjsamhetspolitik som för en folkrättssakkunnig i UD till slut blev omöjlig att acceptera. Därför avgick jag i protest från denna befattning i UD 1987. Min erfarenhet av svensk sovjetpolitik får väl därför sägas ha varit ganska gedigen. Av denna anledning beslutade jag mig på ”gamla dar” och innan det s a s är för sent, att utge mina noggrant förda dagboksanteckningar från min tid i UD och försvaret under det kalla kriget.

När jag 2013 utgav volym 1 av min Dagbok från UD – Högdramatik i UD – Ubåtar, protestnoter och annat (1981–1983) recenserades den i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift i juli 2013 av en person på följande sätt:

Boken ska nog läsas som en saltad inlaga av en man som intensivt såg Sovjetunionen som ett ständigt hot mot Sverige. /—/ Vill man slippa det kalla krigets hårdaste värderingar är nog en annan bok att föredra. Theutenberg visste var han stod, med vad och vilka han hade att göra.”

Det är inte min avsikt att gå i svaromål mot recensionen utan mer att använda denna så sent som i juli 2013 skrivna recension som en illustration till hur insiktsfulla experter, massmediafolk, politiker m fl unisont hugger i sten.

Den mest centrala analysfunktionen som finns för landets säkerhet har begått århundradets miss. Det militära försvaret är väl de facto nedlagt, vår neutralitetspolitik övergiven, vi har inga vänner och ingen försvarspakt som NATO som kan skydda oss. Vi står inför exakt samma katastrofala situation som under 2:a världskriget, då några landsstormsmän skulle försvara landet medan nazityska trupper åkte på den svenska järnvägen på väg till det av Nazi-Tyskland ockuperade Norge. Lika lite som då finns det nu något invasionsförsvar att tala om. Detta p g a av en fullständigt felaktig analys av läget.

Jag påstår inte att en rysk invasion står för dörren, men historiskt och geopolitiskt sett har Sverige haft sin givna roll som en mycket betydelsefull Östersjömakt samt numera genom den s k solidaritetsförklaringen också med ansvar för att bistå sina baltiska grannar ”om olyckan skulle tima”. Militärt tomrum är i detta sammanhang direkt farligt för stabiliteten. Och det är framförallt de forna sovjetiska imperiestaterna som dagens Putin-styrda Ryssland är intresserat av. Alldeles intill Sverige tvärsöver Östersjön.

Recensionen påminner om att man så sent som sommaren 2013 inte skulle nämna det dåvarande Sovjetunionen som ”en potentiell fiende”, utan att detta betraktades som något som tillhörde det kalla krigets jargong. Den kommunistiska/marxist-leninistiska/stalinistiska diktaturen Sovjetunionen hade i början av 1990-talet rasat samman, och i den folkrättsliga statssucessionen efterträtts av Ryssland. Efter några inledande demokratiska piruetter har det av KGB-mannen Putin ledda Ryssland slagit in på exakt samma linje som såväl det nationalistiska kejsarriket Ryssland som det av den kommunistiska ideologin styrda Sovjetunionen (1922–1991).

Den marxist-leninistiska ideologin är väl nu försvunnen men drömmen om Rysslands nationella storhet lever kvar från kejsartiden. Den osaliga Brezjnev-doktrinen – den formel enligt vilken Sovjetunionen intervenerade militärt i Tjeckoslovakien 1968 och så när i Polen 1980 – har militärt ersatts av Putin-doktrinen och den kommunistiska ideologin av den nationalistiska ”KGB-ismen”. FN-stadgan samt all folkrätt kastas överbord.

Som en påstådd ”kalla kriget-krigare” har jag inför publiceringen av volym 2 av Dagbok från UD som handlar om min tid i försvaret, i synnerhet på Op 2 i Försvarsstaben, samt om min tid som diplomat på svenska ambassaden i Moskva, funderat på hur jag skall få folk att begripa att Sovjetunionen/Ryssland var – och är – en farlig stat. Ett budskap som innehållsmässigt går tvärt emot det populistiska mantrat om Ryssland. Inför detta dilemma kom så självaste president Putin till undsättning. Genom invasionen, ockupationen och t o m annekteringen av Krimhalvön och det militära hotet mot Ukraina har han i ett enda slag och över en natt gjort min anakronistiska dagbokstext fullt relevant igen. Ryssland var och är ett permanent hot mot sin omgivning om landets nationalistiska imperieambitioner hotas. Något som den samlade expertisen ständigt förnekat. ”Ingen fara alls!”

Nu frågar sig hela etablissemanget varför de har har invaggat sig själva i en totalt felaktig föreställning. Mitt svar är att det är mycket beroende på att kritiker och nej-sägare, som jag själv, antingen självmant på sin tid lämnade sina poster i UD och andra relevanta instanser, eller att de sorterades bort. Politikerna ville bara ha ja-sägare på bekostnad av de kärvare och besvärligare experterna. Detta gällde på min tid den socialdemokratiska regeringen, men samma sak tycks tyvärr gälla fortfarande.

Hos experterna fanns dock allt underlag som tänkas kan, men som politikerna valt att lägga ad acta – i dammhögen – och bortse ifrån. Allt skulle styras av politiska preferenser och önsketänkande. Detta utvecklar jag ytterligare i volym 2 av Dagbok från UD. Som tack vare Putins snabba aktion mot Krim och Ukraina möjligen kan ses som mer av relevant text än kalla-kriget-prosa.

Bo J Theutenberg, f d UD:s folkrättssakkunnige  1976-1987, ambassadör, professor i folkrätt och f d ÖB:s folkrättslige rådgivare.

Glad Påsk!

paskLedarredaktionen önskar i dag alla läsare en glad påsk! (Påsken blir ju, enligt den kristna traditionen, inte glad förrän i dag, Påskdagen.)

Illustration: Joanna Andreasson

Klockrent med ett Nationalmuseum Design!

Under en tid har ombyggnation pågått i de lokaler som tidigare varit Kulturhusets administrativa del. Nu ska dessa istället bli utställningsyta i det nya allkonsthus som det sammanslagna Kulturhuset/Stadsteater utgör. Igår var det pressträff och då avslöjades vad för slags verksamhet som ska husera i de nya lokalerna, nämligen ett samarbete där Nationalmuseum Design flyttar in vid Sergels torg. (Läs även på Madeleine Sjöstedts blogg.)

Vilken klockren idé! På Nationalmuseum trängs många samlingar och designavdelningen på Nationalmuseum har alltid känts lite malplacerad och rumphuggen. Att låta form, design och konsthantverk breda ut sig vid Plattan istället är en tanke så självklar att man undrar varför det inte hänt redan förut.

Samarbetet ska löpa till 2017, men frågan är om den här förnyelsen inte är kandidat för permanentande redan nu? Jag tror att det är stor chans att Nationalmuseum Design växer fast vid Sergels torg. Inte mig emot.

 

KOMMENTAR: Så görs skolvalet mer rättvist

Det socialdemokratiska Skånedistriktet vill avskaffa skolvalet för att motverka diskrimineringen. I sin ledare (15.4) skriver Per Gudmundson att detta skulle drabba de allra fattigaste; som därmed skulle vara helt hänvisade till sin lokala skola; ofta i utanförskapsområden. Detta om något skulle skapa segregation menar Per Gudmundson.

I snart 10 år har jag arbetat med skolorganisationsfrågor i Hackney, London; idag som skolplaneringschef. Hackney har många utanförskapsområden, men numera även en del populära områden. Även England tillämpar systemet med fritt skolval till statligt finansierade skolor. (En mycket liten andel elever i privata skolor; ungefär 7%.)

Det finns emellertid några viktiga skillnader mellan hur det fria skolvalet tillämpas i England och Sverige. Till och med de konservativa i England inser att ett fritt skolval enligt svensk modell, där kölistor används, skulle innebära att resursstarka föräldrar – vanligen med bättre finansiella förutsättningar – skulle fylla en del skolor helt. Detta sker i Sverige idag. Med mina engelska glasögon på är det omöjligt att förstå hur det i Sverige accepteras att friskolor tillämpar ansökningsförfaranden som i praktiken är diskriminerande. Detta förvånar även annars konservativa engelsmän. Enligt uppgift finns det svenska friskolor som enbart har barn födda i början av året – förskoleklassen fylls med barn som ställts i kö några månader in på året, 6 år före skolstart! Detta rimmar illa med att ge alla lika förutsättningar – en nyinflyttad kan aldrig komma ifråga. För dessa skolor måste man ha skolstarten i åtanke redan samma månad barnet föds.

I England finns ett strikt regelverk kring skolantagning. Alla måste söka om plats till både primary school (5-10 år) och senare till secondary school (11-16). Att ha en ordinarie antagningsomgång , där alla får ett erbjudande att ta ställning till, gör att resursstarka föräldrar inte kan konkurrera ut andra genom att ställa sina barn i kö år i förväg. Inga statligt finansierade skolor får själva administrera sin antagning – alla ansökningar går genom kommunen centralt (i London koordinerad av de 33 kommunerna gemensamt och ingen diskrimineras för att de bor i en annan kommun än den skolan är belägen i).

För den grupp föräldrar som kan tänkas glömma, eller inte känna till, att de måste ansöka om skolplats finns en kommunalt anställd Choice Adviser, vars uppgift är att hjälpa föräldrar att göra genomtänkta val baserat på deras förutsättningar. I Sverige, där det till skillnad från i England finns lätt tillgänglig information om vilka barn som skall börja skolan nästa år borde det vara enkelt att se till att alla utnyttjar möjligheten att välja.

Utöver att antagningsprocessen är koordinerad finns exakta regler kring vilka antagningskriterier man får använda: skolorna sätter själva upp regler för detta, men det är förbjudet att ge förtur baserat på exempelvis en elevs ev. särskilda behov; vilken skola eleven gått på tidigare; tidigare resultat eller information om uppförande; föräldrarnas ekonomiska situation eller civilstånd; eller att intervjua barn eller föräldrar som beslutsgrund. Barn i familjehem får alltid förtur. De vanligaste kriterierna är syskonförtur och hur långt ifrån skolan man bor; ibland finns upptagningsområden som är gjorda med hänsyn till socioekonomiska områden. I större städer är det trots detta oftast ett reellt val mellan flera skolor.

Skolvalet bör absolut inte avskaffas – att återgå till en situation där en elev som mår dåligt i en skola förvägras byta till en annan skola trots att det finns plats vore förkastligt. Däremot är det av yttersta vikt att skolvalsprocessen är rättvis: genom att alla faktiskt väljer, på lika villkor, vid samma tidpunkt, med stöd till de som inte vet hur processen fungerar.

Varje skola vill ha en problemfri elevkohort. Samhället måste se till att alla elever har samma möjlighet att komma in på skolor som är samhällsfinansierade. Vi kommer inte att helt lösa problemet med skolsegregation så länge det finns en uttalad bostadssegregation; men ett steg i rätt riktning vore att låta kommunerna överta ansvaret för antagning till alla skolor. Endast härigenom skulle vi kunna skapa ett skolsystem där alla barn faktiskt får möjlighet att välja skola – inte bara de vars föräldrar tänker till många år i förväg.

Åsa Melander
Skolplaneringschef, Hackney, London

Salami-taktiken illusterad

Det pratas mycket om Salami-taktik just nu, med anledning av Rysslands gradvisa uppstyckning av Ukraina. Exempelvis ägnade Nordegren & Epstein en god stund av gårdagens program åt detta.

Den bästa illustrationen av Salamin-taktik som jag har kommit över är dock en scen i den klassiska satiriska BBC-serien Yes, Prime minister. Tursamt nog finns scenen på Youtube, för alla som undrar vad allt handlar om.

YouTube Preview Image

Yes, Prime minister visas annars på Axess TV, flera gånger i veckan.

Antalet apotek hittills upp 40%

Minns ni när man inte kunde köpa huvudvärkstabletter eller näsdroppar på snabbköpet? När apoteken stängde klockan 18 på vardagar, drog igen dörren redan på tidig eftermiddag på lördagar och höll stängt på söndagar? Det är bara några år sedan aopoteksmarknaden omreglerades av den borgerliga alliansen, men det känns redan som stenåldern

Otroligt nog finns det fortfarande krafter inom vänstern som vill återreglera apoteksmarknaden och socialisera delar av branschen. De påstår att allt var bättre förr.

I dag presenterade Apoteksföreningen en rapport med 2013 års branschstatistik. Några utdrag:

Andelen kunder som var nöjda med sitt senaste apoteksbesök var under 2013 hela 95 procent. Andelen kunder som ger mätningens två högsta betyg (utomordentligt bra och mycket bra) var i slutet av 2013 hela 75 procent, en ökning från 70 procent 2012.

I slutet av december 2013 fanns det 1 303 öppenvårdsapotek i Sverige. Det motsvarar en ökning med 29 nyöppnade apotek (netto) jämfört med 2012. Sedan omregleringen 2009 är det 374 fler apotek (+40 procent). Nyetableringarna har skett i allt från storstädernas centrum till förorter och orter där det tidigare inte fanns apotek. Exempel på sådana är Insjön, Älmsta, Aspudden, Rågsved och Hovsjö.

Apotekens öppettider är i genomsnitt 53 timmar i veckan – ökade öppettider motsvarar ytterligare drygt 330 ”gamla” apotek. Idag finns det apotek över hela landet som har öppet 98 timmar i veckan, året om. Jämför man genomsnittsöppettiden 2013 med den 2009, innebär det att det ökade antalet timmar som apoteken har öppet motsvarar ytterligare drygt 330 ”gamla” apotek – vilket förstås också bidrar stort till ökad tillgänglighet. Räknat i procent har den totala öppettiden i Sverige ökat med 76 procent sedan omregleringen.

Apotekstätheten 2013 är ett apotek på 7400 personer.År 2009 gick det 10000 personer per apotek. Till och med 2013 hade alltså antalet invånare per apotek förbättrats med 26 procent. Det är dock fortsatt bara Danmark och Holland i Europa som har sämre apotekstäthet än Sverige. Genomsnittet i Europa ligger på runt 4000 invånare per apotek.

Nära till ett apotek
74 procent av befolkningen har mindre än 5 minuter till närmaste apotek. 89 procent av befolkningen når det närmaste apoteket inom 10 minuters bilfärd. Cirka 1,4 procent av Sveriges befolkning har 20 minuter eller mer till sitt närmaste apotek, vilket är en minskning med drygt 8 000 personer sedan år 2009.

Det låter som att det mesta har blivit bättre, snarare.

Gästblogg: Valfusk riskerar underminera Afghanistans första demokratiska val

The Afghanistan independent Election Commission announced on Sunday 10 percent of the votes cast in 26 of Afghanistan’s 34 provinces, more results are still to come as the counting process continues , The electoral complaints commission of Afghanistan has already received more than 3 000 complaints of possible fraud in the election day according to electoral complaints commission of Afghanistan 870 instances of fraud had been classified as serious enough to affect the outcome of the April 5 election, more than the 815 recorded in 2009 presidential election.

The first official report of partial results from the Afghan presidential election showed Dr. Abdullah Abdullah winner with 41.9 percent, Dr. Ashraf Ghani second with 37.6 percent. A third candidate, Zalmay Rassoul, backed by president Karzai himself, trailed far behind with 9.8 percent.The two candidates Abdullah Abdullah and Ashraf Ghani appeared to be leading a race in which a runoff election was increasingly certain.

Dr. Abdullah Abdullah has said in one of his recent tv interviews “everyone is talking with everyone”. It clearly shows that he is talking with other presidential candidate to join him and defeat Dr. Ashraf Ghani Ahmadzai in the 2nd round of the election. Dr. Abdullah Abdullah knows very well how to use his communication skills to attract more candidates toward him, he is half tajik and half pashton and  that will attract him more votes and support from both pashton and tajik tribes in Afghanistan in the 2nd round of election.

Ashraf Ghani Ahamadzai is however not so much a good diplomat and are weak when it comes to attract other candidate to join him and gain their votes. On the other side Dr. Zalmay Rassoul seems already unconfident about the partial election result even though the results are not yet completely announced. Dr. Abdullah Abdullah has already confirmed his meeting with Dr. Zalmay Rasoul but he didn’t talk about the details. However the signals shows that Dr. Zalmay Rasoul gladly will be favouring Dr. Abdullah Abdullah in the 2nd round of election and that will earn Dr. Abdullah Abdullah Afghan presidency.

Afghanistan’s allies praised the April 5 vote as a success because of a high turnout, estimated at 60 percent of 12 million eligible voters and the failure of the Taliban to stage high-profile attacks. But widespread fraud could undermine the legitimacy of an election meant to usher in Afghanistan’s first democratic transfer of power, as Karzai steps down after more than 12 years in power and as Western forces prepare to leave.

ZULMAY AFZALI är före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare.

Kalabaliken i Haninge

Det har ju hänt att man har fått brev från miljöpartister som skvallrar elakt om andra miljöpartister, så nog vet jag att De gröna är ett parti som rymmer intriger, kanske särskilt på de lokala nivåerna. Men när jag tar del av Expressens rapportering om hur det går till när MP i Haningen samlas för årsmöte måste jag ändå säga att jag tappar hakan. Här bjuds det både skrik och handgemäng, inte heller är det första gången – MP i Haninge har tvärtom skakats av infekterade konflikter och ständiga anklagelser om rasism och sexism ett bra tag nu.

 

Till helgens årsmöte hade partiet därför skickat ut Elin Olsson (mp), som är vice ordförande i regionstyrelsen. Olssons uppgift var att fungera som ”observatör”. Ja, faktiskt! En observatör sändes ut till konflikten i Haninge. Och vid nästa möte deltar partistyrelsen enligt obekräftade uppgifter med två mänskliga sköldar….

Brännpunkt
Tunga debattörer skriver om FRA:s signalspaning och till och med amerikanska NSA:s verksamhet i samma andetag som den svenska lagstiftningen, skriver Johan Dencker. BRÄNNPUNKT

”Datalagring behövs
i kampen mot brott”

Analytiker: Debatten om integritet måste nyanseras.

”Låt patienter få ha
en ansvarig läkare”

BRÄNNPUNKT

Läkarförening: Brist i vården.

”Fritt skolval gör
lärare till betjänter”

BRÄNNPUNKT

Debattör: Eleverna har makten.

”Vi måste se klimatet som en etisk fråga”

BRÄNNPUNKT

Psykolog: Det egna ansvaret måste erkännas.

Ledare

Hejdå, Matematik!

LEDARE

20 procent av ingenjörsstudenterna kunde inte grundskolematten

Snarast ett försvar mot Stefan Löfven

LEDARE

Sveriges försvars- och säkerhetsproblem är inte budgetmässiga

Hurra för
stoppad nystart!

LEDARE

EU-kommissionen och försvarssatsningen i grevens tid

Den som är mest Björklund vinner

LEDARE

Vänstersidans skolretorik börjar låta misstänkt borgerlig

Fastighetsskötsel
av instabilt hus

LEDARE

Statligt ägande skapar motstridiga intressen

Byn som blev centrum för händelserna

KRÖNIKA

Kocken på Stamgärde skola i Undersåker bröt mot julbordsförbudet