Aftonbladet skriver om ”Kvinnouppror mot LO:s gubbledning”. Med män på posterna som ordförande, vice ordförande och avtalssekreterare ”höjs nu röster” för fler kvinnor. Ett förslag är då att utöka ledningen med en andre vice ordförande som ska vara kvinna, så ska problemet vara löst.

Inget nytt i detta. Så skedde också i många norska bolagsstyrelser sedan man infört lagligt krav på 40 % kvinnor  i styrelserna. Att utöka styrelserna för att slippa sparka personer som redan satt där och istället tillsätta nya, blev en lösning för flera norska bolag.

Norska takter i svenska LO!

Fyra S-debattörer skriver läsvärt och bitvis klokt om moraliska kompasser versus regler för politikerpensioner på Brännpunkt och uppmärksammar mig samtidigt på ett smått otroligt citat ur Fokus (11/2012), uttalat av Lena Klevenås (S), den riksdagsledamot som fått inkomstgaranti längst:

”Jag funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jobb som högstadielärare, men skillnaden mellan en lärarlön och inkomstgaranti är försumbar. Nettoskillnaden skulle bli hundra kronor om dagen. Jag tyckte helt enkelt att det inte var värt det”.

Inte värt det. Wow…

Debattörerna föreslår dock att politikerpensionerna utreds i en översyn, något som redan pågår i en parlamentarisk kommitté sedan i höstas om jag inte missminner mig. Den utredningen tar emellertid inte hand om frågan om statsrådspensioner, utan endast om riksdagsledamöternas dito, har jag för mig.

Jag reagerar också instinktivt på det här med att tala om uppdraget som förtroendevald som vore det ett jobb bland andra. Den tendensen syns till exempel i debattörernas förslag om att involvera arbetsmarknadens parter, men minst lika ofta märks den när politikerna själva talar om sin ”arbetsplats” och om sin situation när de lämnar den. Min allergi mot dessa tendenser är tilltagande.

På senare tid har vi exempelvis kunnat höra idéer om att ge riksdagsledamöter stöd och kompetensutveckling för att underlätta deras återgång till arbetsmarknaden, som om riksdagen var nån sjukdom man måste rehabiliteras ut ur.Jag har också stött på argumentation från just politiker kring de extra ersättningar som utgår i riksdagen där man menat att ”lönespridning” efter ansvar i riksdagen är ett utmärkt verktyg som borde nyttjas mer än idag, då det väl huvudsakligen handlar om att en utskottsordförande får några extra tusenlappar.

Detta provocerar mig eftersom det antyder att alla därinne inte ens vill ha den makt de fått och ta det ansvar de bett att få ta. Att de måste lockas och pockas med extra ersättningar. Som om en del bara har för avsikt att vara folkvald light – parlamentets bänknötande statister. Ställd inför attityder som dessa är det inte utan att man undrar om något utskott skulle ha en ordförande om incitamentet i form av extralön inte fanns…

Diskussionen om soldaternas vardag går vidare med en replik av kapten Henrik Nordén vid Livgardet som menar att Högkvarteret inte tar sitt ansvar för att soldatyrket inte är vilket jobb som helst (tidigare inlägg här, här, här och här):

Chefer på högkvarteret, ni har helt missförstått vikten av denna fråga. Det här handlar inte bara om en säng. Det här har blivit en symbol för hur ni högre chefer i försvarsmakten gång på gång gör allt för att försvåra soldatens vardag.

Jag känner att ni som chefer inte tar ert ansvar. Ni måste inse att vårt yrke skiljer sig från de andra.

Jag tror att vi alla är överens om att en soldats lön är riktigt usel. Vi vet att våra soldater inte är här för pengarna. De är här för att tillsammans med sina kamrater kämpa och slita för förbandet. De ger sina bästa år till oss.

Ingen annanstans i Sverige är det så dyrt och så svårt att få tag på ett boende som i Stockholm, och med den lönen som vi erbjuder så kommer man ingenstans. Många av våra soldater pendlar hit från sina hemstäder, de har inte råd att köpa lägenhet här. De behöver en möjlighet att under vissa enstaka nätter ha tillgång till en sovplats.

Det är ingen av våra soldater som vill bo på logementet. De vill ibland kunna efter en kvällstjänst sitta kvar tillsammans med några kamrater och diskutera dagens övning och fixa med sin utrustning inför nästa övning.

Vad är det som gör att soldaten slåss? Det är lagandan. Att kunna stanna kvar på logementet efter tjänsten slut det är en del i att bygga laganda.

Det finns civila IT-företag i Sverige som erbjuder sängar till sina anställda när de jobbat kvar sent. Varför gör de det? För att de tar hand om sin personal. De har förstått att en av de viktigaste uppgifterna en chef har är att ta hand om sin personal. Där har Högkvarteret och cheferna i FM misslyckats.

Nu har Högkvarteret möjligheten att visa oss. Skall Försvarsmakten vara en plats som bygger laganda och som skapar riktigt duktiga soldater, eller ska Försvarsmakten vara en arbetsplats där vi jobbar 9-5, saknar ryggrad och ingen bryr sig om det  vi skapar.

Är ni på Högkvarteret chefer över krigsmän eller går ni bara till jobbet för att hämta hem lön. Jag förväntar mig att ni slåss för era underställda, de är beredda att åka till Afghanistan och offra sina liv. Det minsta ni kunde göra är att visa dem respekt och att försöka göra deras vardag lättare.

Enda sättet för er att återfå min respekt är att börja ta hand om er personal – och det börjar med sängarna.

På dagens ledarsida skriver Maria Ludvigsson och riksdagspensioner och påpekar klokt att villkor och regler är en sak, men att omdöme och attityd också kan vara relevant. Och så är det ju. Man kan agera aldrig så exakt ur ett strikt regelperspektiv, men det betyder inte att det är värt applåder att under skattebetald avlöning ägna månader och år åt att grunna på vad man vill göra med livet.

Just detta, skillnaden mellan regler och inställning blir och är också den springande punkten i frågan om Pär Nuders statsrådspension, som väckte pensionsbjörnen ur sitt ide just denna omgång – temat i sig är ju lika återkommande som kvällstidningarnas traditionsenliga ”så ser du om ditt födelsemärke är cancer”. Det är inget konstigt ur strikt regelperspektiv med Nuders pension. Däremot kan man ju fundera över varför en företagare som drar in 14,1 miljoner bara tar ut 200 000 ur detta företag i lön. För så mycket är det han unnar sig själv, enligt det svar han inkom med i SvD häromdagen. (replik på detta ledarstick.)

Det gör han förstås som han vill med. Ingen har rätt att bestämma hur mycket lön Pär Nuder tar ut ur sitt företag. Kanske tyckte han att att 200 000 räckte, givet att han fick ytterligare 710 000 i arvode från olika styrelser. Kanske tyckte han att 910 000 kronor i årslön var lagom. Han skriver ju själv att det ”med alla mått mätt” är en bra årslön. Han menar rentav att den är så bra att man kan ”tycka att resultatet per automatik borde reducera den så kallade statsrådspensionen till noll”.

Det kan man tycka. Men så ser nu inte reglerna ut. Detta vet Pär Nuder. För i sitt svar till DN – där han gavs lite större utrymme – berättade han också ungefär vid vilken årslön som man de facto blir av med statsrådspensionen.

”Det är inte rimligt att man måste ha långt över en miljon kronor i årslön för att bli av med denna automatiska förtidspension. ”

Aha. Över en miljon i årslön ska man ha, alltså. Då slås automatiken av. Vilken osis att Nuder landade på bara 910 000 kronor, då hade han sluppit den där efterhängsna pensionen! Dock meddelar han att han faktiskt har försökt be om att slippa den. Vilket enligt uppgift inte går. Inte på det sättet.

Och det andra sättet, ja, det är ju då att komma upp över miljonen i årslön och den vägen har vi ju redan diskuterat och…öh..?

Regler och inställning. Inte samma lika.

I helgens SvD intervjuas Carin Holmquist, professor i entreprenörskap, om bland annat ledarskap till vardags. (Liksom Maud Olofsson ska Carin Holmquist delta i Hillary Clintons International Council on Womens Business Leadership.)

På den obligatoriska frågan om kvotering till bolagsstyrelser svarar Holmquist att det som talar för kvotering ”är ju att inget annars händer”. Och med ”händer” avses andelen kvinnor på höga poster i näringslivet. Det går inte fort nog tycker Holmquist och säkert många med henne.

I samma intervju beskriver Holmquist däremot en annan bild av samma verklighet. Och nu går det undan med kvinnors framfart. Om sin ”övertygelse att framtiden tillhör kvinnorna” säger hon att ”Det är en lavin som inte går att hejda.”

Från ‘inget händer’ till lavinartad är nästan en lavinartat snabb åsiktsförflyttning.

Efter Fredrik Segerfeldts rapport om misslyckade statliga riskkapitalexcesser Jakten på innovationer som nyligen presenterades hos Svenskt Näringsliv, finns anledning att återkomma i ämnet. Kombinationen politik och riskkapital verkar inte optimal och i senaste numret av Fokus skriver Anders Billing:

”Att följa rubrikerna i affärstidningarna om staten som riskkapitalist är som att följa en grupp berusade tonåringar ta sig genom en svensk småstad en märk fredagskväll. Missödena avlöser varandra.”

Man behöver inte ha erfarenhet av tonår i småstad för att uppskatta Billings känsla för liknelser!

Jag skriver dagens krönika utifrån en artikel i nya numret av Prospect, där ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, rasar emot en alltför materiell samtid. Williams skriver om två nya böcker: en av filosofen Michael Sandels, en av far och son Skidelsky. (Robert Skidelsky är mest känd som Keynes biograf.) Skidelskys bok finns ännu inte tillgänglig, men man kan förbeställa den här. Här talar om vi om välbekanta litanior om att kapitalismen driver oss in i ett ekorrhjul och att vi aldrig kommer fram till den paradiska tillvaro som Marx och andra utopister har drömt om.

Michael Sandels nya bok, What Money Can’t Buy, verkar betydligt intressantare. Sandels har inget emot marknadsekonomi utan hans fråga är var marknadens principer bör och inte bör tillämpas. Finns det sådant som man inte bör kunna köpa för pengar – och varför? Det är intressanta och meningsfulla frågor för var och en som gillar marknadsekonomins frihet och välstånd men som är angelägen om att också andra samhällssfärer än den kommersiella ska kunna frodas och utvecklas. Boken kan man skaffa här, till exempel. Ett utdrag har publicerats i aprilnumret av  The Atlantic.

Det är med stor sorg jag har följt debatten på SvD:s ledarsida om soldaternas vardag och särskilt deras boende, skriver Sven Lundin som är infanteriofficer vid Livgardet i en replik.

Det känns som att bägaren har runnit över. Att vi aldrig kommer tjäna mycket pengar, ha de resurser vi skulle vilja ha eller de absolut senaste prylarna kan både jag och mina soldater förstå och till viss del även acceptera. Att Försvarsmakten, vår egen arbetsgivare, medvetet lägger hinder i vägen är en helt annan sak.

Vi måste sluta låtsas som om soldatyrket är som vilket annat yrke som helst. Majoriteten av mina soldater är unga killar och tjejer som inte har någon rimlig möjlighet att skaffa ett boende i Stockholm med en lön som ligger på straxt över 12 000 kr per månad.

Anledningen till att soldaterna inte får bo kvar på logementet, åtminstone på mitt förband, påstås vara behovet av övernattningsmöjligheter åt tidvis tjänstgörande enheter och hemvärnsförband som behöver platsen då de genomför repövningar.

Om detta skall ske på bekostnad av att en stor del av de duktiga yrkessoldaterna – som har valt att viga sina bästa år åt att riskera livet för en struntsumma – slutar, så ser jag inte riktigt poängen med ett yrkesförsvar.  Att tillhandahålla en enkel övernattningsmöjlighet, även om det inte är en rättighet, tycker jag inte är för mycket begärt.

Jag förstår att logementsbeslutet kanske inte får samma konsekvenser för soldater i Boden som för  för förband i Stockholmsområdet. Här är detta ett reellt problem – oavsett hur många soldater som informationsdirektör Erik Lagersten har träffat som vill bo på ”stan”.

Missförstå mig inte: Det är inte så att alla vill bo på logementet, många vill ha en egen lägenhet, men de flesta har inte något val. Försvarsmakten säger att att man tittar på alternativa lösningar i samarbete med kommuner och fastighetsbolag men det kommer att ta tid. Tid som vi inte har om  soldaterna inte under tiden kan bo på logement.

När man sedan betänker det sätt Försvarsmakten har genomfört utflyttningen från logementen på (turerna kring detta skulle kunna fylla en hel säsong i valfritt samhällsgranskande program på TV) blir man inte mindre förbannad.

En annan anledning som har nämnts är oron över att det skulle bildas en soldatsubkultur med människor som efter några års liv i Försvaret boendes på logementet skulle få det svårt att återgå till ett normalt civilt liv. Detta Ramboscenario låter som taget ur just filmens värld.

Utöver detta har Försvarsmakten även beslutat att ta bort en annan hörnsten i varje militär enhet: Förbandsandan. Minsta försök att skapa laganda med hjälp av t ex förbandsgemensamma träningskläder eller plutonsfanor som både soldater och officerare kan samlas kring och känna stolthet över, motarbetas med hänvisning till Försvarsmaktens grafiska profil (att vi har råd att hålla oss med en grafisk profil samtidigt som vi kör trafikfarliga terrängbilar från mitten av 70-talet och skidor från 30-talet är för mig obegripligt) och bristen på koncerntänkande.

Militärer i allmänhet men officerare i synnerhet, fostras att aldrig gnälla och ständigt gilla läget, men det känns som många på mitt förband börjar nå sin gräns. Tyvärr verkar det som det gamla försvarsordspråket ”Världens bästa jobb – världens sämsta arbetsgivare” återigen kommer till sin rätt och det kan nog vara läge att ändra på det om man vill verka, synas och respekteras i de egna leden i framtiden.

Sven Lundin
Infanteriofficer vid Livgardet

Man vill inte kallas pensionär längre, även om man är det. I och med att den så kallade rekordgenerationen närmat sig pensionsålder har nya, mer eller mindre flärdfulla, begrepp som silveråldern, 60+, passionär eller passionist (jo det finns) lanserats. Allt för att vägra vad man traditionellt associerar till pensionärstillvaron. De eviga tonåringarna trotsar till och med åldrandet.

Det går kanske. Bättre hälsa, bättre ekonomi, bättre på att ställa krav etc gör rekordgenerationen särskilt välrustad att möta ålderns höst. Det är bra. Men oavsett vad vi kallar det, inbegriper åldrande krämpor, sämre fysik och besvär. Det kommer att kräva stabila försäkringar och ett pensionssystem som står pall. Läs: arbetslinje och ökad privatfinansiering.

Kairos Future har frågat, mätt och analyserat rekordgenerationer vid flera tillfällen. Helt nyligen presenterades den tredje studien och det är delvis uppiggande resultat. Pensionärerna to be, eller passionärerna, har en ganska positiv syn på tillvaron framöver och enligt Kairos ser ”4 av 5 äldre fram mot sin ålderdom”. Det ska nog blir bra. Och egna ansträngningar för att hålla såväl hjärna som kropp i trim verkar också vara självklart för många.

Av studien framgår också att fler pensionärer ”i efterhand säger att de skulle arbetat längre än de som skulle velat arbeta kortare”.

Det var väl det statsministern kände på sig när han tidigare i år talade om att många i framtiden kommer att jobba tills de är 75 år. Han hade helt enkelt lyssnat in, sin vana trogen, och landat rätt. Fler vill kunna jobba längre, byta karriär under yrkeslivet och vara mer flexibla.

På torsdagen inbjöd tankesmedjan Fores till ett seminarium på välfärdstema för att markera starten för projektet ”Uppdrag Välfärd” – ett ambitiöst forskningsprogram som ska pågå under 2012 och 2013 och ta sig an frågor som hur vi ska utföra, organisera, styra och utvärdera framtidens välfärdstjänster. Vi lär återkomma till projektet på ledarplats fler gånger.

Gårdagens sammankomst utgjorde på sätt och vis kick-offen, under vilken idéer och spår att följa upp kastades fram i snabb takt av panelister från såväl välfärdens olika hörn som från politiken.

De tankar jag framför allt fastnade för kom inte sällan från Hans Bergström, DN:s tidigare chefredaktör som nu är verksam vid Internationella Engelska Skolan. Bland annat funderade han kring möjligheten att empiriskt undersöka hur folk går till väga när de söker information om välfärden.

Tycker du det låter perifert? Tänk då på diskussionen vi haft på sistone om skillnader mellan skolor och det faktum att skolvalen påverkar skillnaderna i så måtto att en del väljer aktivt och andra inte. Bättre kunskaper om hur man på bästa sätt förmedlar information och uppmuntrar aktiva val skulle kunna vara en viktig pusselbit.

Bergström menade också att man borde vända blicken åt fler håll än skolorna – exempelvis ta en titt på berörda myndigheter. ”Allt som kommer från Skolverket och Skolinspektionen tas för sanning”, förklarade Bergström och menade att det vore intressant att veta hur bemanningen ser ut på dessa myndigheter. Har de anställda erfarenhet av att arbeta i skolan eller råder det ”juristvälde”?

Andra idéer som luftades var från Anders Morin, Svenskt Näringsliv, som efterlyste mer kunskap kring kvalitetsindikatorer och sätt att få alla aktörer att samlas kring gemensamma mätverktyg. Eller från Thomas Berglund, Capio, som önskade sig större fokus på ledarskap i välfärden. Rektorer kom upp som ett exempel, men ledarskap generellt betonades som en viktig faktor.

Till eftermiddagen lades också en politikerpanel bestående av Anna Kinberg Batra och Mikael Damberg, där den förra sade sig vara för kvalitet och konkurrens och den senare förklarade sig för det mesta, men ansåg att man gör klokt i att lära av historien och skynda långsamt när man reformerar välfärden. Skolan kom återigen i fokus och Anna Kinberg Batra poängterade att väldigt lite av de problem vi ser i skolan idag har med Alliansens pågående reformer av skolsystemet att göra. Resultaten ser vi långt senare, menade hon. Att vända en skolpolitik är som att vända en supertanker.

Den gamla klassikern till jämförelse fick Damberg att tända till. Nehej minsann, förklarade han, man kan faktiskt förändra ett skolsystem på ungefär sex år. Nåja. Det kanske man kan, men Kinberg Batra har likväl rätt i sitt påpekande som ju handlar om vad som syns i elevresultaten och där kan man inte gärna inbilla sig att förändrad politik på något magiskt sätt skulle kunna påverka elevers skolgång retroaktivt. Därav den frekventa liknelsen med tankfartyg modell större.

En publikfråga föranledde Damberg att uttrycka stark oro över lärarutbildningarna. ”Det är en bomb vi sitter på”, förklarade han och poängterade att vi fortfarande inte kommit tillrätta med den ordning som innebär att alla som söker till lärarutbildning kommer in.

Det är ju sant och problemet är inte nytt – vi har diskuterat det länge. Samtidigt har lärarubildningarna också varit föremål för oerhört skarp kritik under lång tid. Låga ämneskunskaper, klagomål på utbildningarna från elever kan läggas till det faktum att ingen har nekats genomgå och utexamineras från sagda utbildning.

Apropå svårvända supertankers….