Rothstein, integrationen och politiska morötter

I GP skriver Bo Rothstein och försöker få upp Socialdemokraternas ögon för Sverigedemokraternas valframgångar och på vilket sätt S borde möta dem för att vinna tillbaka väljare från detta håll.

”Brännmärkning av de som stöder SD som rasister [har] inte fungerat”, konstaterar han och fortsätter: ”Beröringsskräcken, där varje diskussion om de reellt existerande problemen sorgfälligt undvikits för att detta skulle kunna gynna främlingsfientliga krafter, har visat sig vara svårt kontraproduktiv. Om inget görs i denna fråga kan SD mycket väl nå 20 procent i nästa val.”

Den risken borde få vilket parti som helst att vilja agera. Mandatfördelning är ett språk varje politiker förstår och för varje procent som går till SD återstår färre mandat för övriga att dela på. Enkel matematik.

 

Vilka är då Rothsteins tips? Jo, nummer ett är att han vill stänga de religiösa friskolorna. Det är ett förslag jag personligen kan sympatisera med på många sätt. Möten är viktiga om man önskar öka gemenskapsgraden i samhället. Men jag tror samtidigt att det råder stor kluvenhet inför detta. Det är inte en enkel reform att genomföra, debatten skulle bli hård och det är långtifrån självklart att resultatet kan mäta sig med ilskan som skulle skapas i processen.

Förslag nummer två och tre knyter an till en klassisk höger-vänster-träta. Rothstein lyfter fram vikten sysselsättningen och föreslår att den ska ökas med 1) ”mycket omfattande skattesubventioner” för att få ner lönekostnader för långtidsarbetslösa samt 2) genom arbete inom den offentliga sektorn för människor som inte kan få arbete på annat sätt och som ändå ska försörjas offentligt. Det senare påminner väldigt mycket om tanken med de traineejobb som Löfven talat om valrörelsen, men då i syfte att lösa framför allt ungdomsarbetslösheten. Förslaget har då dömts ut från fackligt håll. Det är tveksamt om det skulle fungera som en avlastning i vården och omsorgen om man ovanpå traineejobben lade ytterligare satsningar av samma karaktär. Handledning tar faktiskt både kraft och tid från ordinarie personal. Idén om omfattande skattesubventioner för lönekostnader är ju den klassiska åtgärden. Men redan idag har vi ju i integrationspolitiken åtgärder av denna art. Instegsjobben innebär att en arbetsgivare kan få 80 procent av lönen i bidrag, vilket väl får anses vara en omfattande skattesubvention.

 

Rothsteins fjärde idé är att vi ska införa ”absolut nolltolerans mot varje form av hedersrelaterat våld och förtryck”, vilket låter riktigt, men möjligen har det också ton av mer snack än verkstad. För att sätta kraft bakom orden lägger Rothstein därför till följande. ”Stäng ner alla bidrag till alla religiösa och kulturella organisationer som inte står på demokratins och jämställdhetens grund.” Det låter också rätt, men skulle förmodligen ge ganska beskedlig effekt, framför allt eftersom bedömningsuppgiften blir hopplös. De flesta organisationer svär demokratin och jämställdheten sin trohet, problemet är att alla inte följer sina stadgar lika bra – eller att vi har olika uppfattning om vad som är både demokratiskt och jämställt.

Femte och sista förslaget ut är ”krav på grundkunskaper i svenska språket för medborgarskap”, även känt som ”språktest”. Diskussionsvågorna om ett sådant har svallat höga ända sedan Folkpartisterna yppade ordet för sisådär tio år sedan. Språktest är nog bra, men det är inte så troligt att detta skulle vara ett avgörande redskap för att vinna tillbaka väljare från SD, vilket ju är Rothsteins huvudsyfte med artikeln.

 

När allt kommer omkring är det kanske detta syfte som är det vidare problemet inte bara hos Rothstein utan också i en bredare kontext. Politikerna jagar efter fel morot när frågan som ställs oftare är ”Vad ska vi göra för att stoppa SD?” än ”Vad ska vi göra för att öka integrationen?”. Det låter som att kampen mot SD kommer före kampen mot utanförskapet. Jag tror att många väljare saknar förtroende för den prioriteringen.

Replik från Hela Sverige ska leva m fl om storstadsnormen

Reaktionerna efter vår förra debattartikel (Aftonbladet 19/9, SvD 20/9)) gör det tydligt att det är obekvämt för många att konfronteras med en norm de själva bär. Detta obehag bleknar dock i jämförelse med hur obekvämt det är att drabbas av en norm och till exempel bli sedd som den dumma kusinen från landet, inte anses ha rätt till grundläggande service och avfärdas i samhällsdebatten.

Att storstadsnormen existerar är utan tvekan en verklighet (se t.ex. SvD Kultur 20/9, Se landet! 22/9, Lghplusbil.com 20/9). Att den är skadlig för samhället är också tydlig för de flesta av oss som är nuvarande, utflyttade eller inflyttade landsbygds- eller förortsbor. Sverige är det land i Europa som urbaniseras snabbast. Orsakerna bakom denna folkvandring är många; arbetslöshet, utbildning och bristande service är några av dem. Men vi ser även att idén om att det är i storstaden du lyckas, att det är där du blir någon, är en lika viktig faktor. Genom storstadsnormen presenteras det urbana livet som något självklart och städernas liv och utveckling får representera hela landet, vilket blir särskilt tydligt i media, som i allt högre grad blir storstadsbaserad. Genom storstadsnormen blir landsbygden och förorten en plats i periferin.

Forskning visar tydligt att många unga inte känner att de kan förverkliga sig själva på landsbygden, utan måste flytta för att lyckas. Samtidigt är det många unga som gärna skulle vilja engagera sig på orten om de fick frågan, och gärna vilja bo kvar om det efterfrågades av samhället. Vi vill inte att alla ska bo på, stanna på eller flytta till landsbygden, men vi vill att alla ska känna sig delaktiga i samhället oavsett var de bor.

Att förändra normer är inte gjort i en handvändning. Samhället är uppbyggt av normer, många bra men en hel del dåliga. Att vara normkritisk innebär att identifiera de normer som är destruktiva och rikta blicken dit snarare än mot det som avviker från normen. En norm lever inte av sig själv utan kräver att någon utövar den. Ju fler personer som utövar normen och ju mer makt dessa personer har, desto starkare blir den.  Arbetet med att förändra en norm kräver att många blir medvetna om normen och ändrar sitt förhållningssätt och beteende. Detta gäller för alla normer, även storstadsnormen. Ju fler som gör detta, desto mer förändras normen och desto mer inkluderande och öppet blir samhället.

Josefin Heed för U LAND, Hela Sverige ska leva och Vi Unga

 

SVAR:

Att identifiera, begripliggöra och därpå förändra normer är tidskrävande och svåra delar av en förändringsprocess. Jag önskar därför Josefin Heed lycka till med varje del och ser fram emot en rimlig och begriplig beskrivning av hur påstått rådande storstadsnorm ser och kommer till uttryck på landsbygden. (Man skulle ju annars kunna tro att det finns andra normer som styr dem som hellre bor och är verksamma på landsbygden än de som väljer stadsliv, ett landsbygdsideal.)
Livet i staden och livet på landsbygden är olika i form men lika värdiga. Men själva poängen är att det inte ser likadant ut och att människor med olika värderingar gör olika val och att dessa är fria. Det är – och ska vara – skillnad mellan stad och land. Därför attraherar alternativen olika människor, ofta i olika skeden av livet. Det är svårt att se varför människors olika preferenser, när de kommer till uttryck, skulle vara ett problem.

Maria Ludvigsson

Replik från Jytte Guteland om utrikespolitiken

Följande är en replik från Jytte Guteland.

 

Det är med förvåning jag läser Sanna Raymans ledare den 23/9. Att valrörelsen haft svagt fokus på utrikespolitiken håller jag med om, men det höga tonläget och attackerna mot socialdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitisk handlar kanske mer om skribentens egen upprördhet efter moderaternas kollaps. Jag kan förstå viljan att styra eftermälet efter ledande ministrar som Carl Bildt, men angreppet mot socialdemokraternas utrikespolitiska agerande känns krystat.

Stefan Löfven ägnade som bekant en stor del av sitt sommartal åt utrikespolitiken, och att socialdemokraterna vill stärka försvaret är ingen hemlighet. Vi har varit tydliga i de frågor Sanna Rayman tar upp. Socialdemokraterna vill se ett resolut FN-mandat för en internationell militär insats mot IS-terrorn. Vi kan inte stillasittande se på när svenskar strider med nazister i Ukraina eller med IS i Syrien/Irak. Vi vill därför kriminalisera deltagande i väpnade konflikter som vi demokratiskt inte sanktionerat. Detta markerades tydligt av vår partiordförande i exempelvis SVT:s partiledarutfrågning den 30/8. Vidare utgår jag från att SvD:s ledarsida följer Europaparlamentets arbete och de resolutioner som vi har antagit den senaste tiden om såväl Ukraina som Irak och Syrien.

Min artikel på SVT Opinion recenserar en längre period av borgerlig utrikespolitik och tar upp några av de händelser som har varit aktuella de senaste åtta åren. Jag skriver att regeringen Reinfeldt har saknat en tydlig utrikespolitik, den har istället varit spretig, kanske beroende på att folkpartister och moderater har så olika agendor. Carl Bildt själv har många gånger stått i centrum för skandaler och arbetet för nedrustning och mänskliga rättigheter har inte på samma sätt som tidigare varit centralt. Jag illustrerar detta i artikeln bland annat genom att påminna om det stora tillfälle Sverige hade när Barack Obama besökte Sverige som gick så totalt förlorat. De höga brösttonerna från ledarsidan kan enbart förklaras av den sorg som den borgerliga alliansens vänner känner när projektet rämnar och dess förgrundsfigurer lämnar en efter en.

Jytte Guteland Europaparlamentariker (S)

 

 

 SVAR

Min upprördhet över valet är liten och ryktena om Moderaternas kollaps överdriven, här finns inga skäl till oro. Inte heller har jag någon anledning att styra regeringens eftermäle. Det jag ifrågasätter är Gutelands prioriteringar. Inte heller hennes recension fokuserar på huvudsaker. Att recensera åtta års utrikespolitik och ägna stora delar av sin ”recension” åt att kritisera Carl Bildts aktieinnehav är, om för att använda internetlingo en smula Off Topic och tyder kanske mer på tomgång än utrikespolitiskt engagemang. Att ensidigt klaga på drönare i samma text, bara veckor efter att drönare har använts i attacker mot IS för att hjälpa människor fast på Sinjarberget, framstår också som lite tondövt.

Det är sant att såväl Stefan Löfven som Europaparlamentet har sagt och gjort bra saker av utrikespolitisk vikt. Just därför förvånade Gutelands text om ny utrikespolitik lite extra, i det att den avvek från detta.

Sanna Rayman

SSU:s analys av hatet är bara för knäpp

När andra deltagare i Pridefestivalen i Falun reagerade på att det bredvid dem marscherade personer som banderollvis önskade död åt alla borgare (oavsett sexuell läggning) fick SSU ett utbrott. Inte, alltså, på våldsideologerna och dödsönskarna utan på Liberala ungdsomförbundet som avfotograferade hatbanderollen och lade ut på Facebook. Enligt SSU är det Liberalerna som hotar att utmana allas lika värde!

”Att sprida bilden ‘är inte att stå upp för allas lika värde’ menar SSU-ordföranden” skriver Sara Telde i Dalarans Tidning (DT)

Detta måste vara den knäppaste analys SSU någonsin har gjort sig skyldigt till. Det är dessutom beklagansvärt varje gång den mer moderata vänstern tar våldsideologerna i försvar och i stället lägger skulden på dem som önskar öppenhet och tolerans.

Vi får inte börja betrakta förortsoron som vardag

Häromveckan stoppade transportbolaget DB Schenker sina leveranser till Rinkeby med hänvisning till att situationen där blivit för hotfull för företagets chaufförer. Schenker ansåg sig inte kunna garantera personalens säkerhet och ställde därför in sina varutransporter helt. Inom loppet av en vecka hade två allvarliga incidenter inträffat – en chaufför överfölls och misshandlades så grovt att han hamnade på sjukhus i samband med ett rånförsök, en annan blev omringad och när han försökte ta sig därifrån kastades det sten efter honom. Incidenterna har förstås skapat oro hos de anställda och Aftonbladet berättar:

”När det var dags att leverera varor i tisdags var det ingen chaufför som ville köra till Rinkeby. I onsdags körde budbolaget ut livsviktig gods som mediciner med hjälp av Securitas och civilklädd polis. Men situationen blev då åter hotfull efter att de civila poliserna upptäckts. Vid leveranserna i går ville säkerhetspersonalen från Securitas inte följa med men hänsyn till arbetsmiljöskäl.

– Så då fick vi inte ens ut mediciner, säger Pierre Olsson.”

 

Sedan dess har leveranserna lyckligtvis återupptagits. Rinkebyborna kan återigen få paket, mediciner, ja helt enkelt tillgång till samma service som alla andra boende i förorter runtom Stockholm. Men att det ens går så här långt är ett allvarligt och mycket dåligt tecken på utvecklingen i orten.

Händelser som denna är inte längre isolerade och enstaka. Det händer titt som tätt – och av vardagligheten följer att vi rapporterar mindre. Brinnande bilar? Jo, det händer ju då och då. Har väl varit ett par vändor med sådant under sensommaren bara. Överfallna tjänstefordon och tjänstemän likaså. När det inte är lastbilschaufförer eller brandbilar är det poliser. I helgen twittrade polisen Martin Marmgren ut  en bild föreställande en lastpall, ett bord och några cementblock. Alla föremål på bilden hade ett gemensamt – de hade kastats från en gångbro efter några poliser i en förort någonstan i nordvästra Stockholm. Så här beskriver Marmgren situationen:

”Detta kastades mot kollegor från gångbro igår. Inget ingripande innan, inga oroligheter. En helt oprovocerad attack.”

Han berättar även om ett annat tillfälle för några veckor sedan, då stenkastning splittrade framrutan på polisbuss, varvid tre poliser fick glassplitter i ansiktet. Men den här gången, nu i helgen, berättar Marmgren vidare, ”hade kollegorna varnats av ansvarsfull medborgare som ringt 112″. Så inget av det kastade träffade dem, lyckligtvis.

 

När det är oroligt i förorterna får vi ofta en förenklad bild där det verkar finnas två parter. Den ena parten är polisen, den andra är de som skapar oron, vilket inte sällan tolkas som lite av ett uppror med hela orten som avsändare. Men de där stenkastarna är inte representanter för hela förorten. Den där människan som ringer 112 och varnar poliser för bakhåll – den människan bor också i förorten. En inte alltför vågad gissning är att den människan föredrar polisnärvaro framför uteblivna medicin- och paketleveranser. För den människans skull får vi inte börja betrakta stenkastning och brinnande bilar som ett vardagligt inslag i förortsmiljön.

 

Fler kommentarer och svar angående ”pensionärsskatten”

Med anledning av gästblogginlägget Valrörelsens största lögn (publicerad även i papperstidningen 18/9), har följande ytterligare två kommentarer inkommit:

Kjell Carlsson, pensionär: Larsson har naturligtvis rätt i att skattelagstiftningen inte innehåller begreppet ”pensionärsskatt”, men faktum är att ålderspensioner beskattas hårdare än förvärvsinkomster. Vad detta kallas är ointressant, men pensionärsskatt beskriver korrekt vad det handlar om, och benämningen är etablerad.

Att blanda in sociala avgifter i resonemangen är endast ett försök att förvränga fakta. Förvärvsinkomsten före sociala avgifter är ej pensionsgrundande.

Det enda rimliga sambandet mellan jobbskatteavdrag och ökad sysselsättning är att ökad köpkraft ökar konsumtion, vilket kan ge nya arbetstillfällen. Men detta resonemang bör även gälla för pensionärer. Även ökad konsumtion från medborgare med ålderspension bör kunna ge nya arbetstillfällen. Sannolikt kommer äldre personers ökade konsumtion resultera i ökad efterfrågan på tjänster, vilka produceras lokalt. Den yngre befolkningens ökade konsumtion resulterar till stor del i arbetstillfällen i t.ex. Kina.

Under den yrkesaktiva delen av livet avstår löntagare och företagare en del av sina intäkter i inbetalningar till pensionssystemet. Tanken är då att vid uppnådd pensionsålder ska dessa pengar återföras till pensionären. Detta kan beskrivas som uppskjuten lön. Att de inbetalda pengarna inte samlas i en personlig pengapåse, är bara en teknikalitet utan principiell betydelse. Begreppet inkomstpensionskonto visar att egna tidigare inbetalningar ligger till grund för ålderspensionen.

Personligen är jag sedan gammalt borgerlig väljare och år 2006 stödde jag alliansen. Men efter att det första jobbskatteavdraget presenterades (jag var då inte pensionär) övergick jag till att bli ”enfrågeväljare”, och den fråga som engagerade mig var/är den bisarra beskattningen av ålderspensioner. Vid riksdagsvalen 2010 och 2014 stödde jag det parti som entydigt tog avstånd från denna beskattning. Gissa vilket! Det är inte sannolikt att jag är ensam om beteendet.

Larsson har naturligtvis rätt i att skattelagstiftningen inte innehåller begreppet ”pensionärsskatt”, men faktum är att ålderspensioner beskattas hårdare än förvärvsinkomster. Vad detta kallas är ointressant, men pensionärsskatt beskriver korrekt vad det handlar om, och benämningen är etablerad.

Att blanda in sociala avgifter i resonemangen är endast ett försök att förvränga fakta. Förvärvsinkomsten före sociala avgifter är ej pensionsgrundande.

Det enda rimliga sambandet mellan jobbskatteavdrag och ökad sysselsättning är att ökad köpkraft ökar konsumtion, vilket kan ge nya arbetstillfällen. Men detta resonemang bör även gälla för pensionärer. Även ökad konsumtion från medborgare med ålderspension bör kunna ge nya arbetstillfällen. Sannolikt kommer äldre personers ökade konsumtion resultera i ökad efterfrågan på tjänster, vilka produceras lokalt. Den yngre befolkningens ökade konsumtion resulterar till stor del i arbetstillfällen i t.ex. Kina.

Under den yrkesaktiva delen av livet avstår löntagare och företagare en del av sina intäkter i inbetalningar till pensionssystemet. Tanken är då att vid uppnådd pensionsålder ska dessa pengar återföras till pensionären. Detta kan beskrivas som uppskjuten lön. Att de inbetalda pengarna inte samlas i en personlig pengapåse, är bara en teknikalitet utan principiell betydelse. Begreppet inkomstpensionskonto visar att egna tidigare inbetalningar ligger till grund för ålderspensionen.

Personligen är jag sedan gammalt borgerlig väljare och år 2006 stödde jag alliansen. Men efter att det första jobbskatteavdraget presenterades (jag var då inte pensionär) övergick jag till att bli ”enfrågeväljare”, och den fråga som engagerade mig var/är den bisarra beskattningen av ålderspensioner. Vid riksdagsvalen 2010 och 2014 stödde jag det parti som entydigt tog avstånd från denna beskattning. Gissa vilket! Det är inte sannolikt att jag är ensam om beteendet.

Ulf Lönnberg, styrled i KD:s Seniorförbund: Janerik Larsson skriver att pensionärsskatten var valrörelsens största lögn och SPF avslutar sitt genmäle med förhoppningen att pensionärsskatten begravs genom dess fulla avskaffande så snart som möjligt.

Både belackare och tillskyndare av skattegapet på pension och lön skulle med korrekt terminologi tvingats precisera sig i frågans ideologiska och attitydpåverkande dimensioner. Det finns ingen pensionärsskatt, det handlar om högre beskattning av pension än lön.

I en tid när många pensionärer bevisligen har dålig privatekonomi och ungdomsfixeringen tränger undan äldre från arbetsmarknaden och i ett skede när partiernas nomineringar ännu en gång stängt äldre ute från riksdagen är det angeläget definiera problemet korrekt.

Annars blir det som det blir med Janerik Larssons och SPF:s senaste inlägg: Rätt och fel i bådas slutsatser utifrån en felformulerad problembild från vilken politikerna vänder orättvisan så länge debattörernas språkförbistring skymmer sikten. Få ifrågasätter att jobbskatteavdragen tjänat Sverige väl men högre skatt på pension än på lön är ovärdigt.

Janerik Larsson svarar: Jag har fått många mejl om ”pensionärsskatten” och har besvarat dessa direkt till de som hört av sig. Här en slutkommentar till dem som hört av sig till SvDs ledarsida: Det finns ett par viktiga förtydliganden att göra i frågor som berör myten om pensionärsskatt.

Det första rör jobbskatteavdraget. Analyser från en rad institutioner; Finansdepartementet, Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet, Riksrevisionen m.fl. har visat att avdraget skapat incitament i ekonomin som ökat sysselsättningen med mer än 100.000 personer. Det är förstås i grunden positivt för den svenska ekonomin, inklusive förutsättningarna för goda pensioner.

Förtjänsterna med jobbskatteavdrag kan också illustreras med att liknande skattelättnader tillämpas i ett 20-tal andra länder, bl.a. Finland, Danmark, Belgien, Nederländerna, Österrike, Frankrike, Storbritannien och USA (earned income tax credit).

Det andra förtydligandet är att det svenska allmänna pensionssystemet i allt väsentligt är pay as you go. Dagens yrkesverksamma betalar för inkomstpensionerna till dagens pensionärer. Ju fler yrkesverksamma, desto bättre förutsättningar för pensionärerna.

Skattesystemet  har ändats och måste vara föränderligt givet skiftande omständigheter och vikten av att Sverige är konkurrenskraftigt i den globala ekonomin. Att tjänstepensionsutbetalningar beskattas högre än dagens yrkesverksammas arbetsinkomster är givetvis något som kan upplevas som orättvist men detta anser jag inte ska  kopplas till det önskvärda och berättigade i jobbskatteavdraget.

Sedan kan man förstås som pensionär önska  sig en högre allmän pension. Men det är en annan fråga som inte heller det har med jobbskatteavdraget att göra.

Till sist : Den som jobbar får jobbskatteavdrag, som skiljer sig beroende på ålder. Har man fyllt 65 år är jobbskatteavdraget större än det är för dem som inte uppnått den åldern. Vidare får alla skattebetalare ett grundavdrag. Detta är förhöjt för alla personer som passerat 65 år ålder. Avdragsbeloppet är i grova drag dubbelt så stort för dem, jämfört med yngre personers grundavdrag.

Slutligen belastar staten allt arbete med vad som kallas arbetsgivaravgift, men som till klart övervägande del är en ren skatt, och uppgår till 31,42%. Denna tas naturligen inte ut på pensioner, men även för de som väljer att arbeta efter 65 års ålder är avgiften väsentligt lägre och i vissa fall helt borttagen.

 

Denna slutreplik får avrunda debatten för denna gång. /Ledarredaktionen

 

Nu finns även en storstadsnorm att kritisera

Tre icke-storstadsbor skriver på Aftonbladet Debatt idag att en storstadsnorm gör livet svårt för unga på landsbygden, och med tiden riskerar att ödelägga dessa områden. De tre skribenterna representerar organisationerna Hela Sverige ska leva, Vi unga och U LAND, och för den som undrar hur normen ska förändras rekommenderas besök på respektive hemsida. Bland annat föreslås statligt stöd och politiska beslut fattade i Stockholm som vrider om matkonsumtionen åt det svenska.

Själva stortadsnormen består enligt skribenterna i en allmän uppfattning om att unga födda i lands- eller glesbygd bör flytta till lämplig stad för att inte verka misslyckade. Detta beskrivs som besvärande. Dessutom säger normen, enligt texten, att de gärna får komma tillbaka när de är utbildade. Vid en snabb läsning av artikeln är det svårt att se att det skulle vara något ungdomsfientligt att uppmuntras att utbilda sig, resa, bo på olika platser, söka sin egen väg; helt enkelt att bryta äldre generationers mönster. Man skulle annars kunna tro att just ungas tendens att röra på sig för att få nya intryck och vidga föreställningen om hur världen och människorna är, vore av godo.

Huruvida det finns just en storstadsnorm är tveksamt, men sannolikt finns det normer som uppmuntrar unga att bryta upp och utvecklas genom nya intryck och inte minst genom studier. Sådana företas enklast i städer med Universitet eller högskolor.

Frågan är vad debattörerna menar när de vill att ”möjlighetsgapet mellan stad och land” ska minskas. Betyder det exempelvis att samma möjligheter som finns i en storstad ska garanteras i glesbygd? (Det blir svårt.) Och ska då landsbygdens möjligheter i samma utsträckning erbjudas i städerna? (Om möjligt ännu svårare.)

Motsättningen mellan stad och land som då och då spelas upp är alltid svår att greppa. Och när man skrapar lite på ytan framträder så gott som alltid diverse krav på statliga stöd som ska göra glesbygden mer som staden. Jag som trodde att de som bor i och gillar glesbygden gör det för dess alldeles egna rikedomars och möjligheters skull. Inte för att man egentligen önskar att den egna bygden vore lite mer som en stad.

(Så funderar en fd landsbygdsbo.)

Manifestation mot IS övergrepp

Den 24 september väntas FN:s säkerhetsråd anta en resolution som syftar till att hindra människor att ansluta sig till extrema terrororganisationer som IS och liknande grupper i Irak och Syrien. En resolution kan inte i sig göra några underverk, men den kommer att ålägga FN:s medlemsländer att införa lagar som förbjuder medborgarna att åka utomlands för att delta i IS fruktansvärda härjningar.

Frågan om kriminalisering av dessa resor diskuterades i Debatt igår i SVT och ledarsidans Per Gudmundson gjorde där en insats i en bitvis märklig debatt där det bitvis verkade råda oenighet om huruvida dessa resor bör förbjudas eller ej.

 

Givetvis bör de det. Att detta sker skyndsamt är oerhört viktigt. Fredrik Reinfeldt sade sig i augusti vilja se över lagstiftningen, men nu behöver vi istället Stefan Löfvens besked. Det är olyckligt att vi just nu befinner oss i ett ledarlöst limbo, men sannolikt syr S-ledaren ihop en regering inom kort, så att FN:s resolution kan hörsammas skyndsamt.

Under tiden är det viktigt att hålla uppe trycket i frågan och inte låta det lidande som pågår falla i glömska. Ett sätt att göra det är att komma till Sergels Torg i Stockholm i morgon (alltså lördag) och visa sitt stöd under parollen Befria bortrövade kvinnor och barn! Manifestationen, som har ett tjugotal organisationer som avsändare, börjar klockan 12 och pågår i cirka två timmar. Mer information finner du här på Facebook.

 

 

 

Rimliga borgare

Effekterna av att Sverigedemokraterna blev tredje största parti i valet börjar nu landa och skapa obekväma situationer för riksdagspolitikerna. Idag lät SD förstå att man i kraft av sin nyvunna storlek avsåg kräva en talmanspost.

– Vi förutsätter ju att vi ges den talmanspost som vi är berättigade till utifrån vår storlek, sade SD:s partisekreterare Björn Söder till SR Ekot.

 

Kravet skapade omedelbart konvulsioner bland de övriga riksdagspartierna. Vänsterpartiet har gjort utspel om att förhindra det hela. Miljöpartiet säger sig vara oroade. Löfven ville inte säga något. Men nu har i alla fall M, FP och C satt ner foten. Kontentan är, utan krusiduller, att praxis ska följas. Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra säger som följer:

– Vi ska respektera och följa den praxis som finns, så partierna ska i storleksordning, oavsett vad man själv tycker om partiet, ska fördela vice talmansposterna.

Detta är givetvis det enda rimliga och det är utmärkt att de borgerliga företrädarna inte börjar jaga praxisändringar vid första bästa tillfälle som ett valutslag inte faller dem i smaken. Inget kan sända sämre signaler till väljarna än den sortens hattande i det som ska föreställa etablissemang och folkets företrädare. En trolig gissning är att även S landar i att praxis ska följas.

 

Kommentar från SPF angående ”pensionärsskatten”

Med anledning av gästblogginlägget Valrörelsens största lögn (publicerad även i papperstidningen 18/9), har följande kommentar inkommit:

Det är ingen lögn att skattesänkningar på arbete i form av jobbskatteavdragen har gjort att pensionärer betalar högre skatt än löntagare med samma inkomst. En pensionär i Flen med 12 000 kronor i månaden betalar varje månad 295 kronor mer i skatt än motsvarande löneinkomsttagare, på årsbasis blir det 3 540 kronor mer. I Ånge kommun handlar det om 305 respektive 3660 kronor mer för en pensionär med 12 000 kr i inkomst.

Det är heller ingen lögn att Sveriges 2 miljoner pensionärer upplever detta som djupt orättvist. Vi äldre har under många år arbetat och avsatt delar av vår lön till framtida pension, dessutom betalade vi som yrkesverksamma betydligt högre skatt än vad dagens förvärvsarbetande gör. Pensionärer har i de allra flesta fall lägre inkomster än löntagare. Under tre av de senaste fem åren har bromsen i pensionssystemet slagit till och sänkt pensionerna. Detta samtidigt som lönerna ökat med 2-3 procent årligen. Priset på ett paket mjölk går upp, medan pensionerna sänks. Att då betala högre skatt upprör med all rätt många äldre.

Slutligen är det inte lögn att Janerik Larsson befinner sig i minoritet vad gäller åsikten kring den högre skatten på pension. I en SIFO-undersökning som SVT presenterade i maj i år svarar 95 procent av de tillfrågade svenskarna i olika åldersgrupper att det är fel att pensionärer betalar högre skatt än löntagare.

Däremot hoppas även vi från SPF att pensionärsskatten begravs, men då genom dess fulla avskaffande så snart som möjligt.

Christina Rogestam, förbundsordförande SPF, Sveriges Pensionärsförbund

Janerik Larsson avböjer att skriva slutreplik med hänvisning till det nya blogginlägg som gjorts under dagen – Om röstfisket.

 

Brännpunkt

”Beslutet hårt slag för bostadsrättsförening”

Bokföringsnämnden har gjort ett lappkast.

”Anpassa regler för
asyl och migration”

Danielsson:

”Jag hoppas på öppnare debatt.”

”Fult spel kan försvaga svenskt inflytande”

BRÄNNPUNKT

”Ulvskog undergräver samarbete.”

”Reformer krävs för bättre miljölagar”

Jurister:

Detta bör nya miljöministern ta tag i.

”Vad är det för fel på svensk forskning?”

Elin Ørjasæter i slutreplik om invandring.

”Därför blev IS och
al-Qaida fiender”

Statsvetare:

IS riskerar överträffa allt.

”Råd om finanstjänst
bör kallas försäljning”

Brännpunkt

Advokat: Lätt att bli vilseledd.

”Minska samhällets beroende av tillväxt”

Brännpunkt

Nycklarna för grön ekonomi.

Ledare

Kvotsamhället ställer människor mot varandra

LEDARE

Vill vi byta representativ demokrati mot identitetspolitik?

Väljarna är mer pragmatiska om SD

LEDARE

Symbolhandlingarna mot SD tycks inte ge effekt.

Läsprojekt botar inte inlärd ansvarslöshet

OP-ED

Regeringsprogrammet visar ingen sjukdomsinsikt.

Rädslan för kritik gynnar jihadisterna

OP-ED

Viktigt sätta ljus på IS sympatisörer i Sverige.

Bästa kandidaten råkade vara man

KÖRSVENNEN

Veronica Palm tog på sig genusglasögonen.

Den bästa sortens S-regering

LEDARE

Enigheten levereras när MP viker ner sig.

Det går inte att förtrycka människor i evighet

LEDARE

Hongkongborna kräver sin rätt mot överheten i Peking.

Stefan Löfven borde åka till Östersund

LEDARE

Kommunerna blir förlorare utan privata aktörer.

Postmaterialistisk politik

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER