Försäkringskassans normbrytande föredömen

Jag skriver idag om den tredje pappamånaden och det faktum att den inte är en särskilt normbrytande reform, utan snarare en som hänger på den befintliga normen. Nu är detta i mina ögon inte mycket till tröst eftersom jag är av åsikten att vi bör lämna åt familjer att besluta hurpass stora normbrott de vill göra i detta avseende, men hellre en reform som går bredvid folket än som ”går före”.

Inledningsvis i texten beskriver jag också en publikation (pdf) från Försäkringskassan som levererades i år, med anledning av föräldraförsäkringens 40-årsjubileum. I denna förordar myndigheten att vi ska gå från ”reform till renorm” och hoppas även att det ska gå fortare att nå hela vägen fram, det vill säga till en exakt fördelning.

Personligen finner jag det besynnerligt att 50-50-fördelningen ständigt framställs som det enda rätta. Som om exakt jämställdhet hade ett så självklart värde att det inte behövde motiveras vidare. Varför skulle 40-60 vara så himla mycket sämre? Eller 30-70 för den delen? Situationerna kommer i mängder, men ändå är vi tvärsäkra på att en enda mall är bäst för dem alla. Det är en besynnerlig besatthet, som i sin praktik kräver mycket mer likformighet från familjer än vad de kan leverera. I en familj driver en man åkeri och är borta med lastbilen stora delar av veckorna och konstaterar att resultatet för hans familj snarast blir att försäkringen blir kortare. I en annan prioriteras amning under lång tid och en 50-50-delning skulle helt enkelt sätta stopp för den prioriteringen.

 

Att politiker envisas med att 50-50 är det enda rätta är en sak, men att myndigheten Försäkringskassan är så driven i sin opinionsbildning kring samma sak är en annan. När jag tittar lite på kommunikationen kring föräldraförsäkringen från myndigheten i fråga måste jag säga att det börjar bli lite väl häftiga korståg mot normerna.

I nyss nämnda publikation presenteras ett antal normbrytare, som ska tjäna som goda exempel och föredömen. Först ut bland föredömena är en familj i vilken pappan har tagit ut 90 procent (!!) av dagarna. Det föredömliga i sammanhanget är förstås att han är en man, motsvarande situation med en mor är som vi redan vet en felaktighet som helst bör korrigeras medelst politik.
Det visar sig emellertid att modern i familjen driver egen låda och är kommunikationskonsult samt att fadern är journalist, det vill säga båda har yrken som erbjuder förhållandevis goda möjligheter att planera sin egen tid. Det är ingen vågad gissning att detta kraftigt förenklar möjligheten att bidra med piffad jämställdhetsstatistik. Även bland de andra exemplen nämns flexibla arbetsförhållanden som underlättande faktor. Det har emellertid inte alla människor och för dem skulle en 50-50-kvotering mycket väl kunna innebära stora besvär. Dylikt tycker man att en myndighet som Försäkringskassan skulle kunna tänkas reflektera över genom att presentera än bättre bredd på exemplen.

 

När Försäkringskassan nyligen gjorde djupdykningar i statistiken visade det sig exempelvis att om man begränsar sig till att titta på det uttag av dagar som sker under barnets första två levnadsår så blir skillnaden mellan könen större. Under denna tid tar papporna nämligen bara ut 17 procent av dagarna.

– När omsorgsbehovet för barnen är som störst tar mammorna ut en ännu större andel av föräldrapenningen. Detta bekräftar bilden av att det är kvinnorna som tar större delen av omsorgsansvaret för barnen, säger Niklas Löfgren som är familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan. (”Familjeekonomisk talesperson”? Kan man rösta på Försäkringskassan eller?)

Ja, mammor tenderar att vara lediga mer tidigt. Om vi gjorde en ännu mer detaljerad djupdykning och bara tittade på det första året skulle fördelningen förmodligen bli ännu mer skev. För att inte tala om hur ojämställt vi fördelar det första halvåret! Här finns säkert massor att göra för den som har Excelperspektiv på jämställdheten.
Eller så kan man fundera kring varför denna fördelning sker? Är folk verkligen lealösa varelser som slavar under normen eller finns det andra skäl till de val vi ser i statistiken? Vad om folks val skulle visa sig vara legitima önskemål och viljor, värda att acceptera snarare än bekämpa?

 

Fattigdom är lösningen, skriver Kyrkans tidning

Han har enligt egen utsago skrivit sin bok ”De fattigas manifest” på fyra dagar. Så kan det säkert vara. Om man som Francisco van der Hoff Boersma, inervjuad i senaste numret av Kyrkans tidning, har uppfattningen att fattigdom är lösningen på problemen, tillväxten är av ondo och Fair Trade-rörelsen är formaliserad godhet, kan man säkert snickra ihop ett manifest på ett par dagar.

Att Kyrkans tidning finner anledning att ägna manifestförfattaren ett uppslag (samt kommentar av chefredaktören) är bara märkligt. Av intervjun får vi bland annat förstå att kapitalism är ett rått system och att fattigdom är lösningen – inte problemet. Detta är i sig logiskt; tycker man att fattigdom är att föredra framför rikedom och välstånd är det fullt rimligt att sky det kapitalistiska systemet. Marknadsekonomi har ju den effekten att den varje dag lyfter människor ur fattigdom, låter fler munnar mättas och sprider ökat välstånd till allt fler. Ser man det senare som något ont är det fullt logiskt att föredra fattgidom framför kapitalism.

Men kanske är van der Hoff Boersmas syn på ”goda gärningar” ändå en än större anledning för ett kristet organ (som väl Kyrkans tidning är?) att noggrant överväga publicering och idéspridning. Hans uppfattning är nämligen att ”när vi använder Fairtrade, då röstar vi, och det är bättre än att göra goda gärningar.”. Är detta verkligen ett med det kristna budskapet förenligt förhållningssätt? Kanske menar Kyrkans tidning det, kanske inte, men någon följdfråga eller kritik får van der Hoff Boersman inte. Däremot nämns han och Fairtrade-rörelsen uppskattande i chefredaktör Svante Fregerts ledare (sid 2). Kyrkan anordnar ”fikadagen Fairtrade Challenge” (ser vi månne en utveckling inom svenska kyrkan där nattvarden stegvis ersätts med ”fika”…?) och Fregert förklarar varför hans tidning ägnar numret bland annat åt detta: ”Flera artiklar i detta nummer handlar om kyrkan både som förebild för andra och progressiv föregångare för förändring.”

Svenska Kyrkan sysslar nämligen med fairtrade-certifiering av sina kyrkor (sid 26). Huruvida detta är att se som en god gärning eller som ett politisikt handlade är, får man anta, upp till var och en. Men enligt von der Hoff Boersma är det sannolikt det senare.

Det här med sysselsättning och arbetslöshet, igen

Nytillträdda finansministern avslutar arbetsvecka med ett antal tummar ner när remissinstanser kritiserar regeringens skatteförslag. Enligt TT har Ekonomistyrningsverket, Arbetsförmedlingen, Saco och TCO varnat för att den höjda marginalskatten leder till färre arbetade timmar och därmed till minskade skatteintäkter. Magdalena Andersson hade, säger hon själv, väntat sig just den kritiken och tar därför det hela med ro.

Hon bemöter också oron för att skattehöjningarna ska leda till minskad sysselsättning med en vift:
– Nu har vi i och för sig prövat åtta år av ständiga skattesänkningar och arbetslösheten är högre än när man började med det, så jag tror att man ska ha en balanserad syn på det.

Det var just det. Finansministern får en fråga om sysselsättningen, men ger svar om arbetslösheten. Som Magnus Henrekson skriver på SvD (15/10) är det två skilda mått som inte kan jämföras. Skattesänkningarna har lett till ökad sysselsättning, något Andersson sannolikt vet, varför hon väljer att ge ett svar om arbetslösheten. Så kan man ju också göra…

Tryck paus, förändra ingenting

I december 2011 var jag mammaledig och gjorde nästintill inga avtryck alls i samtidsdebatten. Ett hanns dock med – och det var en liten satirisk sångstund i familjemiljön – som fick snabb spridning på Youtube eftersom debattvågorna om Slussen just då gick höga och både den ena och den andra kulturpersonligheter anmälde sig för att bedriva kamp för Slussens bevarande.

Vi skrev en liten text under en helgpromenad och spelade in hemma i sovrummet. En strof i vår lilla satir, betitlad ”Sång till en Sluss” var ”Tryck paus, förändra ingenting”. Föga anade jag då att detta skulle bli 2014 års nytillträdda stadshusmajoritets motto.

 

Kvinnorna, statsvetaren och M-makten

Med erfarenhet av studier i statsvetenskap är det lätt att känna djupaste respekt för personer med ”statsvetare” som titel. Radio och tv nyttjar dem flitigt och ofta blir vi alla en aning mer upplysta efter att ha tagit del av deras kunnande. Men inte alltid.

I samband med spekulationer om Reinfeldts efterträdare har statsvetaren Jenny Madestam sagt följande: ”Jag tror att det finns en önskan i partiet att välja en kvinna” (TT 15/10). En första spontan undran är naturligtvis hur och varför stastvetaren i fråga tror det och hur en sådan önskan kommit till uttryck. Är det just bara något Madestam tror eller lutar hon sig mot något slags undersökning av vad partimedlemmar i M hyser för drömmar och önskningar? Och varför, i så fall, går Moderater omkring och önskar en partiledare av ett visst kön? Är det inte andra egenskaper, talanger eller förmågor som får antas smälla högre än en viss könstillhörighet?

Däremot är Madestam osäker på hur en kandidat som Elisabeth Svantesson uppfattas i partiet varför hon inte uttrycker någon tro på Svantesson som efterträdare till Reinfeldt. Varför det i Svantessons fall inte räcker att vara kvinna – något partiets alltså antas önska – är oklart.

Vidare tror även Madestam att det ”finns ‘ett litet sug’ efter någon som är väl förankrad i partiet utanför Stockholm”. Det kanske man kan tro. Exakt varför man kan tro det framgår dock inte, men Madestam hänvisar till Bo Lundgren (som härstammar från Skåne) som enligt henne gillade att åka runt i landet och dricka öl med partiföreträdare. (Det senare ska ses som belägg för att Lundgren inte var elitistisk.)

Av statsvetaren har vi alltså fått veta att Moderater önskar en kvinna från annan del av landet än Stockholm (vilket iofs låter mer som Svantesson än Madestams stalltips Kinberg Batra…) och det är bara att ”önska” att hon har fel. Önska att de som väljer sina partiledare utgår från vilka talanger och tankar vederbörande måste ha för att fatta kloka beslut och leda aktuellt parti i rätt riktning, att de inte utgår från attribut och ytligheter.

Åsa Romson och det uteblivna drevet

Häromveckan skrev jag en bloggpost om Expressens avslöjande om Åsa Romsons användande av otillåten färg på sin båt. Sedan dess har Expressen matat på med fler avslöjanden, i vissa fall har dessa av allt att döma sin upprinnelse på sajten Nyheter idag, en webbtidning som väl kan beskrivas som ingående i det SD-anstrukna internet eller något i den stilen. (Nu tycker hälften av er att det är oerhört brunt att jag ens nämner och länkar till sajten, medan andra hälften av er tycker att det är oerhört PK-media av mig att kalla Nyheter Idag SD-anstruken. Jag anser båda dessa invändningar irrelevanta och kan redan nu meddela att jag inte avser besvara mejl eller tweets som syftar till att käbbla om dylika positioneringsfrågor.)

 

I går tänkte jag att man kanske skulle skriva en liten text som gjorde den enkla poängen att mycket har hänt sedan ministeravgångarna under Fredrik Reinfeldts mardrömsstart 2006 och att en sak som har hänt är att drev inte längre alltid har en avgång som naturlig slutpunkt. Politikens värld har lärt sig att pudlande och avgång inte alltid är receptet, ibland finns det skäl att stå kvar i stormen och ut- och framhärda – om man tycker att drevet är oskäligt eller överdrivet. Jag hade tänkt peka på exemplet Åsa Romson som just nu är i visst blåsväder.

Sen kom jag på att den jämförelsen är helt orimlig eftersom Åsa Romson över huvud taget inte är föremål för ett drev. Hon är föremål för en fullt hanterlig och försumbar granskning som pågår i stort sett bara i Expressen och på nämnda Nyheter Idag.

 

Vakna medier!, skriver Patrik Kronqvist i en läsvärd artikel i Expressen idag. Han punktar upp de avslöjanden vi sett hittills, nämligen att statsrådet Romson har:

* Underlåtit att betala energiskatter för diesel.

* Målat sin husbåt med en giftig bottenfärg.

* Värmer upp fartyget med en oljepanna.

* Tömmer gråvatten rakt ut i Östersjön.

 

Därefter konstaterar Kronqvist rätteligen att uppföljningarna i andra medier har varit förvånansvärt få. Och ja, det får man säga. Sök Åsa Romson+diesel på någon av Public Service-sajterna och du hittar mest valrörelsechattar och utfrågningar där Romson pläderar för skattehöjningar samt en avdelning för tittarservice där smått koleriska krav ställs på att SVT ska ägna avslöjandena något intresse. Men även utanför Public Service har intresset varit skralt.

Det kan inte vara för att punkterna ovan är fullkomligt ointressanta eller ”för små”. Ministrar har avgått för betydligt mindre och det moraliska förtroendetappet är förstås som allra störst här, när en MP-minister visar sig brista på just de områden där hon och hennes parti har som allra högst svansföring. Ämnet torde helt enkelt vara intressant nog för en rad eller två. Allmänintresset saknas inte.

”Jag brukar vara skeptisk till dem som gnäller på vinklade medier, oavsett om det är vänstern som gnäller på liberala tidningsägare eller om det är högern som anklagar public service för att vara vänstervridet”, skriver Patrik Kronqvist.

Jag delar i grunden hans inställning och kan inte räkna hur många gånger jag har försvarat public service inför läsare som tror att såväl SVT som SR är proppfullt med marxister eller förklarat för arga rödgröna läsare att nej, ledarsidans färg inte har med nyhetssidornas värdering att göra. Men liksom Kronqvist har jag svårt att värja mig denna gång. Det ser onekligen lite ut som att journalistkårens sympatier för MP har genomslag i nyhetsvärderingen.

 

Till detta vill jag lägga faktorn Nyheter Idag. På Twitter har jag sett många diskussioner och meningsutbyten där avslöjandena om Romson har avfärdats av miljöpartister, ofta ledande sådana, med hänvisning till att det där kommer från SD-anstrukna sajter och är därmed inte trovärdigt. Politiska motståndare i Alliansen som har spridit och kommenterat avslöjandena får veta att de sprider information som kommer från ”fel” håll.

Kort sagt, man försöker desarmera själva avslöjandet genom att kleta SD på det och göra nyheten till politisk paria. Och det verkar funka. Endast Expressen, kända för att inte banga att få händerna smutsiga i jakten på scoop, börjar gräva i samma nyhet. Jag hoppas att jag har fel, men utifrån ser det onekligen ut som att övriga verkar anse sig liite för fina för detta avslöjande.

Detta är förstås helt orimligt. Åsa Romsons diesel blir inte mindre grönfärgad bara för att det var Nyheter Idag-murveln Chang Frick som påpekade färgen först. Journalistiska frågor kring detta är inte illegitima och har sannerligen ingen uppenbar koppling till migrationsfrågan eller SD. Ändå ser jag att till och med partisekreteraren Anders Wallner använder SD-klet som kofösare när han ska hantera besvärliga frågor angående Romson. Detta bör han upphöra med omedelbart. Wallner är partisekreterare för ett regeringsparti och en sådan ska inte försöka desarmera nyheter och granskning genom att göra den politiskt oberörbar av irrelevanta skäl. Det ser mycket illa ut. Inte heller ser det vackert ut att flertalet medier självmant verkar låta sig puttas runt med denna kofösare.

 

Vad bubblar i Moderaterna?

Catharina Elmsäter-Svärd ger definitivt besked idag. Hon är inte intresserad av att leda Moderaterna, säger hon och det är svårt att hitta några dubbeltydiga kryphål i det hon säger:

– Nej, ett nej är ett nej. Jag har aldrig sett mig själv som partiledare, det är inte min ambition. Det kommer inte att bli svårt att hitta någon. Vi har flera som skulle kunna vara den vi söker.

 

Allt fler ögon riktas därmed mot Anna Kinberg Batra, enligt DN är det rentav så att det bara är hon som återstår eftersom ”Anders Borg, Tomas Tobé och Ulf Kristersson” sägs ha meddelat att de inte står till förfogande. Att Anders Borg har sagt nej är jag med på, men att de övriga två skulle vara helt borta ur leken är ingenting som jag har uppfattat. De får nog ta i på samma tydliga sätt som Elmsäter-Svärd innan jag ska bli övertygad.

Andra tänkbara kandidater som inte nämns lika ofta är Tobias Billström och Elisabeth Svantesson – båda dugliga ministrar. Förvisso kommer båda med lite bagage. Billström har bitvis varit kontroversiell, men har å andra sidan innehaft en av de svåraste ministerposterna man kan tänka sig längre än någon annan klarat av. Kanske faller han framför allt på att han är man? Svantesson har inte det problemet – och är därtill gediget kunnig inom några av de viktigaste framtidsfrågorna. Men i gengäld har hon religiöst bagage som kan försvåra. Å andra sidan är det ingen i den här leken som bara har fördelar, alla tampas ju med något bagage eller någon nackdel.

Nyligen lämnade för övrigt Ulla Hamilton Stockholmspolitiken. Kan hon därmed vara en bubblare på riksplanet? Ju fler som droppar av i ministergänget, desto mer relevant blir det att tänka i vidare cirklar.

 

Vad gäller könsaspekten kan ett tips till Moderaterna vara att inte stirra sig blind på att det måste bli en kvinna. Även om inga signaler syns nu så är det inte otroligt att även FP och KD byter ledare inom överskådlig tid. Inte heller är det otroligt att deras val landar på en kvinna. Då kommer det rentav vara en fördel att bryta av med en slips!

 

J. Edgar Hoover avsatte Juholt

Liksom alla andra ser jag självfallet fram emot att läsa senaste dagarnas übersnackis, dvs Daniel Suhonens tegelsten om Håkan Juholt och socialdemokratin. Det regnar förhandspress och göttiga utdrag, men det som just nu slår mig är hur fort detta går över i nån sorts stiliserad parodi. Igen. Det är märkligt. Redan när Håkan Juholt tillträdde var spinnet kring honom parodiskt och krampaktigt. När han som nyinstallerad höll sitt linjetall satt jublande SSU:are bakom honom med stiliserade mustascher på plakat. Steget till Super Mario var kort och SVT först på den bollen. Allting kändes show och föreställning – och så fortsatte det.

Och så fortsätter det även nu. Kulturvänster fortsätter att behandla Juholt som merchandise, jag bara väntar på att rättigheterna ska gå vidare och ge upphov till nyckelringen och legolådan. Under helgen har skämten om och citaten ur Suhonens bok och hela Juholthistorien haglat på Twitter. Många gånger om har jag sett folk fråga vem som ska spela Juholt/Berit Andnor/Veronica Palm i den kommande filmatiseringen eller teatertolkningen av boken. Så plötsligt visar det sig att skämten snabbt blivit allvar. Boken ska bli pjäs, regisserad av – såklart – Stina Oscarson.

– Det är som ett av Shakespeares maktdramer eller Machiavellis Fursten, säger hon till Aftonbladet.

 

Det är en kommentar man kan gå och suga lite på. Från Juholthaveriet har det nu dragits paralleller till Shakespeare, Machiavelli samt till Caesar, som är Suhonens egen favoritjämförelse. Det säger mer om personerna som säger det än det säger om Juholt.

I själva verket är det PJ Anders Linder som gör den mest relevanta jämförelsen. Under rubriken Så blev Håkan Juholt partiledare ger han ett svar som har föga med Machiavelli att göra, om man säger så. Svaret lyder ”På samma sätt som Steven Bradbury en gång vann guldet i short track i Salt Lake City” och det förloppet kan beskådas här.

 

Många sossar blir det, som nämns, anklagas och pekas ut i boken. De kommentarer, avfärdanden och tillbakavisanden som också följer på debatten är stundom underhållande stundom onödiga. Bitvis förefaller bokens teser faktiskt helt förryckta, som när  den socialdemokratiske debattören/PR-konsulten Jonas Morian och hans liberala fru, tillika Yougoves analyschef Stina Morian förklaras ha deltagit aktivt i petandet av Juholt – i maskopi med de privata vårdbolagen. Jag vill nu inte förolämpa någon, men det är mitt bestämda intryck att paret Morian inte är riktigt den lömska intrigmakarduo som Suhonen tror.

Av någon anledning kan jag inte sluta tänka på följande lilla replikskifte ur Annie Hall, från scenen där Woody Allens roll Alvy Singer maler sina teorier om mordet på JFK, vilket tröttar hustrun något:

Allison: Okay. All right, so what are you saying, now? That everybody on the Warren Commission is in on this conspiracy, right?

Alvy: Well, why not?

Allison: Yeah, Earl Warren?

Alvy: Hey … honey, I don’t know Earl Warren.

Allison: Lyndon Johnson?

Alvy: Lyndon Johnson is a politician. You know the ethics those guys have? It’s like-uh, a notch underneath child molester.

AllisonThen everybody’s in on the conspiracy. The FBI, and the CIA, and J. Edgar Hoover and oil companies and the Pentagon and the men’s-room attendant at the White House?

Alvy I would leave out the men’s-room attendant.

 

Möjligen finns det en men’s-room attendant inom arbetarrörelsen som går fri även hos Suhonen…

 

Problemet är att kossan aldrig blir mätt

”Ladan är helt tom”, sade nya finansministern Magdalena Andersson (S) häromdagen när hon presenterade den ekonomiska prognos som ska ligga till grund för den nya regeringens första budget. ”Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat.”

Som Sanna Rayman påpekar på ledarsidan i dag är Anderssons förvåning över de snäva ekonomiska ramarna spelad. Under hela valrörelsen påpekade Alliansen att reformutrymmet var mycket begränsat. Socialdemokraterna valde dock att utställa omfattande löften – och nu väljer Andersson följaktligen att kasta budgetreglerna överbord för att kunna bedriva sin klassiska socialdemokratiska politik. Mer bidrag, högre skatter och färre jobb.

Andersson är inte precis den första socialdemokraten som använder metaforen. Allra mest minnesvärd var kanske Olof Palme i sitt tal på Norra Bantorget den 1 maj 1979.

YouTube Preview Image

”De har inte bara ätit upp vad som fanns på bordet. De har tömt skafferiet, ätit sig igenom visthusboden, låtit åkrarna stå i träda och tuggat sig igenom andra länders bankmatsalar på kreditkort utställda på de svenska skattebetalarna”, sade Olof Palme.

Den borgerliga regering som Palme anklagade hade förvisso inte gjort sig känd för ordning och reda i finanserna. Men det kan vara värt att komma ihåg att skattetrycket 1979 var 44,6 procent, jämfört med 42,9 idag (enligt de nya beräkningsmetoderna). Skattetrycket hade visat en stigande trend i 60 år, och skulle klättra ännu ett par procentenheter till den historiska toppnivå som rådde från slutet av 1980-talet fram till millennieskiftet. Det fanns för Palme, kort sagt, ingen övre gräns för hur stor staten kunde bli. Sverige var, de facto, vid tiden på väg att socialisera ekonomin. Ändå tyckte alltså Palme att ladorna var tomma.

Detta är det historiska arv som Magdalena Andersson och Socialdemokraterna bär med sig. Ladorna är alltid tomma för Andersson. Skatterna måste alltid höjas. Statens andel av ekonomin måste alltid bli större. Det spelar ingen roll hur mycket man samlar. Socialdemokraterna vill alltid mata den offentliga sektorn, mer och mer.

En nyktrare syn på ekonomin vore att dra ner på utgifterna. Det är lyckligtvis den väg som Sverige har valt sedan ungefär år 2000, och extra tydligt under Alliansen. Men nu vill Socialdemokraterna tillbaks till sina gamla rötter.

Så blir inget bättre,

För att tala med Magdalena Andersson:

Problemet är inte att ladan är tom. Problemet är att kossan aldrig blir mätt.

Det blir ”mer” skatt, inte höjd, enligt Andersson

Magdalena Andersson har precis avlutat presskonferensen, som egentligen handlade om att läget i statens finanser är precis så som hennes föregångare sade. Skillnaden är dock att Andersson lovar att inte göra några besparingar! (Underskott, för stora utgifter, för låga intäkter – men inga besparingar…)

Hon fick också frågor av Svt om den höjda inkomstskatten. Anderssons retoriska svar var att man tycker det är rimligt att personer med miljoninkomster betalar något mer i skatt. Reportern gav sig inte och påpekade att med den förändrade brytpunkten är det ju fler än miljonärerna som får höjd skatt. Nej nej nej, förklarade Andersson. Brytpunkternas förändring betyder att det blir ”mer” skatt, men det är inte någon faktiskt höjning.

Det är starkt perspektivberoende om en skattehöjning upplevs som en höjning eller inte.

Brännpunkt
Brännpunkt

”Cosmopols satsning skadar konkurrensen”

Visitas vd: Statliga restaurangerna som renodlade sportbarer.

”Tolkar lämnade
i rättsligt kaos”

brännpunkt

"Nu måste den nya regeringen visa handlingskraft."

”Energikommission värd namnet behövs”

Brännpunkt

Svenskt Näringsliv: Konsekvenserna måste utredas.

”Äldreomsorg utan vinstjakt i Stockholm”

Brännpunkt

V: Äldre garanteras inflytande.

”Fel jämställa lön
med kapitalinkomst”

Replik

Spendrup: Som företagare tar jag risker.

”EU måste få verktyg
mot diskriminering”

Replik

Ceballos: Ta upp romers situation.

De vanligaste lögnerna om tiggare

Lista

”Folk tror att de tjänar massor av pengar i Sverige.”

”Så kan Fridolin
lösa skolkrisen”

Brännpunkt

KVA: Regeringen bör tillsätta en kommission.

”Förbifart och t-bana inte förhandlingsbara”

Brännpunkt

Alliansen: Vi utgår från att Löfven står vid sitt ord.

Ledare

Drogpolitiken har också baksidor

LEDARE

När hoppet ställs till riskaversion hos missbrukare.

Fel att erkänna Palestina nu

LEDARE

Att erkänna Palestina nu är att belöna destruktivitet

Där polisen inte vågar kliva ur bilarna

KOLUMN

Urtillståndet är klanstyre - hur vårdar vi undantaget?

Den döendes rätt
till integritet

LEDARE

När människans mest perverterade sidor får styra.

Naivt att
inte utreda Nato

LEDARE

Den naiva tilltron till egen förmåga kommer stå oss dyrt.

Diplomatspråk hindrar inte folkmord

OP-ED

Lättja att bara skicka pengar rakt in i en krigszon.

Åtgärder som inte löser problemen

OP-ED

Fler elever än tidigare som menar att ”det spelar ingen roll”.

Är demokrati detsamma som val?

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Kolbiten och verkligheten

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN