Migrationsdebattens gropar – hela listan

På flera håll (denna ledarsida, Expressens dito samt i Dagens Industri) har migrationens omfattning lyfts till diskussion och i Studio Ett igår uppmärksammandes detta i ett inslag med intervjuer samt en liten debatt (den senare mellan ledarsidans chef Tove Lifvendahl och Anders Lindberg).

I diskussionen syntes flera av de fallgropar som diskussionen om migration har ovanan att trilla ned i så jag tänkte att om vi märker ut dem tydligt så kanske vi kan hålla debatten lite mer saklig och renhårig framöver, inte minst genom att vi då lättare kan identifiera när någon osaklig typ börjar skotta med spaden. Yes? Yes!

 

1) Grumliga gropen
Gårdagens gropgrävare Anders Lindberg, har för vana att kalla åsikter som skiljer sig från hans för ”retorik”. Smidigt nog anser han sig inte behöva bemöta något då, det räcker med ohederliga antydningar om att ”retoriken” är lånad från främlingsfientliga läger och är sådant som vi ”hört förut” genom åren. Förvisso är detta ett grepp som mest slår tillbaka på Lindbergs eget anseende som debattör, men det är ändå värt att påminna om att ingen seriös ska behöva finna sig i Lindbergs och andras fulknep.

 

2) Been there, done that-gropen
För att förstärka jämförelsen med historiska erfarenheter av främlingsfientlighet tar Lindberg även upp Balkankriget och det år då mottagandet såg ut ungefär som i år och menar att eftersom såväl mottagning som integration efterhand löste den situationen så finns det inga skäl att oroa sig för den här situationen heller.

Saken är dock den att Anders Lindberg här gör en jämförelse som Migrationsverket självt specifikt tar upp i den nya asylprognosen – för att visa hur olik den situationen är dagens.

Man skriver att: ”Till skillnad från Balkankriget på 90‐talet, då Sverige ett enskilt år tog emot över 84 000 asylsökande (84 018 år 1992), står vi idag inför en utveckling under en längre tid.” (Se bilagorna, s.63).

Dagens situation är med andra ord annorlunda. Det vi ser är inte en topp, utan en varaktig nivåhöjning, samtidigt som mottagandet knakar i fogarna. Bostadsbristen är inte ny för i år och propparna i systemet blir allt mer omfattande. Migrationsverket räknar hela tiden på ett huvudscenario – samt ett övre och undre dito. Men tittar på man på de senaste prognoserna har vi regelmässigt överträffat detta huvudscenario kvartalsvis. I våras var prognosen som lägst 57 000 och som högst 70 000 asylsökande för innevarande år. När en ny prognos landade i juli hade den 75 000 som lägstascenario, men man satte 80 000 som huvudscenario. I den färskaste prognosen är huvudscenariot istället 83 000. Planeringsunderlaget för 2015 är 95 000, men givet att verket samtidigt säger att man inte ser någon ljusning så lär vi få se fler uppräkningar framöver. Kort sagt. Detta är inte Balkanåret 1992. Anders Lindbergs försök att undkomma saklig diskussion av nuet med hänvisning till gårdagen saknar trovärdighet.

 

3) Räknegropen
Många verkar anta ifrån att en diskussion om volymer har som utgångspunkt att det ska finnas ett visst antal som får komma, varpå dörren obönhörligen stängs. Så är det naturligtvis inte. Givetvis kan volymer aldrig vara styrinstrumentet, det är rättsligt orimligt. Det vore exempelvis befängt att hålla sig med ett numerärt tak för sjukskrivningar, ingen menar att efter 150 000 personer får ingen mer bli sjukskriven. Däremot är nivåer och effekter på nivåer av den förda politiken en helt legitim faktor att diskutera när policyn utformas. Den generella inriktningen på politiken måste utformas på ett sådant sätt att den blir ekonomiskt hållbar. Här skiljer sig inte migrationsområdet från andra politikområden.

Poängen är alltså inte att vi ska sätta ett ”max för lokalen” och slaviskt följa detta, utan snarare att vi måste se till att lokalen alltid har förmåga att släppa in när situationer eskalerar i världen. Den förmågan är inte på topp idag – när behovet är skriande – och skälet till det är bland annat de gångna årens migrationsuppgörelser som har underlättat för människor som inte har asylskäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Vi har också för lågt ställda försörjningskrav när det gäller anhöriginvandring och vi definierar anhöriginvandring långt bredare än nödvändigt. Allt sammantaget har bidragit till att vi står illa rustade att göra vår medmänskliga plikt när det verkligen behövs.

 

4) Vem ska hem-gropen
Jaha! Så vem ska få stanna då? Hur avgör du det!?

Uppfordrande frågor regnar över den som önskar en hållbar politik. På inget annat område begär vi motsvarande av debattörer. En kritik mot ett landsting som går med ständiga underskott möts inte med ”Då får du peka ut vem som inte ska ha vård!” och motsvarande reaktion i migrationspolitiken är förstås lika orimlig. En debattör som påtalar det ohållbara i att flyktingmottagandet om bara några år kommer kosta lika mycket som hela rättsväsendet årligen är inte skyldig att peka ut ”vem som ska hem”. Skilj vänligen på policy och tillämpning. Vilket leder oss till nästa grop…

 

5) Rättighetsgropen
Ett vanligt argument i den här diskussionen är att det över huvud taget inte är möjligt att begränsa migrationens omfattning utan att omedelbart bryta mot konventioner. ”Sverige måste givetvis leva upp till internationella konventioner och ge skydd till människor som flyr undan krig och förföljelse”, skrev Anna Dahlberg i Expressen häromdagen. Samma andemening inskärptes av Tove Lifvendahl i P1 igår.

Det hindrade emellertid inte Anders Lindberg från att göra en egen, vulgär, tolkning. Klarspråk i ärendet, förklarade han, är att när man förespråkar begränsning så vill man sända folk tillbaka till kriget, i strid med asylrätten. Detta är nonsens. Det som anförs, av samtliga i denna debatt, är att vi måste prioritera.

Politik är att vilja, sägs det ibland. En sannare vardagsbeskrivning av politikens hantverk är nog att politik är att prioritera. Detta innebär absolut inte att neka flyktingar asyl, men däremot innebär det att vi bör se till så att det är just denna grupp som har företräde. Det är inte konstigare än att vi prioriterar i vården eller på andra politikområden, som även de har konventioner i ryggen. Allt för mycket tid och resurser används tex för att hantera och avslå ansökningar från västra Balkan, från länder som rentav aspirerar på EU-inträde. Här finns möjlighet till effektivisering och detta är bara ett exempel. Även i andra delar finns utrymme för uppstramning som inte alls måste innebära konventionsbrott. Stäm i bäcken när det gäller slapp passhantering, undvik att automatiskt ge permanenta uppehållstillstånd, utred varför vi skiljer oss så kraftigt från andra europeiska länder vars migration anses konventionsenlig. (För ingen påstår väl att vi är de enda i Europa som följer konventioner?) I jämförelse med många andra länder är beviljandegraden i Sverige betydligt högre, och mycket tyder på att våra asylprövningar förhållandevis ytliga och orkeslösa – något som ingen konvention kräver av oss.

 

6) Integrationsgropen
Integrationsdiskussionen är förvisso inte irrelevant, verkligen inte. Givetvis finns det en koppling mellan hur väl integrationen fungerar och hur hög mottagningskapacitet vi har. Men, problemet som nu måste påpekas är att vi använder integrationen som undanflykt. Varje samtalsförsök om nivåer möts med invändningen att det inte är nivåerna som är huvudsaken, utan att vi måste göra vår ”integrationspolitiska hemläxa”. Jag har inga invändningar i sak mot detta rent teoretiskt. Men nu är det ju emellertid så att den hemläxan inte verkar lösas i närtid. Tvärtom. Regeringen medger öppet i sin budget att såväl sysselsättning som BNP väntas dämpas. Efterfrågan på slopad LAS och möjliggörande av lönekonkurrens nedåt är inte överväldigande, så den vägen ser stängd ut, inte minst under de närmsta år som vi diskuterar.

Inte heller bostadsproblematiken har sin lösning i närtid. Nuvarande regering har ett mål om 250000 bostäder till 2020, vilket är i underkant i förhållande till migrationsverkets prognoser som sträcker sig till 2018 (se tex Mats Edman om den anhöriginvandring som väntas följa av migrationsprognosen). Och då talar vi bara om detta bostadsmåls relation till den väntade migrationen. Ovanpå detta finns förstås den andra bostadsbristen, det vill säga behoven hos den befolkning vars intressen de folkvalda är satta att ta tillvara.

Kort sagt. Att hänvisa till bättre politik avseende arbetsmarknad, bostäder och integration duger inte, om man de facto inte har någon trovärdig sådan.

Och att ägna all sin möda åt att gräva gropar att knuffa ner sina kritiker i ser inte heller särskilt förtroendeingivande ut, för övrigt.

Bjørn Lomborg svarar SEI, Svensk Energi och GIVEWATTS

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), inkom en kommentar från Stockholm Environment Institute, samt en kommentar från GIVEWATTS/Svensk Energi. Op-ed-författaren Bjørn Lomborg, skriver här en slutreplik.

Det inger hopp att varken Stockholm Environment Institute, Svensk Energi eller GIVEWATTS är villiga att försvara miljö- och klimatminister Åsa Romsons beslut. Hon vill hellre använda 4 miljarder kronor av svenskt bistånd till att minska CO₂ med minimal effekt, än att rädda en halv miljon människor från att dö av malaria. Hennes felaktiga val var huvudpoängen i min artikel. Så när inte ens de som skriver till Romsons försvar vill försvara hennes val, är det kanske dags att för henne att ändra sig och hindra en halv miljon människor från att dö.

Dessvärre vill ingen av de ovanstående erkänna att det finns ett val. 4 miljarder biståndskronor till gröna projekt är 4 miljarder kronor som inte kan användas till rädda en halv miljon människors liv.

I stället handlar båda kommentarerna om hur fantastiskt det är med grön energi. På så sätt gör de sig medskyldiga till att biståndspengar – som borde användas till att hjälpa världens fattiga på bästa sätt – tillåts spenderas på sätt som får Romsons väljare att känna sig väl till mods, eller för att finansiera projekt som passar SEI och GIVEWATTS.

GIVEWATTS/Svensk Energis kommentar är i stort sett en ingående beskrivning av hur bra det är att ge solcellsdrivna lampor till fattiga människor. Och ja, naturligtvis är en solcellsdriven lampa till en fattig bättre än ingen lampa. Men detta har jag redan tagit upp min artikel. En färsk studie från Center for Global Development visar att 4 miljarder kronor kan ge ungefär en miljon människor någorlunda tillgång till elektricitet med hjälp av gröna teknologier. Men samma 4 miljarder kronor kan med teknologi baserad på gas ge elektricitet till 5 miljoner människor.

Det betyder att varje gång GIVEWATTS lyriskt talar om hur en solcellsdriven lampa kan hjälpa en person att reducera luftföroreningar inomhus, ladda en mobiltelefon och möjliggöra läxläsning för ett barn på kvällen, så ignorerar de att de använt resurser som kunde hjälpt fem barn att göra precis samma saker med gas. Visserligen gör sig denna person som fått en solcellsdriven lampa väldigt bra i en feel-good fyrfärgsbroschyr till rika Svensk Energi-kunder. Men för varje bild av ett lyckligt barn i solcellslampsken, så har fyra barn som kunde ha blivit hjälpta, blivit lämnade i mörket.

Jag hyser inga tvivel om att GIVEWATTS har entusiastiska och välmenande medarbetare, och jag förstår att detta är en obehagligt budskap, men vi borde skära ner på denna typ av ineffektiv hjälp till ett enda barn, och i stället lägga resurserna på projekt som hjälper fem barn ut ur mörker och fattigdom.

Stockholm Environment Institute vill slingra sig ur det svåra valet genom att hävda att ”klimatbistånd handlar inte, som Lomborg hävdar, om att fattiga människor ska minska sina utsläpp.” Olyckligtvis glömdes miljö- och klimatminister Åsa Romson att informeras om detta; hon säger klart och tydligt att hon vill satsa 4 miljarder kronor på att ”minska klimatutsläppen inom fattigare länder”. [i] Återstoden av SEI:s replik baseras på att de inte har läst ministerns tydliga intentioner. Låt mig kort kommentera ett par av deras andra påståenden.

De har helt rätt i att fattiga länder ska sluta att subventionera fossila bränslen, något som jag argumenterat för under lång tid. Kom ihåg att nästan alla världens subventioner till fossila bränslen görs i utvecklingsländerna, där de mest gagnar rikare folk (som har råd med bil), ökar CO₂-utsläppen medan de tär på statliga budgetmedel som kunde ha använts till sjukvård och skola. Men detta har nästan ingenting att göra med hur Sveriges biståndspengar ska användas.

Nedlåtande förklarar de att mitt förslag att fokusera på gaskraft ”vittnar om bristande förståelse för grundläggande realiteter” eftersom infrastrukturen för detta saknas på den ”afrikanska och sydasiatiska landsbygden”. För det första, så är mina beräkningar baserade på Center for Global Developments analys, som i sin tur är baserad på faktiska investeringar av biståndspengar i förnybar energi respektive gaskraftverk. Detta är verkligheten. För det andra, allt prat om små byar på landsbygden låter nästan parodiskt – där liksom på resten av planeten, flyttar fler och fler människor till städerna. Dessutom saknar fortfarande 40 procent av alla stadsbor i Afrika elektricitet[ii], trots att elektrifiering i städerna är både billigare och ger större och fler fördelar.

Till sist gör SEI en populistisk jämförelse, som de säkerligen vet är missledande. De säger att solcellsanläggningar i Texas och på andra ställen är konkurrenskraftiga med fossila alternativ. Jodå: när solen skiner. När den inte skiner, är de helt värdelösa. Så den som vill ha elförsörjning baserad på solceller, måste fortfarande betala för reservkraft som kan ge dig din baslastelektricitet. Detta är anledningen till att sol- och vindkraft så gott som aldrig byggs utan subventioner. Därför förutspår International Energy Agencys prognoser att våra gröna intentioner medför subventioner till förnybar energi som inte kommer att ha minskat ens fram till 2035, och absolut inte försvunnit som SEI verkar tro. Snarare kommer de att ha fördubblats till 200 miljarder US-dollar per år.

Om ni tillåter mig att ta ett litet steg tillbaka från denna diskussion: Jag pekade på det uppenbara – att Romsons val att skjuta upp global uppvärmning i 20 minuter i stället för att rädda en halv miljon människors liv är felaktigt. Ändå kritiserar inte organisationer som GIVEWATT och SEI inte ministern, utan fortsätter att ingående förklara hur bra grön energi är för tredje världen.

I verkligheten är Afrika mycket mer förnybart än Europa – enligt International Energy Agency, får Afrika omkring 50 procent av sin energi från förnybara källor medan Europa enbart får 11.5 procent.

Afrika vill ha mer kol och andra fossila bränslen, inte fler vindmöllor. Detta sa dussintalet afrikanska ledare till Obama på Africa-US Summit i Augusti.[iii] Scientific American summerade budskapet till att ”Afrika behöver fossila bränslen för att bli kvitt energiapartheiden”. Detsamma sa 5 miljoner människor från hela världen till FN när de rankade global uppvärming som deras allra lägsta prioritet.[iv] Inte särskilt överraskande vill de rädda sina barn från att dö, ge dem mat och skaffa dem en god utbildning.

2.5 miljarder människor är fattiga och hungriga, men Romson, GIVEWATT, Svensk Energi och SEI säger till dem: Här är pengar till att skära ner CO₂. Det är helt enkelt moraliskt oförsvarbart.

Bjørn Lomborg, chef för Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Copenhagen Business School.

 

[i] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/4027979.svd

[ii] http://www.iea.org/publications/worldenergyoutlook/resources/energydevelopment/accesstoelectricity/

[iii] https://www.facebook.com/bjornlomborg/posts/10152702473118968

[iv] http://data.myworld2015.org/

Kommentar II om bistånd från GIVEWATTS och Svensk Energi

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), har följande kommentar inkommit:

I SvD den 2 november skriver professor Björn Lomborg starkt kritiskt om Åsa Romsons satsning på 4 miljarder kronor för att minska klimatutsläppen i världens fattiga länder. Lomborg menar att detta initiativ inte hjälper de fattiga och nämner deras egna uttryckta önskemål om bättre skolor, bättre sjukvård och minskad korruption, bland annat. Att satsa på förnybar teknik som vind, sol och vatten är inte rätt väg att gå menar Lomborg.

Svensk Energi och organisationen GIVEWATTS vill invända mot professor Lomborg, baserat på egna erfarenheter efter två års samarbete på plats i Kenya. Genom att installera solcellsdrivna lampor i hemmen på den kenyanska landsbygden uppnås effekter som snabbt svarar på människornas behov.

Med distribution av förnybara lösningar skapas en hållbar utveckling på landsbygden. Hushållen får bättre ekonomi när de inte behöver köpa fotogen till ljus för att kunna studera och laga mat. De kan ladda sina mobiler hemma istället för att satsa dyra pengar och avsätta flera timmar på att resa varje gång de vill ladda telefonerna. Dessutom minskar koldioxidutsläppen.

Människor mår bättre och känner sig säkrare med bra ljus från en ljuskälla som inte kan sätta eld på huset. Varje år drabbas uppskattningsvis två miljoner barn i Afrika och lika många i Indien av svåra brännskador från fotogenljus. Hälsoaspekten är viktig och med elljus utsätts människor i mindre omfattning för giftig rök, för precis som Lomborg själv tar upp dör omkring sju miljoner varje år till följd av giftig inomhusluft. Bättre inomhusluft stärker immunförsvaret hos främst barn och gamla och bidrar till ett bättre allmäntillstånd som skydd om de skulle drabbas av malaria eller magsjukdomar.

Modellen som vi i vårt samarbete använder kan liknas vid en elektrifiering underifrån. Den utgår från människornas behov, utan att stora kraftverk och elledningar behöver byggas. Genom att de som får låna lamporna själva börjar köpa ut dem kommer friska pengar in till GIVEWATTS som kan handla in nya lampor. En positiv spiral alltså och en marknad som är på väg att bli självgenererande med minskat behov av bidragspengar. Dessutom skapas arbetstillfällen genom lokala distributörer av lampor på plats. Här finns potential att bygga vidare och skapa fler lösningar. Att kunna laga mat på ett rent och säkert sätt är till exempel en mycket viktig utmaning att lösa.

Lomborg missar helt de långsiktiga vinsterna. Genom att ge barnen tillgång till rent ljus underlättas studier efter mörkrets inbrott. Mätningar i skolor där lampor distribuerats visar på väsentliga höjningar av elevernas betyg och en framtidstro. En högre utbildningsnivå leder till mer utbildad arbetskraft, vilket behövs för att den ekonomiska tillväxten inte ska komma av sig, och för att inkomstklyftor ska minska.

Det är naivt att som Lomborg tro att gasverk skulle hjälpa fattiga på landsbygden i Afrika. Det finns inget elnät, och där nätet finns är det så dyrt för hushållen att koppla in sig att det inte går. Urbaniseringen i Afrika är långt under den europeiska och runt 70 procent av befolkningen bor där nät inte är tillgängligt. Väldigt lite el går ut till hushåll där behoven är enorma.

Stora kraftverk byggs redan idag främst för att ge energi till storindustrin. En bred industriell tillväxt är nödvändig för att skapa en bredare ekonomisk utveckling, men industrin står inte utan ben. Det måste till utbildning också. Hushållen måste få klättra på energistegen ett steg i taget, och där hjälper den solcellsdrivna småskaliga tekniken till.

Stödpengar måste prioriteras, och de räcker aldrig till allt det nödvändiga. Hur en familj resonerar är individuellt, men vanligen är den första investeringen en lampa, en mobilladdare och möjligen en radio och en liten TV. För detta behövs inga stamnät. Det räcker med en relativt liten installation, optimerad för att klara av vad familjen har råd med. Solcellsbaserade lösningar har varit ett första steg i det som vi ser som en god start i en elektrifiering underifrån av Afrikas landsbygd.

Vår erfarenhet visar alltså att investeringar i förnybar energi är vettiga lösningar. De är hållbara och inte alls opålitliga som Lomborg hävdar. De bygger på en teknologi som inte är beroende av fossil och importerad råvara. Vi vill därför ge idén att satsa på förnybar teknik, i det här fallet solcellsdriven, vårt fulla stöd.

Jesper Hörnberg och Petter Claesson, grundare av GIVEWATTS

Kjell Jansson, vd Svensk Energi

 

Kommentar om bistånd från Stockholm Environment Institute

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), har följande kommentar inkommit:

Visst är det bra att Björn Lomborg vill att biståndspengar ska användas för att effektivt främja fattigdomsbekämpning. Men klimatbistånd handlar inte, som Lomborg hävdar, om att fattiga människor ska minska sina utsläpp. Syftet är istället att skapa förutsättningar för en robust väg mot ekonomisk utveckling. Detta innebär komplexa och dynamiska processer som inte kan formuleras genom de kortsiktiga och statiska cost-benefit analyser som Lomborg ägnar sig åt.

Bristen på tillgång till modern energi utgör ett avgörande hinder för utveckling i världens fattigaste länder. Över en miljard människor har, som Lomborg påpekar, inget annat val än att elda med traditionella biobränslen med allvarliga luftföroreningar, sjukdomar och dödsfall som följd.

Men Lomborgs förslag att sätta upp naturgasdrivna elverk på den afrikanska och sydasiatiska landsbygden, där infrastruktur för modern energiförsörjning helt saknas, vittnar om bristande förståelse för grundläggande realiteter. Fattiga länder har varken de strukturella förutsättningar, den ekonomiska bärkraft eller tillgång till finansiering som är en förutsättning för att bygga ut traditionella nätanslutningar, vilket ofta begränsar alternativen till decentraliserade lösningar.

Den omfattande analys som Stockholm Environment Institute och ett flertal globala forskningsinstitut genomfört inom projektet New Climate Economy, visar emellertid att förnybar el är mer energisäkert, renare och bättre för att främja en stabil ekonomisk utveckling, jämfört med fossila alternativ.

Idag är storskaliga solcellsanläggningar i Texas fullt konkurrenskraftiga med fossila alternativ – även utan subventioner. Auktionsbud för nya anläggningar i Indien hamnade i år på priser mellan ca 60 och 100 USD/MWh vilket kan jämföras med kolkraftverk som hamnar på ca 50-80 USD/MWh. I Sydafrika har buden hamnat runt 70 USD/MWh – ca 30 procent lägre än för kolkraftverk.

Men med något högre finansieringskostnader för förnybar energi och omfattande subventioner som gynnar fossila bränslen ser det fortfarande ofta ut att vara fördelaktigt för fattiga områden att satsa på fossilbaserade lösningar. Idag subventioneras fossil energi med 600-700 miljarder USD per år, nästan 10 ggr mer än de samlade globala subventionerna för förnybar energi. Subventionerna till fossil energi utgör stora kostnader för statskassan i många utvecklingsländer, men gynnar främst medelklassens konsumtion.

Dessutom har de fattigaste utvecklingsländerna oftast inte själva tillgång till naturgas eller andra fossila bränslen utan måste importera, vilket utgör en betydande kostnad. Faktum är att många av världens fattigaste länder också tillhör de som är mest beroende av energiimport. Med naturgas riskerar de att bli än mer beroende och sårbara för globala prisvariationer. Förnybara energikällor är tvärt om både lokalt tillgängliga och gratis, vilket innebär att man redan i dag tjänar in en något högre investeringskostnad genom minskade driftskostnader. Dessutom skapas en mer långsiktig, energisäker, jämlik och robust energiförsörjning som bidrar till nationellt oberoende och möjligheter till gradvis expansion av kapacitet i energisystemet.

Det finns ingen anledning att välja mellan att antingen minska utsläppen av växthusgaser, eller främja en ekonomisk utveckling samt förbättra hälso- och levnadsvillkor för de fattiga. Den omfattande analys som vi genomfört inom projektet New Climate Economy, visar att ekonomisk tillväxt går att kombinera med klimatåtgärder. Stöd till utvecklingsländer kan med fördel användas för att utveckla förnybara, energisäkra och effektiva energilösningar, istället för att utvecklingsländer bygger fast sig i en dyr och riskabel fossilbaserad infrastruktur.

Måns Nilsson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute

Karl Hallding, seniorforskare vid Stockholm Environment Institute

Nähä, nu dög det inte med floskler?

Så här skrev jag igår:

 

Jag begriper ärligt talat inte varför kulturvärlden är så upprörd på Alice Bah Kuhnke. Visst, hon verkar lite ytlig, men hur skiljer det henne från våra andra kulturministrar? Har Lena Adelsohn Liljeroth rykte om sig att vara en djuping? Kändes Paggan som en tungsint grubblare? Eller är det Margot Wallström och Marita Ulvskog som är de hägrande förebilderna?
Bengt Göransson, Håkan Juholt och Lars Ohly beskrivs som lyfta exempel på trovärdiga kulturministrar hos en kollega. Liksom hon ställer jag mig frågande till exemplen. Talande nog har ingen av de nämnda varit kulturminister och således inte haft möjlighet att göra någon besviken. Närmst kommer Bengt Göransson, vars huvudsakliga titel dock var biträdande utbildningsminister då det begav sig. Men det är lätt att idealisera någon som verkade i en tid som är något annat än idag. Är fansen säkra på att det inte är hans tid, snarare än honom, som de längtar till? Att lyfta fram Håkan Juholt nu är ju tämligen festligt, givet att vi redan lärt oss att hans kulturella referenser snarare var Daniel Suhonens.

Min enda kritik mot kulturministern hittills har gällt hennes parti, snarare än henne själv. Jag finner fortfarande tilltaget att ta fram en kulturpolitik först efter man tillskansat sig kulturministerposten nonchalant. Det är i mitt tycke den största förgriplighet som Miljöpartiet gjort sig skyldiga till sedan de intog kulturdepartementet och kanske är det ett övermod som nu straffar sig genom att man tar frågor på volley och chansar, vilket i sin tur gör kulturministern än mer utsatt.

 

Alice Bah Kuhnkes första uttalanden som kulturminister revs av i en intervju med Kulturnyheterna för några veckor sedan. Det var väl lite småtomt, men ärligt talat: det var inget som stod ut i jämförelse med vad vi är vana vid från tidigare kulturministrar.
Samma sak gäller, menar jag, hennes artikel på DN Debatt nyss. På gränsen till pekoral, menar DN:s Björn Wiman, och skriver:

”Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ”verktyg” för demokratin.”

 

Det är så himla lustigt. Bara häromdagen beklagade jag mig över hur jag i allsköns kultursammanhang jämt och ständigt ställs inför frågor där just demokratin sätts i samband med kulturen och där man får i uppgift att bedyra att kulturen är ovärderlig, central och helt avgörande för demokratins existens. Det är sannerligen inte en ovanlig koppling och kulturpolitiker får väldigt ofta i uppgift att motivera varför kulturen är alldeles särskilt viktig för demokratin. Och när det är dåliga tider och det skärs ned på snart sagt varenda politikområde brukar kulturutövare snabbt förklara att det är just nu, när vi har som mest ont om pengar, som det är som mest viktigt att satsa på kulturen. Av omsorg om demokratin.

Givet hur vanligt detta tema är, är det inte jättekonstigt om en nytillträdd kulturminister tror att man får guldstjärna om man kopplar samman demokratin med kulturen – också på ett instrumentellt sätt.

Utöver detta är Wimans – och många övrigas – kritik är kort och gott att Bah Kuhnkes artikel är floskulös, ja rentav pekoral. Och visst, jag håller med om att det låter rätt fånigt att hävda ”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle”, men herregud, hur många gånger har man hört ramsan ”kultur betyder faktiskt odling” langas fram som något sorts visionsdokument? Big deal.

 

Dessutom. Precis som kollegan Elise Karlsson påpekade nyligen så är det sannerligen inte bara kulturministern som är full av floskler. Även kulturjournalistiken har sin beskärda del av den varan.
Man bör därtill komma ihåg att en mycket vanlig kritik mot den borgerliga kulturministern, från kulturutövare och journalister genom åren, har varit att hon inte bjöd tillräckligt mycket visionära floskler. Hon berättar inte vad hon VILL med kulturen, har det sagts. Betraktar kulturen som en vara. Hon säger inte vilket samhälle hon vill att vi ska bli, med kulturens hjälp! Hon är fyrkantig. Byråkratisk och försiktig.

Tjatar om pengar och entreprenörskap. Visionslös och med stora intellektuella brister. Hon breddar inte definitionen av konst, hon vågar inte fördjupa diskussionen om kvalitet. Etcetera etcetera. Alice Bah Kuhnke behöver inte känna sig ensam om att sågas i småbitar av kulturetablissemanget.

Men vad detta framför allt visar, igen, är att det är inte jättekonstigt om Alice Bah Kuhnke lever i tron att kursvärdet på floskler om vad kulturen ”ska vara” är skyhögt. I åtta år har kulturetablissemanget i allmänhet och kulturvänstern i synnerhet efterfrågat en kulturminister som rör sig i gränslandet mellan det floskulösa och det pekorala. Nu får de det – och gnäller över det också.

Håll till godo nu där det är dags, tänker jag.

 

Ovan skrev jag som sagt igår.

Därefter läste jag Britta Svenssons beskrivning av hur pressansvariga numera ställer upp sig som en mur runt kulturministern. Och jag läste om det här. Och jag säger som Ann-Charlotte Marteus: Igår kväll tyckte jag synd om Alice Bah Kuhnke. Det har gått över nu.

Fast nä. Någonstans ter sig ändå drevet orättvist. Rent kulturellt slår hennes CV kanske inte en med häpnad. Meriterna lutar mer åt demokratifrågor, representation, civilsamhälle, snarare än det rent kulturella. Men det är inte den tyngdpunkten som är skälet till att Bah Kuhnke kritiseras så hårt. Andra kulturministrar har kommit undan med både vagare och svagare kulturmeriter. Andra har rentav kritiserats för frånvaron av floskler. Så varför drevas det då mot Alice Bah Kuhnke?

 

Könet och hudfärgen anförs på många håll. Men jag tror inte att det är där det brister. Nej, det lustiga är att den viktigaste bristen hos henne också är den ”tråkigaste”. Hennes mest avgörande brist är den som ingen skulle kalla ”brist”, eftersom kompetensen hon saknar aldrig efterfrågas av någon: hon är för lite politiker. Då blir det tabbar, grodor och missar. Då sluter sig pressmänniskorna runt en i en järnring, vilket omedelbart eliminerar all känsla av auktoritet hos ministern själv.

Alice Bah Kuhnke har haft poster och positioner där hon förvisso har ägnat sig åt ledarskap, men ledarskap i frågor och uppgifter som man kan karaktärisera som ”feelgood-frågor”. Det har varit positioner där man företräder det goda, det oantastliga, det alla efterfrågar och vill ha, vare sig det har varit civilsamhälle, ungdomars delaktighet eller hållbarhet.

Det är något helt annat än att vara kulturminister. För det är sannerligen ingen feelgood-post. Hudens färg är inte central, men den behöver vara hård.

 

Ryktet om Alliansens död överdrivet

Direkt efter valet var det inte ovanligt med spådomar om Alliansens snart förestående splittring och död. Ännu har dessa dock inte besannas. Tvärtom har flera tecken synts på att Alliansen håller på att lägga grunden för ett sammanhållet och varaktigt arbete i opposition.

I Stockholms stad, till exempel, bildar Alliansen en ”skuggregering”, med Anna König Jerlmyr som skugga till finansborgarrådet. Det är ett utmärkt sätt att hålla samarbetet levande, såväl i praktisk vardag som i väljarnas medvetande.

På riksplanet har budgeten varit den tydligast sammanhållande faktorn. Igår presenterades delar av innehållet i Alliansens budgetmotion, gällande vård och omsorg, i Expressen. Idag hölls presskonferens om skolfrågorna i budgeten.

Förslagen i budgeten känns igen. Politiskt är de förlängningar av det som gjorts under de gångna åtta åren. Men det är inget fel i det. Braskande nyheter är inget självändamål. Det viktiga är att Alliansen kvarstår som ett seriöst alternativ.

Utan Alliansen riskerar Sverige att ställas inför ett mer eller mindre permanent socialdemokratiskt maktinnehav. Valförlusten i höstas var svår, men faktum kvarstår att Alliansen fortfarande är den enda möjliga vägen tillbaka till ett borgerligt styre igen.

Därför ska Alliansen vårdas.

Olovligt oprofessionellt om LOV

I dag förväntas den rödgröna regeringen fatta beslut om att göra som Vänsterpartiet vill, att lägga fram ett förslag om att ta bort landstingens obligatorium att ha lagen om valfrihetssystem, LOV, i primärvården. Efter regerings-och budgetförhandlingarna har man berett förslaget lika rekordsnabbt som okvalificerat, vilket märks på den onådiga kritik som remissinstanserna (som bara fick två-tre veckor på sig att svara) riktat mot detsamma.

Läkarförbundet kallar förslaget ”illa underbyggt” och säger sig vara ”starkt kritiska”. De befarar att den redan tuffa rekryteringssituationen kommer att förvärras när landstingen tar bort valfriheten. Det blir svårare att hitta folk, och det driver i sin tur upp kostnaderna.

Vårdförbundet säger att förslaget ”inskränker [—] patientens rätt i vården”, och konstaterar att det inte gjorts någon ordentlig konsekvensutredning.

Vårdföretagarna konstaterar att många landsting inte har begripit att det inte går att samtidigt ta bort etableringsfriheten, och förvänta sig att man kan behålla valfriheten.

Sveriges Pensionärsförbund, SPF, skriver att ”det kan få oönskade följder särskilt för äldre patienters möjligheter att få sina individuella vårdbehov tillgodosedda”.

För att summera: de äldre, läkarna, fackförbundet och företagen är alla överens om att förslaget är ett hafsverk: illa berett, och som med sannolikhet leder till negativa konsekvenser för dem som vården är till för – och har betalt för den. Att regeringen under dessa omständigheter ändå är beredda att driva genom frågan är genant oprofessionellt. Ett tydligare exempel på hur makt överordnas medborgarnas intressen är just nu svårt att uppdaga. Och till helgen korkar Jonas Sjöstedt upp ytterligare en champagneflaska.

Hanteringen av medelhavsinstituten KU-anmäls

I regeringsformen 7 kap. 2 § stadgas: Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig.

Påpekandet är den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamssons och hon gör det i en nyss inlämnad KU-anmälan. Det hon vill ha granskat är huruvida regeringen iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när den beslutade att avsluta sin finansiering till de svenska medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – ett tilltag som har väckt stor upprördhet, både på denna ledarsida och på andra håll. Nedläggningen utreds nu, men det är fortfarande oklart om regeringen verkligen har backat. Ibland låter det så, men lika ofta verkar det hela hänga i luften, även om man nu lovar att åtminstone titta på vad man håller på med.

 

Men det borde man alltså ha gjort redan innan, menar Abrahamsson, som skriver:

”Det är naturligtvis en bakvänd ordning att i en proposition till riksdagen föreslå att instituten inte längre ska få statlig finansiering – och därmed i praktiken läggas ned – och därefter inleda en beredningsprocess, som syftar till att få underlag för att kunna bedöma om instituten är värda att bevaras.

Jag begär därför att konstitutionsutskottet granskar om regeringen har iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när regeringen i prop. 2014/15:1 föreslår att anslaget till de svenska medelhavsinstituten ska minskas och därefter upphöra.”

 

Vi brukar klaga på KU-anmälningar på denna sida, men den här är vi riktigt spända på! Det ska bli intressant att se om de två-tre meningar som i budgeten ägnas åt att göra processen kort med medelhavsinstituten kan ha en gedigen beredening i botten.

 

Det är arrogansen som stör mig när Bah intervjuas

Den ökända SR-intervjun med kulturminister Alice Bah Kuhnke (SR 24/10) är i sig ett stycke skäms-historia som kräver starka lyssnarnerver. Men den är också ett resultat av något lika problematiskt som en okunnig och oerfaren nytillträdd minister: Bristande respekt för vad politiska uppdrag innebär och kräver.

När Löfven och hans rådgivare satte samman regeringen borde de ha utgått från att ett persongalleri med kunniga och rutinerade politiskt skickliga personer vore att föredra. Och för att vara ärlig, sådana personer finns, åtminstone inom S. Men man verkar ha gjort tvärtom, och i stället för att främst söka kompetens, sökte man attribut. Som kön, ålder, facklig tillhörighet, intressegrupp, geografi, etnicitet, kändisfaktor. Man ville ha mångfald i ordets mest ytliga bemärkelse men verkar till stora delar i stället fått enfald.

Alice Bah Kuhnke har gjort karriär inom media, CSR-verksamhet i näringslivet, uppdrag i föreningsliv, som generaldirektör för ungdomsfrågor samt genom diverse styrelseuppdrag. Hon har, vad vi vet, inte någon partipolitisk erfarenhet, men det märkliga är att detta ganska ofta framhålls som en styrka på politiska poster. Ett utbyte mellan politik och andra sfärer är av godo. Men att anta att en person helt utan politisk erfarenhet utan problem kommer att klara uppdraget som departementschef och statsråd, måste anses en smula respektlöst för ämbetet som sådant. Och att det inte är ”bara bara” att anta uppdraget som kulturminister blev plågsamt tydligt i SR-intervjun.

Trodde Bah Kuhnke och den som rekryterade henne att det räcker att känna varmt för demokrati och mångfald samt att i evighet upprepa detta för att klara uppdraget? Det finns anledning att ha respekt för vad politiska uppdrag på hög nivå kräver av kunskap om frågorna i sig, det politiska läget på området samt hur motsättningarna ser ut. Vad handlar uppdraget om och var går skiljelinjerna? Hur är aktuell lagstiftning och hur ser regleringen ut? Vad vill den nya regeringen förändra, på vilket sätt och vilka svåriggheter finns med det? Och var tar det politiska ansvaret och därmed möjligheterna slut?

I samma anda omtalas ibland avhoppade eller icke omvalda riksdagsledamöter (och liknande), som om allt hopp är ute. ”Hen har ju inga erfarenheter från yrkeslivet” heter det ganska ofta… Som om en eller flera mandatperioder i Sveriges högsta politiska organ inte skulle ge några som helst kunskaper eller erfarenheter som kan vara till nytta i andra sammahang.

Vi har alla lite till mans återkommande synpunkter på usla eller duktiga politiker och vi vet, som suportrar under fotbollsmatcher, att uttala oss om vad de borde och hur de borde. Med all rätt! En politiker är förtroendevald och väljarnas förtroende är det som avgör om han eller hon är god nog. Men i grunden finns all anledning att känna respekt för det politiska uppdraget liksom för dem som klarar det med väl godkänt.

Gästbloggat/Jonas Hellman: Republikan vill att USA ska sluta kriga i omvärlden

Inför USA:s kongressval idag riktas blickarna mot Kentucky, en liten och annars inte särskilt betydande delstat (4,3 miljoner invånare). En orsak är att Republikanernas minoritetsledare i Senaten, Mitch McConnell, kandiderar till omval och att han åtminstone inledningsvis såg ut att vara hotad av Demokraternas motkandidat, Alison Lundergan Grimes.

För att ”rädda” Mitch McConnell har över 400 miljoner kronor satsas på kampanjer, varav huvuddelen har gått till negativa annonser där Grimes framställs som allierad med president Obama. Omvänt har över 200 miljoner kronor satsats på kampanjer för att få bort McConnell ur Senaten.

Beloppen är rekordstora och många i Kentucky beklagar sig över det bombardemang som de utsatts för.  Men kampanjmakarna hävdar att smutskastning av motståndaren är effektivt och nödvändigt.

Ett annat skäl till att Kentucky får uppmärksamhet är delstatens ”juniora” senator, Rand Paul, som allt mer förekommer i spekulationerna om vem som ska bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Rand Paul avfärdas av många som ovalbar bland annat på grund av sin syn i säkerhetspolitiska frågor. Han vill att USA ska sluta bedriva krig i omvärlden och begränsa försvarsinsatserna till att i princip försvara landets eget territorium.

Om presidentvalet 2016 skulle stå mellan Hillary Clinton för Demokraterna och Rand Paul för Republikanerna kommer partiernas roller i säkerhetspolitiska frågor att kastas om. Hillary Clinton blir höken som vill att USA ska engagera sig militärt i omvärlden, medan Rand Paul blir duvan som motsätter sig militära medel.

Kan Rand Paul bli vald? Många inflytelserika republikaner i Kentucky vill inte tro det. Samtidigt verkar det troligt att när den republikanska primärvalsprocessen snart drar igång kommer Rand Paul att bli så kallad ”frontrunner”.

Mitch McConnell, som efter valet troligen blir Republikanernas majoritetsledare i Senaten, delar inte Rand Pauls åsikter i säkerhetspolitiska frågor. Det är svårt att han och Paul gillar varandra, men som partikollegor har de utvecklat ett resonemangsäktenskap. Under slutspurten av McConnells valkampanj var Rand Paul med på pressträffarna.

Varhelst Rand Paul dyker upp väcker han intresse, vilket gör att republikaner runt om i USA under valrörelser har velat frottera sig med Kentuckys 51-årige senator.

Huvudtipset är fortfarande att Rand Paul är för avvikande för att kunna bli Republikaneras presidentkandidat i nästa presidentval. Men bara det faktum att han lyfts fram som en av huvudkandidaterna förtjänar en reflektion. Vad händer om USA drar sig tillbaka från den världspolitiska scenen och väljer att spela en mindre aktiv roll? Det kanske inte är självklart att USA i framtiden vill ställa upp med militära medel och försvara demokratier som hamnar i knipa.

Jonas Hellman är medgrundare av analysföretaget United Minds och bosatt i indiska Bombay. Just nu är han i USA och följer valrörelsen.

Brännpunkt
Hur smart är egentligen en råtta? Det tycks Nobelpriskommittén vara säker på, men deras formulering får nu kritik av en forskare i etologi (djurs beteenden). Brännpunkt

”Nobelkommittén har inte gjort hemläxan”

Docent: En motivering som bör ifrågasättas.

”Sverige bör klargöra syn på återvändande”

BRÄNNPUNKT

Erkännandet väcker frågor.

”EU hotar livsviktig svensk forskning”

BRÄNNPUNKT

Många liv kan räddas.

”RFSU är ett hot
mot tolerans”

REPLIK

Samvetsfrihet – för majoritetens skull.

”Norskt exempel bör avskräcka”

BRÄNNPUNKT

Aborter måste hanteras av alla.

”Personalen får betala ett alltför högt pris”

Facken:

Ledningen bör vidta åtgärder.

Ansvarig: Tvångsvården är stabil

Replik

Gd:n: Jag delar inte alls fackets bild.

”Frihandelsavtal tyngs av det rättsliga”

BRÄNNPUNKT

Expert: Kan stjälpa det positiva.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

ÖVERSIKT EKOMAT

Hela debatten om ekomaten

SLU-forskare oense om nyttan av ekologisk odling.

ÖVERSIKT FÖRSVARET

Senaste debattartiklarna om försvaret:

Hur ska försvaret utvecklas nu? Läs hur debattörerna på Brännpunkt ser på frågan.

ÖVERSIKT
FN:s BARN- KONVENTION

Barnkonventionen fyller 25 år idag

Läs artiklarna om barnkonventionen och kritiken mot Sverige.

Ledare

M måste gå
till sina rötter

KRÖNIKA

Nu är tid att återvända till långsiktigt tankearbete.

Allsidighetens samhälle

Ett samhälle som präglas av öppenhet, tolerans och frivillighet.

Carte blanche
till Putin

OP-ED

Resultatet av Merkels möte blev upprepade misstag.

De som riskerar
jubla förgäves

OP-ED

Vår rättstradition hindrar barnkonventionen bli gällande rätt.

Bye Bye,
Raj-Raj!

LEDARE

Att leva som man lär är en dygd.

Tuta och kör,
Stefan Löfven!

LEDARE

S bör köra själva och inte dirigeras av trafikpoliserna i MP.

Den nya stollevänstern

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Svensk trupp till Mali är ingen ”möjlighet”

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN