Duktigare flicka, tack!

Therese Bohman skriver bra artikel i dagens Expressen Kultur om myten om Den duktiga flickan. Texten är ett utdrag ur Ohlininstitutets antologi ”Klassresan”. (Presenteras på fredag!) Bohmans poäng är klockren: ”Man utger sig för att stå på tjejernas sida, samtidigt som man tror sig veta vad som är bäst för alla tjejer – och det är aldrig att bara duktig.” Exakt! Den särartsfeministiska analysen finns ofta med, oavsett om det är medvetet eller ej, och man utgår från hur en kvinna egentligen är. Men som Bohman mycket riktigt påpekar kan duktighet lika gärna vara ett gott val som ett dåligt, allt efter person. Det kan dessutom likaväl ”drabba” gossar men kallas då  något helt annat,

Kom detta ihåg: Kvinnor är som folk är mest! Lite olika. Och, det är heller ingen dum egenskap att vilja anstränga sig.

Personligen måste jag dessvärre erkänna att jag skulle behöva en rejäl släng av detta så kallade duktig-flicka-syndrom. Jag saknar det dessvärre fullständigt och äter hellre semla än går på gym. bland annat…

Kommentar om det kommunala trotset

Häromdagen skrevs det på ledarsidan om en ny rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO). Texten kan läsas här. En kommentar angående rapporten har inkommit från Sveriges Kommuner och Landstings förbundsjurist, som har synpunkter på det empiriska underlaget enligt följande:

 

Jag kommenterade rapporten vid det seminarium den presenterades och var då kritisk till det empiriska underlaget. Det finns också en del annat att säga om de slutsatser som dras och de förslag som läggs fram, men jag stannar här vid att peka på att sanktioner  förekommer på flera områden.

På upphandlingsområdet finns upphandlingsskadeavgiften. Konkurrensverket kan ingripa med vite vid otillåten offentlig säljverksamhet. Otillåtet stöd till enskilda företag kan bli föremål för ingripande enligt statsstödsreglerna och på LSS-området är det möjligt att utdöma vite mot kommuner när beslut inte verkställs i tid. Dessutom finns det ett ansvar för tjänstefel också Sverige, som fungerar på samma sätt i kommunal verksamhet som i statlig. Frågan är om det påverkar synen på legalitet i förvaltningen.

Att bygga ett viktigt samtal om demokrati på en ensidig och förenklad bild, byggd på gammalt material  ger däremot inte rimlig bild av sakförhållandena.

När det gäller Gullspångsfallet vill jag särskilt påpeka att det inträffade redan 1985, för mer är  30 år sedan alltså…

Långt senare kom  Statskontorets rapport (2012:6) med en bred genomgång av laglighetsprövningsmål under fem år  (c:a 6.400 mål).  Den visade att det endast ett mycket litet fåtal kommunala beslut inte rättats när domstolen funnit att det kommunala beslutet skulle upphävas. För den intresserade finns de exakta siffrorna lätt att hitta i den ovan nämnda statskontorsrapporten (sidan 7-8).

 

Helena Linde
Förbundsjurist, Avdelningen för juridik,
Sveriges Kommuner och Landsting,

Tobé fångar motsättningen

Moderaterna jobbar för en majoritet i riksdagen för tilläggsdirektiv till regeringens – och Vänsterpartiets – utredning om vinster i välfärden. Tomas Tobé beskriver hur V och regeringen bara fokuserar på formfrågor och begränsningar. Han förklarar också hur det leder till att mångfalden utmanas, eftersom det alltid finns en motsättning mellan mångfald och regleringar. Med allt för exakta krav på varje verksamhet blir småskalighet och alternativa former eller arbetssätt snart omöjligt och själva poängen med fler aktörer i välfärden går förlorad. Brukare och anställda önskar Moderaterna innerligt lycka till. Det är viktiga värden som står på spel.

Behåll FM-nätet!

Idag är jag helt enig med Aftonbladets Oisín Cantwell när han med emfas kräver att kulturministern omedelbums ska skrota DAB-radioprojektet. Och det är inte bara hans rekommendation, även Riksrevisionen ger samma goda råd i en ny rapport. Och Cantwell skriver:

”Satsningen på DAB-radio inleddes i Sverige 1995 och har 20 år, flera utredningar och hundratals miljoner senare inte slagit igenom.

För 15 år sedan besökte jag en källare i Stockholm i samband med en granskning av digitalradion som Aftonbladet genomförde. Där satt 25 personer anställda av Sveriges Radio och producerade varje dygn tio timmars program som strängt taget ingen kunde lyssna på.

Folk hade nämligen struntat i att lägga åttatusen på att inhandla de nya mackapärer som behövdes.

I textarkivet hittar jag min gamla artikel. Visionerna var storslagna. Perfekt ljud! Hur många radiokanaler som helst! Bygg din egen station!

Så blev det inte. Inte i Sverige, inte i något annat land. I Tyskland är DAB-nätet helt utbyggt, men lyssningen ligger på fem procent. I Frankrike har regeringen stoppat public service från att använda den nya tekniken. Finland sa nej tack för flera år sedan.”

 

Om man inte visste bättre skulle man nästan tro att uttrycket ”att dabba sig” kommer av den här evighetslånga satsningen. Släpp nu taget om den – och släck inte FM-nätet!

 

Kommentar och svar om Alliansen och DÖ

Med anledning av krönikan Låt DÖ dö (12/4), har följande kommentar inkommit: 

Den enklaste position en borgerlig opinionsbildare kan inta i dessa dagar är att vara emot Decemberöverenskommelsen. Däremot har ganska få försökt utmejsla ett hållbart alternativ. Därför är det välkommet att en del kritiker nu tycks göra ett försök att berätta hur Sverige ska styras om överenskommelsen skrotas. Dessa alternativ måste analyseras lika noga som överenskommelsen.

Upptakten till Decemberöverenskommelsen var som bekant att inget av blocken har majoritet i riksdagen. Det ledde till regeringskris i samband med budgetomröstningen i december. Ingen seriös debattör vill rimligen ha den dramatiken vid varje budgetvotering. Alltså kan vi inte återkommande ha ett läge där respektive block lägger fram sin budget och låter SD:s bingoutropare slumpa fram om Sverige det närmaste halvåret ska ha en rödgrön budget eller en alliansbudget. Då skulle Sverige bli Nordens Italien med risk för regeringskris en gång i halvåret.

Decemberöverenskommelsen syftar till att tydliggöra i förväg vilket block som kan få sitt budgetförslag genom riksdagen. Därmed undanröjs risken för kaos och Sverige kan regeras. Samtidigt vidmakthålls blockpolitiken. Alliansen och de rödgröna formulerar varsin tydlig ekonomisk politik, presenterar den för svenska folket och försöker vinna debatten. Det är ur demokratisk synpunkt viktigt att väljarna har tydliga alternativ att välja bland. Det ökar det politiska intresset och möjligheten till ansvarsutkrävande.

Vill man inte ha Decemberöverenskommelsen och inte heller riskera regeringskris en gång i halvåret finns två alternativ: Alliansen förhandlar om budgeten med antingen SD eller S.

Antalet debattörer som öppet förespråkar en SD-stödd alliansregering är ganska litet. De flesta anser inte uttryckligen att borgerligheten ska söka makten med hjälp av ett invandringsfientligt och isolationistiskt ytterkantsparti, som dessutom står för en osammanhängande ekonomisk politik med tydliga vänsterinslag (till exempel fördubblade ungdomsarbetsgivaravgifter). Däremot argumenterar en del på ett sätt som i realiteten leder i den riktningen. Tove Lifvendahl skriver i söndagens SvD att Alliansen borde släppa Decemberöverenskommelsen och ”i alla lägen … söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik”. Bakom den snygga formuleringen döljer sig i praktiken budskapet att Alliansen åter borde försöka fälla Löfvens budget med stöd av SD. Det hade varit hederligare att skriva det i klartext – eftersom ett sådant agerande i steg ett medför konsekvenser i steg två. Den som fäller en budget bör också vara redo att regera. Alliansen har färre riksdagsmandat än de rödgröna. Avvisar man SD-bingo om varje budget ligger därför i förlängningen av kravet på en ny budgetfällning idén om en alliansregering som gör upp om sin budget med SD.

Att detta trots allt nog inte är just Tove Lifvendahls idé avspeglas i hennes formulering om att Löfven, efter Decemberöverenskommelsens avskaffande, ”måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag”. Även denna formulering har dock i sin praktiska tillämpning ett innehåll som kanske inte alla inser. Formuleringen innebär att Alliansen ska göra upp om hela statsbudgeten med regeringen. Budgeten är ett paket. Inkomstberäkningen och utgiftsramarna för samtliga 27 utgiftsområden antas genom ett enda beslut. Det är uppenbart att en sådan ”stor koalition” angående den ekonomiska politiken skulle ha betydande nackdelar, särskilt på längre sikt.

I en budgetkompromiss kan man inte få igenom allt. Löfven skulle få släppa en del skattehöjningar, men Alliansen skulle också tvingas svälja ett antal höjda skatter. 30 miljarder per år i höjd skatt kanske skulle bli 20. I stället för att opponera mot en skadlig politik – och kanske avstå i en omröstning – skulle Alliansen aktivt rösta ja till en delvis skadlig politik och tvingas försvara den i riksdagens talarstol.

Med en alliansstödd S-MP-regering skulle Sverige sakna en seriös opposition vad gäller den ekonomiska politiken. Eftersom den ekonomiska politiken är solen kring vilken all annan politik kretsar skulle effekten bli att Sverige helt skulle sakna ett seriöst regeringsalternativ. Ytterkantspartierna skulle bli den enda oppositionen.

S styrde i minoritet i årtionden genom att söka stöd än till höger, än till vänster. Det enda hindret för detta är stark blockpolitik. När Alliansen skapades 2003 försvagades därför Socialdemokraternas position avsevärt. Med allianspartierna som stödhjul inom den ekonomiska politiken skulle S åter blidet ”naturliga” regeringspartiet som står bredbent i det politiska spelets mitt.

Stefan Löfvens övergripande strategiska mål är förstås att splittra eller på annat sätt neutralisera Alliansen. En budgetkompromiss skulle vara en önskedröm för honom, helst förstås med bara några allianspartier, men han skulle välkomna även en uppgörelse med hela Alliansen. Det är däremot svårt att förstå varför en del borgerliga debattörer är så angelägna om att avskaffa blockpolitiken, tvinga allianspartierna att rösta för skattehöjningar och i förlängningen underlätta ett långvarigt, socialdemokratiskt maktinnehav.

En ärligare rubrik på Tove Lifvendahls söndagskrönika vore: ”Skrota opponerandet och rösta för höjda skatter med Löfven – det är bättre än Decemberöverenskommelsen”. För oss som varken vill regera med S eller SD framstår det som bättre att ge DÖ ett långt och lyckligt liv.

Andreas Norlén, ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott

 

Tove Lifvendahl svarar: Andreas Norlén (M) försöker gällande att den som är kritisk mot decemberöverenskommelsen också vill ”avskaffa blockpolitiken, tvinga allianspartierna att rösta för skattehöjningar och i förlängningen underlätta ett långvarigt, socialdemokratiskt maktinnehav”. Ja, den kritiske har egentligen inget annat att komma med än ”kaos” och ”samarbete med SD”.

Mitt genmäle utgörs i sak av den krönika jag skrev i söndags, liksom den jag skrev den 27 december (Decemberöverenskommelsen är demokratiskt problematisk). För att uttrycka det kortfattat: Genom sitt agerande sätter Allianspartierna blockpolitiken före Sverige, tvingar Socialdemokraterna att regera mycket längre vänsterut än vad som hade behövt vara fallet, vilket på både kort och lång sikt underlättar för en allvarlig vänstersvängning av både politik och samhällsvärderingar.

Det är kanske symptomatiskt att text ägnad att försvara en överenskommelse, gör till huvudnummer att försöka skjuta budbäraren. Ty att Alliansen idag inte skulle ha något annat val än de som Andreas Norlén förespeglar i sin kommentar, eller som de borgerliga partiledarna uttrycker sina valmöjligheter i DI idag, ”Alliansen avser inte att bli ett stödparti till Socialdemokraterna eller bilda regering med Sverigedemokraterna och kommer därför att hedra decemberöverenskommelsen”, är en verklighetsbeskrivning som helt enkelt inte är sann.

Att låtsas som att det inte finns några andra alternativ, är begripligt givet att man vill försöka hålla lugn i egna led, men det gör det inte mer sant för att det upprepas av dem som vill rädda ansiktet. Att Moderaterna under ett antal år förklarade att den svenska arbetsrätten var helt oproblematisk, var en ”sanning” som av väljartaktiska skäl ansågs nödvändig att befästa, men som hade föga att göra med verkligheten utanför partikanslierna.

Det förslag som SvD:s ledarsida återkommande lyft (Rädda Sverige, avsätt regeringen 22/10-14, Ska 5,7% få styra Sverige?, 26/10-14, Alliansen bör avsätta regeringen 4/12-14) är att fälla nuvarande regering genom ett misstroendevotum mot statsministern. Att oppositionen ger sina egna ord om regeringens oförmåga någon praktisk konsekvens. Därefter kan förhandlingar mellan S och Alliansen vidta, där den ena parten mot reellt inflytande kan släppa fram den andra. En sådan väg förutsätter dock att Alliansen är beredda att sätta Sveriges väl före sina egna intressen. I det fall en Löfven II, utan MP och V, släpps fram, kan Alliansen både visa att de tar ansvar för att Sverige inte vrids mer vänster än nödvändigt, och samtidigt bevisa i alternativa förslag och skuggbudgetar varför det vore bättre med en borgerlig regering.

Men i dagens DI (14/4) fäller de fyra borgerliga partiledarna krokodiltårar: ”Vi ser allvarligt på de löftesbrott och vänstersvängar som Stefan Löfven har tillåtit, och som visar att han är beredd att försvaga Sverige för att hålla ihop sin regering.”

Är detta vad Alliansen har att erbjuda sina väljare? En opposition som skriver artiklar om att de ”ser allvarligt” på regeringens göranden?

Alliansledarna kommer själva fram till den alternativa och mer hedervärda uppgiften i sin slutsats om vad de anser om det nuvarande styret: ”En sådan regering behöver bytas ut.” Exakt. Så sätt igång. Lyft rumpan från händerna. Ni har både makten och ansvaret.

Hur går det med momsen på Myrorna?

Ledarsidan har tidigare skrivit (1, 2, 3) om hur nya momsregler slår hårt mot ideella second hand-butiker som Myrorna, Stadsmissionen och liknande, och i förlängningen dränerar välgörenhetsorganisationernas ekonomi. Ett utslag i Högsta förvaltningsdomstolen i höstas gjorde gällande att momsfriheten för second hand-butikerna stod i strid mot EU:s regler, varför Skatteverket hastigt utfärdade nya förhållningsorder för affärerna. Nu skulle försäljningen beläggas med moms, vilket ledde till att flera välgörenhetsorganisationer började planera för att avveckla sin butiksverksamhet. Med de nya pålagorna var det inte lönsamt, helt enkelt.

I slutet av februari kom dock goda nyheter. Regeringen kunde meddela att EU-kommissionen förvisso hade konstaterat att ”att den svenska momsbefrielsen för ideell sektor är fel”, men att detta ”inte påverkar EU:s inre marknad”. Finansminister Magdalena Andersson såg därför goda möjligheter till en konstruktion där den ideella second hand-verksamheten kunde räddas.

Slaget är dock ännu inte vunnet. Hur arbetet på Finansdepartementet har fortskridit är okänt. I morgon förmiddag träffar dock representanter för samarbetsorganisationen Ideell Second Hand statssekreterare Charlotte Svensson på Finansdepartementet. Förhoppningsvis innebär mötet positiva besked.

Att mötet äger rum samma dag som vårbudgeten presenteras kan dock indikera vad som helst. Det är en perfekt dag att begrava tråkiga nyheter på, i ett flöde som är fokuserat på ”satsningar”.

Socialstyrelsen rekommenderar utan gränser

Var slutar egentligen en svensk myndighets uppdrag? Det kan man undra efter att ha läst ett brev från Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.

I förra veckan granskade den rådgivande kommittén i amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten US Food and Drug Administration, FDA, tobaksbolaget Swedish Matchs argument för att lindra formuleringarna i de varningstexter som snusdosor måste ha i USA. Kommittén beslöt att inte rekommendera FDA att ändra varningstexterna. Det betyder dock inte att processen är färdig. Myndighetens beslut väntas fattas i sommar.

Det är naturligtvis inget konstigt att amerikanska hälsovårdsmyndigheter vill ha kontroll över de eventuellt hälsovådliga preparat som säljs på marknaden. Och det ligger inga märkligheter i att de företag som vill sälja exempelvis tobaksprodukter lägger fram sina vetenskapligt underbyggda argument för att tala för sin sak. Amerikanerna bestämmer själva över sin marknad i god demokratisk ordning.

Det märkliga är att en svensk myndighet på eget bevåg känner sig kallad att lägga sig i. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm skrev den 12 mars ett brev till FDA, där han, på den svenska myndighetens brevpapper, gör gällande att ”snus räddar inte liv” och att ”snus räddar bara tobaksindustrin”.

Ursäkta, men vem frågade Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm?

Kan man verkligen säga att det ingår i Socialstyrelsens uppdrag att försöka lägga krokben för svenska företag när de förhandlar med amerikanska myndigheter? Ingår det i Socialstyrelsens kärnverksamhet att komma med pekpinnar till andra demokratier? Kan man som svensk någonsin undkomma Socialstyrelsen ens på en annan kontinent?

Fel om regeringsbeslut

I dagens ledare skriver jag om ett ärende på regeringssammanträdet förra veckan. Förslaget, som föredrogs av Åsa Regnér, innebar att avgiften till intresseorganisationen Hyresgästföreningen skulle ingå i beräkningsunderlaget för socialbidrag. Ett mycket märkligt förslag. Detta blev dock inte regeringsbeslut, något som inte framgick av min artikel. Rätt ska vara rätt: Avgift till Hyresgästföreningen kommer alltså inte att ingå i socialbidraget.

Maria Ludvigsson

Värt att försvara

Under veckan har hashtaggen #värtattförsvara blivit populär på Twitter. I tweets har folk givit sina exempel på företeelser och platser i Sverige som är värda att försvara. Syftet är förstås att uppmärksamma riksdagspartierna om vikten av ett bättre försvar, så här i förhandlingstider. Här kan man till exempel läsa bloggaren Fredrik Antonssons/Sjätte Mannens take på twitterkampanjen.

Söker man på Twitter hittar man en kavalkad av vackra bilder och tänkvärda kommentarer. En vallokal, natursköna miljöer, universitetsbyggnader, yttrandefrihet, förskolor – alla förenas de av tanken att de är en del av det som är Sverige – och därmed något som är värt att försvara.

 

Det är helt enkelt en fin kampanj vars innehåll kan fyllas av alla och envar – vilket i sig speglar vikten av försvaret. Det vi har att försvara är ju just alla. Varje medborgare i detta land omfattas – eller ska i alla fall omfattas – av försvar från yttre hot. Det är hela poängen med att ha ett försvar. Att staten garanterar vår säkerhet gentemot aggressioner och illasinnade avsikter.

Försvarsmakten är den organisation som arbetar för denna trygghet. Med knappa medel, men dock. Uppgiften är ädel och verkligen ingenting att rynka på ögonbrynen åt. Försvaret är vårt skydd i händelse av krig. Att vårt behov av skydd tilltar är uppenbart. Det finns en anledning till att de nordiska länderna knyter ytterligare band på försvarsfronten just nu. Det räcker att se sig om i världen för att förstå att ett försvar de facto kan utgöra skillnaden mellan våld och oro eller möjlighet att leva trygg, bilda familj samt vila i tanken att också våra barn och barnbarn kommer ha möjlighet att göra samma sak, under trygga förhållanden.

 

Nu läser jag på Twitter att Försvarsmakten inte är välkommen att delta i detta års Nationaldagsfirande i Umeå. Motiveringen, ska enligt ett publicerat brev, vara att:

”årets firande kommer att genomföras i andan av att välkomna ’nya svenskar’ vilket de såg kunde undermineras av vår (Försvarsmaktens) närvaro.”

Jag klurar fram och tillbaka på det hela, men blir inte klok på om det finns någon väl dold logik här, eller om alltihop bara är komplett ologiskt och dumt. Det hela har bekräftats och kommenterats på Twitter av Försvarets informationsdirektör Erik Lagersten, som formulerar sig väl:

”Maa frågor kring nationaldagsfriande i Umeå. Uppgifter som cirkulerar stämmer. Har pratat med förbandschefen som bekräftar detta. Försvarsmakten avser återkomma till frågan. Det är inte avståndstagande till statens samhällsbärande funktioner som ska manifesteras på nationaldagen utan snarare tvärtom. Resonemanget är olyckligt och inte helt genomtänkt.”

Ja, sannerligen.

 

Jag har ingen aning om hur Umeå normalt brukar fira Nationaldagen, om Försvarsmakten brukar vara med eller inte. Det är förstås inte alls så att Försvarsmakten måste vara med när Nationaldagen firas, vill man inte ha den sortens pompa så behöver man givetvis inte ha det. Det är inte själva utformningen av firandet saken gäller. Problemet här är, förstås, motiveringen.

På vilket sätt skulle närvaron av Försvaret, själva garanten för alla medborgares trygghet och frihet, kunna sägas vara ett problem för nya svenskar? Vad får Umeå kommun att tro att nya svenskar inte är anhängare av trygghet inom det nya landets gränser? Om något finns det väl goda skäl att tro att människor som tvingats fly krig och elände skulle kunna tänkas vara alldeles särskilt medvetna om det oundgängligt viktiga med säkerhet – och hur mycket som faktiskt bor i orden ”värt att försvara”?

Jag skulle verkligen vilja höra en utvecklad förklaring till det här.

 

Kommentar och svar om Alliansens ryggrad

Med anledning av kolumnen Alliansen bör visa att den har en ryggrad (7/4), har följande kommentar inkommit:

Kolumnen i Svenska Dagbladet tar upp den osäkerhet kring framtiden som råder just nu för många välfärdsföretag och deras anställda. Allianspartierna instämmer i denna oro, även för de patienter som riskerar att drabbas. Ansvaret ligger hos vänsterregeringen, ingen annan. Vi värnar kvalitet och utveckling i välfärden och agerar därför kraftfullt mot den skadliga politik regeringen för. En politik som kväser de som med engagemang och resurser kan bidra till utvecklingen för att istället hålla illa fungerande verksamheter under armarna.

Sedan vänsterregeringen aviserade att de vill begränsa patienters möjlighet till vårdval och på olika sätt stoppa en mångfald av aktörer inom välfärden har Kristdemokraterna KU-anmält statsrådet, vi har skrivit två alliansmotioner, varav en resulterade i ett tillkännagivande mot regeringen den 5 mars och den senaste lämnades in den 25 mars. Tack vare det agerandet har vänsterregeringen dragit tillbaka sin ursprungliga proposition om att begränsa vårdvalet och lagt den frågan på is och på torsdag förhörs statsrådet Gabriel Wikström av KU. Vi hoppas nu att vi får ännu ett tillkännagivande i riksdagen om att ändra direktiven i den utredning som vänsterregeringen vill tillsätta om privata välfärdstjänster (dir. 2015:22). Vi kröker inte ryggen utan står upp i debatten och agerar med de verktyg som riksdagsarbete i opposition inrymmer.

Av kolumnen framstår det som att decemberöverenskommelsen skulle vara ett hinder för allianspartierna men den har ingen som helst relevans i denna fråga. Vi kommer att försöka stoppa alla förslag från vänsterregeringen som beskär möjligheten för patienter att välja och för olika välfärdsföretag att finnas. Däremot är vi inte lika övertygade, som kolumnisten är, om att vår uppfattning är i majoritet. Sverigedemokraterna har tidigare visat att de inte är positiva till privata alternativ. På deras hemsida står det ”Vi anser att samtliga kommuner bör tillåta privata alternativ, men att kommunerna samtidigt skall ha en möjlighet att sätta stopp för överetablering.[…] Sverigedemokraterna vill […] också göra det möjligt att vid behov sätta gränser och bromsa privatiseringsprocessens hastighet och omfattning. Sverigedemokraterna vill också sätta stopp för orimligt höga vinstuttag […]

Allianspartierna har gjort det flera gånger och kommer att göra det ännu en gång, vi stoppar de förslag som hotar möjligheterna till olika val i välfärden. Det är inte vår tydlighet eller ryggrad som ska ifrågasättas utan frågan bör gå vidare till ett annat parti.

Emma Henriksson (KD), gruppledare i riksdagen och ordf i Socialutskottet

 

Thomas Gür svarar: Jag utgår från att Emma Henriksson inte bara talar för sitt parti, KD, utan för hela alliansoppositionen. Då hade det varit på sin plats med ett något kortare och mer kärnfullt svar. Om jag får drista mig att föreslå, kunde alliansoppositionen via Henriksson ha sagt: ”Vi vill tydligt meddela att vi ämnar sätta stopp för regeringens förslag att förbjuda vinster i privata välfärdsbolag. Vi uppmanar SD att göra  samma slags uttalande som vi och därmed visa att det finns en sådan majoritet i kammaren.”

De välfärdsföretag som det handlar om, hade varit betjänta av ett sådant svar. Sedan min artikel publicerades har flera av dem hört av sig och just önskat tydligare besked från majoriteten i kammaren. Ty förlorade år av utveckling och innovation står inför dörren och många riskerar att slås ut. Att istället svara med: ”frågan bör gå vidare till ett annat parti” ser jag mer som ett utslag av just beröringsskräck och beklaglig ”nånannanism”.

Brännpunkt
Per Thorstenson, John Strand och Crister Fritzson. Brännpunkt

”Låt Arlanda få vara flygplats, inte p-plats”

Vd:ar: Flygplatsen fast i politisk rävsax.

”Det krävs hårdare
lagar mot vapen”

Haddad (FP):

Fler ska kunna straffas.

”Quickärendet är
en stor villfarelse”

Brännpunkt

Lambertz: Fullt av myter .

Studenter: ”Vi begär bara en rimlig lön”

Brännpunkt

Ny policy stoppar inte uppror.

”Lönespridningen
bör öka, inte minska”

Replik

Timbro: De flesta blir rikare.

”Fler med jobb lever i fattigdom”

Utredare:

Drastisk försämring under Alliansen.

”Vi bör stå upp mot radikal islamism”

BRÄNNPUNKT

”Göteborg bör ta ansvar.”

40 svenskar döda i strider för IS

Uppåt 40 svenskar har dött i strider för IS, enligt Säpo.

”Jag är stolt över att
M behåller hedern”

REPLIK

Svar: Det som krävs idag är medkänsla.

”Partiet måste lyssna på väljarna”

Brännpunkt

Väljare: Tvinga mig inte överge M.

”Vi är moderater,
men håller inte med”

REPLIK

Nej till studieavgifter – fel väg att gå.

”Det bör kosta att läsa på högskola”

Brännpunkt

M-studenter: Tillåt avgifter.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Artiklar som sänds till oss, ska enbart vara sända till Brännpunkt. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Missade du någon intressant artikel på Opinion förra veckan? Här är listan på de åtta mest lästa.

ÄLDREVÅRD

Privat eller kommunalt?

Äldrevården – kvalitet står mot kostnader. Följ debatten!

Ledare

Ett folkmord
vi inte får glömma

GÄSTKRÖNIKA

Ingen skulle känna till att de någonsin hade existerat.

Skym inte det viktiga

LEDARE

Förslag om medborgartjänst sätter det väsentliga i skugga.

Klassresor är
starkare än Fridolin

LEDARE

Klasskampen reducerad till att vänta på ministeringripande.

Regnérs miljard
blev 60 miljoner

LEDARE

Vårändringsbudgeten inte lika lustfylld tradition som kosläpp.

Sluta subventionera fossila bränslen

OP-ED

Hur man minskar slöseri, ojämlikhet och koldioxidutsläpp.

Var är pengarna
till polisen?

OP-ED

Det sker färre fyllebråk – men fler skottlossningar.

Platt skola
blir pannkaka

LEDARE

Finlands framgångsrecept är att "ligga efter".