Kvinnorna, statsvetaren och M-makten

Med erfarenhet av studier i statsvetenskap är det lätt att känna djupaste respekt för personer med ”statsvetare” som titel. Radio och tv nyttjar dem flitigt och ofta blir vi alla en aning mer upplysta efter att ha tagit del av deras kunnande. Men inte alltid.

I samband med spekulationer om Reinfeldts efterträdare har statsvetaren Jenny Madestam sagt följande: ”Jag tror att det finns en önskan i partiet att välja en kvinna” (TT 15/10). En första spontan undran är naturligtvis hur och varför stastvetaren i fråga tror det och hur en sådan önskan kommit till uttryck. Är det just bara något Madestam tror eller lutar hon sig mot något slags undersökning av vad partimedlemmar i M hyser för drömmar och önskningar? Och varför, i så fall, går Moderater omkring och önskar en partiledare av ett visst kön? Är det inte andra egenskaper, talanger eller förmågor som får antas smälla högre än en viss könstillhörighet?

Däremot är Madestam osäker på hur en kandidat som Elisabeth Svantesson uppfattas i partiet varför hon inte uttrycker någon tro på Svantesson som efterträdare till Reinfeldt. Varför det i Svantessons fall inte räcker att vara kvinna – något partiets alltså antas önska – är oklart.

Vidare tror även Madestam att det ”finns ‘ett litet sug’ efter någon som är väl förankrad i partiet utanför Stockholm”. Det kanske man kan tro. Exakt varför man kan tro det framgår dock inte, men Madestam hänvisar till Bo Lundgren (som härstammar från Skåne) som enligt henne gillade att åka runt i landet och dricka öl med partiföreträdare. (Det senare ska ses som belägg för att Lundgren inte var elitistisk.)

Av statsvetaren har vi alltså fått veta att Moderater önskar en kvinna från annan del av landet än Stockholm (vilket iofs låter mer som Svantesson än Madestams stalltips Kinberg Batra…) och det är bara att ”önska” att hon har fel. Önska att de som väljer sina partiledare utgår från vilka talanger och tankar vederbörande måste ha för att fatta kloka beslut och leda aktuellt parti i rätt riktning, att de inte utgår från attribut och ytligheter.

Åsa Romson och det uteblivna drevet

Häromveckan skrev jag en bloggpost om Expressens avslöjande om Åsa Romsons användande av otillåten färg på sin båt. Sedan dess har Expressen matat på med fler avslöjanden, i vissa fall har dessa av allt att döma sin upprinnelse på sajten Nyheter idag, en webbtidning som väl kan beskrivas som ingående i det SD-anstrukna internet eller något i den stilen. (Nu tycker hälften av er att det är oerhört brunt att jag ens nämner och länkar till sajten, medan andra hälften av er tycker att det är oerhört PK-media av mig att kalla Nyheter Idag SD-anstruken. Jag anser båda dessa invändningar irrelevanta och kan redan nu meddela att jag inte avser besvara mejl eller tweets som syftar till att käbbla om dylika positioneringsfrågor.)

 

I går tänkte jag att man kanske skulle skriva en liten text som gjorde den enkla poängen att mycket har hänt sedan ministeravgångarna under Fredrik Reinfeldts mardrömsstart 2006 och att en sak som har hänt är att drev inte längre alltid har en avgång som naturlig slutpunkt. Politikens värld har lärt sig att pudlande och avgång inte alltid är receptet, ibland finns det skäl att stå kvar i stormen och ut- och framhärda – om man tycker att drevet är oskäligt eller överdrivet. Jag hade tänkt peka på exemplet Åsa Romson som just nu är i visst blåsväder.

Sen kom jag på att den jämförelsen är helt orimlig eftersom Åsa Romson över huvud taget inte är föremål för ett drev. Hon är föremål för en fullt hanterlig och försumbar granskning som pågår i stort sett bara i Expressen och på nämnda Nyheter Idag.

 

Vakna medier!, skriver Patrik Kronqvist i en läsvärd artikel i Expressen idag. Han punktar upp de avslöjanden vi sett hittills, nämligen att statsrådet Romson har:

* Underlåtit att betala energiskatter för diesel.

* Målat sin husbåt med en giftig bottenfärg.

* Värmer upp fartyget med en oljepanna.

* Tömmer gråvatten rakt ut i Östersjön.

 

Därefter konstaterar Kronqvist rätteligen att uppföljningarna i andra medier har varit förvånansvärt få. Och ja, det får man säga. Sök Åsa Romson+diesel på någon av Public Service-sajterna och du hittar mest valrörelsechattar och utfrågningar där Romson pläderar för skattehöjningar samt en avdelning för tittarservice där smått koleriska krav ställs på att SVT ska ägna avslöjandena något intresse. Men även utanför Public Service har intresset varit skralt.

Det kan inte vara för att punkterna ovan är fullkomligt ointressanta eller ”för små”. Ministrar har avgått för betydligt mindre och det moraliska förtroendetappet är förstås som allra störst här, när en MP-minister visar sig brista på just de områden där hon och hennes parti har som allra högst svansföring. Ämnet torde helt enkelt vara intressant nog för en rad eller två. Allmänintresset saknas inte.

”Jag brukar vara skeptisk till dem som gnäller på vinklade medier, oavsett om det är vänstern som gnäller på liberala tidningsägare eller om det är högern som anklagar public service för att vara vänstervridet”, skriver Patrik Kronqvist.

Jag delar i grunden hans inställning och kan inte räkna hur många gånger jag har försvarat public service inför läsare som tror att såväl SVT som SR är proppfullt med marxister eller förklarat för arga rödgröna läsare att nej, ledarsidans färg inte har med nyhetssidornas värdering att göra. Men liksom Kronqvist har jag svårt att värja mig denna gång. Det ser onekligen lite ut som att journalistkårens sympatier för MP har genomslag i nyhetsvärderingen.

 

Till detta vill jag lägga faktorn Nyheter Idag. På Twitter har jag sett många diskussioner och meningsutbyten där avslöjandena om Romson har avfärdats av miljöpartister, ofta ledande sådana, med hänvisning till att det där kommer från SD-anstrukna sajter och är därmed inte trovärdigt. Politiska motståndare i Alliansen som har spridit och kommenterat avslöjandena får veta att de sprider information som kommer från ”fel” håll.

Kort sagt, man försöker desarmera själva avslöjandet genom att kleta SD på det och göra nyheten till politisk paria. Och det verkar funka. Endast Expressen, kända för att inte banga att få händerna smutsiga i jakten på scoop, börjar gräva i samma nyhet. Jag hoppas att jag har fel, men utifrån ser det onekligen ut som att övriga verkar anse sig liite för fina för detta avslöjande.

Detta är förstås helt orimligt. Åsa Romsons diesel blir inte mindre grönfärgad bara för att det var Nyheter Idag-murveln Chang Frick som påpekade färgen först. Journalistiska frågor kring detta är inte illegitima och har sannerligen ingen uppenbar koppling till migrationsfrågan eller SD. Ändå ser jag att till och med partisekreteraren Anders Wallner använder SD-klet som kofösare när han ska hantera besvärliga frågor angående Romson. Detta bör han upphöra med omedelbart. Wallner är partisekreterare för ett regeringsparti och en sådan ska inte försöka desarmera nyheter och granskning genom att göra den politiskt oberörbar av irrelevanta skäl. Det ser mycket illa ut. Inte heller ser det vackert ut att flertalet medier självmant verkar låta sig puttas runt med denna kofösare.

 

Vad bubblar i Moderaterna?

Catharina Elmsäter-Svärd ger definitivt besked idag. Hon är inte intresserad av att leda Moderaterna, säger hon och det är svårt att hitta några dubbeltydiga kryphål i det hon säger:

– Nej, ett nej är ett nej. Jag har aldrig sett mig själv som partiledare, det är inte min ambition. Det kommer inte att bli svårt att hitta någon. Vi har flera som skulle kunna vara den vi söker.

 

Allt fler ögon riktas därmed mot Anna Kinberg Batra, enligt DN är det rentav så att det bara är hon som återstår eftersom ”Anders Borg, Tomas Tobé och Ulf Kristersson” sägs ha meddelat att de inte står till förfogande. Att Anders Borg har sagt nej är jag med på, men att de övriga två skulle vara helt borta ur leken är ingenting som jag har uppfattat. De får nog ta i på samma tydliga sätt som Elmsäter-Svärd innan jag ska bli övertygad.

Andra tänkbara kandidater som inte nämns lika ofta är Tobias Billström och Elisabeth Svantesson – båda dugliga ministrar. Förvisso kommer båda med lite bagage. Billström har bitvis varit kontroversiell, men har å andra sidan innehaft en av de svåraste ministerposterna man kan tänka sig längre än någon annan klarat av. Kanske faller han framför allt på att han är man? Svantesson har inte det problemet – och är därtill gediget kunnig inom några av de viktigaste framtidsfrågorna. Men i gengäld har hon religiöst bagage som kan försvåra. Å andra sidan är det ingen i den här leken som bara har fördelar, alla tampas ju med något bagage eller någon nackdel.

Nyligen lämnade för övrigt Ulla Hamilton Stockholmspolitiken. Kan hon därmed vara en bubblare på riksplanet? Ju fler som droppar av i ministergänget, desto mer relevant blir det att tänka i vidare cirklar.

 

Vad gäller könsaspekten kan ett tips till Moderaterna vara att inte stirra sig blind på att det måste bli en kvinna. Även om inga signaler syns nu så är det inte otroligt att även FP och KD byter ledare inom överskådlig tid. Inte heller är det otroligt att deras val landar på en kvinna. Då kommer det rentav vara en fördel att bryta av med en slips!

 

J. Edgar Hoover avsatte Juholt

Liksom alla andra ser jag självfallet fram emot att läsa senaste dagarnas übersnackis, dvs Daniel Suhonens tegelsten om Håkan Juholt och socialdemokratin. Det regnar förhandspress och göttiga utdrag, men det som just nu slår mig är hur fort detta går över i nån sorts stiliserad parodi. Igen. Det är märkligt. Redan när Håkan Juholt tillträdde var spinnet kring honom parodiskt och krampaktigt. När han som nyinstallerad höll sitt linjetall satt jublande SSU:are bakom honom med stiliserade mustascher på plakat. Steget till Super Mario var kort och SVT först på den bollen. Allting kändes show och föreställning – och så fortsatte det.

Och så fortsätter det även nu. Kulturvänster fortsätter att behandla Juholt som merchandise, jag bara väntar på att rättigheterna ska gå vidare och ge upphov till nyckelringen och legolådan. Under helgen har skämten om och citaten ur Suhonens bok och hela Juholthistorien haglat på Twitter. Många gånger om har jag sett folk fråga vem som ska spela Juholt/Berit Andnor/Veronica Palm i den kommande filmatiseringen eller teatertolkningen av boken. Så plötsligt visar det sig att skämten snabbt blivit allvar. Boken ska bli pjäs, regisserad av – såklart – Stina Oscarson.

– Det är som ett av Shakespeares maktdramer eller Machiavellis Fursten, säger hon till Aftonbladet.

 

Det är en kommentar man kan gå och suga lite på. Från Juholthaveriet har det nu dragits paralleller till Shakespeare, Machiavelli samt till Caesar, som är Suhonens egen favoritjämförelse. Det säger mer om personerna som säger det än det säger om Juholt.

I själva verket är det PJ Anders Linder som gör den mest relevanta jämförelsen. Under rubriken Så blev Håkan Juholt partiledare ger han ett svar som har föga med Machiavelli att göra, om man säger så. Svaret lyder ”På samma sätt som Steven Bradbury en gång vann guldet i short track i Salt Lake City” och det förloppet kan beskådas här.

 

Många sossar blir det, som nämns, anklagas och pekas ut i boken. De kommentarer, avfärdanden och tillbakavisanden som också följer på debatten är stundom underhållande stundom onödiga. Bitvis förefaller bokens teser faktiskt helt förryckta, som när  den socialdemokratiske debattören/PR-konsulten Jonas Morian och hans liberala fru, tillika Yougoves analyschef Stina Morian förklaras ha deltagit aktivt i petandet av Juholt – i maskopi med de privata vårdbolagen. Jag vill nu inte förolämpa någon, men det är mitt bestämda intryck att paret Morian inte är riktigt den lömska intrigmakarduo som Suhonen tror.

Av någon anledning kan jag inte sluta tänka på följande lilla replikskifte ur Annie Hall, från scenen där Woody Allens roll Alvy Singer maler sina teorier om mordet på JFK, vilket tröttar hustrun något:

Allison: Okay. All right, so what are you saying, now? That everybody on the Warren Commission is in on this conspiracy, right?

Alvy: Well, why not?

Allison: Yeah, Earl Warren?

Alvy: Hey … honey, I don’t know Earl Warren.

Allison: Lyndon Johnson?

Alvy: Lyndon Johnson is a politician. You know the ethics those guys have? It’s like-uh, a notch underneath child molester.

AllisonThen everybody’s in on the conspiracy. The FBI, and the CIA, and J. Edgar Hoover and oil companies and the Pentagon and the men’s-room attendant at the White House?

Alvy I would leave out the men’s-room attendant.

 

Möjligen finns det en men’s-room attendant inom arbetarrörelsen som går fri även hos Suhonen…

 

Problemet är att kossan aldrig blir mätt

”Ladan är helt tom”, sade nya finansministern Magdalena Andersson (S) häromdagen när hon presenterade den ekonomiska prognos som ska ligga till grund för den nya regeringens första budget. ”Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat.”

Som Sanna Rayman påpekar på ledarsidan i dag är Anderssons förvåning över de snäva ekonomiska ramarna spelad. Under hela valrörelsen påpekade Alliansen att reformutrymmet var mycket begränsat. Socialdemokraterna valde dock att utställa omfattande löften – och nu väljer Andersson följaktligen att kasta budgetreglerna överbord för att kunna bedriva sin klassiska socialdemokratiska politik. Mer bidrag, högre skatter och färre jobb.

Andersson är inte precis den första socialdemokraten som använder metaforen. Allra mest minnesvärd var kanske Olof Palme i sitt tal på Norra Bantorget den 1 maj 1979.

YouTube Preview Image

”De har inte bara ätit upp vad som fanns på bordet. De har tömt skafferiet, ätit sig igenom visthusboden, låtit åkrarna stå i träda och tuggat sig igenom andra länders bankmatsalar på kreditkort utställda på de svenska skattebetalarna”, sade Olof Palme.

Den borgerliga regering som Palme anklagade hade förvisso inte gjort sig känd för ordning och reda i finanserna. Men det kan vara värt att komma ihåg att skattetrycket 1979 var 44,6 procent, jämfört med 42,9 idag (enligt de nya beräkningsmetoderna). Skattetrycket hade visat en stigande trend i 60 år, och skulle klättra ännu ett par procentenheter till den historiska toppnivå som rådde från slutet av 1980-talet fram till millennieskiftet. Det fanns för Palme, kort sagt, ingen övre gräns för hur stor staten kunde bli. Sverige var, de facto, vid tiden på väg att socialisera ekonomin. Ändå tyckte alltså Palme att ladorna var tomma.

Detta är det historiska arv som Magdalena Andersson och Socialdemokraterna bär med sig. Ladorna är alltid tomma för Andersson. Skatterna måste alltid höjas. Statens andel av ekonomin måste alltid bli större. Det spelar ingen roll hur mycket man samlar. Socialdemokraterna vill alltid mata den offentliga sektorn, mer och mer.

En nyktrare syn på ekonomin vore att dra ner på utgifterna. Det är lyckligtvis den väg som Sverige har valt sedan ungefär år 2000, och extra tydligt under Alliansen. Men nu vill Socialdemokraterna tillbaks till sina gamla rötter.

Så blir inget bättre,

För att tala med Magdalena Andersson:

Problemet är inte att ladan är tom. Problemet är att kossan aldrig blir mätt.

Det blir ”mer” skatt, inte höjd, enligt Andersson

Magdalena Andersson har precis avlutat presskonferensen, som egentligen handlade om att läget i statens finanser är precis så som hennes föregångare sade. Skillnaden är dock att Andersson lovar att inte göra några besparingar! (Underskott, för stora utgifter, för låga intäkter – men inga besparingar…)

Hon fick också frågor av Svt om den höjda inkomstskatten. Anderssons retoriska svar var att man tycker det är rimligt att personer med miljoninkomster betalar något mer i skatt. Reportern gav sig inte och påpekade att med den förändrade brytpunkten är det ju fler än miljonärerna som får höjd skatt. Nej nej nej, förklarade Andersson. Brytpunkternas förändring betyder att det blir ”mer” skatt, men det är inte någon faktiskt höjning.

Det är starkt perspektivberoende om en skattehöjning upplevs som en höjning eller inte.

Sverige kan inte räkna med hjälp från Nato

Vad går vi miste om när vi inte är medlemmar i Nato? Ledarsidans mångårige medarbetare Claes Arvidsson har intervjuat Veronika Wand-Danielsson, tills nyligen Sveriges Nato-ambassadör, för Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Vårt försvar. Hon är tydlig med vad vi får och inte får.

”CA: Låt oss tala om Sverige. I kraft av vår vilja att bidra och förmåga att göra det brukar Sverige beskrivas som en ‘premier partner’ eller till och med i termer av ett de facto-medlemskap. Vilka möjligheter ger detta till inflytande i Nato? Har det förändrats under din tid i Bryssel?

VWD: Jag har delvis redan varit inne på denna utveckling och förändring i hur Nato arbetar med länder utanför alliansen. Den principiella förändring de senaste åren är att det idag är nästintill självklart att ett partnerland som bidrar till en Nato-ledd insats, eller till Nato-ledda övningar, ska kunna sitta med i utformningen av insatsen eller övningsuppgiften. Vi ges som partner ett så kallat ‘medinflytande’ i utformningen av beslut om verksamheter som vi aktivt bidrar till.

Lika tydligt är det dock för Nato att icke-medlemmar inte får delta när alliansen ‘fattar beslut’. Lika självklart är det, inte minst i ljuset av krisen i Ukraina, att icke-medlemmar inte kan påräkna någon säkerhetsgaranti under artikel 5. Det gäller oavsett om länder som Sverige, Finland, Georgien eller Ukraina har varit goda partners till Nato.”

En längre version av intervjun finns på webben.

Claes Arvidsson bidrar också med en krönika på tidskriftens sista sida, vari konstateras att ”rikets säkerhet fortsätter att byggas på lösan sand”.

Kulturpolitik – i god tid efter valet

”Vi ska hjälpa Miljöpartiet att utarbeta en kulturpolitik värd namnet”. Så sade Tjia Torpe till SVT, när det i förra veckan rapporterades om den förestående kulturpolitiken. Torpe är en av de krafter som har anlitats av MP för att, håll i er, utforma en kulturpolitik. Andra namn i den kulturpolitiska arbetsgruppen är Stina Oscarsson, som menar att det stora med MP:s initiativ är att man bjudit in kulturarbetare att utforma politiken.

Lyhördhet är förvisso bra, men jag har desto svårare att se storheten i själva tågordningen i denna process. Vi har just haft ett val. Inför sådana är det vanligt att ge besked om sin politik, men MP jobbar uppenbarligen på ett lite annorlunda sätt.

 

De väljer istället att först baxa sig igenom valet, och att vidare knipa kulturministerposten. Först därefter börjar de bekymra sig om att de inte har någon politik. Nonchalansen är häpnadsväckande. Och när statssekreteraren i samma departement utses är det uppenbart att man letat inte huvudsakligen efter en person med fötterna i kulturpolitiken, utan efter någon med starkare partirötter än kulturministern själv. Man plockar nämligen nyss invalde riksdagsmannen Per Olsson, som i några veckor innehaft titeln försvarspolitisk talesperson och som dessförinnan har varit skolpolitiker.

Det festliga är emellertid att ingen i kulturvärlden kommer att bry sig. Vänstern kan behandla kulturpolitiken precis hur nonchalant som helst utan lojaliteten naggas nämnvärt.

Gästbloggat/Johanne Hildebrandt: Får svensk trupp i Mali fullt stöd?

I höst åker ett underrättelseförband, 250 svenska soldater, till Mali på FN-uppdrag. Sådana är ju exakt de uppdrag som Sverige ska engagera sig i, enligt våra politiker. Fredsbevarande, FN-mandat och med så låg risk som möjligt. Det som inte berättas är att på bara några månader har detta FN-uppdrag blivit det sjunde blodigaste någonsin, 30 FN-soldater har dött och nästan hundra har skadats.

Islamisterna ockuperar norra delen av landet men Frankrike intervenerade 2013 och tryckte tillbaks dem norrut. Trots detta minskar Frankrike sina trupper i norr, och istället ska alltså FN-styrkor stabilisera situationen i landet. I FOI:s utmärkta rapport om Mali målas en dyster bild upp med 300 000 människor på flykt enbart inom landet, en armé som brutit samman i fraktioner, den organiserande brottsligheten som växer sig allt starkare och det reella hotet från islamisterna. FN-uppdraget framstår med andra ord som både svårt och inte alls riskfritt.

Det ska bli intressant att se om även denna regering kommer försöka glida undan om de svenska soldaterna hamnar i strid, någon såras eller dör. Eller om de helhjärtat kommer stötta och ta ansvar för den trupp som Sverige skickat ut på uppdrag. Jag hoppas innerligt på det sistnämnda.

Thea, 12, ska gifta sig med Geir, 37.

Theas Bryllupsblogg kan man läsa om norskan Thea, 12 år som snart ska gifta sig med en 25 år äldre man. Beslutet är inte hennes, utan hennes mors och på bloggen luftar Thea sina tankar och sin oro inför det nya liv som ligger framför henne. Hon behöver inte gå i skolan mer, säger hennes mamma, men det tycker Thea är trist. Hon hade tänkt bli djurläkare, men det ser inte ut att bli av.

Nej, det är förstås inte sant. Bloggen, berättar Mama, ”är en kampanj från biståndsorganisationen Plan, för att hjälpa alla de flickor i världen som gifts bort utan att själva ha bestämt det”.

– Varje dag står 39 000 flickor barnbrud. Det här är en ohyggligt verklighet som vi måste göra något mot. För att öppna norrmännens ögon för de här tragiska händelserna har vi helt enkelt flyttat planeringen av ett barnbröllop hem till Norge, säger Olaf Thommessen, generalsekreterare för Plan Norge till tv2.no.

 

Jag tror att tricket funkar. Det blir en ögonöppnare som tvingar den som läser bortom relativistiska reflexer. När möjligheten att  bortförklara dessa övergrepp med att ”det är okej i hennes kultur” försvinner, så blir det uppenbart för alla och envar att Theas situation är gräslig och oacceptabel. Steget till att inse att det faktiskt är lika oacceptabelt och gräsligt oavsett kulturellt sammanhang är därifrån inte långt. För vem tror att Theas oro inför en bröllopsnatt med en 25 år äldre man skulle vara olik en jemenitisk flickas oro inför samma sak?

Nyligen utsåg Svenska FN-förbundet Zinat Pirzadeh till ny goodwillambassadör. På deras Facebook-sida kan du läsa mer om kampanjen Stoppa barnäktenskap.

 

Brännpunkt
Elisabeth Dahlin BRÄNNPUNKT

”Domstolarna måste lyssna på barnen”

Elisabeth Dahlin: Stora fördelar vid lagändring.

”Barnkonventionen ska bli lag”

Nya ministrar om barns rättigheter.

”Krävs en tredje väg
i flyktingpolitiken”

BRÄNNPUNKT

M-politiker: Måste ställa mer krav.

”Frikoppla tillväxt
från förbrukning”

Brännpunkt

IVA: Gröna lösningar stärker konkurrenskraft.

”Därför är höjd avgift
så negativ för unga”

Brännpunkt

HUI: Löner kommer inte sänkas.

”Nej, vi vill inte utse skyddsombuden”

REPLIK

Svenskt Näringsliv: LO misstolkar oss.

”Arbetsgivare ska inte utse ombud”

Brännpunkt

LO kritiserar sin motpart.

”Svensk lag främjar företagsspioneri”

Advokat:

Misstag måste rättas till.

”Anställ utlandsfödda
– och öka exporten”

BRÄNNPUNKT

Ny forskning visar på fördelar.

”Sexism hör inte hemma i spelvärlden”

Brännpunkt

Upprop: Vi tar avstånd.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se.

BRÄNNPUNKT

”Värst är att vi har
svikit våra grannar”

Professor om svenska försvaret.

Konsulter:

”Ett bra försvar kostar 100 miljarder kronor”

"Allvarligt säkerhetspolitiskt läge kräver kraftfulla tag."

LÄSARDEBATT

”Budgeten bör ökas
till kalla krigsnivå”

Läsarna om ubåtsspaningarna.

Ledare

Från Robin Hood
till Råttatouille

LEDARE

Ekonomisk ojämlikhet är symptomet, inte sjukdomen.

Vart är Putin på väg?

KOLUMN

Parallellerna mellan Putin och Milosevic är uppenbara.

Låt inte detta
bli minkar

LEDARE

Det kollektiva minnet av ubåtsjakten riskerar förfelas.

Hellre stat än Stadsmission enligt S

Avdrag för gåvor avskaffas med motivering att det missgynnar det ideella.

Fyra år av rödgrön ekonomi?

Ladan sägs vara tom men regeringen har inte alla hästar i stallet

En skamlig budgetprioritering

Från 2017 saknar svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul statliga medel.

Rädda Sverige,
avsätt regeringen

LEDARE

Oppositionen bör rikta en misstroendeförklaring mot regeringen.

Engelsmännens religion

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

För tidigt att jubla på Djursholms Konstförening

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN