Opartiska Pascalidou i farten

Alexandra Pascalidou är intervjuad i Nöjesguiden. Det låter bland annat så här:

På ledarsidor har de påstått att jag har avslöjat mig som vänster, för att jag frågade en deltagare (Alice Teodorescu, reds. anm.) om hennes vithet låg till grund för hennes förnekande av rasism. Men det är fan den bästa frågan jag har ställt på länge, för om man förnekar rasismen måste man börja med att se sig själv i spegeln.

Kände du att kritiken du fick på första avsnittet var befogad?

– Jag ångrar att jag kallade henne vacker. För det var en överdrift, så vacker är hon inte.

 

Så intressant. Förut har debatten rört huruvida Alice Teodorescu är tillräckligt hängiven anhängare av de strukturella förklaringsmodellerna till rasism. Nu har vi alltså raskt hoppat vidare till nästa historieskrivning, nämligen den där den slemma vita Alice Teodorescu förnekar rasism rakt av.

Det talas mycket om neutralitet och åsikter i public service. För min del tycker jag att det är ett mindre problem om en programledare i public service är vänster. Det centrala är förstås att hen/hon/hen agerar professionellt.

Problemet dyker upp när en programledare beter sig som Alexandra Pascalidou. Oprofessionellt, självcentrerat och med ett kreativt förhållningssätt till sanningen. Om det inte duger för Pascalidou att upprepa det som de facto sades vid debatten och ge sin synpunkt på det, om hon måste hitta på saker om vad Teodorescu sagt och tycker – då kan hon med inte bästa vilja kallas opartisk. Hämndlysten är nog en mer korrekt beskrivning.

 

Kommentar och svar angående sjukförsäkringen

Med anledning av op-ed-artikeln Sjukskrivningssjukan är inget att önska tillbaka (SvD 30/3), har följande kommentar inkommit:

Helena Rivière skriver i SvD att oppositionens huvudlinje i socialförsäkringsfrågor är att människor mår bättre av att staten tar över, det blir längre sjukskrivningar samt mer sjukersättning. Vi i Solrosuppropet jobbar för en humanare sjukförsäkring och ser att det finns stora fördelar för människor med allvarliga sjukdomar och skador får en säker försörjning. Vi är partipolitiskt obundna och ser gärna att alla partier börjar värna om samhällets svagaste.

Mer än hälften av alla de som utförsäkras återgår direkt till sjukförsäkringen igen efter de tre månaderna i Arbetslivsintroduktion. Det är ett underkännande av systemet. Vi kan inte ha en prövotid som skadar eller försämrar mer än hälften av deltagarna – eller i bästa fall inte orsakar någon effekt. Det är ett inhumant spel med människors hälsa. Sjukdom eller skada förbättras efter god vård och individuellt utformad rehabilitering och kan ta olika lång tid. Att sätta en tidsgräns på två och ett halvt år är oerhört naivt. Många hinner inte tillfriskna på den tiden, andra som kanske hamnat i isolering under sjukskrivningen skulle må bättre av att rehabiliteras tidigare.

Jag som själv varit utförsäkrad kan intyga att det inte sker någon professionell utredning på Arbetsförmedlingen. Man hamnar på en ALI-plats och där får man jobba som vilken annan anställd som helst. Kontakten mellan vård, försäkringskassa, Arbetsförmedling och arbetsgivare är obefintlig. I mitt fall slutade det med att utförsäkringen fick avbrytas i förtid pga att jag blev inlagd på sjukhus till följd av extremt hög stress i form av söndertrasad ekonomi och extremt hårt arbetstempo. Det gjorde på inget sätt att jag kom närmare arbetslivet. Tvärtom fick jag ligga några veckor på LPT i slutenvården och sedan återhämtas i hemmet innan nästa rehabiliteringsförsök kunde påbörjas.

Att sjukskrivning skulle vara kravlöst är en myt som Rivière försöker blåsa liv i. Alla som kämpar för att få en dräglig tillvaro trots svår sjukdom eller smärtsamma skador vet att så inte är fallet. Man kämpar ständigt för att få tillvaron att gå runt. Att klara av sköta sin vardag trots usel hälsa och dålig ekonomi, socialt stigma och dålig självkänsla till följd av arbetslinjens hårda krav. Att gå länge på sjukpenning eller sjukersättning är inget någon skulle välja om frisk och arbetande var ett alternativ. Tro mig.

Monica Armini, deltidssjukpensionär och deltidsarbetande på SocialAktion.nu. Styrelseledamot av Solrosuppropet, en religiöst och partipolitiskt obunden förening som jobbar för avskaffandet av utförsäkringarna och fas3.

 

Helena Rivière svarar: Det är inte sjukskrivningen som är kravlös. Det är en sjukskrivning utan slut som får människor att gå ner sig i en kravlös tillvaro utan återvändo i sikte.

Kvinnornas förkämpe i mediebruset

Therese Bohman gör idag en klok poäng i Expressen, som sedan utvecklas och exemplifieras ännu bättre av debattören Susanna Pettersson. Det handlar om Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson, som blivit alla kvinnors förkämpe i mediebruset. Därhelst en olämplig bild av kvinnan dyker upp står han redo att sabla ner den med initierad bildanalys och döma ut avsändarna. Eller?

Nej, Bohman är inte så övertygad om Genusfotografens ädelhet och förträfflighet. ”Moralism förklädd till omsorg om unga tjejer”, konstaterar hon bistert. Och nog känns den aningen synnerligen befogad när man sedan tar del av Petterssons uppställning av exempel på när Genusfotografen tolkar bild. För det blir faktiskt väldigt märkligt. En del av tolkningarna kommer jag ihåg att jag själv har läst och reagerat på, annat är nytt för mig. Bakom varje kort kjol, varje särad benuppsättning anar Tomas Gunarsson tvång och förtryck, perverterad, ja rentav brottslig, sexualitet. Pettersson skriver:

 

”Gunnarsson berövar gång på gång kvinnor agens i sina, i mitt tycke, rent sexualfientliga bildtolkningar. Den givna premissen är att kvinnor aldrig skulle kunna välja dessa sexuella uttryck själva. Ingen kvinna skulle självmant krypa över ett bord med suktande blick eller bita sig i fingret som en provokativ lustdrypande come-hither-gest på bild. Det är en manlig och förtryckande blick, eller med Gunnarssons egna ord ”patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden”.

Det är som att Tomas Gunnarsson inte för sitt liv kan förstå att en kvinna själv kan vilja och har rätt att välja att vara sexuell på andra vis än de han själv stämplar som godkända. Det passar till exempel utmärkt med sexualitet på bild när hans favoritfotograf Arvida Byström porträtterar den och ”frossar loss totalt i rosa, gurlesk flickighet, queerfeminism, gif-animationer och mens”. Den godkända sexualiseringen har queer-blick, den skamfyllda sexualiseringen är heterosexuell till sin natur.”

 

Jag vet i alla fall vems blick jag tycker är obehaglig, avslutar Pettersson sin bloggpost, vars rubrik uppmanar den noble genusfotograf att ta bort händerna från hennes kropp. Hon har en stor poäng, tycker jag.

Ni är jäviga

Idag skriver jag om fotbollsvåldet under rubriken ”Hindra dem, straffa dem”. Det har redan rönt reaktioner. Skälet till ilskan är i huvudsak en mening i ledaren. I övrigt har jag faktiskt inte fått något konkret mothugg, bara inkonkret ovett. Meningen som skapar ilska är följande: ”Ståplatserna hänger alltmer löst och nog framstår det som oansvarigt att låta delar av läktarna vara frizoner från normalt beteende.”

Jag skriver alltså att ståplatserna hänger löst och konstaterar att det inte är obegripligt givet oordningen på läktarna. Nädå, jag skriver inte att allting går att spåra till ståplatserna. Ståplatserna är på intet sätt en särskilt bärande del i texten. Faktum är att de behandlas i exakt en mening. Därutöver nämns exempelvis tillträdesförbud och maskeringsförbud och det jag i huvudsak uppehåller mig vid är att jag vill se fler hårda straff för upplopp av den typ vi sett i Helsingborg.

 

Människors fokus i olika frågor är styrt av deras intressen. Fotboll är mångas mycket heta intresse. För denna kategori människor förefaller det nästintill omöjligt att invända mot en mening i en text med ett normalt språkbruk med no. Allt jag sett under förmiddagen har varit ”dialog” av typen du är korkad, okunnig och populistisk. Eller med Lars Ohlys ord: ”den som vet minst”. Nejdå, jag är inte lättkränkt, snarare van. Men styrkan i dagens ilska fascinerar mig. Ser ni inte er själva, ser ni inte hur irrationellt det ser ut?

Jag insåg redan när jag skrev min text att inledningen, där jag bekänner att mitt eget fotbollsintresse är milt, skulle vara en självklar angreppspunkt. Och givetvis har jag under morgonen matats med detta många gånger om. Jag ska inte uttala mig, jag som inte ens bryr mig om fotbollen.

Nej, jag bryr mig inte om fotbollen. Vet ni varför? Det är en sport. Ett spel, en lek, underhållning. Missförstå mig rätt. Jag har absolut inga problem med att acceptera att man investerar känslor – starka sådana – i kulturyttringar. Go ahead! Överdriv, klä er uniformt, lek att ni är ”familj”, ropa i kör. Skriv kultursidesartiklar och analysera fotbollen som fenomen, era känslor, hur den enar, vilka funktioner den har. För all del – gör allt det där.

 

Men fatta för guds skull när det är dags att blåsa av leken. Fatta att när någon har dött är det inte läge att fortsätta prata lekens språk, det är stötande. Nej, det är inte er ”familjemedlem”, som har dött, det är en människa. Hallå?! Playtime’s over. Hur vet ni ens att den här karln vill se sitt minne manifesterat i fotbollströjor? Nu är vi i verkligheten där en man är död och förlorad för sin riktiga familj.

Jo, självklart är våldskulturen inom fotbollen hemsk, säger en supporterbekant i en diskussion. Men, samtidigt, invänder han/hon/hen. Den gnagare som tog med sig sin son för att tända ett ljus för en djurgårdare lärde ju ändå sin son något fint, inte sant?

Ursäkta!? Vi ska alltså finna det normalt att klubbkulturen är så inväxt i hjärnan på folk att det kan kallas fint och hedervärt när en aikmänniska tänder ett ljus för en djurgårdsmänniska? Som om det var något regelrätt krig, en film där en ärrad hjältepappa håller på anständigheten och lär sin son att respektera fienden. Ser ni inte hur sjukt det är att ens manifestera detta i ord? Detta liknar sannerligen inte någon idealistisk fotbollsfilm, snarare påminns man om helt andra filmer.

 

Tvärtemot vad många sagt mig idag anser jag att det är en fördel, inte en nackdel, att sakna heta känslor för fotbollen i denna debatt. Dessutom är jag i min fulla rätt att uttala mig även utan dessa känslor. Jag är en del av det samhälle som stundtals slås sönder av fotbollens mest hetlevrade fans. Våld och förstörelse i den skala som vi såg i Helsingborg i helgen är inte fotbollsfansens ensak.

Till detta kommer att jag inte ser några särskilt förtroendeingivande prov på att fotbollssupportrar kan ta två steg tillbaka, ut ur leken, och diskutera den här frågan på ett neutralt sätt. Bortom till intet förpliktigande repliker om manlighet hör jag bara egenintresset. Ni älskar ståplatserna. Ni älskar att skrika fitta. Ni älskar utloppet för hat som fotbollen erbjuder. Nej, det är inte jag som är okunnig, det är ni som är jäviga. Ni värnar status quo i ert fritidsintresse.

En man är död och ett par dagar senare sitter Isobel Hadley Kamptz i radio och betonar vikten av att svärtan och hatet måste få finnas i fotbollskulturen. Ursäkta en näsvis fråga, men varför är det ett stort samhällsproblem värt debatt när journalister kallas fitta i mejl, men en kulturyttring värd bevarande när en mobb vrålar det åt en domare?

En man är död och Lars Ohly förklarar för TV-publiken i SVT och för mig på Twitter att ”försöken att hitta snabba, lätta lösningar är i sig ett problem”. Well. INte lika stort som våldet, om du frågar mig. Ohly själv har identifierat problematiken i ett nötskal: manligheten. Jag tror förvisso att han har helt rätt i att den intima kopplingen mellan män och våld spelar en stor roll i såväl detta våld som i andra extremistiska rörelsers våld, men vart leder oss denna revolutionerande insikt?

 

Ingenstans. Svaret på ett sönderslaget Helsingborg och ett förlorat liv kan inte vara ”vi måste komma till rätta med manligheten”. Det är ett ickesvar. I motsats till Lars Ohly anser jag att det huvudsakliga uppdraget här måste vara just snabba och konkreta lösningar. Det är det enda vi kan sätta vårt hopp till. Därutöver kan vi även försöka ta oss an manligheten på de sätt vi tror är vettiga (där lär vi ju knappast vara eniga). Men att avfärda konkretion med hänvisning till fluff om manlighet är inte seriöst. Vad är planen liksom? Intensivgenusdagis, intensiv nätdebatt & hoppet om våldfria derbyn 2034?

Idag har jag fått veta att ståplatserna sannerligen inte bör röras. Jag har fått förklara att maskeringsförbud underlättar identifikation och därmed lagförande vid brott, vilket bemötts med idén att vi hellre borde försöka ”förstå” våldet. Jag har även fått höra att vi istället för maskeringsförbud borde införa lagliga eldningszoner så att de som vill elda bengaler på läktaren kan göra det utan att maskera sig. För eld är en viktig del av supporterkulturen. Liksom hatet och svärtan. Och det är givetvis viktigt att de som verkligen känner hatet och svärtan får skapa spelreglerna för sportens utövande.

Vi andra bryr oss ju inte.

 

Vänstern och våldet

Det är alltid engagerande att läsa tidningen ETC. I veckans nummer skriver Richard Olsson ledare och förklarar rubrikvis att ”Vi måste våga prata om våld som försvar”. Av texten förstår vi att våld är relativt, det beror på vem utanför våldsmonopolet som utövar det och varför. ”En öppen tillåtande samhällsdiskussion om våld skulle kunna vidröra dessa omständigheter, väga dem mot varandra och leda till nya insikter om våld med målet att motverka det – på alla plan och oavsett utövaren.”

Naturligtvis vill vänstern det. Den bedrägliga våldsromantiken som vänstern hyser sådan faibless för måste ju försvaras och förklaras på något vis. Olsson jämför därför helt enkelt våld i form av ”gatsten genom ett skyltfönster” med ”välfärdskoncerner” som han menar ”brukar systematiskt, lågintensivt våld mot äldre och barn genom vanvård, vatten och bröd”.

Vänstern och våldet. Oskiljaktiga.

ABF eller kyrkan sak samma?

Kyrkans tidnings chefredaktör Svante Fregert tar tillfället i akt och pekar med hela publiceringshanden i fråga om parlamentsvalet (Kyrkans tidning nr 13). I maj röstar vi till EU-parlamentet och chefen för detta kristna (eller åtminstone kyrkliga) organ vet att berätta hur man som god kristen bör rösta. Han utgår från ett ”radikalt manifest” som CEC (Conference of European churches) satt ihop.

I sin ledare i dag uppmanar Fregert rubrikvis till att ”Rösta solidariskt i maj”. Mellan rubriken och den uppmanande avslutningen ”Använd din rätt den 25 maj och rösta för ett solidariskt EU som styrs av människor som vill och kan före de utsattas talan” står svaren att finna. En god kristen ska rösta på kandidater som är för en tobinskatt, vill avskaffa tullar på jordbruksprodukter från fattiga länder, ge mer pengar till offentlig vård och omsorg liksom stoppa avregleringar och åtstramningar. Redaktören må hysa största respekt och därmed förtroende för nämnda manifestmakare (CEC) men en smula kritisk journalistisk granskning hade på många sätt underlättat för läsarna att hitta rätt bland parlamentskandidaterna.

För det första. På vilket sätt är tobinskatten något som har med Evangeliet att göra? Den innebär en extra kostnad på ekonomiska transaktioner mellan länder, något som sker stundligen och är en lika självklar del av vår tid som handel över gränserna är. Handel och utbyte folk och regioner emellan har ökat välståndet och fört oss närmare varandra. Krig och motsättningar ersattes med tiden av handel och utbyte. En transaktionsskatt, så kallad tobinskatt, skulle inverka menligt på handel och utbyte såväl inom som utom EU. Var hittar CEC kopplingen mellan tobinskatt och det kristna urdokumentet Bibeln? Höga Visan? Apostlagärningarna?

För det andra. Hur tänker sig redaktören och hans ”radikala” förebilder att jordbrukspolitiken i övrigt ska utvecklas. I texten nämns bara tullarna på jordbruksprodukter från fattiga länder. Men är inte de abnorma jordbruksstöden inom EU ett lika stort och allvarligt problem? Varför stanna vid tullarna om man verkligen ska rösta för en bättre jordbruksmarknad för fler? Som marknadsliberal är det dock glädjande att finna stöd för liberaliseringar av jordbrukssektorn i Kyrkans Tidning, men är man verkligen medveten om att det är just ett sådant stöd man ger? Hur förhåller man sig i så fall till den ideologiskt lätt schizofrena  motsättningen mellan skatt på finansiella transaktioner och – via sänkta tullar – ökad frihandel?

För det tredje. Solidariskt röstar alltså den som vill ge mer pengar till offentlig vård och omsorg. Hur tänker man här? Det kan bara tolkas som ett just ”radikalt” federalistiskt krav där frågor som sjukvård och omsorg ska flyttas till överstatlig nivå. I dag beslutas ju sådant av de nationella parlamenten och det är väl knappast någon av de svenska kandidaterna som vill driva den federalistiska tanken så långt, ens på idénivå. Så vem ska den rösta på som vill rösta solidariskt enligt Kyrkans tidning och drastiskt stärka den federativa utvecklingen av EU? Och på vilket sätt är det kristet och solidariskt med stärkt överstatlighet?

För det fjärde. Att stoppa avregleringar och åtstramningar ska alltså uppfattas som särdeles solidariskt. Men vad menas med avregleringar? Och är inte just handelshinder som tullar (något Fregert tidigare i texten varit emot) typiska regleringar som ryker när liberaler sätter igång med avregleringar? Och exakt hur solidariskt är det att låta länder med grava ekonomiska problem skapade av politiker som mot bättre vetande misskött såväl landets finanser som medborgarnas förtroenden, fortsätta med detsamma?

Slutligen. Efter att konstatera virrvarret mellan socialistisk pamflett, federalism, liberaliserade tullar och eftergifter för ansvarslösa politiker som ruinerar sitt eget folk, förklätt till något slags religiös solidaritet blir frågan: Vem menar chefredaktör Fregert att han ska rösta på i parlamentsvalet för att rösta rätt? Han kan möjligen få lite från varje parti; Tobinskatt från V, federalism från FP, sänkta tullar från M, stoppade avregleringar från S. Men allt i en kandidat vid ett och samma valtillfälle?

 

Betyg och skolminnen

”Lita aldrig på skolminnen”, skrev DN:s Johannes Åman häromåret och jag lade hans råd och hans text som en liten minneslapp i huvudknoppens fack för skoldebatt. ”Fragment av egna erfarenheter behandlas som om de rymde all väsentlig insikt om hela skolsystemet”, skrev han och nog låg det mycket i det, tyckte jag. Vi är säkert många som alldeles för ofta drar allehanda slutsatser om dagens skola utifrån våra egna erfarenheter av det som är gårdagens skola. Ibland idealiserar vi den skola vi gick i, ibland tänker vi oss att våra sämsta skoldagar har blivit dagens skolvardag. Oavsett vilket håll vi gör det på är det gissningsvis något som förvirrar debatten. Egna erfarenheter är inte helt ointressanta, men bör skalas ner till den lilla proportion den verkligen har.

 

I denna bloggpost kommer jag emellertid bryta mot Åmans råd. För nyss läste jag en mycket intressant text av Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, i vilken han beskriver hur dagens betygssystem är konstruerat.

”Betygssystemet är utformat efter en skala från A till F där F innebär att eleven inte är godkänd. För olika kunskapskrav är betygskriterier angivna för nivåerna A, C och E. För att få A krävs att elevens kunskaper motsvarar A-nivån enligt samtliga kriterier. För att få C krävs att eleven uppnått minst C-nivån enligt samtliga kriterier. Betygen B och D används för elever som uppnår en högre nivå enligt vissa, men inte alla kriterier. Har eleven F enligt något kriterium måste läraren sätta F (punkt 15).

En elev som har kunskapsprofilen A A A A A C ska alltså få ett B eller ett C, eleven med profilen A A A A A E kan högst få ett D medan en elev med A A A A A F måste underkännas. Regelverket ger alltså stor vikt åt elevens svagheter och förefaller bortse från att det finns stora möjligheter till – och fördelar av – att genom specialisering och arbetsdelning låta individer dra nytta av och utveckla sina relativa styrkor. Betygssystemet ger istället en tydlig nackdel åt elever med en ojämn begåvningsprofil, eller som helt enkelt har tillfällig otur.”

 

Att skalan ser ut som den gör visste jag ju, men jag har inte funderat igenom vilka incitament som skapas genom systemets kriterier. Men nog känns det problematiskt om svagheter genomgående ges större tyngd än styrkor och om systemet inte premierar att en elev försöker kompensera sina svaga områden med att briljera på andra.

Huvudskälet till att det ser ut så här är att vi har ett målstyrt betygssystem. Det finns förstås fördelar med det. Tydliga mål, stationer att bocka av innebär mer av rättsäkerhet, men också betydligt mindre flexibilitet och avvägningsmöjligheter. Jag vill inte överdriva mina egna erfarenheter, men jag måste ju säga att min tids relativa betygsskala från 1-5 känns betydligt mer tilltalande än dagens. Jo, jag vet, även de hade sina inbyggda problem – vilka samme Vlachos skriver om här, men att bygga in hopplöshet i systemet låter inte optimalt.

Men förmodligen är hela diskussionen onödig. Jag antar att vi inte orkar med fler reformer just nu i vilket fall som helst…

 

REPLIK: Lärarlöner har allmänintresse

Sanna Rayman bekymrar sig i en ledare den 25 mars för att inte tillräcklig omsorg lagts på att diskutera regeringens förslag till betyg redan i årskurs 4, digital rättning av nationella prov och ett läskunnighetsprov i årskurs 1. I Aftonbladets webb-tv valde jag att också lyfta upp frågan om lärares löner och villkor. Sanna Rayman fann det rentav ”provocerande uppenbart” att folk har svårt att skilja allmänintresset från det egna. Det kan bero på att det i frågan om lärares löner och villkor faktiskt sammanfaller.

Vi står nu inför en nationell lärarkris. SCB bedömer att om bara sex år kommer det att saknas 43 000 lärare. Denna bedömning gjordes dessutom innan politikens huvudaktörer gjorde nya utspel om mindre klasser. Det finns därför all anledning att vara orolig för lärarförsörjningen. Vi vet att det som betyder mest för elevernas resultat är skickliga och välutbildade lärare. Om de inte finns på plats så riskerar problemen i svensk skola att bli ännu större. Det påverkar i sin tur om eleverna en dag blir anställningsbara och därmed kan bidra till tillväxt och välfärd.

Den faktor som studenter på andra utbildningar lyfter fram som orsaken till att de ratar lärarutbildningen är lönen. Lärarnas löner och villkor handlar alltså ingalunda om ett snävt egenintresse. Då skulle vi ha mycket svårare att få det stöd vi nu kan se bland allmänhet och politiker.

 

Däremot är det olyckligt om jag gav intrycket av ett ointresse för andra skolfrågor. Men Lärarförbundet vill använda de möjligheter som finns i media till att försöka påverka det vi vet gör skillnad. Då ägnar vi förstås mindre intresse åt det ingen kan belägga har gett några större skillnader i elevresultaten – betygen.  Min utgångspunkt var att förmedla att en förändring i betygsreformen inte är något som lärare generellt efterfrågar innan det nya betygssystemet ens har satt sig. Faktum är att endast en procent av Sveriges lärare, enligt en Novus-undersökning, lyfter fram betygen som en viktig prioritering för att höja kunskapsresultaten.

Vi är också kritiska till att partierna inte strävar efter samsyn i en så viktig fråga. Lärarna är verkligen inte betjänta av ett system med ständiga förändringar beroende på vilket parti som för tillfället sitter vid makten. Det är inte ett sätt att ta långsiktigt ansvar för svensk skola. Med det sagt vill jag verkligen understryka att Lärarförbundet inte vill avskaffa alla betyg, som utbildningsminister Björklund felaktigt hävdade i Aktuellt den 24/3.

Som Sanna Rayman observerat så är vi nöjda med att regeringen går Lärarförbundet till mötes vad det gäller en digitalisering av de nationella proven. Lärarförbundet har länge drivit frågan om digital rättning och vi menar att man också bör se över omfattningen av alla nationella prov. Däremot är vi frågande till om det verkligen behövs ett obligatoriskt prov för att testa läskunnigheten i årskurs 1. Den här kunskapen finns redan hos lärarna. Vad som saknas är möjligheten att sätta in särskilt stöd till de elever som behöver det.

Jag är ledsen att jag inte tidigare lyckades tydliggöra vår hållning. Hoppas dock att Sanna Rayman och Svenska Dagbladets läsare nu vet mer om var Lärarförbundet står både i förhållande till de frågor som nu var aktuella och också till de frågor som vi vet gör verklig skillnad för svensk skola: rätt förutsättningar för lärarna och mer resurser till särskilt stöd så att alla elever når målen.

Håkan Carlsson

Presschef Lärarförbundet

 

SVAR

Det är givetvis inte konstigt att Håkan Carlsson tar tillfället i akt att driva Lärarförbundets frågor när han bjuds in att medverka i mediesammanhang, allt annat vore tjänstefel. Att löner och status är en både viktig och allmänintressant fråga i den större skoldebatten är absolut ingenting jag invänder mot – detta har omskrivits och problematiserats många gånger även på denna ledarsida.

Dock är det så att om man inbjuds att delta i ett samtal om ett par specifika inspel i skoldebatten så bör man, åtminstone för skams skull, försöka engagera sig också i de teman som är samtalets rubrik – även om de inte står överst på den egna agendan. Lärarutbildningen, lärarbristen, statusen och lönerna är på intet sätt undanskuffade delar av skoldebatten. Senast för en dryg vecka sedan var de på tapeten i politiska utspel och det är inte orimligt att tänka sig att skoldebatten ska kunna rymma både diskussionen om lärarskrået och ett meningsutbyte om tex betyg.

Enkelt uttryck. Lärarfacken har båda en stark ställning i skoldebatten och min huvudsakliga poäng med min kritik är nog att det förtroendet bör man värna genom att fortsätta vara både sina medlemmars språkrör, men också en bred och seriös deltagare i det bredare samtalet om skolan.

Därmed tackar jag för svaret, som gav mig en bättre och bredare bild av Lärarförbundets inställning till betyg. Tack!

Banksy och valfriheten…

Upphetsningen visste inga gränser när det ryktades att den världskända och osynliga gatukonstnären Banksy eventuellt skulle förära lilla Sverige med ett gig. Utställningen, som såldes in som Banksy-relaterad, fick följaktligen stor uppmärksamhet. Sveriges radio och Svt var där och intervjuade, i brist på ansvarig konstnär får man anta, besökare och betraktare. Enligt P1 utbröt bråk under utställningen när en av besökarna absolut ville ha med sig en del av konstverket hem, ”en nallebjörn iklädd en likadan orange overall som fångarna på Guantanamo bay bär”.

Så bör man naturligtvis inte bete sig på utställningar, och äganderätten är lika grundläggande vad gäller konstverk som något annat. Inget märkligt alls alltså att redaktör för bokförlaget Dokument press och föreläsare om gatukonst, Tobias Barenthin Lindblad, reagerade starkt. Enligt P1 anser han utställningen vara konsthändelsen framför andra detta år, men han förkastar nalleincidenten. Barenthin Lindblad tolkar stöldförsöket som uttryck för vilket samhälle vi har, och drar den något långsökta kopplingen till valfrihet i välfärden. Redaktören uttrycker det på följande vis:

 

 

”Tycker vi att det är ok att en enskild person stjäl någonting så att alla andra inte får se det. Jag kommer direkt att tänka på sådant som privatiseringar inom vård och skola. Det är samma grundfråga, är det ok att någon enskild person berikar sig på vårt gemensamma. Det låter nästan som det var en iscensatt stöld, för det säger väldigt mycket om samhällsklimatet i dag.”

Hmmm…

GÄSTBLOGG: Talibanerna ända inne i regeringen

På den afghanska/iranska nyårsaftonen – Nouruz – den 21 mars, satt min vän Sardar Ahmad med sin fru och deras tre barn och åt middag på hotell Serena i Kabul när fyra tonåriga pojkar tog sig in i matsalen, öppnade eld och sköt ihjäl nio människor. Bland dem som dödades var Sardar Ahmad, hans fru, deras sexåriga dotter Nilofar och femårige son Omar. Parets yngste son, tvåårige Abozar, överlevde med skottskador i huvudet, bröstet och ett ben, och ligger fortfarande på intensiven.

Talibanerna har tagit på sig skulden för attacken på hotell Serena. De har svurit att en våldskampanj ska komma att störa presidentvalet den 5 april, där en efterträdare till Hamid Karzai ska väljas.

Hotellet skyddas inomhus av det privata säkerhetsföretaget Shield med högteknologisk utrustning och utomhus finns både polis och säkerhetstjänst. Trots det kunde fyra unga män smuggla in pistoler och döda nio oskyldiga människor. Den här attacken – och många andra liknande attacker – är insiderjobb; vilket innebär att talibanerna har infiltrerat såväl privata säkerhetsföretag som regeringens säkerhetspersonal. Om så inte vore fallet skulle en attack av den här omfattningen inte vara möjlig.

Det är värt att nämna att det var den tredje, allvarliga attacken i Kabul i år, riktad mot ett ställe där utlänningar samlas. Den här typen av våldsamheter skapar skräck och gör det omöjligt för oberoende valobservatörer att utföra sitt uppdrag effektivt. Detta i sin tur medför att valresultatet den 5 april inte kommer att vara trovärdigt. Ett omtvistat resultat kommer att betyda att oavsett vem som segrar så kommer han att få en svag position som president när afghanska säkerhetsstyrkor tar sig an talibanerna utan stöd av de 53.000 Nato-soldaterna. De USA-ledda Nato-stridstrupperna drar sig tillbaka efter 13 års kamp mot det talibanledda upproret, som bröt ut när islamisterna drevs från makten efter attacken mot USA den 9 september 2001.

Karzais regering är full av anhängare till talibanerna. Den pakistanska underrättelsetjänsten, ISI, som är gudfar åt talibanerna, har alltså gott om inflytande i Karzais kabinett. Karzais stabschef Karim Khoran, till exempel, är medlem av Hezb-i-Islami och detsamma gäller inrikesministern, Omar Daudzai, liksom många andra regeringsmedlemmar med hög rang. Hezb-i-Islami får sina direktiv och uppdrag från ISI, den pakistanska underrättelsetjänsten.

Nyligen frigavs 64 militanta islamistiska fångar från Bagram-fängelset, på order av president Karzai, sedan kontrollen av Bagram-fängelset lämnats över av amerikanerna till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Och dessa 64 extremister kommer definitivt att spela en betydande roll i framtida attacker i Kabul och på andra platser i Afghanistan.

 

(Texten är översatt från engelska.)

ZULMAY AFZALI är före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare.
mummelforlaget@comhem.se

Ledare

Välkomna även kristna som inte
vågar fira påsk

KRÖNIKA

Den som är trygg i sin egen religiositet räds sällan andras

Industriell dress
code hos MP

LEDARE

MP vill höja marginalskatten och skatt på energi och flyg

Kamrat inga
procent rycker ut

LEDARE

Taktikröstning fungerar bara när det finns ett kamratskap

Missförstånd var
bara vanlig dumhet

LEDARE

MP:s utskällda bloggpolitik visade sig vara på riktigt

Framtiden kan inte byggas på snusskatt

OP-ED

Bara Aruba har högre marginalskatter än Sverige

Pass är värdehandlingar

OP-ED

Svenska pass har fått internationellt rykte som B-pass