Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ledarredaktionen

Ledarredaktionen

Varför just biblioteken?

För att det ska vara en plats som är öppen för alla där medborgare ska kunna mötas, förklarar bibliotekarier jag talar med. När sådana möten blir konfliktfyllda märks det av på biblioteken, vilket jag beskriver i min kolumn i dag.

Jag talar med en ansvarig på en kommun i Skåne där personalen på biblioteket numera bär larm kopplade till Securitas. Han är mycket mån om att vända det hela till något positivt: Biblioteket har fått många nya besökare på kort tid, och när många människor samlas på en ny plats blir det ju lätt stök och bråk.

Jasså?

Sedan när betyder många besökare på ett bibliotek i Sverige att personalen ska behöva känna sig hotad? Behöva bära larm?

– Det ska vara en plats som är öppen för alla, när något är dysfunktionellt i området så märks det hos oss, säger en bibliotekarie som jag talar med.

– Vi känner ju igen gängen här i området, vi vet vilka som sysslar med brottslighet. Och så ser vi hur de möts över åldersgränserna på biblioteket, för att det är äldre bröder eller släktingar till de yngre ungdomarna och barnen.

Vad är det gängen gör, konkret?

– De är väldigt många och de tar över biblioteket. Grälar högljutt, kastar saker. Man får inte ut dem. De svarar inte på tilltal.

Hur agerar ni i personalen?

– Man känner sig förödmjukad när man inte kan göra någonting. Det är en total brist på respekt som går över i fientlighet. Jag upplever att jag representerar den delen av samhället som de hatar, de beter sig som att de inte skiljer biblioteket från skolan eller polisen, att det är samma grej.

Varför vill du berätta om detta?

–  Eftersom jag bor här i området känner jag ett ansvar mot mina grannar. Det handlar om sociala problem som drabbar alla i området och som vi inte kommer tillrätta med. Jag träffar mormödrar och pappor som tycker att situationen med gäng som sprider rädsla och obehag är skit och vill flytta härifån. Samtidigt verkar det finnas en rädsla att prata om problemet, för att det riskerar att ’stigmatisera området’.

Jag talar också med en 66-årig kvinna (som även hon citeras i dagens kolumn), som förklarar varför biblioteket är en viktig plats för henne.

– I min familj är vi uppvuxna på bibliotek, och vi har bott i området i 20 år. Det har aldrig varit så stökigt och otryggt som sista halvåret. Nu går jag dit på mornarna. På eftermiddagarna – aldrig, och ser jag att det sitter det stora grupper där med 17-20-åringar så går jag inte in.

Vad gör du när gängen dyker upp?

– Jag bara lämnar mina böcker och går därifrån. Det har jag gjort de senaste månaderna.

 

Paulina Neuding, chefredaktör för magasinet NEO

Arkiv

Naomi Abramowicz

Det är osäkert exakt när det skedde. Men när minnet av andra världskriget hade bleknat tillräckligt mycket började vissa ord, namn och uttryck att förlora sin mening. Tidigare förknippades de med de värsta brotten som har begåtts mot mänskligheten. Nu används de närmast slentrianmässigt som förstärkningsord.

Det gav Miljöpartiets språkrör Åsa Romson prov på i gårdagens partiledardebatt som, lämpligt nog, ägde rum samma vecka som Europa mindes att det var 70 år sedan andra världskrigets slut.

”Jag tog till ett kraftuttryck som inte var det bästa”, urskuldade sig Romson.

Förintelselägret Auschwitz har alltså reducerats till ett ”kraftuttryck” bland andra. Det har kommit att betyda något som är jättedåligt och jättehemskt. Precis som att fascist och nazist numera betyder någon som är jättedum. Och Hitler har blivit ett okvädingsord som används för att fula ut sin meningsmotståndare.

Romson bör kritiseras för sin bagatellisering av Förintelsen. Men det är inte hon som är det främsta problemet, utan den historielöshet som hon ger uttryck för. Vad som skedde i Europa för 70 år sedan har tillåtits att falla i glömska.

Det finns flera datum som är tänkta att uppmärksamma Förintelsen och andra världskriget. Men de saknar betydelse så länge vi låter bli att komma ihåg mellan minnesdagarna.

Låt söndagens debatt vara en påminnelse om det.

Naomi Abramowicz

Språkläraren Pernilla Alm, författare till ”Läxfritt – för en likvärdig skola”, svarar på Naomi Abramowicz ledare Läxans lärdomar från 7/5:

Naomi Abramowicz skriver i sin ledare den 8 maj 2015 att det är ”olyckligt att hemläxan utmålas som ett hinder för en likvärdig och jämlik skola.” Hon menar vidare att ”det är oklart hur frånvaron av läxor skulle skapa ökad jämlikhet” och oroar sig för hur elever som aldrig har fått läxor ska kunna ta sig igenom hundratals sidor akademisk text på universitet.

Det är en god tanke, att läxor skulle utjämna skillnader i vår bakgrund, men tyvärr är det precis tvärtom. Om vi skickar hem delar av utbildningen säkerställer vi istället att fler elever inte kommer att kunna tillgodogöra sig den pga. faktorer i elevernas hemförhållanden, som vi i skolan inte kan styra över. Kunskaper i studieteknik och läsförståelse, förmåga att planera, repetera och ta ansvar är inget som elever magiskt kan bara för att uppgifter ges i läxa. Att arbeta läxfritt innebär att lektionstiden används till att träna dessa förmågor och kunskaper, med mycket mer. Hos alla elever, utifrån deras behov och förutsättningar. Med hjälp av kompetenta och utbildade lärare.

Abramowicz nämner Norrevångskolan i Blekinge och skriver att eleverna som går ut nian där i vår inte har behövt göra hemuppgifter på tre år. Vad hon glömmer att nämna är att Norrevångskolan, sedan de slopade läxorna och lade in en timme frivillig studietid med utbildade pedagoger per dag, stadigt har höjt sina resultat.

Höjda resultat betyder att elever kan mer än tidigare. Det är självklart att elever som kan mer, är bättre rustade för universitetsstudier. Och först när vi låter undervisningen höra hemma i skolan säkerställer vi att alla lär sig det de behöver för att komma vidare i livet. Det är en jämlik och likvärdig skola, inte att lämna eleverna ensamma utan vägledning.

Pernilla Alm

Tove Lifvendahl

Siri Steijer och Maria Eriksson.I dag kan vi med glädje meddela att årets sommarvikarier på SvD:s ledarsida heter Maria Eriksson och Siri Steijer! De kommer att synas under fem veckor vardera under sommaren. 

För de läsare som inte känner till er, vilka är ni och vad har ni gjort tidigare?

Maria: Jag är politisk frilansskribent och chefredaktör för Svensk Tidskrift. Har bland annat sysslat med bostads-, energi- och miljöfrågor. Under hösten 2006 och under större delen av 2010 vikarierade jag på SvD:s ledarsida.

Siri: Jag är utbildad journalist och sommaren 2013 vikarierade jag på SvD:s ledarsida. Jag har också arbetat i Statsrådsberedningen, när Fredrik Reinfeldt var statsminister. Nu har jag en väldigt rolig tjänst som pressekreterare på Företagarna, men är tjänstledig under tiden jag jobbar på SvD.

Välkomna tillbaka – för ni har ju som sagt skrivit i SvD tidigare! Vad är det som lockar med att skriva i SvD?

Maria: SvD är en tidning med en unik ställning i Sverige som har en väldigt intresserad läsekrets.

Siri: Grundläggande är naturligtvis att jag delar den liberalkonservativa ideologiska hållning som SvD:s ledarsida har, men vad jag framför allt gillar med SvD:s ledarsida är att dess skribenter drivs av en vilja att inspirera till konstruktiva lösningar, istället för att som många andra opinionsbildare gräva ner sig djupare i en skyttegrav och predika för de redan frälsta. De är heller inte rädda för att inta kontroversiella ståndpunkter i samhällsdebatten och gör därmed större nytta än många andra i branschen.

Finns det några frågor som särskilt engagerar er?

Maria: Klassiskt liberala frågor om ökad frihet för individer och familjer. Tolerans och att leva tillsammans i ett samhälle där människor har olika värderingar. Ofta förutsätts att detta är frågor som bara är relaterade till en ökad invandring, men samhället blir mer mångfacetterat på olika sätt, vilket innebär att traditionella politiska lösningar som ofta bygger på att allt ska vara lika för alla fungerar allt sämre.

Siri: De borgerliga partierna har i olika omfattning slarvat bort frågor som hållbarhet, miljö, jämställdhet, integration och välfärdsfrågor. Att det i stor utsträckning saknas politik för dessa områden beror på att man inte vågat möta världen och Sverige som det ser ut. Istället har man valt att svara på frågor som få ställt, men som man själv ansett sig ha svar på. När man tvingats svara har partierna tenderat att ta vänsterns politik och argument för att man inte haft några egna svar. Detta, tillsammans med DÖ, gör att man i dagsläget har lite att sätta emot en regering som tycker att vägen framåt är mer statlig planering, inskränkningar i äganderätten och höjda skatter på självförsörjning, företagande och innovation.

Sommartid går ofta tempot ner – har ni några tankar på hur ni ska göra för att höja debattpulsen i Sverige? Vad kan läsarna förvänta sig av er?

Maria: De bästa grejer jag skrivit tror jag är någorlunda klipska texter med lite annorlunda infallsvinklar och kanske lite humor. Men sådant väcker sällan debatt. Samtidigt tror jag att debatten mår bra av lite mer eftertanke också. Särskilt nu när det, som det ser ut i dagsläget, är ganska långt till nästa val behövs en diskussion där man kan pröva nya idéer och argument utan att slå varandra i huvudet. Däremot skulle jag gärna se att fler vågade ta ut svängarna lite mer, det svenska åsiktsspektrat är ofta väldigt sammanpressat och jag vill gärna bidra till att bredda det. För den som minns hur det gick med Centerpartiets idéprogram var det ett exempel på hur en ängslig debatt snabbt tog död på något som i stället borde ha lett till en intressant diskussion om viktiga politiska principer.

Siri: De kan förvänta sig bra research, förhöjd puls och nya perspektiv. Fördelen med sommaren är att det då finns plats för mer tidlösa texter som behandlar ämnen som kan stå för sig själva och inte behöver hängas upp på någon nyhet. Jag samlar ständigt ämnen att skriva om, så problemet kommer nog snarare vara att jag inte hinner med allt jag vill skriva om.

Till sist, i grenen kuriosa, finns den där ”dolda talangen” som så ofta förekommer i intervjuer – och vari består den i så fall?

Maria: Jag vågsurfar (hellre än bra).

Siri: Jag gör riktigt snygga squat jumps.

 

Ledarredaktionen

När vallokalerna stängde förutspådde experterna här i London att valet skulle bli jämnt. Flera opinionsmätningar antydde att Storbritannien skulle få en ny premiärminister – Labours kandidat Ed Miliband, även kallad ”Red Ed”.

Jordskredssegern för Conservatives, som innebär att partiet får egen majoritet i underhuset, kom för de flesta som en stor överraskning. Labour gjorde sitt sämsta val sedan 1987, då Margaret Thatcher besegrade Neil Kinnock.

En bidragande orsak var framgångarna för Scottish National Party, SNP, som sopade mattan med Labour i Skottland. Av Labours tidigare 41 mandat i Skottland lycklades partiet bara behålla ett.

Denna utveckling förutspåddes dock innan valet. Vad mätningarna helt missade var att Conservatives skulle vinna så stort i England – där huvuddelen av de brittiska väljarna finns.

 

Inför valet antog många att populistpartiet UKIP skulle splittra väljarna på högerkanten, vilket skulle leda till att Conservatives tappade mandat. Men istället var det Labour och mittenpartiet Liberal Democrats som blev valets stora förlorare.

Premiärminister David Cameron kritiserades för att vara okarismatisk och ofolklig. Med tanke på hur bra det går för Storbritannien ekonomiskt borde han bli omvald, hävdades det. Ändå låg Cameron dåligt till i mätningarna.

Camerons valkampanj, som handlade om ekonomisk politik och förtroende, tycktes inte ge effekt. Men så här i efterhand måste konstateras att kampanjen trots allt fungerade, även om det först märktes på valresultatet.

Britternas förtroende för Ed Miliband i ekonomiska frågor var hela tiden lågt. Labour gick till val på en traditionell vänsterpolitik med åtgärder som skattehöjningar, prisregleringar, minskad konkurrens och skyddande av monopol.

Rädslan för vad Ed Miliband skulle kunna ställa till med som premiärminister vägde uppenbarligen tyngre än lusten att byta ut David Cameron.

Besvikna vänstersympatisörer vill i efterhand tolka valförlusten som att Labour inte stod tillräckligt långt till vänster. SNP och Green Party lyckades ta väljare från Labour genom att förorda ännu mer av vänsterpolitik, lyder argumentet.

 

Tyvärr är det sant att både SNP och Green Party i ekonomiska frågor ligger långt till vänster. Men det är svårt att tro att de skottar som röstade på SNP främst gjorde det för partiets ekonomiska politik.

Labours huvudproblem är knappast att partiet ligger för långt till höger för Skottlands väljare. Även om partiet hade fått alla Skottlands 59 mandat skulle detta inte ha räckt till en majoritet i underhuset.

Skälet till att Labour kollapsade var att partiet ligger för långt till vänster för Englands väljare – som att döma av valresultatet inte alls vill återgå till en gammal vänsterpolitik.

Med Tony Blair som partiledare lyckades Labour tre val i rad få fler platser i underhuset än vad Conservatives nu har fått. Med Ed Miliband vid rodret har partiet sjunkit tillbaka till Neil Kinnocks låga nivå.

Vad Labour kommer dra för slutsatser av detta när en ny partiledare ska väljas återstår att se.

 

Jonas Hellman är medgrundare av analysföretaget United Minds, kolumnist på ledarsidan och bosatt i indiska Bombay. Under veckan har han varit i London och följt det brittiska valet.

Ledarredaktionen
Med anledning av ledaren Oråd från medieråd har Statens medieråd hört av sig med klargörande:
Podden riktar sig till skolpersonal och föräldrar. Alltså inte i första inte till ungdomar utan till vuxna som vill veta mer om ungas digitala vardag. De unga vet ju själva hur deras digitala verklighet ser ut. Det är vuxenvärlden som inte hänger med, och att det finns ett stort behov av att veta mer märker vi på det enorma intresse som podden mötts av.

 

Tove Lifvendahl

Fotograf Malin Hoelstad 2015-05-05 Erik Hagström ledarsidanNu och fem veckor framåt kommer SvD-läsarna att få stifta bekantskap med Erik Hagström som inledde sin praktik idag. Välkommen Erik!

– Tack!

Vem är du?

– Norrlänning i själen, men av praktiska skäl numera stockholmare. Min egen familj består av en amerikansk hustru och en norsk skogskatt.

Vad har du gjort tidigare?

– Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Praktiserat i Europaparlamentet och i USA:s representanthus. Senast kommer jag från fyra år som politisk tjänsteman på Moderaternas riksdagskansli.

Vad har du för förhoppningar på din praktik?

– Att få möjlighet att använda och utveckla de färdigheter jag har fått tack vare Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola och halvårspraktiken i nyhetsbyråns regi, som jag nu avslutar på SvD.

Vad lockar med att skriva i SvD?

– Möjligheten att få lära av Sveriges bästa ledarskribenter.

Vad kan läsarna förvänta sig av dig?

– Integritet och ärlighet.

Har du någon förebild?

– Peter Forsberg. Han är från min hemstad, men framför allt är han fantastiskt ödmjuk och har förmodligen världens bästa vinnarskalle.

Hur tar du igen dig under helgen efter den första arbetsveckan?

– På lördag fyller jag år, vilket ska firas med kajakpaddling i Sandhamn. En fördel med att vara norrlänning är att jag lätt kan förväxla vårkylan med högsommar.

Maria Ludvigsson

Det är inte längre någon nyhet att skolans misslyckanden inte bara beror på politik, rektorer och sviktande lärarkompetens. Även elev- och föräldraansvar är avgörande för om skolåren ska leda till kunskaper, mognad och utveckling åt önskvärt håll. Man kan alltså inte lämna in sina barn i skoleringen för att några år senare plocka ut dem färdiga, karaktärsstarka och kunniga. Inte heller bör eleverna itutas att de bara behöver infinna sig i därför avsedd byggnad för att efter cirka nio år vara upplärda av hårt arbetande ”skolpersonal”. Det krävs insatser. Och det är inget att beklaga. Att lära sig, kanske till och med bildas, är en krävande men lustfylld erfarenhet som alla borde få ynnesten att erfara och anstränga sin person med.

Under de senaste skoldebattveckorna har ett korn av krav på elev- och föräldraansvar skönjts. Det passiva inlärandet finns inte, har man blivit varse. Men rätt mycket återstår… Bara en sån sak som att elverna ska vara i ksolan under terminerna. Egentligen inte konstigare än att de som vuxna kommer att förväntas vara på jobbet under arbetstid. Men hur högt föräldrar än skattar skolan är det många som sätter sin egen semestertid högre. Elever tas ur skolan även när det inte är lov eftersom föräldrarnas agenda styrs av semestertider och charterpriser.

I dag rapporterar TT om en enkät till 1117 föräldrar till skolbarn, som visar att bra en fjärdedel av dem helt undviker att semestra med barnen under terminerna. Skolorna sägs ändå ha skärpt reglerna men det verkar semestrande föräldrar inte anse har med just dem att göra.  ”

Bara var fjärde tillfrågad förälder undviker helt att resa med barnen när skolan är igång, enligt enkätsvar från 1 117 föräldrar till barn i skolåldern. Detta trots att många skolor har skärpt reglerna för ledighet utanför skolloven. ”Hela 40 procent svarar att de själva bestämmer när de ska resa, medan 19 procent uppger att de delvis tar hänsyn till loven, men att skolan ofta beviljar ledigt.” beskriver TT.

Om föräldrar inte har respekt för skolan eller i handling visar att den är viktig, måste det vara svårt för skolbarnen att hävda motsatsen.

Tove Lifvendahl

2014-01-13 Bylinebild Naomi Abramowicz. Foto: Pi Frisk

Idag hälsar vi Naomi Abramowicz välkommen som vikarie på SvD:s ledarsida för de kommande fem veckorna! Hon har tidigare gjort längre besök som praktikant och syntes som sådan även i spalterna. Välkommen tillbaka – hur känns det? 

– Det känns fantastiskt roligt att få komma tillbaka. SvD:s ledarredaktion ligger alltid i framkant i samhällsdebatten och det ska bli spännande att få bidra ytterligare till det.

 

För den som inte vet, vem är Naomi Abramowicz?

– Jag har jobbat som ledarskribent de senaste två åren och bland annat skrivit för Corren, Göteborgs-Posten och Liberala Nyhetsbyrån. Annars är jag en hejare på att sy vippiga klänningar i 50-talsstil och tillbringar alldeles för mycket tid med att titta på diverse gulliga djur på internet.

 

Som sagt, du har skrivit tidigare på SvD:s ledarsida i egenskap av praktikant. Vad var din erfarenhet av kontakten med SvD:s läsare?

– Svenskans läsare är kunniga, bildade och skarpa. Och de är inte sena med att höra av sig om de har synpunkter.

 

Hur tycker du att den svenska samhällsdebatten mår för tillfället?

– Den har definitivt mått bättre. Debatten präglas allt för ofta av rädsla och feghet. Och sällan har det varit så populärt att vara ett offer. Den som är mest kränkt vinner, dessvärre.

 

Vad vill du tillföra densamma?

– Jävlaranamma, humor och inte minst ser jag fram emot att dra ner byxorna på de som anser sig ha monopol på sanningen.

 

Sanna Rayman

Timbros Andreas Johansson Heinö tycker att jag har fel i min text om könsseparatistiska badtider i simhallarna. Det skriver han i en krönika i Borås Tidning, betitlad Att bada som en riktig svensk.

Jag vill besvara argumentationen eftersom den är vanlig. Det kommer ta lite utrymme att följa hela kedjan fram. Trötta läsare får helt enkelt ge upp halvvägs om orken tryter. Eller ta ett uppfriskande bad i pausen. ;-)

 

Redan i Johansson Heinös rubrik blir det ohederligt. Bada som en svensk? Nåja. Ur ett historiskt perspektiv är det faktiskt möjligt att argumentera för att det tvärtom är supersvenskt att bada könssegregerat. Det var först under tidigt 1900-tal som vi började gemensamhetsbada i Ransvik utanför Mölle – och blev internationellt kända på kuppen. Äldre än så är faktiskt inte den landvinning som vår plaskande jämställdhet är. Och det är den som är poängen, inte svenskheten. Män och kvinnor badar tillsammans i större delen av världen, det är ingalunda unikt för Sverige.

Faktum är att ingen som har skrivit i ärendet har propagerat för att folk måste ”bada som svenskar”. Det har helt enkelt inte varit en bärande del i någons argumentation. (Sakine Madon, Malin Lernfeldt och jag nämns i Heinös artikel). Att Johansson Heinö väljer den vinkeln tyder mest på att han bedömer att han behöver backa upp sina egna argument med krypskytte på andras med SD-puffran. ”Tala klarspråk”, uppmanar han i en diskussion på Facebook. ”Säg att ni förespråkar assimilering. Att ni vill att invandrare ska anamma svenska värderingar och svenska livsstilar.”

Nej. Det är för övrigt osannolikt att man skulle kunna tvinga någon att anamma en värdering, ens om man hade ambitionen. Vad det här handlar är vilka värderingar som Sveriges stat och kommuner ska ge uttryck för i sin egen verksamhet. Johansson Heinös uppfordrande fråga är emellertid en debattens klassiker. Tanken här är att jag och andra ska rygga inför obehaget i att förknippas med policylingo från Sverigedemokraterna och vika ner oss, trots att vår poäng aldrig har handlat om svenskhet, utan om detta mycket enkla: det offentliga ska behandla könen som jämlikar. Utgångspunkten att könen är jämlika är inte en chauvinistisk eller nationalistisk idé. Det är inte att tvinga någon att dricka snaps och äta bacon.

 

Heinös principargument är att offentliga verksamheter har en annan flexibilitet än när vi talar om lagar och rättigheter. I det senare fallet bör vi alltid behandlas jämbördigt, samma lagar, samma skatteregler osv, men i det förra kan vi gott unna oss lite breddade menyer:

”Till skillnad från Skatteverket kan en fritidsnämnd nämligen erbjuda ett utbud som tillgodoser så många av sina finansiärer som möjligt. Varför ska vi då, med hänvisning till ideologisk dogmatisk och grumliga idéer om svenskhet utforma verksamheten på ett sätt som de facto gör den obrukbar för en minoritet?”

Att flexibiliteten finns håller jag med om. Det är därför jag debatterar frågan. Och märk väl. Lösningar där en förening hyr simhallen då och då för att kunna bada efter vilka preferenser man nu har har jag till exempel ingenting emot. Men det är inte det vi diskuterar nu. Det vi talar om är när kommuner gör delar av den allmänna öppettiden stängda för halva befolkningen.

Johansson Heinös idé om att simhallar utan könsuppdelade tider skulle bli komplett obrukbara för vissa minoriteter är generaliserande. För det första tror jag inte det stämmer. Därtill framgår det inte vilka minoriteter J-H egentligen menar. Själv har jag i mina texter beskrivit samverkande intressen, bland annat grupper som av religiösa eller kulturella skäl anser att män och kvinnor inte får bada gemensamt, men också genusargumenterande grupper som anser att manlig närvaro innebär otrygghet – ett argument som jag menar att vi i första hand bör möta med nolltolerans och feministiskt lagda vakter inne i simhallarna, inte att ge vika för det fåtal som inte kan uppföra sig.

 

Jag vet inte vilken minoritet som J-H menar blir fullständigt oförmögen att använda simhallar utan segregerad simning, men jag tycker att han befinner sig nära ett generaliserande. Även inom minoriteter där patriarkala normer är förhärskande bör vi minnas att det högst sannolikt finns individer med emancipatoriska drömmar, som skulle välkomna om offentligheten inte så beredvilligt tillmötesgick dessa könsseparatistiska krav, utan istället stöttade den som vill bryta sig loss. Jag råkar rentav känna till ett par stycken som reagerade med glädje på min text.

Dessutom, man måste inte göra hela segregationsgrejen för att utforma verksamheten medborgarvänligt. Fittja simhall tillhandahåller exempelvis burkinis, vilket har efterfrågats just för att göra verksamheten brukbar för alla på ett bra sätt. Och så, återigen. Att skriva att debatten sker med hänvisning till ”grumliga idéer om svenskhet” är fortfarande en halmgubbe. Ingen av oss som har skrivit har grundat våra resonemang eller slutsatser i detta.

 

Sammanfattningsvis. Johansson Heinös principiella inställning är att gemensamt finansierade inrättningar inte ska vara normbildande. Istället bör de skräddarsys för att spegla så många skilda preferenser som möjligt. Och att denna princip gäller ”tvångsfinansierade” offentliga tjänster. Han verkar också vara säker på att den som problematiserar vissa preferenser måste ha grumliga skäl.

Eller? När frågan utvidgas i nämnda tråd på Facebook och frågor om separerade skolor och önskemål om kön på vårdpersonal dryftas skriver Johansson Heinö plötsligt att allt detta givetvis är en fråga om gränsdragningar. ”Det är ju därför vi behöver politiska beslut”, säger han.

 

Därmed faller J-H:s principargument. Den linje som han tidigare har drivit är att tvångsfinansierade offentliga inrättningar bör spegla skattebetalares preferenser helt enkelt för att alla är med och betalar. Det torde innebära att han anser att man skulle kunna begära vithetskvällar, etniskt åtskilda badtider, kvinnofri besättning på vårdavdelningen, kanske särskilda regler för menstruerande – eller vad det nu må vara. Det torde också innebära att debattörers problematiserande också av dylika krav skulle kunna avfärdas av J-H som chauvinistiska krav på assimilering och svenskhet. Eller?

Nej, inte riktigt. För nu visar det sig att han såklart förstår att det här inte alls är en svartvit principfråga och att behovet av gränsdragningar mycket väl kan bero på att vissa önskemål helt enkelt står i konflikt med grundläggande jämlikhetsvärden i ett fritt och demokratiskt samhälles grundvärderingar. Kvinnornas emancipation är en av de beståndsdelarna. Här kan man slappt raljera över att gemensamma badtider skulle vara ett för ynkligt offentligt uttryck för de värderingarna. (I så fall är också separata badtider en lika oväsentlig fråga, varför man i så fall bör avstå från hela debatten.) Men det är att bedra sig. Föreställ er etniskt separerade badtider, så inser man strax att det här är en fråga som innehåller en verklig principiell botten. Visst, bara en av många, men ändå.

Så gränsdragningar finns, alltså, även hos J-H. Och argumenten han nu lägger fram är istället att det är onödigt att tjafsa om ynka 90 minuter mer i Fittja simhall. Ingen stor sak ju! Komponenten att även barn skulle skiljas åt berör han för övrigt inte alls.

Sålunda landar vi alltså i insikten att hela J-H:s ståndpunkt vilar på inga principer alls. Det var bara ett godtyckligt ställningstagande, maskerat som princip. En gränsdragning mot en annan. Och tre opinionsskribentskor som råkade hamna på fel sida om den gräns där J-H placerar svenskhetsivrande assimilister. Sicken otur.

Jag måste säga att jag är förvånad över att se just Johansson Heinö svinga den påken. Det har inte varit denne debattörs weapon of choice hittills.