Det var nog meningen att beskedet skulle mottas med harm och kanske till och med förfäran. Konsumentverket meddelade idag att svenska konsumenter i genomsnitt får knappt två minuters vägledning per år. Det vill säga de kommunala konsumentvägledarna har bara tid att ägna var och en av oss knappt 120 sekunder, vilket Konsumentverket vill ändra på.

Jag begriper mycket väl att Konsumentverket vill ha en helt annan reaktion. Men beskedet att 37 kommuner har en eller fler heltidsanställda som dagligen vägleder konsumenter är upprörande av en enda anledning: Det är alldeles för mycket och mindre skattepengar borde läggas på konsumentvägledning.

Därför framförs härmed en eloge till de kommuner som, vilket konsumentverket beklagar, drar ner på nämnda på post i budgeten. Vad är viktigt och vad är viktigast? –Kommunal konsumentvägledning kan inte antas toppa listan över kommunala kardinaluppgifter. Och det är bra så.

Martin Aagård borta på Aftonbladet har blivit så chockad att hans kroppsvätskor svek honom. Det var när Uppdrag Granskning, genom journalisten Magnus Wennerholm, ringde och ställde några kritiska frågor om en text han skrivit, som Aagård blev torr i munnen.

Artikeln i fråga innehöll grova förvrängningar av  debattmotståndaren Per Brinkemos åsikter. Eller ja, förvränga är fel ord. Aagård tillskrev Brinkemo åsikter diametralt motsatta dem Brinkemo gett uttryck för. Det var helt enkelt lågt. Mycket lågt. Den som vill veta mer kan läsa Adam Cwejmans redogörelse för hela förloppet här.

I dagens Aftonbladet försöker Aagård således förekomma Uppdrag Granskning och skjuta programmet i sank innan det sänts. Det går sådär. Han gör stor sak av att Per Brinkemo tidigare har arbetat på UG-redaktionen och drar slutsatsen att denna därför bara är ute efter att försvara en kompis. Därefter gör han exakt samma sak som han gjorde när han debatterade med Per Brinkemo, dvs han rotar fram en gammal bloggpost som Magnus Wennerholm har skrivit. I denna kritiserar Wennerholm vad han menar är en slapp kritik mot Ulf Nilsons användande av ordet ”pursvenskar” och utvecklar en mer innehållslig kritik av Nilson. Detta beskriver Aagård omedelbart som att Wennerholms ”oro för invandringen är uppenbar”. Eh? Wennerholms poäng i texten är att ”med tiden kommer det bli en grymt cool blandning mellan oss och dem”, hamnade den raden mitt i Aagårds blinda fläck eller?

Att Aagårds teknik går ut på att förvanska och vantolka människor vet vi redan och nu fick vi ytterligare ett exempel på detta. Men mer intressant är hur han formulerar sig kring Uppdrag granskning.

”Jag har älskat Uppdrag granskning. Min respekt för Janne Josefsson och hans kolleger har varit nästan osunt stor. De har varit en spjutspets i demokratin och ett sant innovativt tv-program som outtröttligt introducerat både nya metoder och nya ämnen.

(…)

Men något har hänt med SVT:s skjutjärn. Ämnena har blivit luddigare, allt mer politiska. Josefssons arga reportage om barnfattigdomen i januari fick många att ifrågasätta hans agenda. Hela senaste numret av Pockettidningen R ägnas åt att förklara hur polemiskt reportaget egentligen är.

Om Uppdrag granskning ska bli ännu ett debattprogram, maskerat som granskande journalistik, då har vi ett stort problem. Då har Sverige förlorat en viktig ­demokratisk institution.”

Något har hänt med SVT:s skjutjärn, tror Aagård. Tja, kanske. Eller så har inget särskilt hänt, mer än att Aagård nu råkat ut för det som många andra redan varit med om, nämligen granskning. Och när det händer, då ropar Aagård genast om demokratiproblem. Ja jösses.

Frågan om barn- och tvångsäktenskap lär vara aktuell ett tag till, tyvärr, var den kanske lite pessimistiska kontentan av en ledare jag skrev för några månader sedan.

Poängen med detta är förstås inte att problemet är oövervinnligt, men däremot att dylika traditioner är såpass starka att den första, andra eller tredje lagändringen eller kriminaliseringsförsöket kanske inte biter. Traditionen och dess utövare kommer att söka – och hitta – kryphål.

Det betyder emellertid inte att vi ska ge upp, tvärtom, måste man fortsätta att täppa till kryphålen och bekämpa seden. Svenska FN-förbundet driver just nu en kampanj om detta, den som vill veta mer kan exempelvis gilla sidan på Facebook och hitta mer information där. Du som bor i Stockholm kan också bege dig till Zita imorgon kväll. Då arrangeras filmvisning med efterföljande samtal på temat. Filmen som visas är Ana fyller 14 av Shari Sabel Strandmark, som berättar lite om sin film här.

Dessa traditioner är en stöld. Vad det handlar om är att man fråntar unga människor rätten att själva utforma sina vuxenliv, att själva leva sina liv. Där andra bildar familj blir de som utsätts för tvångsäktenskap snarast anvisade att bilda familj med en främling. Tvånget och stölden i detta är helt oacceptabel.

Är kunskapens äpple frånvaron av päron, frågade jag mig i en ledare häromveckan. Texten handlade om besvärliga föräldrar och jag tog avstamp i en Skop-undersökning från Lärarnas Tidning:

”Enligt en undersökning från Skop har var tredje lärare någon gång hotats av en förälder (Lärarnas tidning 2012-09-18). Här talar vi hot – en ganska extrem slutpunkt på situationer som sannolikt inte varit helt optimala förut heller. Men situationer måste inte vara så aggressiva eller konfliktartade för att vara jobbiga. Helt vanligt föräldraengagemang kan också bli en belastning – även om det i grunden är gott. Det säger sig självt att ett 30–40-tal detaljgranskande klassföräldrar kan suga musten ur vilken lärare som helst.”

Det är med andra ord ganska lätt att föreställa sig att hoten föregås av mycket annat. Samarbetssvårigheter, brister i kommunikationen mellan lärare och elevers föräldrar och ren och skär oenighet.

Helgens Kaliber i P1 handlade om just detta. Om föräldramakten i skolan och hur den förefaller ha gått lite väl långt i en del avseenden.

Det enstaka exempel som driver programmet framåt är lite svårt att uttala sig om. Ord står här mot ord i en händelsekedja där 62-åriga lärarinnan Margareta plötsligt fann sig oönskad som klasslärare av i stort sett varje elevs förälder. Numera har hon ingen klass och utför vaktmästarssysslor på skolan. Det är svårt att få grepp om hur allting började, men av reportaget framgår att många föräldrar och elever tyckt att Margareta är för sträng, att hon gapar åt eleverna.

Margareta själv menar att hon säger ifrån, men inte på ett anmärkningsvärt strängt sätt. Det är svårt att veta vem som har rätt, men av inslaget att döma har en förälder bortförklarat en ritad penis på en bänk med att ynglingen i fråga sluntit med pennan. Det gör att man lutar lite åt Margaretas håll, onekligen…

Fallet Margareta må vara svårt att döma av efter bara ett reportage, men den statistik som Kaliber presenterar talar ett tydligare språk:

”Kaliber och Skolministeriet har granskat föräldrarnas makt i skolan. Vi skickade ut frågan via URs lärarenkät  673 lärare över hela landet  och nästan en tredjedel av dom 472 som svarade sa att de varit med om att föräldrar hotat med att göra en anmälan till skolinspektionen om läraren inte gjorde som föräldern ville.”

En tredjedel. Det är många det. Och vi får ta del av en del citat också, där de svarande ger kött på benen åt siffrorna:

”Det verkar som om detta är något man talar om i hemmen – att anmäla till skolinspektionen. ”

”Eleven fick inte godkänt och då satte en enorm hatkampanj igång där jag mejlbombades och ifrågasattes.”

”Jag höjde rösten mot en elev som kränkte en annan elev, det skulle jag aldrig ha gjort. Mamman blev förbannad för att jag höjt rösten och hotade att anmäla till skolinspektionen.”

Det är klart att det också finns lägen där man inte bara bör hota med Skolinspektionen utan också kontakta den. Det finns lägen där det är både rimligt och relevant att vara en besvärlig förälder som protesterar mot brister i skolan. Men de föräldrar som tror att de gör sina barn en tjänst genom att ständigt ta deras parti när lärare i skolan försöker skapa ordning och disciplin i klassrummen bör tänka efter noga.

Det de förväntar sig av skolan är att barnen rustas för livet med gedigna kunskaper. Sådana inhämtas bäst i en miljö präglad av ordning och reda. Att i tid och otid hota med skolinspektionen är i förlängningen inget annat än att hota sitt eget barns framtid.

Väljarna väljer, så är det. Men varför de väljer som de gör kan man klura mycket på. Skillnaderna mellan könen när det gäller röstande, hur kan vi förstå dem? Kan man verkligen påstå att plånboken styr i ett land som trots allt har högre skattetryck än snart sagt varenda jämförbart land i världen? Och hur mycket kan vi läsa in i en liten röst? SD:s framgångar under de senaste åren tolkas ibland som att andelen rasister i befolkningen växer, men det kan vi ju egentligen inte vara säkra på. Den tolkningen är synnerligen tillyxad och troligen även styrd av tolkarens värderingar i hög utsträckning.

En sak som ofta berörs när vi klurar på väljarbeteende är frågan om hur informerad väljaren är. Hur stora kunskaper om samhällsfrågorna och den politik som debatteras har väljaren i allmänhet egentligen? Vad är sambandet mellan små/stora kunskaper och vad man röstar på?
Detta gräver Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare i Götet, i på sin blogg. Han skriver bland annat:

”I tabellen nedan har vi aggregerat upp resultaten för att undersöka om valresultaten i riksdagsvalen 1985-2010 skulle ha blivit annorlunda om alla väljare levt upp till idealet att vara fullt informerade. Fram träder ett intressant huvudmönster. En valmans­kår bestående av fullt informerade väljare hade inneburit aggrege­rade röstvinster för allians­parti­erna C, FP, KD och M i sex av åtta val under perioden. I genomsnitt hade de fyra borgerliga parti­erna gjort 4,9 procentenheter bättre ifrån sig om väljarna varit ma­ximalt politiskt kunniga.

Resultaten ser lite olika ut från val till val. Klart är att de stora partierna Mode­raterna och Socialdemokraterna tycks drabbas hårdast i en tänkt situa­tion med fullt informerade väljare, i snitt –9,6 respektive –7,0 procentenheter under perioden 1985-2010.”

Bloggposten är ett litet smakprov ur den färska boken ”Nya svenska väljare” av Henrik Oscarsson & Sören Holmberg (även omskriven på ledarsidan för en tid sedan) och man kan nog gissa att ovan siffror omedelbums genererade ett antal beställningar av boken till åtminstone Folkpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas respektive strateger…

Det är något ganska ljuvligt med de många youtube-klipp som når oss från den internationella rymdstationen. Bara den rena kunskapsspridningen är guld värd, som när barns frågor om hur man tvättar händerna, hur det ser ut när man vrider ur en trasa eller om man kan gråta i rymden besvaras handgripligen inför kameran, liksom knep om hur man bäst spelar gitarr däruppe.

Mycket av detta har vi kanadensaren Chris Hadfield att tacka för. Det är Hadfield som har haft befäl på den internationellt bemannade stationen sedan december och utöver dagligt arbete och plötsliga oplanerade rymdpromenader han har använt mycketav sin tid däruppe till att på olika sätt dokumentera och skildra livet i rymden och dela med sig av erfarenheterna på Youtube och Twitter etc.

Nu är Hadfields tid i rymden över. Han har lämnat över till ryssen Pavel Vinogradov och styr kosan mot jorden igen. Men först tog han avsked på ett fullkomligt underbart sätt, genom att twittra ut en liten musikvideo i vilken han sjunger och spelar David Bowies Space Oddity, i rymden. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör mig så omåttligt förtjust i detta, men det går inte att se detta klipp och inte älska mänskligheten.

Bakgrunden är att Gislaveds kommun har identifierat brandmanskårens och delar av räddningstjänstens utmaning som genusorienterad. Så har Gislavedsbornas hopp om pålitlig hjälp vid eldsvåda tolkats som förhoppningar om eldsläckning under jämn könsfördelning. Det vore intressant att veta hur man som medborgarnas ödmjuka tjänstemän prioriterat i de kommunala ärendena. Med, exempelvis, en arbetslöshet på 9,4% (jan 2013) skulle man kunna tänka sig åtskilliga medborgarbekymmer som kräver kapabel kommunledning.

Någon mer än jag som är (roat) skeptisk?

Håkan Holmberg har via UNT:s ledarblogg hört av sig med en fråga. Frågan om vad jag menar egentligen. Egentligen antyder att det är dags att ställa mig mot en vägg, eller kanske i en liten skamvrå. För vad menar jag? Egentligen?! Det är inte ovanligt med den här sortens lite uppfordrande inkvisition i debatten – en kultur man sannerligen kan ha synpunkter på – men okej, låt gå. Jag lämnar den saken därhän och låter mig själv vila i tron att Holmberg säkert inte menade att låta inkvisitorisk, utan bara undrande.

Detta har hänt. Jag tittade på SVT:s partiledardebatt. Därefter skrev jag en text i vilken det förekom en spaning om Jimmie Åkessons insats. Ja, Jimmie Åkesson som leder Sverigedemokraterna. Låt er inte förvirras av det faktum att Håkan Holmberg skriver Jimmy, han menar SD-ledaren.

Min text gick, helt kort, ut på att emedan SD håller sig med en helt egen linje i frågan om invandring lyckades Åkesson i partiledardebatten att framstå som ett mittenalternativ i merparten andra frågor genom att helt enkelt tala ganska lite om invandring, men desto mer om annat. Jag gör även iakttagelsen att SD i många frågor lånar ihop politik från både höger och vänster, vilket får dem att landa i en sådan mittenposition.

Så långt är allting acceptabelt för Holmberg. Men min redogörelse för vilka positioner som finns på området migrationspolitik stöter däremot på patrull. Jag formulerade mig så här:

”De positioner som finns företrädda i politiken är således fri invandring, generös invandring samt minskad invandring. Mittenpositionen innehas av i stort sett alla utom SD. I detta avseende intar SD givetvis en ytterposition.”

Jag tycker nog att detta är ganska tydligt men Holmberg verkar uppfatta min text som att jag påstår att alla partier utom SD vill ha obegränsad eller fri invandring. Nejnej, det menar jag givetvis inte. Det är ju direkt fel. Varför skulle jag påstå något som är felaktigt?

Anledningen till missuppfattningen är, om jag förstår det hela rätt, att jag också skriver att till skillnad från SD anser övriga partier att ”all begränsning är fel”. Holmberg upplyser mig därför om att övriga partier tycker att ”invandringen ska vara reglerad och asylprövningen individuell”. Tack, jag vet. Poängen med att skriva ”all begränsning” är förstås att beskriva att medan SD företräder en vilja att minska, så företräder övriga partier inte bara positionen ”generös”, utan mer specifikt en vilja i motsatt riktning – som till exempel nyligen när vi fick en förändring från synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter gällande asylsökande barn.

Allt detta är i mina ögon en helt okontroversiell beskrivning av vilka positioner som finns representerade i riksdagen – och vilken av dem som ligger ytterst, dvs SD. Jag fattar inte uppriktigt sagt inte varför detta ens föranleder ett höjt ögonbryn, men hoppas att jag nu har förtydligat mig tillräckligt?

Vidare är Holmberg missnöjd med att jag är raljant i tonen och använder uttrycket ”beröringsskräck”. Här får jag utan omsvep ge honom rätt. Det stämmer absolut att jag raljerar. Det beror på att jag har svårt att känna respekt för den sandlåda som ständigt utspelar sig kring SD. Holmberg finner uppenbarligen min brist på chock över att se Jimmie Åkesson i rutan stötande. Inte heller det kan jag be om ursäkt för. Jag betraktar det inte som min uppgift att famla efter luktsaltet inför något som har varit ett faktum i snart tre år.

Slutligen. Ja, jag tycker ibland att andra partiers avståndstaganden ter sig överdrivna.

Jag tycker det för att jag ser hur SD ibland kan knapra in på befintliga partiers politik och göra den nästintill obrukbar pga kontamination. Jag är själv inget fan av sambeskattning, men att se hur KD:are nästan kryper ihop inför diskussioner om sambeskattning bara för att SD adopterat idén är ett talande exempel på en beröringsskräck som på intet vis är eftersträvansvärd och som innebär att SD tillmäts tyngd och får praktiskt politiskt inflytande på ett helt orimligt sätt.

Jag tycker det för att vi på allvar har haft en diskussion i detta land om ”vad som hände på Ylva Johanssons rum” och huruvida Sven-Olof Sällström bjöds in för att diskutera a-kassan eller ej. Patetiken i detta är tillräcklig för att göra raljans välmotiverad resten av mandatperioden.

Jag tycker det för att UNT:s ledarsida verkar anse att en riktig analys av ett debattprogram inte bör skrivas om en den innebär att man noterar denna överdrivenhet. Det håller inte jag med om. Visst hade jag väl kunnat skriva en text om hur ”Jimmy” visade sitt fula tryne eller nåt. Då hade Håkan Holmberg sluppit gå omkring och fundera på vad jag tycker egentligen. Men nu var jag lite mer intresserad av att göra en rimlig analys. Imponera på Håkan Holmberg får jag säkert fler tillfällen att göra.

Apropå Fredrik Reinfeldt så finns det ju saker som är långt mer värda kritik än att han påpekar att det är så varmt att han har sett tjejer i korta shorts. Som till exempel det här tramsiga försöket att undkomma en duell med Stefan Löfven.

Artikeln i sig är förstås ett illa dolt utpressningsförsök från Expressen (som vill arrangera duellen i fråga). Och att Löfven glatt ställer upp på att delta i denna utpressning är ju rätt lättbegripligt det med – han har ju inget att förlora på leken. Men Reinfeldts svar är faktiskt helt obegripligt:

”Men Fredrik Reinfeldt vill inte. Skälet är att Löfven inte har presenterat vilka han vill bilda regering med. Dessutom håller M-ledaren fast vid traditionen att dueller ska äga rum i anslutning till att budgetarna presenteras.

- Jag förutsätts ta ansvar för ett helt regeringsalternativ, och han vill inte svara på något annat än sin egen politik. Och för att vara helt ärlig, han svarar inte ens på vad han själv föreslår, för det är inte färdigt eller kommer senare, säger Fredrik Reinfeldt.

- Ska debatten föras så måste det vara mellan regeringsalternativen, och det har inte varit möjligt, säger Fredrik Reinfeldt.”

Ska vi förstå det som att detta är Reinfeldts hårdnackade svar i alla debattförfrågningar med S hädanefter? Det låter i så fall som en ganska svårgenomförbar strategi. Det rimmar dessutom illa med det faktum att Reinfeldt stod i en SVT-studio och debatterade såväl Löfven som andra delar av det ofärdiga regeringsalternativet på vänsterkanten bara häromdagen.

Man måste inte ställa upp på alla debatter, om det inte känns aktuellt med debatt hos Expressen just nu så säg det. Men det här ser faktiskt inte seriöst ut. Det är en skvätt Juholt-vägrar-stå-bredvid-Åkesson-fånigt, rentav. Förresten har jag ett rätt tydligt minne av att det förekom debatter mellan moderata partiledare och S-ordförande även innan Alliansen kom till.

I de sociala medierna pågår en smärre storm kring statsministern. Han har tydligen kommenterat det fina vädret genom illustrationen att det första som mötte honom var ”tjejer som gick i korta shorts”. För detta kölhalas Fredrik Reinfeldt nu på Twitter som sexist och gubbsjuk. Kommentaren utgör också en viktig ingrediens i denna artikel i Ystads Allehanda som nu delas friskt i egenskap av bevismaterial för statsministerns dåliga kvinnosyn.

Jag fattar ingenting. Är vi säkra på att att kommentaren inte var ämnad att understryka väderförhållandena? Gjorde han obscena gester och juckade när han sade det? Eller handlar detta om att han borde ha korrigerat sin upplevelse och sagt sig ha sett ”personer” i korta shorts? Skulle han ha förlängt shortsen när han berättade om dem?

Herregud vilket larv.