Nattvandrarstaten i Härjedalen

I SVT nyligen kunde vi ta del av en dokumentär skildring av Tensta, där en grupp unga före detta (samt även aktiva) kriminella utnämndes till trygghetsvärdar och ungdomsledare. Tanken var, får man anta, att ansvaret skulle hålla dem på rätt sida lagen, men de signaler som sänds ut när en kommun belönar kriminalitet med makt och position är förstås högst olämpliga. (Läs mer om dokumentären på Neobloggen här.)

Att det är misslyckat att ge kriminella position i ett samhälle där man önskar bekämpa kriminalitet är förstås huvudlöst, men däremot behöver det inte vara dåligt att blanda in civila i trygghetsarbete alltid. Nattvandring och liknande insatser har sin plats och poäng i ett samhälle. Men grunden för sådana insatser måste vara ett eget engagemang, att man vill bidra till just trygghet och lugn.

 

Det finns många exempel på samhälleliga uppgifter som sköts av det civila. Häromdagen beklagade jag att Brottsofferjourens viktiga arbete såväl med brottsoffer som med vittnen inte uppmärksammas och ges tillräcklig uppskattning i den rödgröna budgeten. Andra viktiga insatser som sköts nästintill helt civilt och ideellt i Sverige är Sjöräddningen.

Det är inte fel att detta sker, men det vi bör vara aktsamma på är om staten börjar dra sig undan sina kärnområden och förpliktelser gentemot medborgarna – för att vältra över ansvaret på ideella krafter. Per Gudmundson skrev om detta fenomen för en tid sedan och myntade då begreppet ”nattvandrarstaten”, vilket definierades enligt följande:

Nattvandrarstat -en -er. Samhälle där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. Försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts ist av frivilliga. Se Sverige.”

 

Idag läser jag i Sundsvalls tidning om en 25-åring i Messlingen i Härjedalen, som väcktes av telefonen vid fyratiden på natten. Det var polisen som ringde eftersom man fått ett larm om ett knivdrama i ett hus i närheten av 25-åringens. Nu ville polisen att 25-åringen skulle bege sig till huset och kolla läget. Sundsvalls tidning skriver:

”Han fick en kort redogörelse om att en man i en sportstuga inte långt från 25-åringens bostad sannolikt blivit allvarligt knivhuggen och därför skulle denne intet ont anande unge man åka dit och försöka göra det bästa av situationen.

– Jag tog med mig ett bollträ för att kunna försvara mig, berättade 25-åringen för rätten under måndagen.

Innan han svängde in på gården till den aktuella sportstugan ringde han polisen en sista gång för att försäkra sig om att de verkligen tyckte att han skulle gå in. Den polis som svarade då hade en helt annan uppfattning.

– Men mottagningen var dålig och samtalet bröts, förklarar 25-åringen.

Och då stod han helt plötsligt på gårdsplanen. Där kom dessutom den nu åtalade mannen. Han räckte händerna i vädret och sa att han gav sig.

25-åringen lyckades låsa in honom i en bastu i väntan på polisen. Närmaste patrull hade befunnit sig 20 mil bort denna natt, den 30 september.”

 

Jag läser artikeln med stigande misstro. Kan detta verkligen stämma? Jag menar, jag känner till begreppet envarsingripande och så, men jag trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde bli beordrad av polisen att utföra dem. Förvisso är Härjedalen glest befolkat och säkert har polisen långt till varje vrå. Men så här kan vi inte ha det. Om detta stämmer har vi tagit ett steg närmre Per Gudmundsons nattvandrarstat.

 

Bra blogg om frihandel

Handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP, tar steg för steg form. Givet hur viktigt avtalet är för såväl vår svenska vardag som för frihandelns utveckling världen över kan det inte uppmärksammas för mycket. Vänstern är emot och hemfaller till skrämselargument, som  när Jonas Sjöstedt påstod att ett frihandelsavtal mellan EU och USA skulle hota vår folkhälsa och dessutom undergräva vårt demokratiska system. (Det är iofs alltid glädjande när vänsterledare fösvarar västerländsk demokrati, men i detta fall alltså inte helt sakligt.) Frihandelsbloggen kommenterar och följer upp delar av vad som sägs och skrivs om TTIP. Välbehövlig blogg som härmed rekommenderas. frihandelsbloggen.se

När redaktörn talar om för oss vad det är att vara liberal

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, har föresatt sig att förklara för politiska liberala meningsmotståndare hur en ortodoxt liberal hållning ser ut. Tillåt oss liberaler inta en avvaktande attityd till dessa pärlor som Pettersson frikostigt strör ur sin vänsterficka. Det är nämligen ytterst sällsynt att vänsterdebattörer gör några vidare analyser av den sanna liberalismen. Inget konstigt i det, socialister har svårt för det mesta som liberaler håller högt. Det kan vara den begränsade staten, ett lågt skattetryck, inkomstskillnader, friskolor, konkurrens, vinstdrivande företag, olikhet, selektiv välfärdsstat, öppna gränser, frihandel etc etc.

Men visst, vill redaktörn ha liberalism, ska hon få liberalism.

I såväl integrationspolitiska som andra sakpolitiska sammanhang är det några centrala frågor som liberaler gillar. Det är exempelvis social rörlighet över alla tänkbara gränser och fri geografisk rörlighet för såväl människor som varor och kapital. Det har följaktligen också alltid varit liberala krafter som rivit murar, avskaffat handelshinder, drivit genom frihandel, öppnat tidigare slutna marknader och värnat fri migration. På dessa områden, som så många andra, måste sägas att vänstern har en något sämre ”track record” och eventuell iver att liberalisera och öppna gränser för mänsklig aktivitet och rörlighet har vänstern i såna fall undertryckt väl.

Pettersson skriver i sin ledartext, som även handlar om oss liberaler, att ”vi måste ordna bostäder, arbete och utbildning. Vi måste hitta kloka kompromisser mellan stat och kommun om vem som ska betala och hur det ska gå till.” Det har hon rätt i. Däremot nämner hon inte med ett ord hur detta ska ”ordnas” eller hur hon tänker sig att vänstern borde ta sig an uppgifterna. Återstår alltså för en mer liberalt sinnad person att skriva några rader om just ”ordnandet”.

Till skillnad från Petterson är jag övertygad om att varken arbeten, tolerans, bostäder eller pengar kan beordras fram av den politiska överheten. Vänstern lär bli besviken på detta liberala svar men det är inte politik som ”ordnar” bostäder eller arbeten. Det gör däremot marknaden och det är mer utrymme för de av vänstern så avskydda marknadskrafterna som också banar väg för ökad rörlighet. Det kan tyckas anstötligt för vänstern, men med mindre politik och friare marknadskrafter skulle såväl bostads- som arbetsmarknaden se betydligt bättre ut.

Svaret på frågan om liberala idéer för bättre integration och fri migration, är en arbetsmarknad utan dagens rigida arbetsrättsliga regleringar, men med mindre makt åt parterna och mer åt respektive arbetstagare och arbetsgivare. En mindre sammanhållen lönestruktur är absolut nödvändigt för att fler ska finna vägar in på arbetsmarknaden, och då kommer parterna att förlora i makt. Större utrymme för företag att växa kräver färre krav och regler för varje del av verksamheten, och till och med jämställdhetsplaner kan få stryka på foten. Likaså är lägre skatter på företagande och kapital den sortens liberala politik som krävs.

Även på bostadsmarknaden måste parterna släppa sina befogenheter och låta efterfrågan styra. Hyresregleringen och andra hämmande detaljregler bör i liberal anda fasas ut så att vanliga prismekanismer får styra utbudet. Vad säger vänstern om att Hyresgästföreningen förlorar makt och kommunala särkrav på energieffektiviseringar blir ett minne blott, allt som en del av nödvändig liberal politik?

Den liberalism som Pettersson önskar mer av från liberalt håll har den nackdelen att den omöjligen kan tilltala henne. Medan vänstern ständigt värnar den jämlika välfärdsstaten som den ser ut idag och vill hålla den intakt, kan jag som liberal säga att jag alls inte sätter den framför migration och rörlighet.

Liberaler kommer att fortsätta förespråka och skriva om lämpliga och önskvärda liberala reformer, men Pettersson kommer aldrig någonsin att hålla med. Återstår att fråga redaktör Pettersson vad hon menar skulle ”ordna bostäder, arbete och utbildning”. Traineeplatser? Höjd skatt på företagande? Samma bostadspolitik som vi haft sedan andra världskriget? Mer arbetsmarknadsregleringar som gör anställningar svårare? Fler budgetar som utlovar minskad tillväxt och ökad arbetslöshet?

Så, från en liberal till en vänsterredaktör, vad är det av det liberala som vänstern vill ha mer av och är det verkligen något ni gillar? För mig är liberala reformer i sig av godo och en förutsättning för fungerande integration och ökad migration. Men jag har en känsla av att det inte är något som vänstern håller med om.

Samvetsfriheten är ingen lätt fråga

– Jag vill rädda liv, inte släcka det, förklarar barnmorskan Ellinor Grimmark. Hon går en betald barnmorskeutbildning och när hon med hänvisning till sin tro förklarade att hon inte ville medverka till aborter drog landstinget in hennes studielön. Den anställning som lovats henne drogs också in.

Jag tycker att frågan är oerhört svår och jag vet nog inte riktigt vad jag tycker. Men jag ser i vilket fall som helst lite luckor och hack i den debatt som pågår, så jag tänkte att mitt strå till denna stack kan vara att dryfta dem, snarare än att sätta ner foten någonstans.

 

Fallet Grimmark har snabbt kommit att definiera debatten på ett sätt som ger diskussionen lite väl få fasetter. Hon är ju trots allt bara ett exempel, inte samvetsfrihetstanken personifierad.
Till exempel. Att i diskussionen om samvetsfrihet ha som utgångspunkt vilken utbildning man genomgått, huruvida den var offentlig och vem – skattebetalarna – som betalade den är ett sidospår.

Det är klart att det vore enklare att avfärda eventuella önskemål om att inte delta vid aborter om personen i fråga betalat sin utbildning själv etc, men dylika omständigheter är trots allt föränderliga. Man kan ju tycka att Höglandssjukhuset i Eksjö har rätt gentemot Grimmark, men samtidigt inte vara säker på att samvetsfrihet är fel (eller rätt) i alla lägen och alla tider.

 

”Ska kirurger av religiösa skäl slippa genomföra blodtransfusioner? Är det en rättighet att få arbeta på apotek för den som av samvetsskäl inte vill sälja preventivmedel? Den senare frågan besvarades med ett nej från Europadomstolen 2001.”

Så skriver Gert Gelotte i GP.  Han hänger upp frågan på det aktuella fallet, på Ellinor Grimmarks religiositet. Jag tycker inte att det är rimligt att binda frågan så hårt till en religiös dimension heller. Grimmark är bara ett exempel på en olust inför aborter som lika gärna kan vara en moralisk övertygelse som en människa bär på alldeles utan gudskopplingar. Vi måste inte diskutera detta som en religionsfrihetsfråga, den kan lika gärna behandlas som ett allmänmänskligt moraliskt dilemma.

 

Ingen tvingar någon att utföra aborter, sägs det ofta i debatten. Det är en del av arbetsuppgifterna, vill man inte utföra dem får man söka ett annat jobb. Det är ett korrekt, men också ett fyrkantigt svar. Det är klart att vi ibland på arbetsplatser förhåller oss flexibelt till varandras preferenser, svagheter och/eller förmågor. Och man kan ju vara en strålande barnmorska, en klippa på att förlösa, hjälpa liv till världen, men av känslomässiga skäl helt värdelös på den andra uppgiften. Det är inte ens självklart att man förstår sin egen oförmåga till aborthandlingen under studietiden. Även människor är föränderliga, ska vi minnas.

Exemplen Gelotte ger är därtill ”enklare” jämfört med abortfrågan. Blodstransfusionen må vara väldigt konkret, men den äger inte tillnärmelsevis samma dramatik som aborten. Vi bör vara ödmjuka inför tanken att det vi talar om här är en psykiskt tuff handling på ett helt annat sätt än att koppla in ett par slangar eller sälja en låda piller.

Gör istället tankeexperimentet att vi bestämde oss för att tillåta dödshjälp. Skulle vi mena att alla läkare måste vara redo att utföra den? Skulle vi anse det otillbörligt om några av dem lyfte frågan att de som verkligen inte fixar det kanske skulle kunna schemaläggas på andra sysslor? Jag är tämligen övertygad om att vi skulle ha betydligt större beredvillighet att diskutera samt en större förståelse för deras känsla då.

 

Slutligen, en rent praktisk tanke. Har inte vi en skriande barnmorskebrist i det här landet? Om svaret är ja kanske vi rentav är tvungna att schemalägga en och annan abortovillig på förlossningarna, trots allt? Det är lätt att vara kräsen i den principfasta teorin.

 

Välkommet krafttag mot könsstympning

I 60 år har The Women of the Year Awards delats ut i Storbritannien till framstående kvinnor. I år var en av mottagarna, i kategorin Outstanding Young Campaigner of the Year, Fahma Mohamed, en ung brittisk tjej som tillsammans med tidningen The Guardian har åstadkommit en kampanj mot kvinnlig könsstympning som varit tillräckligt stark för att nå utanför landets gränser och inhösta starkt internationellt stöd från exempelvis Nobelpristagaren Malala Yousafzai.

Sverige är inte utan sina egna satsningar och kampanjer. Tidigare i år sattes problematiken på Östergötlands karta, bland annat tack vare ett regeringsuppdrag på hederstema hos Länsstyrelsen och frågan blev rejält omskriven (och även kritiserad) efter att Norrköpings tidningar ägnat frågan särskilt utrymme och omsorg.

 

Att frågan inte kan lämnas att bli löst med tiden är självklart. Ingreppen är ofta såpass stympande och allvarliga att det vore ett monmentalt svek att invänta spontana kulturförändringar. I en artikel i DN i somras beskrevs dessutom att det rentav kan vara väl optimistiskt att vänta på dem. Artikeln redogjorde för en studie som indikerat (studien var ej statistisk) att en tredjedel av alla familjer med bakgrund i länder där omskärelse är norm planerar att fortsätta med sedvänjan. Studien visade samtidigt att viljan inte var entydig, exempelvis beskrev många kvinnor en inre konflikt en känsla av press utifrån, en press som kändes som starkast när familjen besöker hemlandet under semestern.

 

I lägen då man känner press, men egentligen inte vill genomföra, kan det vara fullständigt avgörande om det finns stöd från andra. I Västra Götaland har man nu beslutat att det stödet ska finnas. Regionen aviserar krafttag mot könsstympning genom en utbildningssatsning som syftar till att rusta alla tänkbart berörda. Vårdpersonal, anställda inom skola och rättsväsende ska alla utbildas för att bättre kunna bemöta unga som redan har drabbats eller som är i riskzonen.

Gott så. Frågan kanske inte syns på ytan, men vi ska inte underskatta problematiken, än mindre överge de flickor som är drabbade av den. Det vore guld värt om någon rikstidning ville genomföra en kampanj motsvarande The Guardians, för att verkligen få upp frågan på dagordningen.

Det finns säkert många lämpliga frontfigur för en sådan kampanj, men den jag i första hand tänker på är Khadra Seerar, som redan har etablerat sig som stark och tydlig röst i debatten och som alla som är intresserade av könsstympningsfrågan, såväl nationellt som globalt, bör följa på Twitter.

 

Den reducerade tanken hos Liberala Nyhetsbyrån

Under rubriken ”Muren och dess försvarare” tecknar Svend Dahl i en LNB-ledare en föga smickrande bild av mig själv, Anna Dahlberg (Expressen) och PM Nilsson (DI). Rubriken och texten är en god illustration till den oförmögna och stundom påfallande ohederliga samhällsdebatt som rör detta område.

Bakgrunden till anklagelseakten är de ledartexter som publicerats under de senaste dagarna, min egen i SvD i söndags, Anna Dahlbergs Expressenkrönika i söndags och PM Nilsson i DI i måndags.

Så här inleds Svend Dahls artikel: ”Medan världen firade att det är 25 år sedan Berlinmuren föll passade några tunga borgerliga opinionsbildare på att konstatera att dagens murar inte är tillräckligt höga.” Det är en ganska tung salva, ämnad att kleta gränsvaktsliknelsen på målet. Problemet är bara att ingen av oss som han nämner, önskar östtyska murar runt Sverige. Det vet Svend Dahl.

Hade vi som skrivit dessa texter uttryckt oss på det sätt som Svend Dahl gör gällande, hade jag också tyckt att det varit relevant att reagera. Men han gör genomgående den sortens läsning som normalt sett hedrar Aftonbladets ledarsida – ”oavsett vad du skriver så har jag bestämt mig för att du vill ont”. Därför finns heller inga direkt återgivna citat från våra artiklar med i Svend Dahls text, eftersom de hade haft svårt att passa in i den tes han önskar driva.

Exempel 1: ”Regeringen måste minska kostnaden för migrationen” (PM Nilsson) blir i Svend Dahls återgivning ”en text om att invandrarna kostar för mycket”. Svend Dahl är läskunnig. Han ser att PM Nilsson problematiserar det faktum att de ekonomiska prognoserna och kalkylerna inte tar höjd för den prognos Migrationsverket aviserar, och att det måste in liknande resonemang kring incitament som när vi resonerar om sjukförsäkringen – både för individernas och ekonomins skull. PM Nilsson skriver:

”Precis som i sjukförsäkringen finns det ett starkt egenvärde för individer och samhälle att snabbt minska kostnaden för flyktinginvandringen. Det långvariga bidragsberoendet skapar elände. Om detta bör den kommande budgetdebatten också handla om. SD får inte kidnappa frågan bara för att de har en annan lösning. Sverige måste anpassa sina institutioner så att folk från hela världen kan växa i dem.”

Detta låtsas inte Svend Dahl om, utan är väl medveten om att den som enbart läser hans egen text tror att PM Nilsson generellt sett sprider förenklad SD-retorik av typen ”invandrarnas fel”.

Exempel 2: Svend Dahl sammanfattar våra tre texter som ”artiklar om att volymerna i svensk migrationspolitik är för stora, kort sagt att flyktingarna är för många”.

Vad både jag och Anna Dahlberg pekar på att även dem som inte har reella skyddsskäl, idag belastar det redan hårt prövade asylsystemet och därmed försvårar för dem med verkligt skyddsbehov att få hjälp. ”Volymerna i svensk migrationspolitik” är Svend Dahls egen tulipanaros – jag vet inte ens vad det betyder. Att ”flyktingarna är för många” är heller ingen åsikt som går att återfinna i någon av våra texter. Däremot påpekar vi att flyktingtrycket i världen är mycket stort. Ska man läsa Svend Dahl generöst kan man tolka hans tolkning av oss (det här är mycket begärt av er läsare, jag inser det) som att vi tycker att Sverige tar emot för många flyktingar.

Den frågan kan ställas i relation till två aspekter: 1) Vad vi vill 2) Vad vi förmår. Svenska politiker brukar också ställa frågan i relation till en tredje – vad andra EU-länder gör – och där finns såvitt jag vet ingen skiljaktig mening bland riksdagspartierna att andra länder borde göra mer (med möjlighet för olika slutsats att Sverige skulle få färre eller behålla samma nivå).

Jag tror att svenskarna i rätt stor utsträckning är beredda att öppna sina hjärtan. Vi vill mycket. Men när de ser, för att tala med Anna Dahlberg, ”dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”, ställer de helt rimligt frågor om hur det står till med vår förmåga. Det är den diskussionen jag uppfattar att vi tre som skrivit texterna kräver att politikerna för med medborgarna. Den behöver bygga på en inventering och strategisk plan framåt, och vara transparent och realistisk.

Exempel 3: Svend Dahl berättar att vi alla lyfter områden som behöver reformeras, men skriver ”Ändå landar de borgerliga opinionsbildarna i slutsatsen att det är invandringen som måste begränsas”. Själv skrev jag: ”Men mellan de 45 miljonerna och SD:s närapå-nollvision finns förstås en gräns. Den är inte statisk, utan till stor del avhängig våra framsteg eller tillkortakommanden på ovan nämnda områden.” Jag har svårt att tro att den som läser texten tror att min slutsats är vi ska stänga dörren hellre än att reformera Sverige.

Jag vet inte heller var Svend Dahl i dessa läser att någon av oss säger att invandringen generellt måste begränsas. Det finns olika former av migranter, och i skenet av att mängden flyktingar förväntas öka, argumenterade bland annat jag för ”att de som inte har skyddsbehov, vänligt men bestämt hänvisas till dörren för arbetskraftsinvandring. Att anhöriginvandringen reellt och inte bara formellt villkoras med krav på egen, eller av annan, garanterad försörjning.”

Svend Dahl hör inte, eller vill inte höra. Jag är medveten om att jag när det gäller akademiska meriter är vida underlägsen Svend Dahl. Men hade jag lämnat in en universitetsuppsats på A-nivå med dessa ovan nämnda förekommande tolkningsfel, torde den ha blivit underkänd.

Man får leta länge innan man hittar något konkret argument i texten. Svend Dahl skriver: ”Framförallt reducerar tanken på en volymfråga människors utsatthet till ett tekniskt problem, en administrativ olägenhet.” Det kanske det gör i Svend Dahls ögon. Och kanske är det därför det är så klent med reformförslag därifrån. I mina ögon går det utmärkt att behålla både hjärtat varmt och hjärnan sval. Det tycks också gälla både Anna Dahlberg och PM Nilsson, och därför går det i våra texter att läsa flera konkreta förslag som skulle kunna förstärka och förbättra systemen och kapaciteten, samtidigt som Sverige fortsatt hedrar asylrätten – vilken, med risk för tjatighet, ingen av oss har ifrågasatt.

Svend Dahl verkar förmoda att vi som skrivit texterna vill minska invandringen eller flyktingmottagandet av dem som har behov av skydd. Det är ett märkligt antagande, som inte hämtar stöd i artiklarna, tvärtom. Möjligen är det orden volymer/tak/nivå som får honom att automatiskt tänka med SD:s tolkning av begreppen. Men de tolkningarna delar inte vi, och vi kan rimligen inte lastas för att Svend Dahl inte förmår skilja dem åt.

Det är nu 11 år sedan jag skrev min första bok om integrationsfrågorna. I den lyfte jag – redan då sedan gammalt kända nyckelområden för att få en bättre integration. Vid sidan av sådana pusselbitar som handlar om självförståelse, nämnde jag skola, arbetsmarknad, bostäder, flyktingmottagande. De är alltjämt de viktigaste bitarna, varför vi tre som nu av Svend Dahl pekas ut som Berlinmursvaktare återkommande lyfter behovet av reformer på de områdena.

Jag vet inte om Svend Dahl har tillbringat mycket tid på flyktingboenden. Mina egna besök där, under en tid tämligen frekvent, lärde i alla fall mig mycket om det mänskliga lidande som uppstår när människor inte kan tas emot på ett värdigt sätt. Mina kontakter med flyktingfamiljer som efter en dålig start vandrat den långa vägen för att ta sig in i det svenska samhället, med blandat resultat, har gjort att jag har skämts många gånger för att vi på pappret stämplar oss som en moralisk supermakt, men i realiteten inte har ett erbjudande som matchar de vackra orden. Detta har också varit fallet i de ärenden där jag har varit med som ombud eller medborgarvittne på Migrationsverket, gjort besök på Migrationsverkets förvar i Märsta eller besökt kommuners enheter för mottagande. De erfarenheterna, av rättsosäkerheten och lidandet, tillsammans med min vision om en värld med fri rörlighet, samt önskan om att Sverige lär sig ta tillvara på sitt humankapital oavsett dess ursprung, är mina mycket öppna drivkrafter till engagemang i frågorna. Det finns ingen dold agenda. Jag tycker att det finns en skyldighet till att försöka undersöka hur praktiken ska se ut, och hur det hela ska kunna hänga ihop. Men Svend Dahl vill nu göra mig till östtysk gränsvakt som tycker att murarna inte ”är tillräckligt höga”.

PM Nilsson, som också var en kraft att räkna med i processen då asylprocessen reformerades, skriver: ”Det var rätt att professionalisera och rättssäkra migrationsprocessen. Det ska vi hålla fast vid. Nu är det dags att göra reformen ekonomiskt och socialt hållbar och samtidigt fortsätta slå vakt om det mångkulturella och öppna samhällets värde.” Svend Dahl reducerar honom till åsikten att ”invandrarna kostar för mycket”.

Min konklusion i boken 2003  var också att debatten behövde flyttas från ett varför till ett hur. Det gäller fortfarande. Jag hoppas att Svend Dahl ansluter till den konkreta hur-debatten. Lägger fram egna tankar på reformer, och/eller sakligt argumenterar emot förslag som har kommit upp. Att däremot ägna tid åt att tillskriva andra personer syften, uppsåt och åsikter som saknar grund eller förslag som inte finns, är däremot föga konstruktivt, vare sig för debatten eller samhällsutvecklingen.

Migrationsdebattens gropar – hela listan

På flera håll (denna ledarsida, Expressens dito samt i Dagens Industri) har migrationens omfattning lyfts till diskussion och i Studio Ett igår uppmärksammandes detta i ett inslag med intervjuer samt en liten debatt (den senare mellan ledarsidans chef Tove Lifvendahl och Anders Lindberg).

I diskussionen syntes flera av de fallgropar som diskussionen om migration har ovanan att trilla ned i så jag tänkte att om vi märker ut dem tydligt så kanske vi kan hålla debatten lite mer saklig och renhårig framöver, inte minst genom att vi då lättare kan identifiera när någon osaklig typ börjar skotta med spaden. Yes? Yes!

 

1) Grumliga gropen
Gårdagens gropgrävare Anders Lindberg, har för vana att kalla åsikter som skiljer sig från hans för ”retorik”. Smidigt nog anser han sig inte behöva bemöta något då, det räcker med ohederliga antydningar om att ”retoriken” är lånad från främlingsfientliga läger och är sådant som vi ”hört förut” genom åren. Förvisso är detta ett grepp som mest slår tillbaka på Lindbergs eget anseende som debattör, men det är ändå värt att påminna om att ingen seriös ska behöva finna sig i Lindbergs och andras fulknep.

 

2) Been there, done that-gropen
För att förstärka jämförelsen med historiska erfarenheter av främlingsfientlighet tar Lindberg även upp Balkankriget och det år då mottagandet såg ut ungefär som i år och menar att eftersom såväl mottagning som integration efterhand löste den situationen så finns det inga skäl att oroa sig för den här situationen heller.

Saken är dock den att Anders Lindberg här gör en jämförelse som Migrationsverket självt specifikt tar upp i den nya asylprognosen – för att visa hur olik den situationen är dagens.

Man skriver att: ”Till skillnad från Balkankriget på 90‐talet, då Sverige ett enskilt år tog emot över 84 000 asylsökande (84 018 år 1992), står vi idag inför en utveckling under en längre tid.” (Se bilagorna, s.63).

Dagens situation är med andra ord annorlunda. Det vi ser är inte en topp, utan en varaktig nivåhöjning, samtidigt som mottagandet knakar i fogarna. Bostadsbristen är inte ny för i år och propparna i systemet blir allt mer omfattande. Migrationsverket räknar hela tiden på ett huvudscenario – samt ett övre och undre dito. Men tittar på man på de senaste prognoserna har vi regelmässigt överträffat detta huvudscenario kvartalsvis. I våras var prognosen som lägst 57 000 och som högst 70 000 asylsökande för innevarande år. När en ny prognos landade i juli hade den 75 000 som lägstascenario, men man satte 80 000 som huvudscenario. I den färskaste prognosen är huvudscenariot istället 83 000. Planeringsunderlaget för 2015 är 95 000, men givet att verket samtidigt säger att man inte ser någon ljusning så lär vi få se fler uppräkningar framöver. Kort sagt. Detta är inte Balkanåret 1992. Anders Lindbergs försök att undkomma saklig diskussion av nuet med hänvisning till gårdagen saknar trovärdighet.

 

3) Räknegropen
Många verkar anta ifrån att en diskussion om volymer har som utgångspunkt att det ska finnas ett visst antal som får komma, varpå dörren obönhörligen stängs. Så är det naturligtvis inte. Givetvis kan volymer aldrig vara styrinstrumentet, det är rättsligt orimligt. Det vore exempelvis befängt att hålla sig med ett numerärt tak för sjukskrivningar, ingen menar att efter 150 000 personer får ingen mer bli sjukskriven. Däremot är nivåer och effekter på nivåer av den förda politiken en helt legitim faktor att diskutera när policyn utformas. Den generella inriktningen på politiken måste utformas på ett sådant sätt att den blir ekonomiskt hållbar. Här skiljer sig inte migrationsområdet från andra politikområden.

Poängen är alltså inte att vi ska sätta ett ”max för lokalen” och slaviskt följa detta, utan snarare att vi måste se till att lokalen alltid har förmåga att släppa in när situationer eskalerar i världen. Den förmågan är inte på topp idag – när behovet är skriande – och skälet till det är bland annat de gångna årens migrationsuppgörelser som har underlättat för människor som inte har asylskäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Vi har också för lågt ställda försörjningskrav när det gäller anhöriginvandring och vi definierar anhöriginvandring långt bredare än nödvändigt. Allt sammantaget har bidragit till att vi står illa rustade att göra vår medmänskliga plikt när det verkligen behövs.

 

4) Vem ska hem-gropen
Jaha! Så vem ska få stanna då? Hur avgör du det!?

Uppfordrande frågor regnar över den som önskar en hållbar politik. På inget annat område begär vi motsvarande av debattörer. En kritik mot ett landsting som går med ständiga underskott möts inte med ”Då får du peka ut vem som inte ska ha vård!” och motsvarande reaktion i migrationspolitiken är förstås lika orimlig. En debattör som påtalar det ohållbara i att flyktingmottagandet om bara några år kommer kosta lika mycket som hela rättsväsendet årligen är inte skyldig att peka ut ”vem som ska hem”. Skilj vänligen på policy och tillämpning. Vilket leder oss till nästa grop…

 

5) Rättighetsgropen
Ett vanligt argument i den här diskussionen är att det över huvud taget inte är möjligt att begränsa migrationens omfattning utan att omedelbart bryta mot konventioner. ”Sverige måste givetvis leva upp till internationella konventioner och ge skydd till människor som flyr undan krig och förföljelse”, skrev Anna Dahlberg i Expressen häromdagen. Samma andemening inskärptes av Tove Lifvendahl i P1 igår.

Det hindrade emellertid inte Anders Lindberg från att göra en egen, vulgär, tolkning. Klarspråk i ärendet, förklarade han, är att när man förespråkar begränsning så vill man sända folk tillbaka till kriget, i strid med asylrätten. Detta är nonsens. Det som anförs, av samtliga i denna debatt, är att vi måste prioritera.

Politik är att vilja, sägs det ibland. En sannare vardagsbeskrivning av politikens hantverk är nog att politik är att prioritera. Detta innebär absolut inte att neka flyktingar asyl, men däremot innebär det att vi bör se till så att det är just denna grupp som har företräde. Det är inte konstigare än att vi prioriterar i vården eller på andra politikområden, som även de har konventioner i ryggen. Allt för mycket tid och resurser används tex för att hantera och avslå ansökningar från västra Balkan, från länder som rentav aspirerar på EU-inträde. Här finns möjlighet till effektivisering och detta är bara ett exempel. Även i andra delar finns utrymme för uppstramning som inte alls måste innebära konventionsbrott. Stäm i bäcken när det gäller slapp passhantering, undvik att automatiskt ge permanenta uppehållstillstånd, utred varför vi skiljer oss så kraftigt från andra europeiska länder vars migration anses konventionsenlig. (För ingen påstår väl att vi är de enda i Europa som följer konventioner?) I jämförelse med många andra länder är beviljandegraden i Sverige betydligt högre, och mycket tyder på att våra asylprövningar förhållandevis ytliga och orkeslösa – något som ingen konvention kräver av oss.

 

6) Integrationsgropen
Integrationsdiskussionen är förvisso inte irrelevant, verkligen inte. Givetvis finns det en koppling mellan hur väl integrationen fungerar och hur hög mottagningskapacitet vi har. Men, problemet som nu måste påpekas är att vi använder integrationen som undanflykt. Varje samtalsförsök om nivåer möts med invändningen att det inte är nivåerna som är huvudsaken, utan att vi måste göra vår ”integrationspolitiska hemläxa”. Jag har inga invändningar i sak mot detta rent teoretiskt. Men nu är det ju emellertid så att den hemläxan inte verkar lösas i närtid. Tvärtom. Regeringen medger öppet i sin budget att såväl sysselsättning som BNP väntas dämpas. Efterfrågan på slopad LAS och möjliggörande av lönekonkurrens nedåt är inte överväldigande, så den vägen ser stängd ut, inte minst under de närmsta år som vi diskuterar.

Inte heller bostadsproblematiken har sin lösning i närtid. Nuvarande regering har ett mål om 250000 bostäder till 2020, vilket är i underkant i förhållande till migrationsverkets prognoser som sträcker sig till 2018 (se tex Mats Edman om den anhöriginvandring som väntas följa av migrationsprognosen). Och då talar vi bara om detta bostadsmåls relation till den väntade migrationen. Ovanpå detta finns förstås den andra bostadsbristen, det vill säga behoven hos den befolkning vars intressen de folkvalda är satta att ta tillvara.

Kort sagt. Att hänvisa till bättre politik avseende arbetsmarknad, bostäder och integration duger inte, om man de facto inte har någon trovärdig sådan.

Och att ägna all sin möda åt att gräva gropar att knuffa ner sina kritiker i ser inte heller särskilt förtroendeingivande ut, för övrigt.

Bjørn Lomborg svarar SEI, Svensk Energi och GIVEWATTS

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), inkom en kommentar från Stockholm Environment Institute, samt en kommentar från GIVEWATTS/Svensk Energi. Op-ed-författaren Bjørn Lomborg, skriver här en slutreplik.

Det inger hopp att varken Stockholm Environment Institute, Svensk Energi eller GIVEWATTS är villiga att försvara miljö- och klimatminister Åsa Romsons beslut. Hon vill hellre använda 4 miljarder kronor av svenskt bistånd till att minska CO₂ med minimal effekt, än att rädda en halv miljon människor från att dö av malaria. Hennes felaktiga val var huvudpoängen i min artikel. Så när inte ens de som skriver till Romsons försvar vill försvara hennes val, är det kanske dags att för henne att ändra sig och hindra en halv miljon människor från att dö.

Dessvärre vill ingen av de ovanstående erkänna att det finns ett val. 4 miljarder biståndskronor till gröna projekt är 4 miljarder kronor som inte kan användas till rädda en halv miljon människors liv.

I stället handlar båda kommentarerna om hur fantastiskt det är med grön energi. På så sätt gör de sig medskyldiga till att biståndspengar – som borde användas till att hjälpa världens fattiga på bästa sätt – tillåts spenderas på sätt som får Romsons väljare att känna sig väl till mods, eller för att finansiera projekt som passar SEI och GIVEWATTS.

GIVEWATTS/Svensk Energis kommentar är i stort sett en ingående beskrivning av hur bra det är att ge solcellsdrivna lampor till fattiga människor. Och ja, naturligtvis är en solcellsdriven lampa till en fattig bättre än ingen lampa. Men detta har jag redan tagit upp min artikel. En färsk studie från Center for Global Development visar att 4 miljarder kronor kan ge ungefär en miljon människor någorlunda tillgång till elektricitet med hjälp av gröna teknologier. Men samma 4 miljarder kronor kan med teknologi baserad på gas ge elektricitet till 5 miljoner människor.

Det betyder att varje gång GIVEWATTS lyriskt talar om hur en solcellsdriven lampa kan hjälpa en person att reducera luftföroreningar inomhus, ladda en mobiltelefon och möjliggöra läxläsning för ett barn på kvällen, så ignorerar de att de använt resurser som kunde hjälpt fem barn att göra precis samma saker med gas. Visserligen gör sig denna person som fått en solcellsdriven lampa väldigt bra i en feel-good fyrfärgsbroschyr till rika Svensk Energi-kunder. Men för varje bild av ett lyckligt barn i solcellslampsken, så har fyra barn som kunde ha blivit hjälpta, blivit lämnade i mörket.

Jag hyser inga tvivel om att GIVEWATTS har entusiastiska och välmenande medarbetare, och jag förstår att detta är en obehagligt budskap, men vi borde skära ner på denna typ av ineffektiv hjälp till ett enda barn, och i stället lägga resurserna på projekt som hjälper fem barn ut ur mörker och fattigdom.

Stockholm Environment Institute vill slingra sig ur det svåra valet genom att hävda att ”klimatbistånd handlar inte, som Lomborg hävdar, om att fattiga människor ska minska sina utsläpp.” Olyckligtvis glömdes miljö- och klimatminister Åsa Romson att informeras om detta; hon säger klart och tydligt att hon vill satsa 4 miljarder kronor på att ”minska klimatutsläppen inom fattigare länder”. [i] Återstoden av SEI:s replik baseras på att de inte har läst ministerns tydliga intentioner. Låt mig kort kommentera ett par av deras andra påståenden.

De har helt rätt i att fattiga länder ska sluta att subventionera fossila bränslen, något som jag argumenterat för under lång tid. Kom ihåg att nästan alla världens subventioner till fossila bränslen görs i utvecklingsländerna, där de mest gagnar rikare folk (som har råd med bil), ökar CO₂-utsläppen medan de tär på statliga budgetmedel som kunde ha använts till sjukvård och skola. Men detta har nästan ingenting att göra med hur Sveriges biståndspengar ska användas.

Nedlåtande förklarar de att mitt förslag att fokusera på gaskraft ”vittnar om bristande förståelse för grundläggande realiteter” eftersom infrastrukturen för detta saknas på den ”afrikanska och sydasiatiska landsbygden”. För det första, så är mina beräkningar baserade på Center for Global Developments analys, som i sin tur är baserad på faktiska investeringar av biståndspengar i förnybar energi respektive gaskraftverk. Detta är verkligheten. För det andra, allt prat om små byar på landsbygden låter nästan parodiskt – där liksom på resten av planeten, flyttar fler och fler människor till städerna. Dessutom saknar fortfarande 40 procent av alla stadsbor i Afrika elektricitet[ii], trots att elektrifiering i städerna är både billigare och ger större och fler fördelar.

Till sist gör SEI en populistisk jämförelse, som de säkerligen vet är missledande. De säger att solcellsanläggningar i Texas och på andra ställen är konkurrenskraftiga med fossila alternativ. Jodå: när solen skiner. När den inte skiner, är de helt värdelösa. Så den som vill ha elförsörjning baserad på solceller, måste fortfarande betala för reservkraft som kan ge dig din baslastelektricitet. Detta är anledningen till att sol- och vindkraft så gott som aldrig byggs utan subventioner. Därför förutspår International Energy Agencys prognoser att våra gröna intentioner medför subventioner till förnybar energi som inte kommer att ha minskat ens fram till 2035, och absolut inte försvunnit som SEI verkar tro. Snarare kommer de att ha fördubblats till 200 miljarder US-dollar per år.

Om ni tillåter mig att ta ett litet steg tillbaka från denna diskussion: Jag pekade på det uppenbara – att Romsons val att skjuta upp global uppvärmning i 20 minuter i stället för att rädda en halv miljon människors liv är felaktigt. Ändå kritiserar inte organisationer som GIVEWATT och SEI inte ministern, utan fortsätter att ingående förklara hur bra grön energi är för tredje världen.

I verkligheten är Afrika mycket mer förnybart än Europa – enligt International Energy Agency, får Afrika omkring 50 procent av sin energi från förnybara källor medan Europa enbart får 11.5 procent.

Afrika vill ha mer kol och andra fossila bränslen, inte fler vindmöllor. Detta sa dussintalet afrikanska ledare till Obama på Africa-US Summit i Augusti.[iii] Scientific American summerade budskapet till att ”Afrika behöver fossila bränslen för att bli kvitt energiapartheiden”. Detsamma sa 5 miljoner människor från hela världen till FN när de rankade global uppvärming som deras allra lägsta prioritet.[iv] Inte särskilt överraskande vill de rädda sina barn från att dö, ge dem mat och skaffa dem en god utbildning.

2.5 miljarder människor är fattiga och hungriga, men Romson, GIVEWATT, Svensk Energi och SEI säger till dem: Här är pengar till att skära ner CO₂. Det är helt enkelt moraliskt oförsvarbart.

Bjørn Lomborg, chef för Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Copenhagen Business School.

 

[i] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/4027979.svd

[ii] http://www.iea.org/publications/worldenergyoutlook/resources/energydevelopment/accesstoelectricity/

[iii] https://www.facebook.com/bjornlomborg/posts/10152702473118968

[iv] http://data.myworld2015.org/

Kommentar II om bistånd från GIVEWATTS och Svensk Energi

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), har följande kommentar inkommit:

I SvD den 2 november skriver professor Björn Lomborg starkt kritiskt om Åsa Romsons satsning på 4 miljarder kronor för att minska klimatutsläppen i världens fattiga länder. Lomborg menar att detta initiativ inte hjälper de fattiga och nämner deras egna uttryckta önskemål om bättre skolor, bättre sjukvård och minskad korruption, bland annat. Att satsa på förnybar teknik som vind, sol och vatten är inte rätt väg att gå menar Lomborg.

Svensk Energi och organisationen GIVEWATTS vill invända mot professor Lomborg, baserat på egna erfarenheter efter två års samarbete på plats i Kenya. Genom att installera solcellsdrivna lampor i hemmen på den kenyanska landsbygden uppnås effekter som snabbt svarar på människornas behov.

Med distribution av förnybara lösningar skapas en hållbar utveckling på landsbygden. Hushållen får bättre ekonomi när de inte behöver köpa fotogen till ljus för att kunna studera och laga mat. De kan ladda sina mobiler hemma istället för att satsa dyra pengar och avsätta flera timmar på att resa varje gång de vill ladda telefonerna. Dessutom minskar koldioxidutsläppen.

Människor mår bättre och känner sig säkrare med bra ljus från en ljuskälla som inte kan sätta eld på huset. Varje år drabbas uppskattningsvis två miljoner barn i Afrika och lika många i Indien av svåra brännskador från fotogenljus. Hälsoaspekten är viktig och med elljus utsätts människor i mindre omfattning för giftig rök, för precis som Lomborg själv tar upp dör omkring sju miljoner varje år till följd av giftig inomhusluft. Bättre inomhusluft stärker immunförsvaret hos främst barn och gamla och bidrar till ett bättre allmäntillstånd som skydd om de skulle drabbas av malaria eller magsjukdomar.

Modellen som vi i vårt samarbete använder kan liknas vid en elektrifiering underifrån. Den utgår från människornas behov, utan att stora kraftverk och elledningar behöver byggas. Genom att de som får låna lamporna själva börjar köpa ut dem kommer friska pengar in till GIVEWATTS som kan handla in nya lampor. En positiv spiral alltså och en marknad som är på väg att bli självgenererande med minskat behov av bidragspengar. Dessutom skapas arbetstillfällen genom lokala distributörer av lampor på plats. Här finns potential att bygga vidare och skapa fler lösningar. Att kunna laga mat på ett rent och säkert sätt är till exempel en mycket viktig utmaning att lösa.

Lomborg missar helt de långsiktiga vinsterna. Genom att ge barnen tillgång till rent ljus underlättas studier efter mörkrets inbrott. Mätningar i skolor där lampor distribuerats visar på väsentliga höjningar av elevernas betyg och en framtidstro. En högre utbildningsnivå leder till mer utbildad arbetskraft, vilket behövs för att den ekonomiska tillväxten inte ska komma av sig, och för att inkomstklyftor ska minska.

Det är naivt att som Lomborg tro att gasverk skulle hjälpa fattiga på landsbygden i Afrika. Det finns inget elnät, och där nätet finns är det så dyrt för hushållen att koppla in sig att det inte går. Urbaniseringen i Afrika är långt under den europeiska och runt 70 procent av befolkningen bor där nät inte är tillgängligt. Väldigt lite el går ut till hushåll där behoven är enorma.

Stora kraftverk byggs redan idag främst för att ge energi till storindustrin. En bred industriell tillväxt är nödvändig för att skapa en bredare ekonomisk utveckling, men industrin står inte utan ben. Det måste till utbildning också. Hushållen måste få klättra på energistegen ett steg i taget, och där hjälper den solcellsdrivna småskaliga tekniken till.

Stödpengar måste prioriteras, och de räcker aldrig till allt det nödvändiga. Hur en familj resonerar är individuellt, men vanligen är den första investeringen en lampa, en mobilladdare och möjligen en radio och en liten TV. För detta behövs inga stamnät. Det räcker med en relativt liten installation, optimerad för att klara av vad familjen har råd med. Solcellsbaserade lösningar har varit ett första steg i det som vi ser som en god start i en elektrifiering underifrån av Afrikas landsbygd.

Vår erfarenhet visar alltså att investeringar i förnybar energi är vettiga lösningar. De är hållbara och inte alls opålitliga som Lomborg hävdar. De bygger på en teknologi som inte är beroende av fossil och importerad råvara. Vi vill därför ge idén att satsa på förnybar teknik, i det här fallet solcellsdriven, vårt fulla stöd.

Jesper Hörnberg och Petter Claesson, grundare av GIVEWATTS

Kjell Jansson, vd Svensk Energi

 

Kommentar om bistånd från Stockholm Environment Institute

Med anledning av op-ed-artikeln Romsons goda vilja hjälper inte de fattiga (2/11), har följande kommentar inkommit:

Visst är det bra att Björn Lomborg vill att biståndspengar ska användas för att effektivt främja fattigdomsbekämpning. Men klimatbistånd handlar inte, som Lomborg hävdar, om att fattiga människor ska minska sina utsläpp. Syftet är istället att skapa förutsättningar för en robust väg mot ekonomisk utveckling. Detta innebär komplexa och dynamiska processer som inte kan formuleras genom de kortsiktiga och statiska cost-benefit analyser som Lomborg ägnar sig åt.

Bristen på tillgång till modern energi utgör ett avgörande hinder för utveckling i världens fattigaste länder. Över en miljard människor har, som Lomborg påpekar, inget annat val än att elda med traditionella biobränslen med allvarliga luftföroreningar, sjukdomar och dödsfall som följd.

Men Lomborgs förslag att sätta upp naturgasdrivna elverk på den afrikanska och sydasiatiska landsbygden, där infrastruktur för modern energiförsörjning helt saknas, vittnar om bristande förståelse för grundläggande realiteter. Fattiga länder har varken de strukturella förutsättningar, den ekonomiska bärkraft eller tillgång till finansiering som är en förutsättning för att bygga ut traditionella nätanslutningar, vilket ofta begränsar alternativen till decentraliserade lösningar.

Den omfattande analys som Stockholm Environment Institute och ett flertal globala forskningsinstitut genomfört inom projektet New Climate Economy, visar emellertid att förnybar el är mer energisäkert, renare och bättre för att främja en stabil ekonomisk utveckling, jämfört med fossila alternativ.

Idag är storskaliga solcellsanläggningar i Texas fullt konkurrenskraftiga med fossila alternativ – även utan subventioner. Auktionsbud för nya anläggningar i Indien hamnade i år på priser mellan ca 60 och 100 USD/MWh vilket kan jämföras med kolkraftverk som hamnar på ca 50-80 USD/MWh. I Sydafrika har buden hamnat runt 70 USD/MWh – ca 30 procent lägre än för kolkraftverk.

Men med något högre finansieringskostnader för förnybar energi och omfattande subventioner som gynnar fossila bränslen ser det fortfarande ofta ut att vara fördelaktigt för fattiga områden att satsa på fossilbaserade lösningar. Idag subventioneras fossil energi med 600-700 miljarder USD per år, nästan 10 ggr mer än de samlade globala subventionerna för förnybar energi. Subventionerna till fossil energi utgör stora kostnader för statskassan i många utvecklingsländer, men gynnar främst medelklassens konsumtion.

Dessutom har de fattigaste utvecklingsländerna oftast inte själva tillgång till naturgas eller andra fossila bränslen utan måste importera, vilket utgör en betydande kostnad. Faktum är att många av världens fattigaste länder också tillhör de som är mest beroende av energiimport. Med naturgas riskerar de att bli än mer beroende och sårbara för globala prisvariationer. Förnybara energikällor är tvärt om både lokalt tillgängliga och gratis, vilket innebär att man redan i dag tjänar in en något högre investeringskostnad genom minskade driftskostnader. Dessutom skapas en mer långsiktig, energisäker, jämlik och robust energiförsörjning som bidrar till nationellt oberoende och möjligheter till gradvis expansion av kapacitet i energisystemet.

Det finns ingen anledning att välja mellan att antingen minska utsläppen av växthusgaser, eller främja en ekonomisk utveckling samt förbättra hälso- och levnadsvillkor för de fattiga. Den omfattande analys som vi genomfört inom projektet New Climate Economy, visar att ekonomisk tillväxt går att kombinera med klimatåtgärder. Stöd till utvecklingsländer kan med fördel användas för att utveckla förnybara, energisäkra och effektiva energilösningar, istället för att utvecklingsländer bygger fast sig i en dyr och riskabel fossilbaserad infrastruktur.

Måns Nilsson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute

Karl Hallding, seniorforskare vid Stockholm Environment Institute

Brännpunkt

”Skiljeförfarande
säkrar att lagar följs”

REPLIK

Det hade varit enkelt att kolla upp.

”Vem är vinnare med TTIP?”

BRÄNNPUNKT

Frihandelsavtal tyngs av det rättsliga.

”Termer centrala för ingenjörer”

BRÄNNPUNKT

Tekniska högskolor om vikten av TNC.

”Språkliga termer är guld värda”

Docent:

Regeringen riskerar att ställa till det.

”Humanitära skäl
vägde inte tyngst”

SLUTREPLIK

Insatsen i Afghanistan bör avslutas.

”Militär närvaro en förutsättning”

Replik

Veteran: Fel peka ut militären.

”Handelsavtalet TTIP
en oslagbar chans”

Brännpunkt

Malmström: Vi kan bli förebild.

”Fria vårdvalet blev
ett lyft för de fattiga”

BRÄNNPUNKT

Läkare: Riksrevisionen har fel.

”Inte meningsfullt
att avsätta Juncker”

BRÄNNPUNKT

S: Chans stoppa skatteflykt.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

SJUKHUSETIK

Debatt om dokusåpor på sjukhus:

Anhöriga till en man som filmats när han var döende får nu skadestånd, enligt en dom i hovrätten idag. Fallet har tidigare debatterats på Brännpunkt. Läs artiklarna.

FÖRSVARET

Senaste debattartiklarna om försvaret:

Hur ska försvaret utvecklas nu? Läs hur debattörerna på Brännpunkt ser på frågan.

ekomat

Följ debatten om ekomaten

SLU-forskare oense om nyttan av ekologisk odling.

TERROR

Senaste debatten

Här finns en översikt med debattartiklar om terrororganisationen IS.

Ledare

I så fall krävs
käbbel, Löfven

LEDARE

S-ledaren har rätt i att Sverige kan lära av USA.

Ack, minns ni
beröringsskräcken?

LEDARE

Kvoteringslagstiftning är ett hot, inte en möjlighet.

Ukraina är Wallströms lackmustest

GÄSTLEDARE

Ukraina handlar också om Sverige och Europa.

Traineejobb i sjön

LEDARE

Först facken och nu SKL. Idel kritik.

Volymfrågan löst
med nytt kansli

LEDARE

Bra att avskaffa integrationsministern, men ett kansli behövs ändå

Rättvisa löner
är lönsamt

LEDARE

En större acceptans för lönespridning behövs i Sverige.

Huvudlöst agerande

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Vinst i välfärden – en papperstiger?

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN