Åtta år i livsfara

Det ska inte gå att överfalla Lars Vilks, skrev Per Gudmundson omedelbart efter att en föreläsning med Vilks hade avbrutits under tumultartade former i Uppsala. Att så ändå hade skett satte frågetecken för hans skydd och hur väl det fungerade. Nu har en attack hänt igen. Omständigheterna är förstås ännu oklara, men polisen arbetar efter teorin att det är en attack mot Vilks personligen. Denna gång har ingen gärningsman nått ända fram till Vilks, attacken har istället skett på lite längre håll då skott har avfyrats mot ett möte i Köpenhamn med konstnären. Vilks själv har klarat sig, men tre poliser har skadats samt en civil man.

Attentatet inträffade vid ett debattmöte på kulturhuset Krudttønden. Mötet gick under rubriken ”Kunst, blasfemi og ytringsfrihed”, dvs ett tema snarlikt det som skulle avhandlas i Uppsala för snart fem år sedan. Den tändande gnistan då var inte ögonblicket då Vilks visade sina hundar. Vilks gick under föreläsningen igenom flera blasfemiska verk och det var när Vilks kom in på – och visade – delar av ett verk av iranskfödda holländska konstnären Sooreh Hera som tillställningen spårade ur. Filmen visar homosexuella män iförda Muhammedmasker, vilket säkert kan vara jobbigt att se för vissa troende, men samtidigt kan man föreställa sig att det utmanar religionen på ett sätt som många homosexuella muslimer kan tänkas välkomna. Hera hade en gång råkat ut för någonting snarlikt Vilks – de har nämligen båda fått tänkta utställningar inställda/censurerade. Den ene i Tällerud, den andra i Haag.

Om detta skrev jag för några år sedan, med den bärande poängen att vi inte kan eller bör diskutera blasfemisk konst utifrån om vi gillar den eller inte, utan fråga oss ”hur många verk som inte ens blivit till, hur många karriärer som stannat av. Hur många som svalt hårt och förblivit tysta” för att vi andra inte sluter upp tillräckligt väl bakom de som önskar kritisera och ifrågasätta religiösa tabun. Den poängen är mer giltig än någonsin.

 

Sorgligt nog har vi ofta haft svårt att sluta upp bakom yttrandefriheten. När Vilks så småningom skulle ställas ut i Malmö var stadens dåvarande starke man Ilmar Reepalu noga med att lägga ut texten kring vad han tyckte om konstnären i fråga. Han lät även förstå att om han fick råda skulle ”inte en enda människa” besöka galleriet och förklarade pedagogiskt att om det blev mindre pengar över till brottsbekämpning framöver så var det minsann den skyddsbehövande Vilks fel. Ett fascinerande cyniskt fokus där omsorgen om den konstnärliga friheten eller avståndstagandena från våld och hot lyste med sin frånvaro. Det enda avståndstagande man kunde ana var det avstånd han tog från Vilks.

Inte bara politiken har varit bedrövligt dålig på att stå upp för Vilks yttrandefrihet. Många företrädare för såväl medierna som akademin har också utgjort stora besvikelser, vilket jag beskrev i en text häromåret. Vrede måste vara en självklar reflex, menade jag då – och citerade Salman Rushdie:

”Här är en sak som måste sägas. Eftersom jag inte har blivit mördad misstänker jag att många människor tror att det inte finns någon som försöker mörda mig. Många människor tror förmodligen att det är lite teoretiskt alltsammans. Det är det inte” (sid 223, Den sista gisslan).

Rushdie berättar även hur han fick mer och bättre stöd från andra länder än från det som skulle vara hans eget. På avstånd såg människor det principiellt viktiga, på nära håll såg man snarare en bråkstake. Vad han håller på! Så onödigt!

”I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen” (sid 232, Den sista gisslan).

I Sverige görs givetvis ofta de obligatoriska utfästelserna om Lars Vilks rätt att uttrycka sig utan att mordhotas. Men det är bara texternas formalia, inte deras ärende. Engagemanget och vreden finns i andra stycken. Vart riktar debattörerna sin indignation? Det är synen på ”det skändliga” som man ska hålla ögonen på.

(…)

Akademin, politiken, journalistiken – det är detta som ska vara ett lands intellektuella elit. Eliten har makt – med detta följer ansvar. Att värna demokratin och friheten, att klandra och markera mot våldsverkare.

I fallet Vilks har vi vilat alltför trygga i föreställningen att ordningsmakten värnar dessa värden åt oss. Det duger inte.

Känner vi inget för yttrandefriheten står dörren redan på glänt till naggandet, kompromisserna och den krökta ryggen. I demokratins immunförsvar måste vrede ingå som självklar reflex när en teckning möts med dödshot.

Det sorgliga är att man inte kan kommendera fram den indignation som inte längre finns.

 

Hela artikeln kan läsas här, en replik samt svar här. Mer skrivet på ledarsidan om Vilks och yttrandefriheten finns exempelvis här, här, här och här.  Och, förstås, har vi även haft anledning att diskutera frågorna nyligen, då med anknytning till terrordåden i Paris, här och här.

Oavsett hur den här historien utvecklar sig så kan vi vara lugna för att Lars Vilks tillvaro inte kommer att förändras. Hans teckningar försatte honom i livsfara, för alltid.

 

Obekymrade dogmatiker och kommunfolk

Riksdagen må vara dompterad i och med decemberöverenskommelsen, men kommunerna är det inte, konstaterade jag på ledarsidan häromveckan efter att fyra folkpartister på kommunnivå gett sig in i migrations- och integrationsdebatten med ett lite mer pessimistiskt budskap än vi är vana att höra från folkpartihåll. Så är det. Politiker på riksplanet har ofta en distans till de politiska utmaningarna på marken som gör att man kan tillåta sig vaga och floskulösa löften av typen ”Vi måste se till så att fler kommer i jobb” och ”Vi måste få loss fler bostäder” och liknande. Bakom det där vi:et döljer sig sällan en riksdagsledamots aktiva insatser, utan snarare handlar det om en uppmaning nedåt i partihierarkin. Med ”vi” menas ledande kommunpolitiker. Prata vi, fixa ni. Det är de som ska vaska fram praktikplatser, boenden, dagisplatser, förskolepedagoger, SFI-lärare och sjuksköterskor.

Det var svårigheterna kring detta som de fyra folkpartister försökte uppmärksamma häromveckan och i repliken till sina kritiker idag blir budskapet bättre och tydligare:  ”450 nya förskolor, 1 900 nya förskoleavdelningar, 5 700 nya förskollärare. 3 360 nya klasser med 5 000 nya lärare. 250 nya allmänläkare på ett hundratal vårdcentraler. Och så vidare. Migrationsverkets prognoser kan relativt enkelt brytas ner till den kommunala vardagen”, skriver de och åskådliggör på så vis problemens mycket praktiska art.

Det räcker att kasta en blick på siffrorna för att inse att här räcket det inte med en fet plånbok. Varken nya skolor eller läkare ”blir till” i en handvändning och de fyra kommunpolitikerna undrar sålunda:

”Var finns dessa förskollärare, lärare och läkare? Var finns sjuksköterskorna, arbetsförmedlarna, socialsekreterarna? Många av yrkena är bristyrken redan i dag. Vårdavdelningar får stängas på grund av sjuksköterskebrist. Vårdcentraler står utan fasta läkare. Kommunerna tävlar med varandra om de få förskollärare som finns.

Och var ska verksamheterna finnas? Var finns planerna för ytterligare 450 förskolor de kommande fem åren? För de hundratals nya skolorna? För vårdcentraler och akutsjukhus?”

 

Den banala reaktionen är förstås att skicka frågorna i retur och säga ”det borde ni svara på!”. Men det är en ganska oförskämd invändning givet att kommunerna har mycket lite att säga till om när det gäller inflyttningen och man tvingas därmed se på när den kommunala servicen ställs inför allt mer omöjliga uppdrag och därmed blir alltmer otillräcklig.

Följderna blir förstås, som de själva påpekar att stödet för en generös och solidarisk integrations- och migrationspolitik undergrävs. Det sista är en mycket viktig poäng som det vore tacknämligt om fler försökte ta in. En ohållbar migrationspolitik kommer tveklöst att skada den öppenhet som präglar Sverige. Det vore en enorm förlust och det är mig en oerhörd sorg att betrakta hur trosvissa dogmatiker obekymrat styr oss allt närmare den förlusten.

 

Därför vann Max Martin sin första Grammy!

Sällan har väl en Grammy varit mer välförtjänt! När Max Martin – mindre känd som Martin Sandberg från Ekerö – tog emot sin första Grammy, som Årets producent, i helgen var det med en otrolig katalog bakom sig. Han har hållit hög nivå länge. Han har haft 19 amerikanska listettor – den första kom 1999 med Britney Spears ”…Baby One More Time”. Bara Paul McCartney och John Lennon har haft fler. Under förra året hade han inte mindre än 6 låtar på amerikanska topp tio.

Max Martins geni uppmärksammas nu i USA. Och som vanligt får man höra favoritförklaringen till det svenska musikundret. Det är den kommunala musikskolans förtjänst, heter det.

Det är märkligt. I helgen vann också Anne-Sofie von Otter en Grammy, för bästa klassiska soloalbum. Men ingen tackar Riddarhuset för det. Ingen påtalar vikten av ett institutionaliserat klassamhälle och ärvda privilegier.

Den kommunala musikskolan lyfts upp gång på gång som förklaring till det svenska musikundret. Men det fanns ett svenskt musikunder före musikskolan. Hur kan man då förklara den svenska näktergalen Jenny Lind? Vem låg bakom den svenske Caruso, Jussi Björling, som faktiskt tilldelades en Grammy 1960?

Jazzikonen Lars Gullin vann tidningen DownBeats pris för bästa nykomling 1954. Han lärde sig spela med Gotlands infanteriregementes musikkår redan i unga tonår. Men ingen har någonsin föreslagit en satsning på Försvaret för att bättra på musikexporten.

Sverige är framgångsrikt på många områden. Som film-nation är Sverige enastående. Även här talar man om betydelsen av det offentligas insatser. Men det Svenska Filminstitutet grundades 1963. Dessförinnan hade vi Ingmar Bergman, Mauritz Stiller och Victor Sjöström, för att bara nämna regissörer. På Victor Sjöströms tid fanns det bara en filmpolitisk institution – censuren – och ingen skulle väl komma på tanken att föreslå mer statliga ingrepp av den typen för att få fram fler Victor Sjöström.

Men att den svenska popen är ett resultat av den kommunala musikskolan ska vi förmås att tro på. Max Martin tror på det själv, till och med.

Kommunal musikskola är nu inget specifikt svenskt. Finland har en. Men vem kan berätta om det finska popmusikundret? Norges musikexport? Det belgiska undret, någon?

Kan vi inte ta och skrota teorin om den kommunala musikskolans betydelse för det svenska musikundret? Kanske är det Max Martin som individ som är särdeles begåvad, och kanske kan det vara så att svensk kultur har ett påtagligt musikaliskt arv?

 

REPLIK: Mårten Randberg P4 Stockholm svarar Maria Ludvigsson

Efter Maria Ludvigssons ledare Fler bostäder bekymrar Kaplan, replikerar P4 Stockholm:

Bostadsmarknaden i Stockholmsområdet har i flera avseenden havererat och det är en självklarhet för P4 Stockholm att rapportera om hur beslut och reformer påverkar människor i regionen. Under veckan har vi berättat om uthyrning av bostadsrätter. Forskare, bostadssökare, mäklare, tidigare och nuvarande bostadsminister med flera har hörts. Vi kommer fortsätta rapportera om detta och vi följer resultatet av Kaplans uppdrag till Boverket. Svenska Dagbladet må betrakta detta som icke-nyhet. Vi gör en annan bedömning.

Mårten Randberg, Nyhetschef P4 Stockholm 

 

Maria Ludvigsson svarar:

Det är utmärkt att P4 Stockholm vill rapportera om de uppenbara problem som finns på Stockholms bostadsmarknad. Den präglas som bekant av en ”insider/outsider”-problematik där nuvarande system skyddas av dem som redan har boende, inte minst av hyresrättsinnehavare, och stänger ute dem som står utanför. I veckan berättade man mycket riktigt om uthyrning av bostadsrätter. Vad man dock inte nämnde var att den reform man ägnade ett reportage åt att kritisera, syftade till att genom friare hyressättning öka utbudet av hyresbostäder. Precis det skedde också: Andrahandshyrorna steg och utbudet ökade första året med drygt 25 procent. Med tanke på att reformens syfte var friare hyror och större utbud hyresbostäder, får den därmed anses lyckad. P4 hävdar dock motsatsen: ”Men regeländringarna har inte fallit så väl ut som politikerna hoppades.” På vad grundar man detta påstående? Har man tillfrågat ”politikerna” som initierade reformen?

P4:s nyhet bestod emellertid enbart i att andrahandshyrorna ökat samt att forskare och experter visar på att bostadsbrist ännu råder. Detta är helt korrekt och ingen sade någonsin att reform ensamt skulle lösa bostadsbristen. De ”mäklare, bostadssökande, forskare” som man i nyhetsinslaget hänvisar till namnges inte och det vore intressant att höra mer om de forskare som hävdar att politikernas syfte med reformen inte uppnåtts.

 

Årets public service-plåga med kvinnounderskott

Livet runt Melodifestivalen tar sig ständigt nya uttryck och proportionerna är imponerande.  Förutom kvällstidningarnas totalfokus på festivalen debatteras även startfält och låtskrivare i andra medier. Nu senast P1 Morgon. Det finns en förening som heter Jämställd Festival. Den lyfter fram olika aspekter av könsfördelning i såväl startfält som låtskrivarfält. Sångare och dansare sköter sig, men nu har föreningen uppmärksammat upphovsmännen. Dessa verkar alltså vara vad de heter. De flesta är män och någon bättring skönjer inte föreningen.

Nå, detta kanske är ytterligare ett kvoteringsfält. Vi får se. Men det största problemet med festivalen är inte upphovsmännen till låtarna utan till själva festivalen som tv-serie. Det är inte public service.

Denna årliga plåga hör inte hemma i public service och det är ett större problem än könet på majoriteten låt-upphovsmän.

Varken transparent eller heltäckande hos KD

Kristdemokraternas valberedning meddelade i fredags hur processen fram till en ny partiledare ska gå till. Redan när Göran Hägglund meddelade sin avgång förklarade KDU:s Sara Skyttedal att hon och KDU hoppades på en öppen process inspirerad av Centerpartiet. Centerpartiets medlemmar hade, om påminnelse behövs, tre huvudkandidater att välja på när valberedningen hade inventerat bland distrikten, kandidater som i slutskedet tävlade öppet mot varandra.

Det finns många goda skäl att göra detta. Ett är att debatten längs vägen blir mer sakorienterad. Kandidaterna erkänner att de vill och får plädera för varför de ska få förtroendet, snarare än spela en massa spel inför medier där de lite vagt halvsvarar på om huruvida de vore intresserade. Ett annat är att processen sannolikt blir mer förankrad i partiet. Annie Lööf har på senare tid haft ett uppsving, mycket tack vare en stark insats i valrörelsens slutspurt. Dessförinnan har det sannerligen inte varit en dans på rosor hela tiden. Många politiska förslag har varit hårt ifrågasatta, det har stormat kring henne och opinionen såg länge riktigt vikande ut. Många gånger om räknades hon ut, flera trodde nästan att Centern skulle åka ur riksdagen, snarare än ständigt under spärren-tippade KD. Under alla dessa gropar i vägen så satt Lööf hela tiden stabilt. Bitvis såg uppslutningen nästan löjlig ut, partiet verkade helt orubbligt nöjt, trots vikande stöd. Mycket av detta tror jag handlar om att Lööf helt enkelt var vinnaren i en öppen process fram till partiledarskapet.

 

KD väljer nu en halvgenomskinlig väg. Man söker förslag öppet och brett. Enligt valberedningens ordförande  Chatrine Pålsson Ahlgren ska ”Distrikt och lokalavdelningar ska få nominera i första hand fram till 25 februari. Sedan ska tre deltagare från varje distrikt samlas för möte, ett 70-tal personer, som ska få träffa huvudkandidaterna och ställa frågor. Sedan ska distrikten få bestämma vilka de ska nominera som partiledare och valberedningen ska få lägga sitt förslag till det extra rikstinget.”

Många får komma med inspel, men när valberedningen lägger förslag så kommer det vara ett förslag, det vill säga någon öppen fajt om ledarskapet tillåts inte.

Att KD väljer denna väg är kanske inte så konstigt. För tre år sedan framtvingades en öppen fajt när Mats Odell kandiderade och erfarenheterna från den splittring som bubblade fram då avskräcker säkert. Men det är ändå synd att man inte tog chansen till mer öppenhet. En formaliserad arena för interna stridigheter är trots allt bättre än att riskera att de bubblar fram senare.

 

Svar från Centern om integrationsförslagen

För någon vecka sedan lanserade Centerpartiet en lista med politiska förslag rörande integrationen. Jag skrev om förslagen här på ledarsidan och det var väl ömsom vin ömsom vatten. Bitvis rätt analyser, men förslagen var ibland för vaga, ibland för lika existerande reformer och ibland utformade för en tänkt verklighet snarare än den rådande. Därtill saknade jag lite mer handfasta beräkningar på såväl kostnader som eventuella besparingar/finansiering.

Nu har emellertid Martin Ådahl, Centerpartiets chefsekonom hört av sig med svar. Jag kommenterar kort därunder.

 

——-

 

Våra konkreta reformer av flyktingintegrationen sparar pengar

Här på ledarplats välkomnades att Centerpartiet, på våra kommundagar, presenterade en konkret och jordnära integrationsrapport för att ta tag i den oreda som just nu råder i flyktingmottagandet.

Vi ser detta som ett stort skifte i svensk integrationsdebatt. Centerpartiet försöker ta tag i de byråkratiska och politiska hindren för jobb och bostäder. Det är inte acceptabelt med undermåliga boenden och kommuner som systematiskt överrumplats av konstiga upphandlingar, medan vi missar det centrala, flyktingarnas väg in i jobb. Vi erkänner att Alliansen inte gjorde tillräckligt under vår tid men varnar för att regeringens passivitet och de nya byråkratiska hinder som förvärrar läget dag för dag.

Men när ett parti vågar lägga ett konkret 20-punktsrapport blir det skillnad från vaga symbolförslag inte bara en del att välkomna utan även att diskutera. I ledaren i SvD av Sanna Rayman radades frågorna upp; varför förklarades inte den biten, varför beräknades inte den kostnaden, varför föreslås inte ännu mer?

Det ger oss nu tillfälle att svara. Lite orättvist är det dock när vi kritiseras för att vi inte skulle visat vad våra förslag kostar. Trots att alla, inte minst regeringen, famlar kring var Migrationsverkets prognoser landar och innebär ekonomiskt, så är det faktiskt precis det vi har gjort, vi har uppskattat besparingar och kostnader.

 

De flesta av våra förslag är gjorda för att spara pengar. Det gäller de ofta både dyra och dåliga bostäderna, där angriper vi problemet från alla tänkbara håll. Självklart nya upphandlingsregler, som även med tidsnöd kan vara mindre fyrkantiga och utgå från kommunernas situation. Men också enklare bostäder via modulbyggande, mindre dyrt institutionsboende för ensamkommande barn och möjlighet att rusta upp billiga hus på landsbygden genom att dra nya busslinjer dit, bland annat. Detta utöver de grundläggande reformer vi föreslagit för att få igång bostadsmarknaden.

Men det som sparar i särklass mest pengar är om vi kan få flyktingar i jobb mycket snabbare än idag. Vi föreslår lära-svenska-praktik till lägre lön och vi vill också, likt Kanada, låta olika föreningar hjälpa till med samhälls- och jobbkontakter mot en ersättning som är bråkdelen av vad Arbetsförmedlingens byråkrati kostar. Vi vill också släppa in bättre alternativ till Arbetsförmedlingen genom en jobbfixarpeng som delas ut när flyktingar kommer i jobb. Genom omedelbar inventering, validering och komplettering av kompetenser så fångar vi snabbare upp läkare, ingenjörer och andra experter. Detta utöver de stora reformer av arbetsmarknaden som vi föreslår i våra allmänna program.

Tillsammans rör det sig om hundratals miljoner i besparingar på boendena, och miljardvinster om vi lyckas öka sysselsättningen bland flyktingar bara något litet (enligt vissa beräkningar är idag bara 12-13 procent sysselsatta efter de första två åren, varav bara 2 procent i icke-subventionerade jobb, en uppenbar effekt av byråkratin).

 

Sedan har vi de två största ”kostnaderna” i vår rapport, som egentligen handlar om att flytta kostnader som redan finns för att få bättre resultat.

Det ena är de kostnader som kommunerna som tar emot flyktingar inte får täckning för från staten idag, dels för att alla dessa kostnader stigit sedan beräkningsprinciperna sattes, dels för att man inte räknat med kringkostnader som t ex nya skolbyggnader. Även om osäkerheten är stor uppskattar vi att det är 700-800 miljoner som kommunerna inte får täckt idag under asyl- och etableringstiden, och det vill vi att staten tar över. Men det är pengar som hursomhelst kommer betalas via skatt: i kommunalskatt men också genom statens kommunbidrag. De är bara en fråga om att fördela kostnaden på ett mer rättvist sätt och inte straffa de kommuner som tar ansvar.

Den andra större kostnadsposten är en satsning på intensivkurser i svenska för nyanlända barn. Det förväntas kosta 200-300 miljoner kronor. På sikt kommer det också löna sig, inte bara mänskligt, utan även ekonomiskt, för skolsystemet och för samhället, genom att barnen snabbare kommer in i sitt nya språk. Dessutom används språkklasser redan framgångsrikt på flera ställen i Sverige, det handlar om att sprida de bästa exemplen snabbare. Just bristen på specialiserade lärare, som Sanna Rayman tycker att vi missat, är själva kärnan i detta förslag. Det handlar både om att de lärare som är specialiserade kan nå så många elever som möjligt och att sprida framgångsrik pedagogik till så många lärare som möjligt så snabbt som möjligt.

 

Därutöver ställer sig Rayman frågande till två andra reformer, där tyvärr vår poänger missförstås lite.

Det ena är garantier från staten till hyresvärdar som hyr ut till flyktingar. Det handlar inte om att garantierna ska konkurrera om dyra boenden i attraktiva städer, det skulle ingen ha råd med, utan att göra det möjligt med billigare hyresboenden som idag är blockerade av att hyresvärdarna inte vågar hyra ut. Små garantier som netto kostar några miljoner totalt för staten skulle öppna för ett många både bättre och inte minst billigare hyresboenden.

Det andra, slutligen, som Sanna Rayman undrar är varför vi vill uppdatera de s k kommun- och länstalen, som visar hur stor andel flyktingar en kommun eller ett län bör ta av totalen. Det har inte, som Rayman implicerar, med det kommunala självstyret eller tvång att göra. Dessa tal finns där redan idag, på kommunnivå för ensamkommande barn och på länsnivå för de som fått uppehållstillstånd och behöver hjälp med en kommunplacering. Men talen behöver göras om så att de tydligare, på kommunnivå, visar vilket sammantaget mottagande varje kommun bör ha med hänsyn taget till alla olika grupper och inte så förenklat som idag.

Sanna Rayman efterlyser också förslag för att öka efterfrågan på flyktingars arbete. Men där vet hon att det räcker att läsa hela Centerpartiets övriga ekonomiska förslag. Mer än någon annan i svensk politik trycker vi på att jobb skapas genom växande företag i hela landet.

Martin Ådahl
Chefsekonom Centerpartiet

 

—-

 

SVAR

Att Centerpartiet har ett gediget engagemang för små och växande företag samt för reformer av arbetsmarknaden som skulle sänka trösklarna är jag väl medveten om, och det tycker jag mycket om partiet för! Men texten handlade ju specifikt om förslagen i fråga. I en del delar har jag fått svar, i andra känner jag mig alltjämt förbryllad. jag förstår fortfarande inte hur intensivkurser utöver befintlig SFI-utbildning skulle förändra det faktum att lärarbristen är galopperande redan idag. Dagens SFI-utbildning kan inte avvara folk, i synnerhet inte  till asylboenden för utbildning av individer som vi inte ens vet om de ska stanna eller ej. Som det ser ut idag kan SFI-utbildningsanordnare annonsera efter behörigt folk i månader utan att få tag i kompetent personal.

 

När det gäller boendegarantierna så är jag inte så säker på att detta skulle lösgöra så vansinnigt många boenden att tala om. Det vi hör från kommuner i allmänhet – inte bara de ”dyra och attraktiva” är att problemet ligger i bostadsbristen, inte rädsla att hyra ut. Och som sagt. Jag efterlyser fortfarande resonemang om eventuella undanträngningseffekter på bostadsmarknaden. Att man inte menar dyra och attraktiva bostäder täcker inte riktigt hela problematiken. I flera kommuner är tillgång till bostäder över huvud taget ett problem, inte minst för unga. Kvinnojourerna har exempelvis nyligen uppmärksammat hur bostadsbristen runtom i landet är ett stort problem när man har stort behov av billiga hyreslägenheter för att hjälpa kvinnor som vill flytta – något som framgår tydligt av de explicita svaren i en enkät. Här kryllar det av formuleringar som ”bostadsbristen här i Eksjö”, ”ont om lägenheter” (Kalmar), ”bostadsmarknaden är helt hopplös” (Västervik), ”bostadsbrist” (Skövde), ”Stor bostadsbrist!” (Falkenberg). Undanträngning handlar inte bara om dyra lägenheter i eftertraktade storstäder. Bostadsbristen råder överallt, gäller fler än de som har råd med dyrt – det är helt enkelt trångt om saligheten. Därav min fråga om undanträningseffekter.

När det gäller kostnader vs. besparingar/finansiering kan jag inte säga att jag känner mig så mycket klokare. Jag undrade hur många år som det var tänkt att kommunerna skulle få ”full ekonomisk kompensation”. Av Ådahls svar framgår inte detta. Möjligen menar han med asyl- och etableringstiden att de två år som idag är etableringsperioden ska kvarstå, men att kostnaden för dessa två år ska täckas mera fullödigt än förut. Ådahl lugnar mig festligt nog med att det ändå bara är skattepengar det handlar om, men detta fungerar märkligt nog inte lugnande på mig.

Nåväl, om det blott är den befintliga tvåårsperioden som avses gissar jag att många kommuner kommer att visa tummen ner. Deras problem, vilket beskrevs på DN Debatt igår, är att stora delar av de inskrivna i etableringsprogrammet är i behov av försörjningsstöd i många år efter dessa två också.

Slutligen. Ådahls huvudsakliga hänvisning till besparing/finansiering är kort och gott ”dynamiska effekter”. Jag ska inte vara knusslig. Visst kan en del sådana vara så bombsäkra att man kan inteckna dem i en kostnad, men jag tycker inte att man kan vara hur vidlyftig som helst med dylikt. Och ”miljardvinster om vi lyckas öka sysselsättningen bland flyktingar” ter sig i mina ögon som en lite skakig beräkningsgrund, det måste jag ändå säga.

Men som sagt. Att förslagen är ett utmärkt diskussionsunderlag torde ju härmed vara bevisat!

Sanna Rayman

 

The People’s Front of Folkpartiet

”Min tolkning: kommunpolitiker (FP) vädjar om förståelse för kommunernas situation angående flyktingmottagning.”

twittrar Josefin Utas, miljöpartistisk kommunpolitiker som har gjort sig ett namn i sociala medier på att inte ägna sig åt den snarstuckenhet som är internetsamtalets signum.

Jag tror hon har rätt. Visst visst. Det är vansinnigt klantigt av folkpartisterna att skriva ”Inget annat land tar emot så många invandrare som Sverige, sett till folkmängden”, när sanningen förstås är att antalet syrier på flykt i exempelvis Turkiet vida överstiger den spillra som kommer hit till Sverige.

Men, såvida vi inte har för avsikt att sänka vår mottagandestandard till den som råder i Libanon, Jordanien eller Turkiet (det vill säga tältläger med matsäckar från FN, snarare än etableringsprogram och SFI) så bör vi ändå göra oss omaket att försöka begripa vad de fyra folkpartisterna säger, istället för att fokusera på den där meningen där det gick fel.

Detsamma gäller förslaget om ”tak” för migrationen”. Nej, tak är inte den rimliga vägen att gå, men det vore å andra sidan märkligt om fyra svenska kommunpolitiker levererade fullfjädrade migrationspolitiska förslag. Men ser vi, som Utas föreslår, utspelet som uttryck för en svår situation så blir den fortsatta diskussionen lite mer intressant.

 

Den intressanta informationen i artikeln är förstås beskrivningen av den lokala situationen i mottagandet. Och budskapet är att det inte fungerar tillfyllest. Här beskrivs trångboddhet av smått otrolig kaliber – 23 personer skrivna i samma lägenhet – och en inflyttningsökning som den kommunala planeringen helt enkelt inte klarar att möta. Detsamma gäller det ökade trycket på kommunal service som skolor, förskolor och vårdcentraler.

Man levererar också indirekt kritik mot etableringsreformen, det vill säga den tid då etableringen är en statlig angelägenhet snarare än en kommunal. Här konstateras, utifrån exemplet Landskrona, att efter de två år som arbetsförmedlingen har ansvaret (och staten tar kostnaden) så är 75 procent av deltagarna i fortsatt behov av bidrag. För Landskronas del innebär det att kommunens försörjningsstödskostnader beräknas ”att öka med cirka 30 miljoner kronor, exklusive kostnader för ny personal inom försörjningsstödet”.

 

Det är för övrigt inte förvånande att det var i samband med att Folkpartiet gav sig in i diskussionen om migration och integration som samtalet började haverera. När KD började fundera högt förhöll sig övriga allianskolleger tämligen lugna och konstruktiva, höll kanske inte med om allt, men välkomnade viljan att tänka nytt. Även när det från M hördes en del förslag om försörjningsstöd och tankar luftades om att lämna migrationsuppgörelsen med MP stannade tongångarna vid ja, tja eller nja.

Men så gav sig FP och Björklund in i leken och genast, som ett brev på posten, var vi tillbaka i aldrig, skäms, oacceptabelt och avgå! Såklart. I The People’s Front of Folkpartiet är ingen nyans för obetydlig för att fördömas med emfas och stor upprördhet snarare än att mötas med ett ”Mja, jag förstår hur du menar, men kanske kunde man istället..?

 

Ja, de skrev fel där i början. De borde förstås ha skrivit att vi tar emot flest per capita i EU. Men mot bakgrund av det de beskriver är det besynnerligt hur lätt många har att skaka av sig varje mening förutom den där felaktiga.

Folk som i huvudsak intresserar sig för rikspolitik tror kanske att den här frågan är ”hanterad” i och med att partierna hanterade det parlamentariska läget genom decemberöverenskommelsen. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Riksdagen må vara dompterad, men framför sig har samtliga partier liknande upproriska tongångar från kommunhåll att vänta, om de inte tar tag i frågorna. En del kommer skriva på DN Debatt, andra kommer hamra på internt. Förra regeringen kastade pengar på kommunerna när de klagade. Det kan inte denna, de vill höja a-kassan istället och ta bort parentesen i sjukförsäkringen istället. Välkomna till 2015 allihopa!

Litet vårdnadsbidrag välter ofta stort lass

Skriver på ledarsidan idag om vårdnadsbidraget som ser ut att förpassas till skrothögen – för andra gången i rad. Det numera vanligaste argumentet emot detta stöd har gått från att vara jämställdhetsargumentet till integrationsargumentet, vilket jag tycker är lite märkligt eftersom det man indirekt alltså säger är att valfrihetsreformer och välfärdskonstruktioner som inverkar negativt på integrationen automatiskt måste stryka på foten. Integrationsfrågan är så att säga den fråga som trumfar annan politik.

När Acko Ankarberg mötte Jan Björklund i Aktuellt var temat detsamma. Jämställdheten berördes knappt, det var integrationen som var ingång, fokus och genomgående tema för diskussionen. I debatten framkom att det är väldigt få som använder vårdnadsbidraget. Hur många nämndes aldrig, men under 2013 använde totalt 7100 föräldrar vårdnadsbidrag i Sverige och av debatten framkom att av de utrikes födda kvinnor som kan få vårdnadsbidrag så är det 7 procent som väljer att ha det. De utrikesfödda är överrepresenterade, ja, men så till den grad att det hotar integrationen? Mja.

Å ena sidan skälls reformen för att vara misslyckad då få nyttjar den, å den andra är den trots sin svaga räckvidd ett stort integrationsproblem. Det är inte en uppenbar logik. Men men.

 

”Han fattar verkligen LinkedIn!”

Jag vet inte vad det är för sorts småstadskomplex som Twitter lider av som gör att så många i detta forum alltid känner sådan vild lust att framhäva när personer några snäpp över ”vanlig tjomme” väljer att nyttja Twitter för, tja, kommunikation. Igår skrev Göran Hägglund på Twitter att han skulle avgå cirka tre minuter innan han uttalade samma ord in i en mikrofon inför ett samlat medieuppbåd. Detta föranledde otaliga kommentarer, analyser och därtill uppmaningar till hans partiledarkolleger att bli lika bra på Twitter som Hägglund. Ja, det var nästan som om dagens viktigaste händelse inte var själva partiledaravgången utan att den hade hänt på Twitter först! Haha! Han valde oss! In your face, töntiga afk-värld!

Det finns många kompetenser man önskar sig hos partiledare och politiker, men jag måste säga att mad skillz på Twitter inte ens kvalar in på min topp tio. Det är inte att jag ogillar Hägglunds twittrade gärning, han har varit ett nöje att följa och jadå, han har varit bra på det. Men det där är inte en kompetens, det är en läggningsfråga. En del är kommunikativa och passar väl in på Twitter och Hägglund är en sådan person. Andra är inte det och då ska de inte tjatas dit av journalister som har fått för sig att twitternärvaro är ett viktigt grundkrav för statsrådspost eller ett partiledarskap.

 

Det intressanta är också att Twitter i detta avseende är den enda av de sociala medierna som har den här sortens inbyggda självkänsla. Förhållningssättet till Twitter är i detta avseende mer likt förhållningssättet bloggosfären som det var under denna sfärs mest glansiga dagar. Då var det också ett ständigt fokus på huruvida politiker ”fattade” bloggvärlden eller inte. Gjorde man inte det var man hopplöst ute och ens fjantiga försök till kommunikation värda blott stön och ögonrullningar. Idag måste man istället ”fatta” Twitter. När jag häromdagen, på Twitter, förfäktade åsikten att det inte var en stor sak att Hägglund berättat om sin avgång där först fick jag omedelbart mothugg. Jodå, det var det. Att twittra ut ett avgångsbesked är mindre traditionellt än att hålla presskonferens. I och med sin tweet gav Hägglund prov på nytänkande, vilket är viktigt om man vill ”nå ut”. Jag förstår inte detta över huvud taget. Skulle ledaren för ett av riksdagspartierna skulle ha svårt att nå ut med ett avgångsbudskap? Njae, inte så troligt va? Däremot är det förstås en schysst service till alla de journalister som inför presskonferensen höll ett vakande öga också på Twitter, så är det förstås.

Och det är ju just Twitter som föranleder såna här kommentarer. När partiledare och politiker meddelar sig på Facebook är det liksom ingen som pratar om att ”fatta Facebook”. Vi förhåller oss inte till Facebook som vore det ett alldeles speciellt kommunikationssätt som bara de som knäckt koden kan hantera. Inte heller Youtube behandlas som en magisk plats som bara häftiga invigda begriper.

 

Men, som någon kvicktänkt twittrare sa, det mest följdriktiga vore ju ändå om avgångsbeskeden kom på LinkedIn. En subtil liten vinkning när posten flyttas från nuvarande till tidigare jobb på meritlistan.

Ett lite mer utmanande avgångsbesked vore annars SnapChat, appen där budskapet bara kan betraktas en stund, men inte sparas. Används lämpligen av veliga partiledare som vill ha ångervecka. Den mer beslutsamma textar ”#I QUIT!” på en skylt och gör en klassisk instagramgrej, med hashtag och allt. Vill man gå ännu långsammare fram sker avgången lämpligen på Google+. Eller ta en mjukstart och bjud in dina närmaste till en Hangout. Lycka till!

 

 

 

Brännpunkt

”Ovärdigt att många saknar trygghet”

Brännpunkt

MP: Socialförsäkringar i behov av reformer.

”Tänk om – banta Nobelprojektet”

Wallenberg: Min far skulle vrida sig i sin grav.

”Skatteutjämningen
slår mot tillväxten”

Brännpunkt

KD-politiker: Chockhöjning hotar välskötta kommuner.

”Det måste bli lättare
att bygga sjönära”

Brännpunkt

Allianspolitiker: MP bromskloss.

”Svenskt agerande
ett dubbelt haveri”

Ensidig nedrustning trots försämrat läge.

”Lagtolkningen gör villaägare rättslösa”

"Så kan kommuner stoppa Attefallshus."

”Fortfarande orten
som avgör hyran”

Replik

Hyresgästföreningen: Ingen ny praxis.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Artiklar som sänds till oss, ska enbart vara sända till Brännpunkt. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Ledarredaktionen står för de mest lästa texterna i förra veckan, om tiggare och om ras. Missade du någon intressant artikel förra veckan? Här är listan.

För eller emot Nato?

Följ debatten

SKOLAN

Senaste debatten om skolan

Missa inte vad lärare med flera själva skriver!

VARGPOLITIKEN

Senaste debatten om vargpolitiken:

Här är regeringens förslag, och replikerna.

Ledare

Hur stora är SD
om ett år?

LEDARE

Hahnes seger pekar i en oroväckande riktning.

Ali Esbatis kritik
bådar gott

LEDARE

Socialförsäkringsutredningen kan uttolkas som Bibeln.

Inget idealistiskt ingångsvärde

LEDARE

Stefan Löfvens ingångsvärde i Saudifrågan prövas hårt.

Ryskt sorgflor

Nemtsovs död ytterligare tecken på Putins Ryssland.

Ekots otrygga jobb bör granskas

Det var bara en tillfällighet att allt sammanföll med S-linjen.

Desinformationen äter sig in

Budskapet var att sanningen fanns hos Putins propagandakanal RT.

Snart mäter vi
skallar igen

KRÖNIKA

Mångfald är mer än att definiera människors hudfärg.

Den amerikanske krigaren

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Styrelser – mångfald och enfald

GÄSTLEDARBLOGGEN
I HÖGERMARGINALEN

Vännen Boris mördad i natt

GÄSTLEDARBLOGGEN SÄKERHETSRÅDET