Är Kaplan bostadsminister?

Ho ho? Kaplan? Bostadsministern? Vad pysslar du med om dagarna?

Ett av de viktigaste politiska uppdragen gick alltså till Miljöpartiets Mehmet Kaplan. Bostadssituationen är en ödesfråga och som sådan akut och av högsta vikt att ta på allvar. Politiska reformer är absolut nödvändiga. Storstadsregionerna i allmänhet och Stockholm i synnerhet hämmas av stora problem på bostadsmarknaden, liksom var och en som på grund av bostadsbristen helt enkelt inte kan ta en ny tjänst, studera eller flytta för att söka sig ett bättre liv. Det är illa och det är regelverk och politiska begränsningar som fullständigt har cementerat hela marknaden. Alliansregeringen tillsatte utredningar och förenklade andrahandsuthyrningen så att utbudet ökade rejält. Förändringar var i vardande och äntligen verkade bostadspolitiken ha fått en knuff framåt,några steg närmare den samtida verkligheten.

MEN. Med maktskifte och ny bostadsminister frös förändringarna. Och idag har meddelats att själva bostadsutredningen läggs ner. -Varför?

Om Kaplan är och vill vara bostadsminister borde han vara fullt sysselsatt med att lösa bostadsproblemen, och i högsta grad i behov av underlag och utredningsförslag. Är han bostadsminister?

Läsarkommentar II om Wallström, Nato och Sveriges gränser

Med anledning av ledarsticket Ett enkelt svar (13/1) har följande kommentar inkommit:

På Sälen-konferensen 2005 ställde moderatorn Ulf Wickbom ÖB Håkan Syrén mot väggen: Var det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier. ÖB försökte ta sig ur frågan genom att hänvisa till att säkerhetspolitiken var statsmakternas sak, men Ulf Wickbom släppte inte taget: frågan gällde hur ÖB såg det som ansvarig för planeringen av Försvarsmakten. Varefter ÖB svarade kort och kärvt: ”Nej.”

Sverker Göransson fick inte den frågan i år. Men försvars- och utrikesministrarna tycker tydligen att det är hur enkelt som helst att planera ett försvar utan strategiskt underlag. Förtrytsamt avvisades de borgerligas krav på en utredning som helt ovidkommande, svårt störande för de kommande försvarssamtalen och ägnat att minska vår säkerhet. ”Okunnighet är styrka” för att citera George Orwells 1984.

Ändå står ju regeringen bakom formuleringen i Solidaritetsdeklarationen: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”

I klartext kommer varje konflikt i närområdet att involvera Nato – och Sverige. Konsekvensen av att vi inte är medlemmar är inte att vi kan undgå att delta. Kanske Nato också bestämmer sig för att ge hjälp ändå. Men den hjälpen kan vi inte påverka, vi får ta det som bjuds, utan hänsyn till våra nationella intressen.

Dessutom har vi ju också ställt i utsikt att även ge militär hjälp: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Det innebär att militära styrkor måste förberedas för insatser i samverkan med Nato. De chefer och soldater som ska möta faran är inte hjälpta av att ministrarna ekar att ”Alliansfriheten har tjänat och tjänar oss väl”.

Tjänat oss väl? Kanske under det kalla kriget, när allianslösheten kombinerades med fördolt samarbete för att få hjälp. Det tycks vara i den tiden Margot Wallström lever, att döma av hennes svar på moderatorns fråga i Sälen: ”Menar vi att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns, gentemot Ryssland, för jag antar att det är Ryssland man är rädd för? Menar vi att vi blir säkrare när Natogränsen går vid Sveriges gräns?”

Har Sverige en gräns mot Ryssland? Som skulle bli Natos östgräns om vi blev medlemmar? Har Sveriges utrikesminister inte uppfattat att de baltiska staterna är fria och medlemmar av Nato? Det tycks finnas visst behov av att klara ut säkerhetspolitiska grundfakta för regeringen.

Allvarligt talat: Wallströms ogenomtänkta svar var väl ett olycksfall i arbetet. Man det är ett oroande eko av den ryska propagandan att NATO-utvidgningen är ett hot mot Ryssland. Det är en roll som inte anstår en svensk utrikesminister.

Bo Hugemark är överste och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Läsarkommentar I om Wallström, Nato och gränsen mot Ryssland

Med anledning av ledarsticket Ett enkelt svar (13/1) har följande kommentar inkommit:

Tove Lifvendahl svarar ja på Margot Wallströms fråga om Natomedlemskap skulle öka säkerheten. Så långt jag kan minnas har jag alltid tyckt att Sverige bör med i Nato. Har inte behövt några speciella skäl för det, eftersom jag principiellt tycker att helst alla demokratier bör ingå i så starka allianser som möjligt. Båda världskrigen visade mycket tydligt att små stater som står ensamma lever farligt.

Att gå med i Nato vore också den bästa solidaritet vid kunde visa Estland, Lettland, Litauen.  Tron på en helt egen svensk säkerhetspolitik är fruktansvärt naiv, skulle dessutom kräva försvarsanslag långt större än landet skulle orka med.

Men ska man ta Margot Wallströms fråga om Sveriges gräns mot Ryssland bokstavligt, blir den förbryllande och ett tecken på att statsrådet inte verkar ha tänkt alls i ämnet.

Expressen återgav hennes fråga så här. ”Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?” Uppenbart talar hon om en direkt gräns.

Men Sverige har väl inte haft en gräns mot Ryssland sedan 1918, då Torneälven ännu var gränsälv till det under tsaren lydande storfurstendömet Finland. Den direkta gränsen i vårt närområde mellan Nato och Ryssland går väl idag dels mellan Ryssland och de baltiska staterna, dels längst uppe i norr mellan Norge och Ryssland. Finland har en gräns mot Ryssland, men inte Sverige. Har inte utrikesministern en karta?

Vad gäller Östersjön gränsade vi under kalla kriget inte direkt till de av Sovjet ockuperade staterna, eftersom det fanns internationellt vatten mellan. Idag är ju dessa länder med i Nato, så det enda ställe där Sverige kan sägas ha en sjögräns inte så långt från den ryska är väl väster om enklaven Kaliningrad (som talande nog har kvar namnet efter en bolsjevikledare, medan Stalingrad och Leningrad bytt namn.)

Möjligen har Wallström några vaga minnen om att hennes parti på Erlanders och Palmes tid sade att det var till fördel för stabiliteten i norra Europa att vi låg som en buffert mellan Nato och Warszawapakten. Men idag ligger ju Gotland faktiskt väster om (alltså i ryska ögon bakom) de baltiska Nato-länderna. Alltså ingen buffert.

Ska man undra om gränser går det att formulera om frågan. Ligger det för försvaret av Europas demokratier något egenvärde i att ett säkerhetspolitiskt isolerat Sverige ligger mellan Nato-landet Norge och Nato-länderna Estland, Lettland, Litauen och Polen? Går det moraliskt att tänka sig ett krisläge där Sverige förklarar sig neutralt och skjuter ned Nato-flygplan på väg att försvara och bistå de baltiska staterna? Vad finns i så fall av nordisk och demokratisk gemenskap?

Hans Lindblad är f d riksdagsman (FP) från Gävle

Allt enligt plan

Partiledardebatten pågår i detta nu och Alliansen får utstå hårda attacker från Sverigedemokraterna för Decemberöverenskommelsen. SD har redan tidigare sagt att de avser väcka misstroendeförklaring och detta har upprepats även under morgonen. Den kommer inte leda någonstans förstås och är i detta avseende meningslös. Men som symbolhandling betraktad är den ändå ett trumfkort för SD.

Sverigedemokraterna har i en del analyser utmålats som förlorarna på Decemberöverenskommelsen. Förlorare i bemärkelsen att de förlorar sin parlamenteriska maktställning och nu så att säga förpassar sig själva till åskådarplats under mandatperioden. Det är förvisso sant att deras möjligheter att ställa till det i riksdagen i och med DÖ har decimerats, men vi bör komma ihåg att hela äventyret med att Löfvens nyvalshot var något som överraskade de flesta – inklusive SD. För dem blev det där extra valet närmast en överraskande bonus som dök upp och sedan försvann igen.

 

Det scenario som vi nu befinner oss i är förmodligen ganska exakt vad SD ursprungligen siktade mot, dvs att de skulle obstruera i budgetprocessen, kanske begära misstroende och därigenom tvinga fram en tydlig manifestation av den sjuklöver de alltid talat om. Vilket är vad som pågår nu. Även utan nyval har de med andra ord lyckats utmärkt med sina föresatser. Brist på inflytande under de närmsta åren är ett rätt litet pris för detta parti att betala – de har ju ändå aldrig haft något. Övriga partier har i och med överenskommelsen låtit väljarna förstå att för dem är ingenting viktigare än att isolera SD. Det torde vara i linje med vad SD ville manifestera inför väljarna. Gissningsvis anser SD att det mesta har gått enligt plan. Opinionsmätningarna tyder på samma sak.

 

Är statsfeminism så radikalt Muf kan?

Det skulle kunna vara bra att Moderata Ungdomsförbundet intresserar sig för feminism och jämställdhetspolitik. Den borgerliga feminismen har länge förhållit sig till vänsterns premisser och accepterat statsfeminismen som alltings svar, medan den klassiska och liberala feminismen har fått maka på sig. Exakt varför just jämställdhetspolitiken lämnas åt vänstern att äga och härja fritt i är en gåta, men av någon anledning har ”kvinnosaken” inte intresserat borgerlighetens ledare. Lika gåtfullt som förvånande och irriterande, men så är det.

När Muf:s vice ordförande, Bodil Silén skriver i Aftonbladet om jämställdhet är det därför en lovvärd ambition. I texten framställs förvisso jämställdhet som ett intsrument för att Muf:s överideologi Arbetslinjen, men ändå – lovvärt.

Ungdomsförbundet landar i tre politiska förslag för arbetslinje-befrämjande jämställdhet: individualiserad föräldraförsäkring, utökad offentlig barnomsorg till ”nattis” samt utökat jobbskatteavdrag för små inkomster. Föga radikalt för att komma från ett ungdomsförbund och dessutom etablerad politik i mittenfåran. Det är väl inte där nytänkande ungdomsförbund ska söka för att påverka politik i intellektuellt spänstig riktning?

Hur som helst, den intellektuella fattigdomen består kanske främst i att Muf verkar lämna jämställdhetsfrågan åt det sorgliga statsfemininstiska ödet. Ismen som utgår från att kvinnor behöver ständig hjälp på traven och att befrielse från manlig överhet helst ska ersättas med ytterligare överhet i form av stat och politik. Varför kristierar man just i denna fråga partiet från vänster? Varför lämnas femininsmen åt vänstern att utveckla och förvalta när den egentligen har sina rötter i liberalismen?

Jag vet att Muf tidigare har förklarat att man ger tusen djävlar i verk av döda vita män (fritt tolkat), så låt mig i stället föreslå läsning av en i högsta grad levande kvinna som kan sin sak och kvinnors historia: Anita Lignell du Rietz. Hennes forskning har bland annat resulterat i två särdeles läsvärda böcker: Svenskornas företagsamma historia (Timbro 2009) och Kvinnors entreprenörskap under 400 år (Dialogos 2013).

Charlie Hebdo med mod och värdighet

Det nya numret av Charlie Hebdo är något att glädjas över. På omslaget står en gråtande profeten Muhammed med ett plakat med den numera välbekanta texten ”Je suis Charlie” (”Jag är Charlie”). Bildens överskrift lyder ”Tout est pardonné”, dvs ”Allt är förlåtet!”

En förstasida som lyckas förena ett förlåtande försoningsbudskap med ryggrad på ett elegant sätt. Tidningen viker inte en tum från sin rätt att avbilda, karikera och satirisera över vadhelst man önskar och markerar samtidigt mot terroristerna genom att vägra delta i deras polariserande krig och framför allt påpeka att det inte alls är så säkert att profeten Mohammed gläds över de dåd som terroristerna utför i hans namn. En elegant balansgång som landar precis där den ska.

 

Under den senaste veckan har jag noterat att en gammal text jag skrivit fått snurr i sociala medier. Det är inte så konstigt, den faller ganska väl in i den senaste tidens händelseutveckling, även om den handlar om reaktioner – eller kanske snarare uteblivna reaktioner – på Lars Vilks situation genom åren.

Dåden i Paris har emellertid fört det goda med sig att uppslutningen kring yttrandefriheten varit betydligt större och mer beslutsam än någonsin i fallet Vilks. Det är glädjande att se enigheten om Charlie Hebdos rätt att teckna och göra satir över vad de vill. Till viss del tror jag att det handlar om något så banalt som närhet – som beskrivs i min gamla artikel hade exempelvis Salman Rushdie alltid svårast att få uppbackning på hemmaplan, medan resten av världen var i högsta grad engagerad i hans fall. På samma sätt har det nog varit med Lars Vilks. En annan faktor är betydligt mer cynisk. Skeendena i Paris är drabbande på grund av utgången och det bidrar säkert till den starka uppslutningen. Det blev inga demonstrationer efter attackförsöket mot Jyllandsposten eftersom det stannade vid ett försök. Egentligen var ju syftet då exakt lika skändligt och fruktansvärt som det som nu skett i Paris, men syften drar färre demonstranter än händelser.

Men, icke desto mindre suger jag i mig det positiva i att så många ändå ställer sig upp på yttrandefrihetens sida just nu. Det är fler än vanligt och det ska inte föraktas.

 

En annan ljuspunkt är att vi för en gångs skull inte fått de annars så vanliga invändningarna om att yttrandefrihetsdimensionen bara är aktuell om frågan gäller en relation mellan stat och individ. Det är ett slags formaliainvändning som vanligen har som syfte att helt enkelt få sagt att ingens yttrandefrihet formellt sett har kränkts förrän den har kränkts av en stat.

Detta används allt oftare som stoppboll i allehanda diskussioner om vad som ska ”få” ingå i det offentliga samtalet, men i samband med denna händelse har vi tack och lov fått slippa dylika petimäterinvändningar. Lyckligtvis verkar alla eniga om att det inträffade i allra högsta grad har bäring på yttrandefriheten, även om det inte var franska staten som gick bärsärk på Charlie Hebdos redaktion.

Gott så. För givetvis har yttrandefriheten fler dimensioner än den formella. Förhoppningsvis kan vi ta med oss dessa ljuspunkter och förvärvade kunskaper in i framtiden.

 

Gästbloggat/Jonas Hellman: Om Indien lyckas går det bättre för världen

Delstaten Gujarat i västra Indien är knappast något paradis för utlandsstationerade. Det helvegetariska köket, förbudet mot alkohol och avsaknaden av allahanda västerländska bekvämligheter, kan göra tillvaron kämpig. Många utländska företagschefer som är stationerade i Gujarat bor därför i Bombay och veckopendlar med flyg till sina arbetsplatser.

Det hindrar inte att Gujarat har blivit en magnet för utländska investeringar. Nyligen meddelade exempelvis japanska Honda planer på att bygga en stor bilfabrik utanför Ahmedabad, i samma ort där företaget också har planer på att bygga världens hittills största mopedfabrik.

Det som lockar utländska investeringar till Gujarat är förstås tillväxtpotentialen i denna del av världen.

Gujarat marknadsför sig som en ”global business hub” och erbjuder enligt delstatens företrädare Indiens bästa investeringsklimat. Till det jättelika investerarmötet ”Vibrant Gujarat”, som genomförs vartannat år, flockas utländska företagsdelegationer och internationella politiska höjdare. I årets möte, som genomförs 11–13 januari, ska både FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s utrikesminister John Kerry delta.

Alla företagare håller inte med om att det är tacksamt att driva företag i Gujarat, men det är tydligt att delstatens tidigare chefsminister, Indiens nuvarande premiärminister Narendra Modi, förstår värdet av utländska investeringar och industriell utveckling.

Ett av de budskap som Modi blev vald på är att han ska kopiera Gujarats framgångsmodell till övriga Indien. I höstas sjösatte han kampanjen ”Make in India”, med det uttalade syftet att locka industriinvesteringar till landet.

Bland företagare i Indien är förväntningarna på Modi höga. Samtidigt växer otåligheten med att de ekonomiska reformerna drar ut på tiden. Det krävs mer än marknadsföring för att Indien ska bli en industrination att räkna med.

Ett visst tålamod är nödvändigt, med tanke på Indiens förutsättningar. Utmaningarna är stora och det politiska landskapet svårmanövrerat.

Enligt OECD:s prognos förväntas den indiska ekonomin växa med 6,4 procent under 2015, vilket kan jämföras med 7,1 procent för Kina. Befolkningsutvecklingen talar för att Indien på sikt bör ta över Kinas roll som världens tillväxtmotor, men det förutsätter strukturella reformer inom en lång rad områden.

Utländska investeringar kräver ansträngningar, både från de företag som vill satsa och expandera och från de regioner som vill locka utländska företag. Att bygga fabriker i Indien är inte lätt, det kan alla som har försökt vittna om.

För att utländska företag ska mäkta med att satsa på Indien krävs att de har ett långsiktigt perspektiv. De kan behöva stationera medarbetare på ställen där det är påfrestande att leva. Från Indiens sida krävs att landet förmår visa att det är på rätt väg, annars blir det färre företag som kommer ta steget. I osäkra tider ökar försiktigheten.

Industriföretag behöver kunna ta emot och leverera varor, därför krävs en bättre fungerande infrastruktur. Det måste gå att köpa land till marknadsmässiga priser. Regelverken på arbetsmarknaden behöver förändras, så att tillgången till arbetskraft blir en konkurrensfördel för Indien.

Fabriker behöver pålitlig elförsörjning. De nuvarande energisubventionerna till privatpersoner och jordbruksföretag uppmuntrar till slöseri. De sjunkande oljepriserna gör att det nu är ett tacksamt läge att avveckla subventionerna.

Listan kan göras längre. Glädjande nog finns det en medvetenhet om problemen och om vilka åtgärder som behöver vidtas.

I en tid då orosmolnen i världen hopar sig är Indien en av ljusglimtarna på kartan. Det återstår att se om Modi och andra indiska politiker lyckas styra rätt, men vägen är krattad.

Om det går bra för Indien påverkas hela världsekonomin positivt.

 

Jonas Hellman är medgrundare av analysföretaget United Minds och bosatt i indiska Bombay.

Fridolins 100 dagar – följ nedräkningen

Det är bara timmar kvar nu. Var med om nedräkningen.

I mars 2014 beskrev Miljöpartiets Gustav Fridolin på Aftonbladets debattsida hur en rödgrön regering skulle rädda skolan på de 100 första dagarna. Nu är det bara timmar kvar.

Följ nedräkningen100dagar.se.

I väntan på gong-gongen kan man med fördel titta på Fridolins Youtubefilm ”En hälsning till Sveriges lärare”.

YouTube Preview Image

Nu vänder det!

Bloggade – fick tio års fängelse och 1000 piskrapp

Kollegan Per skriver idag på ledarsidan om hur Sveriges egen teckningskris hanterades 2007, när tre teckningar med rondellhundar i Muhammedform skulle hängas ut på en hembygdsgård i Tällerud. Utställningen blev nu inte av, men krisen var ett faktum ändå. Den lyhörde Fredrik Reinfeldt tog emot teckningskränkta ambassadörer och hade dialog med dem. Och i riksdagen firades ”Arabförbundets dag”, där representanter klagade på den svenska grundlagen och begärde att vår yttrandefrihet skulle inskränkas.

Det står förstås var och en fritt att tycka till om eller klaga på den svenska grundlagen, men förändringar är lyckligtvis bara upp till våra folkvalda. Just idag inträffar emellertid något som ger den där händelsen en extra ironisk twist.

 

Idag efter fredagsbönen kommer den saudiarabiske aktivisten Raif Badawi att få motta 50 piskrapp framför al-Jafali-moskén i Jeddah. I maj förra året dömdes han till tio års fängelse och 1000 piskrapp (vilka ska utdelas i omgångar under året). Han ska även betala böter om en miljon riyal (cirka 2 miljoner kronor). Varför? Jo, Raif Badawi har bloggat och startat ett politiskt diskussionsforum på internet.

Det står förstås var och en – Obs! utanför Saudiarabien – fritt att tycka till om eller klaga på den saudiska grundlagen så det är fritt fram för både dig och  mig att meddela vår absoluta avsky inför Raif Badawis öde till den saudiska makten.

Dessvärre är saudiska makthavare inte lika lyhörda inför utifrån kommande klagomål som Reinfeldt var, så vi ska nog inte förvänta oss en inbjudan för dialog om saken. Inte heller kommer någon representant för mer yttrandefrihetsvurmande delar av världen bjudas in till någon saudisk ”riksdag” och ges möjlighet att hålla anföranden och kräva Badawis frihet. Det är olika, det där.

 

Nå. Inbjudan schminbjudan!  Givetvis bör vi låta saudierna veta vad vi tycker ändå. Amnesty International har tidigare kampanjat för Raif Badawis frigivning och även nu kan man bidra, exempelvis genom att twittra sitt stöd till honom och hans hustru eller skicka protestbrev till den saudiska regeringen. Kontaktuppgifter och mer information om fallet finner du här hos svenska Amnesty. Och ytterligare lite till hos internationella Amnesty här.

 

Gästbloggat/Mauricio Rojas: Friheten överlever bara om vi står upp för den

För snart sju år sedan, den 12 mars 2008, gjorde jag ett inlägg i riksdagen i samband med mordhoten mot konstnären Lars Vilks och mot Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda, den tidning som publicerade en teckning av Vilks som föreställde profeten Muhammed som rondellhund. Idag finns det all anledning att upprepa dessa ord:

”Det vi har att vänta oss är en lång och många gånger mycket plågsam konfrontation, ty slaget om våra och andras friheter kommer inte att vinnas över en natt. I denna långa konfrontation finns det en risk som jag i detta sammanhang vill uppmärksamma: att vi låter oss skrämmas till tystnad, att vi börjar använda ett slags självcensur i syfte att inte provocera våldsverkarna. Det vore förfärligt, och lika förfärligt vore om vi, på något sätt, lägger skulden för det inträffade på dem som har blivit hotade för att de begagnade sig av våra fundamentala rättigheter. Det får vi aldrig göra även om vi ogillar hur dessa friheter används. Vi måste visa vår ovillkorliga solidaritet med offren.

Lars Vilks och andras liv är inte bara hotat, utan det har totalt förändrats genom att de ständigt behöver leva under hot och behöver skydd mot eventuella våldsverkare. Samma sak drabbade för en hel del år sedan författaren Salman Rushdie och, för några år sedan, den holländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali. De danska karikatyrtecknarna har också sett sina liv förändras för att de gjorde bruk av vårt demokratiska och öppna samhälles viktigaste frihet, friheten att yttra sig och inte bli censurerade.

Därför vill jag i dag, från denna talarstol, uttrycka min solidaritet med Lars Vilks, med Ulf Johansson, med de danska karikatyrtecknarna, med Ayaan Hirsi Ali och med alla dem som har blivit hotade för att de begagnar sig av de friheter som vi anser vara heliga.

Jag vill betona att saken inte gäller vad dessa individer har sagt eller vilka teckningar de har tecknat. Om det råder det olika meningar. Man kan till och med mycket starkt ogilla det utan att för den skull helt och hållet låta bli att ställa sig bakom deras rätt att yttra sig utan att bli trakasserade, hotade eller mördade som filmaren Theo van Gogh.

Jag vill också utnyttja tillfället att manifestera min beundran för de danska tidningarnas modiga beslut att samfällt publicera den mordhotade tecknarens karikatyr av profeten Muhammed. Det var en läxa för oss alla i demokratisk värdighet och principfasthet. Danmark må vara ett litet land men i detta avseende har Danmark betett sig som ett av de största.

Vad de danska tidningarna signalerade mot dem som tror att de kan skrämma oss till underkastelse var hur viktig vår frihet är. Det vet vi svenskar åtminstone sedan 1400-talet då biskop Thomas skrev att frihet är det bästa ting. Så är det, det bästa och vårt käraste ting.

Men att säga detta är förpliktande, ty friheten kan inte överleva om vi inte har modet att stå upp för den. Biskop Thomas frihetssång handlade just om en man som tog friheten på allvar och hade modet att försvara den. Han hette, som vi vet, Engelbrekt Engelbrektsson och han tvekade inte att använda, som det står i Frihetsvisan, klubba och svärd för att försvara friheten.

Tack vare dessa människor är vi fria i dag, och bara om vi inte glömmer deras exempel och frihetens uppfordrande budskap kan vi fortsätta att vara det.”

Mauricio Rojas

Brännpunkt

”Välfärden måste
styras på nytt sätt”

BRÄNNPUNKT

S: Nya styrmodeller behövs.

”Kötiderna sänker svensk sjukvård”

Brännpunkt

Stadigt försämrad rankning.

”Chans för lärosäten
att göra skillnad”

Naturvetare:

Anknytning till jobb behövs.

”Sverige fortsätter
slå ut sin egen natur”

Brännpunkt

Bryter mot avtalen i FN och EU.

”Antisemitismen
frodas i Europa”

Journalist:

Min mamma hade blivit förtvivlad.

”Ompröva tillstånd för etableringslotsarna”

BRÄNNPUNKT

Haddad (FP): Missbrukat system.

”Att hata islam är inte en fobi”

BRÄNNPUNKT

Rexvid om Bah Kuhnkes satsning.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

MEST LÄST:

Förra veckans mest lästa artiklar på Opinion:

Devin Rexvids artikel om islamofobi blev veckans mest lästa. Annat som väckt stort intresse är D-vitamin, och även en artikel från sommaren 2011 då Christer Fuglesang med flera skrev om antroposofiska läkemedel. Här är de åtta mest lästa artiklarna förra veckan.

BRÄNNPUNKT

”Att hata islam är inte en fobi”

Rexvid om Bah Kuhnkes satsning.

Ledare

LO ropar på vargen

LEDARE

Det blev inte så illa som LO sade, när gränserna öppnades.

Ministern fixar biffen själv

LEDARE

Utredningen om Sveriges mest kritiserade myndighet läggs ner.

Ett resultat bara Sjöstedt kan älska

LEDARE

Syriza lär inte infria sina vallöften.

Integration
som funkar?

LEDARE

Konkreta reformförslag efterlyses.

Som S bäddar
får vi andra ligga

LEDARE

Vänsterpartiet obstruerar om föräldraförsäkringen.

En svängom räddar från stupstocken

LEDARE

Ingen bra idé att avskaffa bortre gräns för sjukskrivningar.

Fyra miljarder i förtroendekapital förlorades

LEDARE

Inte förvånande att Försvaret lider brist på resurser..

Uppåt för president Obama

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Winston Churchill

GÄSTLEDARBLOGGEN I HÖGERMARGINALEN