Nej, 48 miljarder är inte missvisande

Jacob Lundberg är styrelseledamot i det ekonomiskt ansvarstagande partiet Moderaternas ungdomsförbund. Han kritiserar på sin blogg och i Aftonbladet den sammanställning jag gjort av de totalt 48 miljarder i kostnadsökningar som Migrationsverket beskriver i sin ekonomiska prognos för i år och de fyra kommande åren.

Till Aftonbladet säger han ”Det handlar i själva verket om 33 miljarder” och menar att siffran 48 miljarder är missvisande. Men Lundbergs egen siffra om 33 miljarder är än mer så, vilket jag ska återkomma till. Först vill jag dock påpeka att jag innerligt hoppas att Lundbergs fiskala fartblindhet inte är symptomatisk för partiet i stort. Vem som helst begriper att en snabb kostnadsökning även i storleksordningen 33 miljarder är tung – oavsett vilket politikområde det gäller. Att försöka spela ner betydelsen av något sådant med jämförelser mot BNP eller raljerande om vad privatpersoner spenderar på husdjur framstår mest som oseriöst.

Vad har folks husdjur med statsbudgeten att göra? Ingenting, såvida man inte tycker att hela ekonomin ska socialiseras. Jag måste säga att jag nog hade trott att en moderat skulle vara bättre på att hålla isär privata plånböcker och skattkistan. Lyckligtvis verkar finansminister Anders Borg lite mer insiktsfull i ärendet än vad som är fallet i Muf:s förbundsstyrelse.

 

33 miljarder får Lundberg fram genom att jämföra med vårbudgeten istället för höstbudgeten. Lundberg drar nämligen bort en del av den totala kostnadsökningen 2014 med hänvisning till att regeringen redan har flaggat för den genom att skriva upp sina kostnadsprognoser i vårbudgeten.

Jo, visst har man gjort det, men det förändrar inte det jag beskriver, vilket är kostnadsökningar i förhållande till statsbudget. Och de är 48 miljarder. Även nu.

Lundberg verkar tycka att det är jättekonstigt att tala om kostnadsökningar i förhållande till statsbudgeten. Jag kan uppriktigt sagt inte begripa vad vi annars skulle relatera oförutsedda utgifter till. Att regeringen redan har aviserat delar av dem gör ju inte ökningarna en enda krona mindre. Det förbryllar mig att en nationalekonom försöker driva en sådan linje. Däremot gör det en del av kostnaden hanterad, vilket förstås är bra.

Men att Lundberg lyfter fram avräkningen från biståndsbudgeten som del i sin argumentation för varför 48 miljarder skulle vara en missvisande siffra är bara konstigt. Javisst. Delar av de 48 miljarderna försvinner för att de finansieras via biståndet, men det gör ju inte att finansieringsbehovet har försvunnit. Det som har hänt är att man har prioriterat om resurserna och dragit ner på biståndet. Vilket är den sortens besked jag efterfrågade i min ursprungliga text. Eller åtminstone ett första besked, fler lär ju behövas.

 

Lundberg hakar vidare upp sig på reformutrymmet. Jag vill be honom att notera att jag aldrig rakt av har översatt de 48 miljarderna med ett lika stort och uppätet reformutrymme. En statsbudget är mer komplex än så.

Det jag har beskrivit är 48 miljarder i kostnadsökningar, vilket inte är samma sak. Däremot krävs det förstås inget snille för att förstå att kostnadsökningar av detta slag sätter rejäla avtryck på budgetutrymmet under kommande mandatperiod. Det tvingar fram andra prioriteringar än politikerna hade velat göra i valrörelsen etc.

Till saken hör också att stora och snabba kostnadsökningar av oförutsedd art är särskilt knepiga i ett land med tajta och välskötta statsfinanser – vilket vi råkar vara. Välskött innebär nämligen inte bara god ordning, utan också att det inte ligger en massa pengar och skräpar i budgeten.

Slutligen, apropå mandatperioder och valrörelse. Det är ”märkligt att addera budgetar för flera år”, hävdar Lundberg och säger:

– Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.

 

För det första: Påståendet att det är ”märkligt” att räkna ihop utgifter, satsningar eller kostnader över år förstår jag inte alls. Hur lyckas man missa att en av politikens viktigaste fraser är: ”Vi satsar XX miljoner på XX under nästa mandatperiod”? Mängder av dem finns bara en googling bort, men låt mig ändå ge några exempel på denna vana, som också ger perspektiv på hur respektingivande siffran 48 miljarder är i statliga budgetsammanhang.

* Regeringen vill satsa 1,1 miljarder på försvaret under nästa mandatperiod.

* Regeringen satsar 1,8 miljarder på utbyggd svenskundervisning för att möta Pisa-nedgången.

* Socialdemokraterna satsar 1 miljard under den kommande mandatperioden för att möta miljömål.

 

För det andra. Lundberg ironiserar över 48 miljarder genom att jämföra med hur underligt det vore att addera kulturanslag över en mandatperiod: ”statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018″. Det är sant att det vore en meningslös beräkning. Men Lundberg missar här – konstigt nog – att göra den ekonomiskt helt basala distinktionen mellan nivå och förändring. Lundbergs additionsövning motsvarar inte alls vad jag har gjort. Återigen: Jag har räknat ihop en nyligen rapporterad kostnadsökning för statens utgifter på ett politikområde fram till 2018.

Detta har ett självklart nyhetsvärde, av såväl storleks- som hastighetsskäl beskrivna här ovan. För att låna Lundbergs egen metafor på kulturområdet. Om Kulturrådet plötsligt hade meddelat i en prognos att man fått utökade kostnader om 48 miljarder över de närmsta åren, då kan jag försäkra att jag hade skrivit om saken. Någonting säger mig emellertid att jag då inte hade behövt läsa artiklar i Aftonbladet där Jacob Lundberg spekulerar om mina eventuella ”bevekelsegrunder”.

77 000 nya jobb på ett år!

77000 fler sysselsatta på ett år. Och sysselsättningsgraden har stigit med 0,6 procentenheter. SCB:s arbetskraftsundersökning för juli månad visar enormt glädjande resultat. Det ser ut som att arbetsmarknaden hämtat sig ordentligt efter krisen, och att Sverige är på rätt väg.

Det är frestande att ta dagens siffror och jämföra med samma månad 2006, precis innan alliansen tog över efter regeringen Göran Persson. Sedan dess har antalet sysselsatta stigit med cirka 350000 personer. Sysselsättning är ett omdiskuterat begrepp, men man kan konstatera att även ‘antalet anställda’ har ökat i ungefär samma storlek. Och det är inte så att sysselsättningsökningen bara beror på att befolkningen har ökat. Sysselsättningsgraden har ökat med omkring en halv procentenhet. Och Göran Perssons gamla ouppfyllda mål, att 80 procent i åldern 20-64 ska vara sysselsatta, är uppfyllt.

Alliansens jobbpolitik fungerar, alltså. Fler jobbar idag än på Göran Perssons tid, trots att Sverige har genomgått en enorm global ekonomisk kris. Jobbpolitiken tycks dessutom fungera bättre än vad alliansföreträdarna själva säger. Alliansen berättar i valrörelsen att jobbpolitiken har lett till 250000 nya jobb – men sanningen ligger betydligt högre, att döma av SCB:s julisiffror.

Receptet för jobbpolitiken har varit ganska enkelt. Gör det lönsamt att arbeta. Gör det billigare att anställa. Satsa de arbetsmarknadspolitiska resurserna på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden – de andra löser bäst sina problem själva.

Stefan Löfven har i princip accepterat det första ledet. Jobbskatteavdragen blir kvar även med en Socialdemokratisk regering (dock vill Löfven samtidigt höja en rad ersättningsnivåer som gör det mindre lönsamt att arbeta). Det andra ledet har Löfven förkastat. Ungdomsrabatten ska avskaffas, har Löfven lovat, vilket betyder att det blir en pålaga på cirka 15 miljarder kronor för dem som har ungdomar anställda. Dessutom ska Rut- och Rot-avdragen inskränkas. Det tredje ledet ska Löfven också ändra på. Arbetsmarknadsåtgärderna ska inte längre fokuseras på dem som står längst från jobben. Löfven vill i stället sikta på dem som har större chans att få jobb. Sammantaget kan man säga att Socialdemokraterna kommer att försvaga arbetslinjen påtagligt, om de får makten. Jobbtillväxten kommer att mattas.

Men vad kan Stefan Löfven erbjuda i stället, om han nu vill bryta den positiva utveckling som äntligen kommit efter krisen? Hittills domineras Socialdemokraternas löften inför valet av praktik- och utbildningsplatser. Det handlar om 20000 ettåriga så kallade traineeplatser inom äldreomsorgen och 5000 likadana inom vården. Här ska staten betala lön och arbetsgivaravgifter medan kommuner och landsting ska stå för handledning och utbildning. Löfven vill dessutom ge 6000 långtidsarbetslösa administrativa stödfunktioner i skolan.

Det finns mycket att invända mot förslagen. För det första är omsorgen, vården och skolan knappast betjänta av att få sig tilldelade outbildade personer som antagligen inte ens har för avsikt att fortsätta jobba inom sektorn. Fördelen med gratis arbetskraft vägs dessutom upp av kostnaderna för den kvalificerade arbetskraft som ska handleda de arbetslösa. Att skolan på ett enkelt sätt skulle kunna sysselsätta 6000 långtidsarbetslösa känns som en lika fåfäng dröm som alliansens misslyckade kulturarvslyft.

Men även om Löfvens förslag fungerar precis som tänkt kan man undra om betydelsen. Totalt drygt 30000 personer blir offentligt anställda. Men är det där jobbtillväxten ska ligga?

Till Löfvens så kallade jobbpolitik ska förstås också läggas Miljöpartiets. De vill återinföra friåret. De vill alltså betala folk för att vara lediga ett år.

Alliansens jobbpolitik har fungerat. Nu när krisåren börjar gå över lyfter också arbetsmarknaden. 77000 fler sysselsatta på ett år, och stigande sysselsättningsgrad, noterar SCB. Det vill Stefan Löfven äventyra, för att i stället skapa 30000 obehövda offentliga praktikanställningar.

Valet är enkelt.

 

Om Göran och bibelkunskapen

I gårdagens partiledarutfrågning fick Göran Hägglund ett antal frågor på temat Bibelkunskap. ”Hur ofta bläddrar du i den heliga skriften?”, frågade SVT:s Anna Hedenmo och fyrade därefter av tre frågor om bibelcitat.

Det är inte hela världen och var säkert inte illa ment. Ungefär så reagerade också Hägglund. Ingen kränkthet, men däremot en road förvåning. ”Jag ska med intresse följa när de andra partiledarna får motsvarande frågor”, konstaterade han, med viss sälta.

 

Kanhända kommer bibelkunskapen vara ett stående inslag i alla utfrågningar, men jag betvivlar det. Snarare var detta ett försök till en lite skämtsam blinkning gentemot det faktum att Hägglund företräder ett parti som säger sig vila på en kristen värdegrund. Men grejen är att det samtidigt röjer en väldigt märklig inställning gentemot religiositet, där man förutsätter att en dylik kommer med bokstavstro och versrabblande. ”Nu ska vi kolla om du är en riktig kristen”, typ. Det skapar en mycket svartvit bild av andlighet, men det gör också andligheten till huvuddrag hos den religiösa människan på ett sätt som vi faktiskt inte kan utgå ifrån är fallet hos varje enskild person.

Om SVT plötsligt började hålla förhör om suror och hadither med muslimska politiker skulle vi, med rätta, betrakta det som ett märkligt tilltag där en människa reducerades till sin andliga tillhörighet. Som om troende personer inte kan vara lika sammansatta och komplexa som icke-religiösa. Det är inte en lyckad inställning till religion.

 

REPLIK: Folkets kulturbyrå om stödet från ABF

Replik till Per Gudmundson, Svenska Dagbladet angående ledaren Det politiska plattformsspelet 2014-08-13

per-gudmundson

 

 

 

 

 

Käre Per!

Vi är mycket glada för den uppmärksamhet du givit oss och vi hoppas att du hade roligt när du provspelade Spelet om Välfärden. Vi blev positivt överraskade av de fina ord du skrev om oss och vårt spel. Att vara några som ligger bakom något snillrikt, utnämnt av självaste SvD, gör oss mycket stolta. Även om du personligen inte tilltalas av spelets budskap kan du kanske tillstå att spelet i sig väcker något i dig, såsom hos många av oss som som på åttiotalet och nittiotalet levde i en värld med 8-bitars upplösning, i ett land med världens bästa välfärd. Vi vill tacka dig men också påpeka några missförstånd i din ledare.

Spelet om Välfärden är inte ABF:s kampanj, det är Folkets Kulturbyrås. ABF har gått in med ett mindre ekonomiskt stöd till studiecirkeln som skapat spelet, men har inte haft något med själva idén, utformningen eller genomförandet att göra. Spelet är skapat ideellt av en grupp samhällsengagerade människor som arbetat med det på sin fritid och eftersom ingen av oss gjort något sådant innan har det tagit mycket tid. Vi som skapat spelet har skiftande politiska åsikter, vissa är till och med ointresserade av politik. Det som förenat oss är en tro på ett mer gemensamt samhälle och skojiga mobilspel. Om du undrar är summan ABF bidragit med exakt 20 000 kronor och vi lovar också att inte en krona har gått till kanelbullar.

Ordet militant kan tolkas olika, i sin mildaste form en aktivist som uttalar hård kritik eller i en kanske vanligare tolkning en grupp som använder fysiskt våld som politiskt medel. Folkets Kulturbyrå är emot alla former av våld och ordet militant kan tyckas vara missriktat, för att inte säga felaktigt i sammanhanget. Det vi har gjort är att använda oss av metaforen att ”sparka ut” något (jämför med ”få sparken”) och gjort en bild av den, bilden har vi sedan animerat och stoppat in i ett spel.

Du kommer i din ledare med ett motförslag – att göra ett spel där ”man får sparka ut socialistiska propagandaapparater ur budgeten”, syftande på ABF:s statsstöd. Det kan tyckas tveksamt att en vinstdrivande tidning (ägd av en multinationell mediekoncern) med nästan 54 miljoner kronor i presstöd, kritiserar en organisation utan vinstintresse för det statsstöd de får för studiecirklar och kulturverksamhet. ABF är en viktig demokratisk kraft som hjälper små föreningar och människor att stå upp och höras i ett samhälle där avlönade proffstyckare, lobbyister och partier får statsbidrag och miljoner från hemliga bidragsgivare. Folkets Kulturbyrå är inte emot alternativ i välfärden, vi ser dock inte att samhället tjänar på att riskkapitalister slussar ut delar av våra gemensamma skattepengar till skatteparadis istället för att de används till den verksamhet de är avsedda för.

P.S. Vi har gjort en karaktär som en start till ditt mobilspel. Om du vill ha tips när du gör ditt spel, maila kontakt@folketskulturbyra.se.

Joakim Lindskog, Folkets kulturbyrå

Reinfeldt visar upp den moderata styrkan

Vi lovar nära nog ingenting i den här valrörelsen, sade Fredrik Reinfeldt vid presskonferensen som föregick dagens tal i Stockholm.

”Inspirerande!”, kommenterade Aftonbladets Jonna Sima på Twitter och lät därmed syrligt förstå att inget utom en rejäl utgiftslista finner nåd på den S-märkta ledarsidan.

Men utrymmet för utgifter är begränsat. Det konstaterade ledarsidan efter lite addition av Migrationsverkets utgifter häromdagen och samma kärva budskap återkom i Reinfeldts tal. Liverapporterat i SvD här och sändning i SVT här.

 

Reinfeldt skildrade en orolig, mordisk och sekteristisk värld där många flyr våld och förtryck och vädjade till svenska folket att inte stanna vid att förfasa sig framför tv:n, utan också ha tålamod och öppna sina hjärtan när flyende människor knackar på vår dörr. Det är ett viktigt samband att lyfta fram, i ansträngda lägen riskerar spänningar annars att uppstå, som statsministern också påpekade.

Samtidigt ifrågasatte moderatledaren de politiker som i detta läge gör valfläskiga utfästelser som saknar täckning.

– Vårt ansvarstagande är aldrig kortsiktigt och vi vågar säga det till väljarna innan de går till valurnorna, förklarade han.

 

Sant. Reinfeldt stack inte under stolen med att situationen innebär kostnader i Sverige. Det är en föredömlig tydlighet som överlag har varit Moderaternas stora styrka under de här åren – man har aldrig fegat att erkänna när läget är tungt.

Det är sannerligen inte många politiker som ställer sig i en valrörelse och meddelar att valfläsket uteblir på grund av resursbrist. Den sortens raka rör behöver vi mer av. Samtidigt finns fortfarande frågan om hur de budgetgropar vi redan nu ser ska hanteras, där återstår svar från partierna som väljarna kan få ta ställning till.

 

För Moderaternas del kan svaret komma snart, åtminstone om man ska tro Reinfeldts svar på direkt fråga från SvD:s Göran Eriksson idag. På frågan om det kommer ”krävas besparingar för de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet”, svarade Reinfeldt att ”Vi får återkomma till det nästa vecka”, vilket lär betyda i samband med budgetöverläggningar på Harpsund.

Orättvist om Försvarsmakten

Bloggen är ett snabbt medium, och ibland när känslorna rinner till går det alltför snabbt. Nyanser försvinner, bedömningar blir orättvisande. Häromdagen skrev undertecknad en bloggpost om ”Nattvandrarstaten”, där Försvarsmaktens insatser beskrevs alltför negativt.

Försvarsmakten påpekar på egna bloggen hur insatserna såg ut:

  • Helikoptrar avsedda för vattenbombning samt materiel- och persontransporter. Till detta kommer personal samt logistik (driftstöd) för drift av helikoptrarna. Med start 31 juli har mellan fyra och tio helikoptrar verkat i insatsområdet alternativt stått i förhöjd beredskap.
  • För att förstå storheterna så släppte Försvarsmaktens helikoptrar drygt 8 miljoner liter vatten i området och de omtalade utländska brandplanen drygt 9 miljoner liter.
  • Över tiden har cirka 120 hemvärnsmän och kvinnor samt mer än 150 fast anställda personal bistått räddningstjänsten med kompetenser som handräckningstjänst, logistik samt inom sambands- och ledningsfunktionen inklusive fungerat som stabschef åt räddningsledaren. Huvuddelen av den anställda personalen avbröt sin ledighet och deras semester återkallades.
  • Ett stort antal fordon såsom lastbilar, bandvagnar, grävmaskiner, hjullastare, fyrhjulingar och motorcyklar har avdelats för transporter i samt till och från brandområdet. Av särskild vikt uppfattas Försvarsmaktens rörliga tankresurser som ställts till räddningsledarens förfogande. Vidare har Försvarsmakten avdelat båtar för övervakning av vattenområde i samband med tankning av flygplan avsedda för vattenbombning.

Klokt om Löfven i lobbyland

Fler än jag är negativa till körkortsutspelet som Löfven gjorde i helgen (omskrivet på ledarsidan här). I Expressen skriver Patrik Kronqvist klokt om förslaget och kröner i och med detta bilindustrin och körskolorna till ”årets lobbyist”. Kronqvist levererar även tänkvärda invändningar mot förslagets träffyta och möjligheter att göra verklig skillnad där skillnad behövs:

 

”Det finns förstås många platser i Sverige där bilen närmast är en livsnödvändighet. Men det återspeglas också i statistiken. Det är ingen slump att färre en tredjedel av 20-åringarna i Solna har körkort medan fler än 80 procent av jämnåriga Årjängsbor har det. Behoven styr ungdomars val.

Med det sagt finns det också grupper av ungdomar i Sverige som inte har råd att skaffa körkort och som därmed har det svårare att få jobb. Blott 35 procent av ungdomarna med enbart har grundskoleexamen har till exempel körkort, trots att forskningen visar att deras jobbchanser skulle öka allra mest om de fick köra bil.

Märkligt nog har Socialdemokraterna dock medvetet uteslutit den gruppen i sitt förslag. Endast den som genomgått gymnasiet ska få låna till utbildningen – en grupp där sju av tio ungdomar redan har körkort.

Socialdemokraternas tanke tycks vara att möjligheten att få låna 25 000 kronor av CSN ska vara den morot som får studietrötta ungdomar upp på studentflaket. Men det är svårt att förstå logiken i att de som misslyckas i klassrummet dessutom ska få en brantare väg till körkortet.”

 

Läs hela ledaren i Expressen här.

Ska fantasier verkligen få sväva fritt?

I Etc läser jag en text om en porrdebatt som tydligtvis har rasat under sommaren. Den kan jag inte säga någonting om, jag har lyckligtvis varit alltför nedsänkt i semestersynder för att ens notera att porren varit på tapeten i sommartorkan.

Men en annan sak slår mig när jag läser Andreas Gustavssons ledare, i vilken han tar upp det faktum att porrbranschen har migrerat från Los Angeles till Östeuropa, efter det att LA lagstiftat om obligatorisk kondom vid porrinspelning. Gustavsson konstaterar att flytten sannolikt berodde till största del på ”utbud och efterfrågan. Industrin vill inte ha kondom eftersom dess konsumenter tycker att kondom är avtändande.”

 

Den analysen tror jag är helt riktig. Självklart stör kondomer porrkonsumentens behållning av porr genom att det stör fantasin som utspelar sig i en film. Det borde man ha kunnat räkna ut redan innan lagstiftningen, även om branschen förstås hittade på alla möjliga argument som väl var tänkta att låta snyggare eller något.

Däremot förstår jag inte riktigt hur skribenten i fråga kan tro att det är möjligt att debattera bort hur människor fantiserar och vad de väljer att fantisera om. Han vill alltså att vi ska diskutera, citat:

”om vi vill att fantasier ska (…) sväva oantastliga ovanför samhälleliga värderingar och verkligheter”?

 

Say what? Vi ska alltså diskutera hur det är önskvärt att fantasier ser ut? Reda ut om fantasierna verkligen ska kunna få fantiseras hur som helst?

Mitt svar på den retoriska fråga som ställs av ETC är ett rungande JA. Absolut ska min fantasi få sväva oantastlig ovanför samhälleliga värderingar och verkligheter. Verkligen verkligen ska den få göra det. Helt klart är min fantasi inte en fråga för tidningen ETCs värderingsutvärdering. Och det gäller såklart inte bara min fantasi, utan allas.

 

Därmed inte sagt att det inte finns skäl att försöka göra en bransch tryggare, förstås. Men då bör man rimligen göra det på sätt som inte skrämmer den till skogs, bortom alla möjligheter att kontrollera den. För att vi debattvägen ska få folk att fantisera rätt eller gilla åsynen av kondomer tror jag inte mycket på.

Motsatsen till nattväktarstaten

Begreppet ”nattväktarstat” lär ha myntats av socialisten Ferdinand Lassalle i ett tal 1862 i Berlin, där han försökte förlöjliga dåtidens liberaler och deras önskan om en begränsad stat. I nattväktarstaten har staten som uppgift att garantera medborgarnas säkerhet, och inte mycket mer. Försvaret, polisen och det övriga rättsväsendet ligger i statsmaktens händer, medan medborgarna själva styr det övriga samhället efter eget skön. Begreppet fastnade, och idag används det såväl av socialister som av klassiska liberaler – i det senare fallet som ett utopiskt begrepp.

I Sverige har vi tagit staten till en ny, tidigare okänd nivå. Här sköter det offentliga allt det som medborgarna kan göra själva. Allt från barnpassning och badhus till ölbryggning och alternativ teater är styrt och reglerat från ovan. Kärnuppgifterna, däremot, har överlåtits till frivilligarbetare.

Under branden i Västmanland kunde försvarsmakten inte bistå med hjälp, vare sig med personal eller helikoptrar. Resurserna fanns inte. I stället reste sig tusentals frivilliga för att sköta matinsamlingar, nödtransporter och evakueringar. I helgens drama med de två försvunna barnen i Vällingby misslyckades polisen under en hel dag – trots en relativt stor kraftsamling – att lokalisera de försvunna, fastän barnen inte ens lämnat det hus där de sist sågs av mamman. Samma kväll organiserade dock frivilligorganisationen Missing people skallgång i hela nejden. De senaste veckorna har vi dessutom hört flera uppgifter om att polisen inte ens vågar åka in i vissa förortsområden. Den grundläggande tryggheten i våra förortscentra sköts numera av frivilligt organiserade sociala stödgrupper, som Farsor och morsor på stan.

Denna modell för samhällets organisering saknar historisk motsvarighet. Kanske är det dags att tillföra ett begrepp till den politiska filosofin:

Nattvandrarstat -en -er. Samhälle där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. Försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts ist av frivilliga. Se Sverige.

Granska oppositionen

Det har börjat växa fram en liten flora av webbsajter som granskar de rödgröna partierna. Granska vänstern och Rödgrön röra är två exempel på saklig och lågmäld kritik – med en gnutta humor. Missa inte dem!

Brännpunkt
Vi vill återinföra ett mönstringsförfarande riktat till såväl unga män som kvinnor, skriver Peter Hultqvist och Urban Ahlin. Brännpunkt

”Vi vill utreda en
ny typ av värnplikt”

S: Dags att återinföra mönstring.

”Staten ingen lösning
på vårdens utveckling”

REPLIK

Anders Knape: Varför mer byråkrati?

”Staten bör styra sjukvården”

Läkarförbundet:

Vi stödjer Hägglunds förslag.

”Alliansen väljer att misstolka vår politik”

REPLIK

Mikael Jämtsved (MP): Rot-avdrag kan användas bättre.

”Oseriöst av MP om renovering”

Brännpunkt

Allianspolitiker: Vilseledande slutsatser.

”Blockpolitiken har sänkt miljöministern”

Wallström, Ernkrans: C har böjt sig för M.

Ek: Ta debatten, Wallström!

Lena Ek (C):

Dags för S att ge svar.

”Antirasister kan
dela SD-åsikter”

BRÄNNPUNKT

Ny studie om synen på mångfald.

”Därför säger vi nej
till vinst i välfärden”

Brännpunkt

Fi: Avskaffa både rut och rot.

Ledare

Är Stefan Löfven rustad för Putin?

GÄSTLEDARE

En föga förtroendeingivande laguppställning.

S hycklar gärna
för likhets skull

LEDARE

Mer centralisering och detaljstyrning om S får välja.

Från nolltolerans
till nazitolerans?

LEDARE

Jimmie Åkessons svar rimmar illa med SD:s policy.

En levande
landsbygd à la MP

LEDARE

De som blir av med jobben kan ju flytta till Stockholm.

Bråttom med förbud mot svenskt jihad

LEDARE

Ett passivt Sverige är medskyldigt när offren blir fler.

Utanförskapet
ingen talar om

OP-ED

Kostnaden är både mänsklig och samhällsekonomisk.