Mer flygplan och billigare taxi, säger S.

I dag föreslår S att taxi ska bli billigare och fler flyg ska landa på och lyfta från Arlanda. Inte så dumt, kanske. Syftet är att stärka besöksnärningen i Sverige. (Det vill säga samma näring som S med höjd krogmoms och återställd arbetsgivaravgift för unga samtidigt vill ge en hurring om de vinner valet.)

Frågan som infinner sig är ofrånkomligen vad tilltänkt regeringspartner MP säger om S sommarutspel? Mer plan och mer taxitrafik är inte helt MP:s melodi.

Kommentar om kategoriserande, kollektiva föreställningar

Med anledning av krönikan Är du man eller människa? (6/7), har följande kommentar inkommit:

Jag läser Tove Lifvendahls krönika ”Är du man eller människa” den 5 juli, och måste tyvärr konstatera att jag känner igen mig alltför väl.

Jag är född och uppvuxen i Sverige av invandrade föräldrar. De kom som många andra hit i slutet på 60- talet. De kom med två tomma händer och gjorde sen sitt bästa för att deras barn skulle få goda förutsättningar till ett bra liv. Deras liv var inte alltid så guldkantat precis. Och det blev enligt min mening knappast enklare av att boxas in i – om än välmenande – men förutfattade meningar om hur invandrare ska bete sig. De valde medvetet ofta andra val än vad som förväntades. T ex att bo på platser som inte var utpekade för invandrare, välja andra skolor åt sina barn och överlag ha höga förväntningar på vad vi skulle klara av. Deras ambitioner var säkert inte unika, men präglade av deras personliga val, värderingar och drivkrafter.

Så här med facit på hand måste man konstatera att de lyckades med sina ambitioner. Jag och mina syskon blev väl integrerade i det svenska samhället och vi har dessutom haft privilegiet att på olika sätt kunna bidra till ett starkare Sverige. Jag har också haft förmånen att skaffa mig visst inflytande över sådant som jag uppfattar som viktigt. Det har handlat om att få vara med och fatta beslut om det som påverkar både makro- och mikroperspektiv i livet.

Mot bakgrund av min uppväxt och mina erfarenheter, har jag tydligt formats av insikten om vikten av individens möjlighet att få utvecklas och blomstra. Att det är just ur den enskilda människans inneboende kraft som vi hämtar resurser till ett bättre samhälle för alla. Inget konstigt med det. Om du kommer från en bakgrund som berättigar dig till den sortens idéer vill säga. För jag har alltför många gånger mötts av illa dold förvåning – ibland nästan misstro – över att jag som har invandrarbakgrund har borgerliga värderingar.

I början hade jag svårt att sätta fingret på vad det var som förvånade folk. För mig är det ju så tydligt att det är just min bakgrund som gjort att jag ifrågasatt den under min uppväxt rådande politiken. En politik som klustrade ihop mina föräldrar och deras individuella förmågor och drömmar med det diffusa begreppet ”invandrare”.  Ett begrepp som i statistiken – hör och häpna – också gör mig, som är född andra generationens invandrare, till just invandrare. Fakta som inte upphör att förvåna mig. Helt enkelt för att jag som person och individ, är minst lika integrerad som den som har flera generationers blodsband till Sverige. Jag måste trots det inte sällan presentera mig ur ett kollektivt invandrarperspektiv. Det skulle vara helt okej om det inte så ofta sattes i ett sammanhang präglad av så mycket okunskap.

Jag inser idag att det förmodligen handlar om de egna referensramarna. Om man, oavsett vilket perspektiv man utgår i från, har fått lära sig att ”invandrare” måste passa in i en mental mall, så är det kanske inte så konstigt om man blir förvånad när den inte stämmer. Men ju mer makt man har desto större ansvar måste man ta för sina åsiktsyttringar. Följaktligen har politiker och andra maktmänniskor i Almedalen stort ansvar för utvecklingen här.

Jag frågar mig dock om Sverige verkligen har råd att kategorisera människor på det här sättet? Dessutom i en tid när världen globaliseras och utvecklas i en rasande takt, och när landsgränser får allt mindre betydelse för nationers utveckling. Jag menar att det är angeläget att vi gör upp med den här sortens gammalmodiga begrepp, eftersom den bildar underlag för en politik som påverkar människors vardag.

Personligen önskar jag mig en mer civiliserad diskussion om de grundläggande värderingsfrågor som Tove Lifvendahl pekar på i sin krönika. Att företrädare för politiken inte ska vara så snabba med att luta sig mot opportuna föreställningar om ”rätt och fel” värderingar. Jag vill gärna tro att ett modernt samhälle är mer komplext än så. Däremot finns det garanterat bättre och sämre lösningar. Jag är tyvärr övertygad om att delar av utmaningarna vi har med dagens integration av invandrare i vårt samhälle, har sina rötter i samma förutfattade tankar som präglade mina föräldrars liv. Och jag känner just nu oro för att ledande maktmänniskor i vårt land inte riktigt inser vilken roll de har i att ändra den utvecklingen. Och kanske borde vi minnas det som en känd politiker en gång sa: ”Var noga med vad du tänker. I slutändan är det vad du blir”.

Patricia Olby Kimondo

Lär dig twerka till en polska

Kulturell appropriering är ett viktigt begrepp inom den postkoloniala och antirasistiska vänstern. I korthet går det ut på att det är fel när vita tillägnar sig kulturuttryck som inte från början utövades av vita. I lördagens understreckare här i SvD skriver frilansjournalisten Sara Abdollahi om hur vita människor genom att bry sig om andras lidande, glädje eller kultur egentligen gör det på deras bekostnad. Oäkta och narcissistiskt. Det är fel person som twerkar. Fel färg på personen som rappar. Fel person som känner empati. Fel person med fel kläder. Fel fel fel, menar Abdollahi.

Men appropriering låter onekligen illa.

Okej, ett steg bakåt. Det stämmer att kulturell appropriering var ett stort problem i rassegregationens USA. Svarta musiker ansågs inte rumsrena. Svart musik sålde inte lika bra. Det fortsatte genom rockhistorien. Under perioden vimlar det av svart musik som vita musiker gjorde covers av och tjänade massor med pengar på. De svarta musikerna som faktiskt skrivit musiken hade det mer knapert. Och tills relativt nyligen var svart musik fortfarande en egen nisch – inte mainstream. Älskade man hiphop på 90-talet fick man hålla till godo med Yo! Raps på MTV en gång i veckan. På natten. Men så ser det inte ut i dag. Inte i USA, inte i Sverige.

Tanken om det går att appropriera andras kulturer bygger på att kulturer är hermetiskt tillslutna – att kulturer knappt tar intryck av varandra. Bara då finns autenticitet. Att det finns en kultur som är helt äkta och att denna kultur på något magiskt vis är förbunden med människor av ett visst utseende. Svarta twerkar, vita twerkar inte. Svarta rappar, vita rappar inte. Men ska endast etniska svenskar få spela polska då? Och hur ska men bedöma äktheten med Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, som ju är jazzversioner av svensk folkmusik? Och hur göra med banjon, som numera förknippas med country och bluegrass, men som kommer från Afrika? Eller Mozarts stycken som baserade sig på osmanska janissarieband? Förvirring uppstår lätt. Det är inte så lätt att vara äkta. Konsekvensen av argumenten om att undvika ”kulturell appropriering” blir att varje folkslag bör låsa in sig själva på ett eget Skansen. Att upprätthålla kulturreservat. Hepp hepp, här ska det minsann inte twerkas, här ska tjoas och tjimmas på pursvenskt vis!

En aning överspänt, enligt min mening.

Samma logik om äkthet och förmågan till inlevelse finns när man kritiserar män för att skildra kvinnor, vita som skildrar svarta, majoritetssvenskar som skildra minoritetssvenskar, osv. Appropriering av andras erfarenheter. De som pratar i termer av maktanalys brukar säga att det alltid är någon med övertag som approprierar. I deras världsbild kan man säga att vita och män står för approprieringen, och svarta och kvinnor berövas. Men det finns en annan sida av saken.

I själva verket är det som slentrianmässigt kallas kulturell appropriering något djupt mänskligt. Att kunna ta intryck handlar om förståelse, ett erkännande av att man är mer lika än olika. Att sätta sig in i andra sätt att leva är styrketräning för empatin. I ”Better angels of our nature” (2011) beskriver Steven Pinker hur den humanistiska revolutionen på 1700-talet sammanföll med romanens växande popularitet. I mitten av 1700-talet kom tre bästsäljande romaner med kvinnliga huvudpersoner: Samuel Richardsons ”Pamela” (1740) och ”Clarissa” (1748), och Rousseaus ”Julie” (1761). Forskaren Lynn Hunt har läst brevväxlingar mellan vuxna män som skriver om hur mycket de har gråtit när de läst böckerna. Som privilegierade adelsmän saknade de någon egen erfarenhet av det som beskrevs i böckerna. Dessa adelsmän hade nog inte röstat på Gudrun Schyman, men genom romanen fick de möjlighet att sätta sig in i kvinnors vardag. Förmodligen såddes några frön till mer jämställdhet där. Samma sak gällde boken Onkel Toms stuga som mobiliserade motstånd mot slaveri när den släpptes.

Förmågan att känna empati för andra än de som liknar en själv är själva grunden för civilisation. Som romaren Publius Terentius Afer, född i Kartago på 100-talet f.kr, frigiven slav och sedan dramatiker sade: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande.”

Det betyder att det är fritt fram att twerka till det riktigt ordentligt till en polska, om man så vill.

Jagger är gammal. Men vad gör det?

Mick Jagger och Rolling stones är ute på turné, nyss var de i Stockholm. I slutet av juli firar Jagger födelsedag, sin 71:a. Frågor på det? Nej, det är ju inte åldern som gör Jagger.

Tvärtom är det allt det där andra som avgör vilka vi är. Så även 70-plussare. Nu tänker forskare på Lunds universitet närma sig frågan. Enligt TT är teorin att ”den som behandlas som en ung, frisk och stark person också blir friskare”. Vad vi fyller våra dagar med och hur det ser ut runt oss spelar roll. Ja, sannolikt. – Fråga Jagger!

Intressant bidrag i debatten om äldreomsorg, om fix pensionsålder, om utrymmet för erfarenhet och ”fullvuxna” 65-plussare på arbetsmarknaden. Det goda livet blir inte mindre viktigt med åren.

Gör kött, rödvin och Malmö Aviation mig till man?

Det är något skruvat med skuldfeminismen. Utgångspunkten är totalitär eftersom den som inte accepterar en på förhand given premiss, per automatik diskvalificeras. Utesluts ur fortsatt diskussion. Det vill säga, om du inte accepterar premissen att världen vore en bättre plats om alla var som kvinnor är, är du förlorad till strukturer du varken begriper eller ser att du är en del av. Om du däremot håller med om antagandet att du som man per definition bär skuld och som kvinna per definition är moraliskt suverän, behåller du axess.

När Åsa Romson i sitt tal i Almedalen i onsdags radade upp motsatspar, mellan det goda och det onda, det föredömliga och det förkastliga, var det en ständig motsättning mellan det kvinnliga och det manliga. Mellan den föredömliga ljusgestalten och den förtappade. Kvinnan – mannen, två kollektiv.

Språkrörets analys av vad en man är kan sammanfattas som följer. Hen tar alltid flyg till och från Bromma flygplats. Hen äter kött. Hen dricker rödvin (!) och hen är lat. Hen bor dessutom i Västvärlden och kör omkring i en stor bil (när hen inte flyger flygplan till och från Bromma).

Slutsatsen blir att män bör omskolas i mer kvinnlig riktning. Avkodas sådant som Romson menar att de är programmerade till. För detta behövs politiska beslut och tiden är knapp. Därför ska man rösta på Miljöpartiet och Miljöpartiet ska sitta i Sveriges regering. (Pretty much kortversion av Romsons almedalstal.)

Den som flygledes lämnat Gotland och politikerveckan för Stockholm och rest med Malmö Aviation landar på Bromma. Om vederbörande under dagarna i Visby frestats att äta närodlat Gotlandslamm och dessutom druckit rödvin till, arbetat färre timmar än de 35 som Romson tycker är måttet på optimal arbetstid per vecka (varit lat) löper den stor risk att vara man.

Den stereotypa bilden av hur män respektive kvinnor ”är” i kombination med kollektiv skuld, är retoriskt svår att komma runt. Den som inte instämmer är offer för strukturen och har ännu inte ”sett” hur det egentligen är beställt med världen. Och den som inte sett och förstått kan heller inte väntas bidra i debatten. Lycka till alla liberala krafter som hävdar att det är individens karaktär och inte hennes kön som avgör om hon är en förebild eller ej.

Syrien är vår tids spanska inbördeskrig

Frihetsälskande rebeller eller terrorister? Enligt Säpo har minst 80 svenskar rest till Syrien för att strida tillsammans med jihadistiska grupper som al-Nusra-fronten, al-Qaida och ISIS. Fienden är Bashar al-Assad. Och kristna, kurder, shiamuslimer och så gott som alla som inte uppfyller kriterierna för en god muslim. Jihadisternas tolkning av islam är så extrem att majoriteten av världens muslimer inte anses vara riktiga muslimer. I deras umma får mycket få plats.

På ett seminarium om islamofobi jämförde Mehmet Kaplan, gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, svenska jihadister som strider i Syrien med svenska frivilliga som stred i finska vinterkriget 1939-1940 mot Sovjetunionen. Ja, du läste rätt. När finska Hufvudstadsbladet ringde Mehmet Kaplan erkände han förvisso att uttalandet var missriktat och fel – han tycker att ”det är fel att åka ner till en krigshärd”. Alla har rätt att pudla såklart, och jag för min del tvivlar inte på att Kaplan är ärlig. Men i samma panel på seminariet stod Rashid Musa, som jobbar på Ibn Rushd Studieförbund och är ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM), och höll med Kaplan om hans ursprungliga uttalande. Musa menar att de som åker till Syrien inte är extremister på något sätt, utan att de bara åker dit för att hjälpa till. Enligt Musa verkar alltså jämförelsen med vinterkriget vara fullt rimlig.

Det är givetvis struntprat. Runt 10 000 frivilliga svenskar åkte för att hjälpa till när Finland, som endast varit självständigt sedan 1917, invaderades av Sovjetunionen. Det handlade alltså om en invasion från ett främmande land som ville ta över Finland. Det kan inte jämföras med det inbördeskrig som utkämpas i Syrien. Jihadisterna kämpar inte för kontroll av bara Syrien, utan även för att ta över större territorier där de vill införa sharialagar. Finland kämpade för sin egen självständighet, och de frivilliga svenskarna med dem.

En rimligare jämförelse är med spanska inbördeskriget mellan 1936 och 1939. Över 500 svenskar åkte ned för att strida, och de allra flesta stred för den republikanska vänstersidan. Några för Franco. I en artikel i det kommande numret av Magasinet Neo skriver ledarsidans Per Gudmundson om hur konflikten oroade det demokratiska Sverige:

”En jämförelse mellan Spanien och Syrien visar både likheter och skillnader. I bägge fallen rör det sig om en idealistiskt motiverad krigföring för ett högre mål: i Spanien kommunism, i Syrien kalifat. I bägge fallen utgör resenärerna i någon mån även ett säkerhetshot mot Sverige. På 1930-talet fanns hotet om en väpnad femte kolonn inom landet, nu oroar man sig för att veteraner från Syrien ska begå terroristdåd även på hemmaplan.”

Därför gjorde den svenska regeringen i mars 1937 det straffbart för svenska medborgare att delta i inbördeskriget. I dagens Sverige saknas liknande lagar. För ett år sedan yrkade jag på ledarsidan om att man bör kriminalisera terroresorna till Syrien. I dagsläget är myndigheterna nämligen maktlösa eftersom de helt saknar juridiska verktyg. Som Gudmundson påpekar i sin artikel: ”Den mest kraftfulla åtgärd Säkerhetspolisen har att tillgå är att kalla till ett frivilligt (!) samtal.”

Mehmet Kaplan må ha pudlat, men Rashid Musa har det inte. För ett par år sedan sade han liknande saker här i tidningen, angående svenskar som åkte ned till Somalia för att strida för al-Shabab: ”Det är inte konstigare att de valde att göra detta än att svenska unga män och kvinnor väljer att bli soldater i Afghanistan.”

Man vill ju bara hjälpa till lite. Upprätta ett kalifat eller så. Göra sig av med lite otrogna. Jo, tack.

En av nio jihadister som återvänder hem begår terrorbrott, enligt en beräkning av den norske terrorismforskaren Thomas Hegghammer. Jag har inte kollat upp det, men jag vågar gissa att få svenskar som återvände från vinterkriget Finland begick terrorbrott.

Dold folksjukdom: Du kan vara Hitler

Häromdagen tittade jagSVT Debatt, direktsänt från Almedalen. Som traditionen påbjuder var en av programpunkterna vikt åt att avhandla huruvida Sverige är rasistiskt. Redan utgångspunkten lovade, som traditionen också bjuder, att föga vettigt skulle bli sagt. Så här ser det liksom ut hela tiden. Någon dristar sig till att påpeka att Sverige inte är en nation av skallmätande heilare, varpå ”debatt” uppstår kring det faktum att denna människa är blind för den strukturella rasismen.

Det vore väl en intressant diskussion, om det inte vore för att flesta som framhärdar på strukturens sida har så fruktansvärt dålig koll på vad de menar med strukturell rasism att det liksom bara blir fånigt. Låt oss börja i ett exempel från förr. Massor av gånger under debatterna kring Reva och romaregistret noterade jag påståendet att detta var ett klockrent exempel på hur anfrätt Sverige är av den strukturella rasismen.

 

Nej, det är inte alls vad dessa saker var exempel på. I båda fallen handlade debatten om att vårt polisväsende, inte bara enstaka poliser, ansågs ägna sig åt systematiska kontroller och kartläggningar av personer med invandrarbakgrund. Att det helt enkelt fanns uppifrån sanktionerade arbetssätt, baserade enbart på människors bakgrund.

Och nej. Ett sådant förhållande är inte exempel på strukturell rasism – tvärtom. Ett sådant förhållande vore exempel på institutionell och systematisk rasism i sin allra mest uppenbara bemärkelse. (Strukturell rasism kan däremot bana väg för dylik rasism tex genom tyst acceptans. Dock skulle jag säga att acceptansen för institutionell och systematisk rasism är låg i Sverige, vilket inte minst de kraftiga reaktionerna på misstankarna mot polisen i ovan nämnda fall tyder på.)

 

Efter Debatt var en av deltagarna, Ida Ali-Lindkvist (det står Foujan Rouzbeh i SVT:s programbeskrivning, men det är fel), så chockad över att Moderaternas Hanif Bali inte höll med henne i ärendet det rasistiska Sverige att hon var tvungen att ägna honom en ledartext. Ali-Lindkvist konstaterar att Hanif Bali, ”som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten. Offer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Ali-Lindkvist drar alltså slutsatsen att Bali måste sakna insikter, annars hade han inte tyckt som han gör. Och att han befinner sig där han gör, att han gått från att komma till ett nytt land som ensamkommande treåring till Sveriges riksdag, det är ingenting hon tycker att man kan ge honom någon ära av. Nej, Bali har tydligen andra att tacka:

”Han använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa. Inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden. Han är inte ett dugg intresserad av att höja den kollektiva lägsta nivån. Bali mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom. För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten.”

 

Bali mörkar tydligen ett ursprung här. Ett onämnt kollektiv har banat väg för honom, men han ”mörkar” detta och går vidare. Ett svek. Vem har han svikit? Det är oklart. Klass, social grupp, intressen, rasifierade – hon bemödar sig inte ens med att reda ut vad som är det aktuella förklaringsmodellen. Det enda Ali-Lindkvist ser är att när någon lyfter fram individers prestation och förmåga så måste det med nödvändighet innebära att denna person förkastar allt vad gemensamma och kollektiva insatser heter.

Märk väl, detta är ingenting Bali säger i debatten. Det är heller ingenting som är en korrekt beskrivning av Moderaternas politik. Visst, Bali och Ali-Lindkvist lär ha olika syn på hur omfattande kollektivets inblandning ska vara och hur stort individens handlingsutrymme bör vara, men slutsatsen att Bali är ointresserad av att höja den kollektiva lägsta nivån är faktiskt en oförskämd nidbild. På vilken hela Ali-Lindkvists resonemang vilar.

 

Här, liksom alltid, sägs att Bali är blind för strukturer eftersom han är liberal. Jag kan inte tala för Bali, kanhända förkastar han allt vad strukturer heter, men skulle jag sätta pengar hade jag nog satt en slant på att han erkänner deras förekomst. De flesta liberaler jag känner förnekar inte alls strukturer, de är väl medvetna om att exempelvis diskriminering är ett svåråtkomligt problem just för att det inte är systematiskt eller institutionellt, vilket hade gjort det lättare att lösa med lagstiftning. Människors diskriminerande beteende är ofta just strukturellt, ganska omedvetet och vanligen inte ens särskilt illvilligt, även om utkomsten blir taskig. Så nej, det liberaler är inte blinda för strukturer. Däremot brukar många vända sig emot beskrivningen att varenda kotte i detta land är rasist, eftersom detta epitet antyder att man är anhängare av en både medveten och illvillig ism, vilket är något annat än att man kan missa dolda ting i strukturerna och därmed ibland bidra till förstärkta problem.

Bah, säger rasifierade-proffsen! Liberaler vill begränsa användningen av ordet rasist till att bara handla om skallmätare och vit makt-typer, men resultatet blir att de blundar för alla andra problem.

Inte alls. Min erfarenhet är inte alls att liberaler vägrar diskutera exempelvis diskriminering, marginalisering, majoritetsförtryck eller kulturell chauvinism. Däremot är det många liberaler som tycker att det är lite dumt och kontraproduktivt att ge samtliga dessa samtalsämnen rubriken ”Sverige är genomsyrat av rasism”.

 

Att så många av den strukturella förklaringens fanbärare i debatterna om Reva och romaregistret inte förmådde se skillnaden på struktur och system imponerade som sagt inte. Och jag kan inte påstå att den tid som förflutit sedan dess har gjort mycket för att förändra det intrycket. De flesta som har gjort det till sin livsuppgift att anklaga andra att blunda för strukturer verkar ofta besvärande dåliga på att se och begripa dem själva. Ida Ali-Lindkvist är inget undantag.

I debatten i SVT illustrerade hon detta gång på gång. Först upplyste hon Timbros Markus Uvell om att han som vit man kanske inte kan se hur den strukturella rasismen slår, då han till skillnad från henne inte behöver vara rädd på vägen hem. Poängen här, vad jag förstår, är att hon som rasifierad har större skäl att vara rädd för överfall. Rent statistiskt tror jag i och för sig att hon har fel. Gatuvåld drabbar män framför allt. Men rädsla kan vara relevant ändå, så här bör man inte vifta bort hennes känsla, om grupper i samhället är rädda har vi skäl att ta det på allvar.

Dock: om det man vill lyfta fram är den strukturella rasismen så är rasistiskt motiverat våld inte ett jättebra exempel. Rasistiskt motiverat våld är en uppenbart rasistisk handling, som samhället förbjuder och ser extra allvarligt på – både i debatten och i lagstiftningen. Det är inte primärt för att röja och komma åt sådant som de strukturella förklaringsmodellerna är användbara.

Statistik som visar att Sverige är ett förhållandevis antinazistiskt och tolerant land avfärdade Ali-Lindkvist snabbt. Det är ovanligt och osvenskt att ha rasistiska uppfattningar, menade Markus Uvell. Jag håller inte med, sade Ali-Lindkvist och förklarade att de flesta som är rasister inte ”upplever sig” vara det. Hennes därpå följande exempel på detta fenomen skulle kunna bli tv-historia:

”Hitler tyckte väl inte att han var värsta rasisten, som bedrev det han gjorde.”

 

Här lanseras den djärva teorin att Hitler, precis som liberalerna idag, blundade för det faktum att hela den ideologi han följde betonade blod och ras. Hade någon bara pekat ut strukturerna för honom hade han kunnat nå insikt om att rashygien och idén om ett medborgarskap baserat på blod är värsta rasismen.

Tanken svindlar. Detta innebär att dagens liberaler kan vara precis lika hemska som Hitler, utan att veta om det.

Detta är alltså personerna som ska läxa upp liberaler om strukturer? Herregud.

Vattenmeloner till salu

Det är fruktstund i valrörelsen. Just nu ligger de stora runda på paradplats i fruktdisken. De är gröna utanpå, men röda inuti. Miljöpartiet gör heder åt sin gamla melonmetafor. Det ryms mycket magstarkt i den grönröda örten (jo, det är faktiskt en ört); Nolltillväxt som vision för framtiden, flygförbud söder om Sundsvall, vinstförbud för fristående skolor och förskolor, 6 timmars arbetsdag, friår, lastbilsskatt, flygskatt, höjda inkomstskatter med 5 miljarder kronor på inkomster över 40 000 kronor i månaden.

Det är mer rött än grönt. Tillväxtfientligheten och förbudsflaggen mot fristående skolor/förskolor i AB-form är starka vänsterpositioner. Miljöpartiets tidigare tydliga stöd för mångfalden och valfriheten i skolan var tydligen inte viktigare än att det gick att sälja ut när närheten till makten blev kännbar. Skatter på transporter av människor minskar möjligheterna för Sverige att hävda sig eftersom vi är beroende av export och rörlighet över gränsen av både människor, varor, tjänster och kapital. De höjda skatterna kommer enligt Riksdagens utredningstjänst exempelvis att drabba runt 9 000 högskolelärare, 25 000 läkare och 12 000 tekniker och ingenjörer. Retoriken att satsa på skolan och lärarna framstår som något, öh, vattnig.

Och de brunsvarta kärnorna? Nej, det vore inte rättvisande att dra för stora växlar på det bildspråket. Miljöpartiet har under många år varit solida när det gäller att stå upp för en friare rörlighet, och använt en ansenlig del av sitt politiska kapital på att baxa reformen om arbetskraftsinvandring. Det ska de ha heder för. Men på färjan över till ön överhörde jag (utan svårighet, ska sägas, han mumlade inte i skägget) en gammal MP-väljare som åkte till Almedalen för sjunde året som satt och predikade för ett yngre sällskap; nej, han var missnöjd med att miljöfrågan hade så litet utrymme, men ja, han var fortfarande miljöpartist, men nej, den här vurmen för invandring hade han svårt att förstå att hans parti hade fastnat i. Bättre att folk stannade där de hörde hemma; det var liksom mot naturordningen och skapade problem att man blandade sig för mycket.

Sådana tankar finns förstås i varierande utsträckning hos flera partiers väljare, även om jag tror att det finns en del sådana hos en del av de MP-väljare som inte har hemvist på Söder i Stockholm. Men de har i alla fall inte hittills påverkat melonens smak, vilket vi tackar för. Rekommendationen för den som stöter på sådana kärnor – det finns kärnfria varianter vilket är att föredra – är att svälja dem hela så att de så att säga kommer ut den naturliga vägen utan att de får påverka smakupplevelsen, eller så spottar man sonika ut dem.

Det må vara högsäsong för vattenmelonerna nu. Men precis som när man dukar meloner på buffén för dess vackra utseende och upplevda fräschör gäller det att komma ihåg att de mest består av vatten. Tillfredsställelsen blir mycket kort, mättnadskänslan noll. Sedan blir man kissnödig.

Visby kommun kunde inte stoppa Slöseriombudsmannen

Martin Slöso Borgs, Slöseriombudsmannen fick avslag på sin ansökan om att ställa ut under Almedalsveckan. Tanken var att dela ut boken ”365 sätt att slösa med dina skattepengar” till almedalsbesökare för att påminna om hur lätt det är att slösa med någon annans pengar… Visby kommun sade nej, något som -med höjda ögonbryn- uppmärksammades på ledarsidan (27/6).

Men! I dag kl 12.00 slog Slöserimuseet upp portarna till sin Visbyfilial. På restaurang Kitchen and Table (tidigare Friheten) i Visby. Alla är hjärtligt välkomna dit!

Ha!

 

 

Inget dödligt slag, sade Cameron

 ”Today I, @MartinSchulz was elected President of the European Parliament for a second term”, meddelade Martin Schulz i en tweet med lätt ton av George Costanza, efter att han valts till talman i Europaparlamentet igår, vilket jag skriver några rader om på sidan idag.

Strax därefter höll han presskonferens och lät förstå att Jean Claude Juncker inte skulle tro att han är i hamn bara för att Schulz partivänner gjort upp med Junckers dito. Schulz räknade upp diverse arbetsuppgifter som han tyckte att Juncker borde uppfylla för att bli vald av parlamentet. Skriv ett program, förhandla med alla partier, rita en flagga, hitta på en maträtt. Okej, de två sista hittade jag på…

 

Schulz lite snåla ton kan te sig märklig. Från parlamentets håll har det hittills handlat om att markera mot stats- och regeringscheferna och göra klart för dem att allt annat än parlamentets ”spitzenkandidater” vore odemokratins kreatur. När Merkel till slut fått alla skeptiker att lyda så börjar parlamentets nyvalde talman istället antyda att bara för att man är toppkandidat ska man inte tro att man har nån sorts gräddfil till kommissionsordförandeposten.

Det kan te sig förvirrat, men är förmodligen bara nästa steg i de många nivåerna av maktkamp i Bryssel. Och om det hittills har handlat om att kämpa för Juncker i termer av för ett system, så handlar det nu också om att parlamentet positionerar sig gentemot kommissionen och, förstås, om att socialdemokraten Schulz positionerar sig gentemot EPP. I kommentarer medgav Schulz mycket riktigt att hans grupp inte direkt hurrar över Juncker, men menade samtidigt att det rymmer viss logik att rösta fram den som de facto vann EU-valet.

Ja, det var ju en betryggande instinkt.

 

Juncker var ju inte någon favorit för Sverige och Fredrik Reinfeldt heller, men i huvudsak av principiella skäl. Det är helt enkelt inte en bra ordning att stats- och regeringscheferna ska köras över helt av Europaparlamentet.

Utöver det principiella får man också ge brittiske premiärministern David Cameron rätt i att Juncker är för federalistisk för de flesta svenska smakriktningar. Men visst, ser man till de mål han satt upp i sin kampanj så är han ju inte helt tom på relevans. Juncker lyfter till exempel fram vikten av att få ett transatlantiskt frihandelsavtal i hamn. Detta vore bra för Sverige, det vet vi. Han har även lyft fram behovet av att Europa tar sig an energifrågan mer seriöst, i termer av en energiunion – en fråga som de flesta talat mycket om sedan oroligheterna i Ukraina tog fart.

 

Utöver detta har Juncker även lyft fram frågan om den växande EU-aversionen i Storbritannien som ett fokusområde i sig. Analysen är förvisso riktig, det är ett bekymmer och det vore katastrofalt om Storbritannien lämnade unionen. Men det är ganska tveksamt om Juncker över huvud taget kan anses vara rätt person att vända den brittiska utvecklingen. Han personifierar Camerons bristande kapacitet att reformera EU, tycker åtminstone var och varannan spalt i brittiska tidningar just nu. I den meningen vore en utsänd Juncker lite som att skicka fram salt när uppdraget är att läka sår.

Den ljusa sidan? Tja, kanske att det vi talar om numera är nedgraderat från apokalyps till just ”sår”. Nyligen sade Cameron till exempel att ”Junckernederlaget är inte ett dödligt slag.” Inte dödligt låter måhända inte så pepp, men det är nog vad vi får nöja oss med från britterna. Nästa steg är att hålla tummarna för att såren är ytliga och lättläkta.

Brännpunkt
Lernia kan som statligt bolag inte ha som norm att kriti­sera sina ägare. Men då vårt uppdrag är att få folk i jobb, måste vi ta till orda när den möjligheten hotas, skriver Helena Skåntorp, vd och koncernchef. Replik

”Alla får hjälp från
dag ett i arbetslöshet”

”De har svårast att få ett jobb.”

Israels ambassadör: Hamas bär ansvaret

Brännpunkt

Civila används som sköldar.

”Vildsvinsproblemen ökar utan utfodring”

Brännpunkt

”Ska det vara förbjudet att mata vilda djur som svälter?”

”Samråd och garantier kan öka elevskyddet”

Brännpunkt

”Utveckla friskolereformen bättre än förbud.”

Ledare

Fracking för
ett fritt Europa

LEDARE

Skiffergasrevolutionen har inte nått Europa ännu.

Vinstdebatten – en förlust för skolan

LEDARE

Vinsten är inte problemet, utan förlusten av kunskapsskolan

Naivitet gentemot rysk gangsterstat

OP-ED

Liten chans för allvarliga sanktioner mot Putin

Normalisering av bristande argument

LEDARE

Bedrövlig debatt om rasism

Svensken redo för uppdaterat regelverk

LEDARE

Systembolaget sabbar för små ölmärken

Politik före Gud i biskopsbrev

KRÖNIKA

Vänsterpolitisk analys framför det kristna budskapet.